Mången förmodade, att adelns missnöje med Karl den nionde skulle utesluta hans son ifrån tronen. Detta blef dock icke händelsen. Man beslöt att erkänna Gustaf Adolf, dels af fruktan för Sigismunds efterräkningar, dels måhända, i hopp att under den unge och beroende konungen afskaffa de inskränkningar, som förra regeringen för adelns makt hade uppdragit. Så skedde också, och ingen konung af Vasaätten har måst underteckna större friheter åt adeln än Gustaf Adolf. Dessa förblefvo ej heller döda bokstäfver utan begagnades med den oförsyntaste djärfhet. Öfvermodet och egennyttan hos några bland adelns medlemmar under Gustaf Adolfs första regeringsår sakna nästan exempel i hela den nyare svenska historien. Sten Lewenhaupts uppförande är redan omtaladt. En dylik var också Morits Horn. Joakim Berndes i Finland, och ännu mer hans fru, trotsade lagar och öfverhet oförsynt men ostraffadt; Berndes blef till och med befordrad till kammarråd. Våldgästningar hos allmogen och dylikt hörde nära nog till ordningen för dagen, hvaremot rusttjänsten så oförsvarligt försummades, att under danska kriget ofta knappt åtta adelsmän funnos vid hela hären. Konungens bref, befallningar och hotelser blefvo föraktade. Orimliga privilegier och inbördes släktförbindelser skyddade det laglösaste själfsvåld.
Vid anträdet till regeringen erhöll konungen tvenne alldeles motsatta råd i afseende på behandlingen af adeln. Johan Skytte yrkade, att man borde fullfölja Karl den niondes verk och alldeles krossa detta stånd. Sedan det vore gjordt, kunde konungen regera efter eget behag och utan att frukta någon motsägelse, hvarjämte kronans inkomster skulle af de adliga godsens indragning ansenligen förökas. Gustaf Adolf tänkte på förslaget, men det öfverensstämde icke med hans lynne och tänkesätt. Han vände sig därför en annan gång till Axel Oxenstierna, omtalade Skyttes yttrande och ville höra dennes mening därom. Oxenstierna svarade ifrigt, att den, som gifvit sådana råd, vore en konungens och fäderneslandets fiende. Jag vill väl icke, sade han, beskylla den aflidne konungen för orättvisa, ej heller försvara de under hans regering aflifvade herrarnes sak. Dock bör man betänka, att riket då för tiden var försatt uti sådan oreda, att det var svårt för något hvar att veta, till hvem man egentligen borde hålla sig. Det hade därför varit en lofvärd handling att skona så många rikets förnämsta ledamöter, därest man genom mildare bemötande kunnat göra sig försäkrad om deras trohet. Dessutom kan det alldeles icke bevisas, att konung Karl haft i sinnet att utrota rikets yppersta stånd. Sådant hade inneburit otacksamhet, emedan det just varit detta stånd, som gifvit Vasaätten först kronan och sedan arfsrätten därtill. Sveriges konungar hafva också lofvat att beskydda och försvara sitt folk, icke att undertrycka det. Det vore därför orättvist att rycka till sig de ägodelar, som adeln alltfrån Sveriges första bebyggande innehaft, likaså att drifva detta stånd från det rike, deras förfäder i så många århundraden med sitt blod försvarat. Dessutom bör besinnas, att konung och rike icke kunna vara adeln förutan, ty ur detta stånd framträda snillrika män, skickliga till rikets högsta ämbeten, så i fred som krig. Orsaken är, att deras söner från barndomen tillhållas att genom dygd, klokhet och mod visa sig värdiga förfädrens ära och sina medfödda företräden. En så ädel täflan förspörjes sällan i den stora hopens själar, hvilka merendels ej annat åsyfta än att föda sig och samla rikedomar, där tillfälle gifves; likaså ser man sällan någon borgar- eller bondeson kunna bringa sig till höga beställningar, och när det någon gång händer, finner man, att sådant folk icke kan skicka sig däri utan bibehåller alltid i tal och väsen en kvarlefva af dess förra ringhet. Slutligen, därest konungen försvarade adeln, skulle han af densamma tillbaka blifva ärad, älskad och troget tjänad men i motsatt händelse sänka sig i en afgrund af misstankar och oro.
Oxenstiernas råd öfverensstämde i många hänseenden med Gustaf Adolfs eget tänkesätt, hvilket afskydde till och med den ringaste skymt af grymhet eller orättvisa, sökande förr hvad utväg som helst. Adeln var också vid dessa tider nästan ensam i besittning af de kunskaper och den uppfostran, som medförde skicklighet i rikets tjänst, och svårt, om ej omöjligt, var att utom densamma finna tillräckliga ämnen för sysslorna. Jöran Persson, Olof Sverkersson och Erik Tegel, hvardera med sitt sällskap, hade också ingifvit föga förtroende för uppkomlingar ur ofrälse stånden. Dessutom af naturen benägen för det, som var stort och lysande, älskade Gustaf Adolf adeln med dess finare bildning, dess ärorika minnen och kände mera kallelse att i spetsen för detta stånd vinna lagrar och land än att i strid med detsamma anställa räfster och indragningar med ty åtföljande obehagliga uppträden.
Dessa skäl bevekte Gustaf Adolf att följa Oxenstiernas råd. En mängd af Karl den nionde landsförvista ädlingar erhöllo tillstånd att vända tillbaka till fosterlandet, och några till och med återfingo fädrens förverkade gods. Adelns privilegier vidmakthöllos, oaktadt dess skyldigheter ofta betydligen försummades. Gustaf Adolf såg icke eller låtsade i början icke se de olagligheter, som adeln föröfvade, måhända kännande sig alltför svag till deras hejdande. Småningom ändrades dock detta förhållande. Konungens alltjämt växande anseende och folkets tillgifvenhet ingåfvo honom själf ökad tillförsikt och adeln en hälsosam fruktan. År för år visade sig uti konungens uppförande en tilltagande kraft och säkerhet, och klagomålen mot adelns öfvervåld blefvo i samma förhållande alltmer och mer sällsynta. Denna senare förändring åstadkoms icke genom någon inskränkning i privilegierna, icke heller genom täta och stränga bestraffningar utan fastmera genom den nya anda, Gustaf Adolf visste ingjuta i detta stånd. Han kallade till sig de utmärktaste medlemmarne af hvarje släkt. I rådet sutto Magnus Brahe, Jakob de la Gardie, Axel Oxenstierna med flera. Kring sin egen person, så i fred som krig, valde han främst Axel Oxenstierna, vidare Braherna, Per och Nils, Banérerna, Per, Johan och Axel, Hornarne, Gustaf, Henrik och Klas, Lennart Torstensson, Klas Fleming med flera. Varande själf till egenskaper och börd den störste bland de stora, behöfde han icke frukta att af denna lysande omgifning öfverglänsas, alltid och af alla erkänd konung, äfven utan krona på hufvudet. I denna krets af allt, hvad fäderneslandet ägde ädelt och stort, ingöt han sin egen ande. Själfuppoffring, tapperhet, kärlek för fosterland och lagar, gudsfruktan och sedlighet visade sig i konungens hvarje ord, hvarje handling. De andra följde efterdömet, af kärlek både till sin konungslige vän och till hans dygder, och så uppstod en ädel täflan uti kunskaper, mod och fosterlandskärlek. Från hofvet spridde sig dessa tänkesätt till landsorterna och bildade snart en adel så till sinnelag som börd. Egennyttan blygdes och dolde sig. Skrytet mot ofrälse stånden och det laglösa roffandet af oförsvarade bönder rodnade vid en föraktfull blick från Gustaf Adolf och hans vänner.
För att belöna utmärktare medlemmar af detta stånd brukade konungen att gifva dem stundom ganska vidsträckta besittningar, dessa dock alltid belägna nära vid gränsen. Han sökte dymedelst göra adeln så mycket mera angelägen om de nya eröfringarnas försvarande. Jag inflätar deras fördel i fäderneslandets, sade han. Samma grundsats iakttogo också efterföljande regeringar. Så fick Axel Oxenstierna Wenden, Gustaf Horn Marienburg, båda belägna i Livland. Johan Banérs och Karl Gustaf Wrangels grefskap, Sordavala och Salmis, lågo på norra stranden af Ladoga, flemingska friherreskapet Liebelitz i östra Finland, och så vidare.
För öfrigt var Gustaf Adolf långt ifrån att i tjänsteväg uteslutande hylla adeln. En duglig karl framdrogs och begagnades, hvar han fanns. Den ofrälse födde Johan Skytte upphöjdes till riksråd, en förut ganska sällsynt händelse; och Salvius, Fegræus, Nicodemi med flera ofrälse män begagnades ofta i de viktigaste statsangelägenheter. För öfrigt var det under denna regering, som ett i inre hänseende mera jämnadt förhållande mellan adeln och de öfriga stånden förbereddes, ehuru det icke hann framträda i yttre verkningar. Förut hade endast den högre adeln och några få af lyckan mera gynnade ofrälse män ägt nog tillgångar att gifva sina söner en fullkomligt vårdad undervisning. De unga ädlingarne stodo genom denna sin bättre uppfostran ojämförligt öfver de andra stånden icke blott i börd, rikedom och umgängesvett utan äfven i kunskaper och inre bildning och voro sålunda själfskrifna till de högre och viktigare sysslorna. Undergifvenheten hos ofrälse stånden lättades genom känslan af deras verkliga underlägsenhet. Annorlunda blef förhållandet hädanefter. I de af Gustaf Adolf inrättade gymnasierna erhöllo inom hvarje landsort flera hundra fattiga oadliga ynglingar en förträfflig uppfostran och vidsträckta kunskaper, så att de ofta upphunno, icke sällan öfverträffade sina jämnåriga bland ridderskapet. Känslan af jämlikhet uti inre värde alstrade begäret efter jämlikhet uti yttre företräden, och det föll sig tungt för ofrälsemannen att stanna kvar på en lägre plats och se en högre och mera både viktig och lönande lämnas åt den stundom mindre både kunnige och skicklige adelsmannen. Det var först under drottning Kristinas tid, som de yttre verkningarna af dessa inre förändringar började att visa sig.
Vi återvända till Gustaf Adolf och hans samtida. På sätt, som redan förut är utveckladt, och till följd af hans personliga öfverlägsenhet växte konungens makt ojämförligt högre, än hvad gällande författningar medgåfvo. År 1617 vid kröningen begärde några bland ridderskapet, att en anklagad adelsman icke måtte inmanas i fängsligt förvar utan njuta fri lejd, till dess han blefve öfverbevisad. Gustaf Adolf svarade bestämdt, att sådant skulle tillintetgöra lagens kraft och befrämja öfvermod och orättvisa. Han kunde omöjligt å ena sidan utlofva sådana friheter och å andra vidmakthålla lag och rätt, hvilket likväl var den förnämsta punkten i konungaeden. Adeln teg då och allt sedermera. Gustaf Adolfs inflytande blef slutligen så stort, att knappt någon enväldig konung haft det större. Nästan alla, åtminstone de mera maktpåliggande, ärendena leddes af honom ensam. Rådet hade mången gång intet annat göra än att till tidsfördrif läsa holländska tidningar.
Särdeles märkvärdig i detta hänseende är en mellan konungen och rådsherrarne i slutet af år 1630 förefallen tvist. För att så mycket som möjligt samla medel till krigets utförande hade konungen genom bref till rådet påskyndat indrifvandet af så väl sedan förra åren innestående skatter som ock af gjorda bevillningar, till exempel utskrifningshjälpen, boskapsskatten och så vidare. Rådet svarade med allahanda ursäkter, huru en allmän missväxt satt bönderna ur stånd att erlägga utskrifningshjälpen samt att äfven adel, prästerskap och borgare saknade medel att något betydligt understöd aflämna, och så vidare. De bedja därför, att dem icke måtte till onåder upptagas, att de hans Kungl. Majestäts vilja och begäran häri icke efterkomma kunde. De hade hellre önskat att under krigets omak och besvärligheter Hans Majestät med hugneliga tidender fröjda än med nya klagomål ytterligare besvära, men de hade i anseende till sin ämbetsplikt icke kunnat detta sitt nu gjorda steg underlåta. Konungen upptog denna skrifvelse ganska illa. Jag hade väntat, svarade han, att I, gode herrar, skullen med all villighet beflita eder att lätta under den börda, som jag här i fiendeland med fara och arbete bära måste, på det icke denna hittills väl utförda sak måtte förolyckas och kriget hvälfvas tillbaka inom Sverige till allas vårt fördärf. Men I, gode herrar, hafven varit betänkta på att uppfinna ursäkter för att fylla edert bref, icke medel att fylla rikets behof. I talen om årsväxten, att där blifvit lika mycken svingel som råg; så måtten I, gode herrar, tacka Gud för den säd, som blifvit, och bedja, att edert fädernesland aldrig värre årsväxt bekomma måtte. I skrifven ock om de höga spannmålspriser; de komma till äfventyrs däraf, att de, som spannmål hafva, vilja med andras skada rika blifva och så vidare. Vi hafva nu tillsammans nittiosex tusen man af allahanda folk och tungomål, kunde därför med allt skäl och oaktadt edra anförda ursäkter de en gång beviljade gärderna utkräfva. Dock älska vi så vårt fädernesland och dess inbyggare, att vi skola försöka dessa gärder umbära och med andra medel arbeta på våra betryckta trosförvanters befrielse och fäderneslandets och efterkommandes säkerhet och tjänst. Sålunda skola vi betaga till och med vrånga och otåliga människor hvarje anledning att oss förtala. Vår förlust blir ej heller så stor, i ty att de gärder, som oss och krigsfolket tillkomma borde, stanna, till en stor del uti orättrådiga föreståndares fickor, de där rikta sig med allmogens svett och blod. Rådet skyndade att förklara sitt bekymmer öfver konungens onådiga bref, sin åhåga att göra Hans Majestät ett troget bistånd, sin underdåniga bön, att hvad de af oförstånd felat måtte af konungslig nåd öfverskylas och så vidare.. Tillika anhöllo de om Axel Oxenstiernas bemedling. Denne, då för tiden uppehållande sig i Preussen, svarade sålunda: Jag är alldeles för ringa att granska edert bref, än mera Kungl. Majestäts svar, men om jag som vän och ämbetsbroder fritt och utan förtörnelse får därom framställa min mening, så må jag väl bekänna, att alla de af eder anförda svårigheterna äro fullkomligt grundade. De hade ej heller bort förtigas, därest det ännu stode oss fritt att kriget företaga eller icke. Men nu, sedan elden en gång är lös, måste den, kosta hvad det kosta vill, släckas, så framt man icke vill ställa sig overksam och se på, huru alltsammans uppbrinner. Man bör därför sådana svårigheter visserligen sinsemellan öfverväga, också vid tillfälle framställa, men likväl ändå mera sysselsätta sig med att upptänka botemedel däremot. I hafven ingen omständighet anfört, en jag icke tror konungen känner lika så väl som vi, ehuru han stundom låtsar motsatsen, likasom vi själfva för att rätt fullgöra vårt kall måste för andra medundersåtar svårigheterna förringa tvärt emot vår egen bättre vetskap. Vi hafva visserligen alla och enhvar genom dessa tungor och krigsgärder ett surt äpple att bita i, men det kan icke med mindre aflöpa, när vi besinna den stora krigshär och de många storspråkande officerare, som Hans Majestät underhålla måste. Eder mening hafver visserligen varit god, men om jag fritt får säga min tanke, så hafver det i detta viktiga ärende felats eder en god uppsättare. En sak beror ofta icke så mycket på innehållet som sättet, och 'regum aures sua natura teneræ sunt' (Konungars öron äro af sin natur ömtåliga.); i sådana besvärliga omständigheter som nu kunna de än lättare såras, så fromt icke sättet att skrifva är sådant, som mellan herre och tjänare bäst passande är. Emellertid hade detta uppträde den följd, att Gustaf Adolf med rådets förbigående anförtrodde åt sin svåger, Johan Kasimir, öfverstyrelsen och förvaltningen af alla kammarärendena, och både konung och rike hade all anledning att vara nöjda med detta val. Krigsgärderna blefvo dock icke, som konungen ämnat, efterskänkta; krigsbehofven tvingade honom att oafkortade kräfva dem ut.
Då Gustaf Adolf vågade taga ett dylikt steg mot personer af så stort anseende som de på hans tid varande rådsherrarne, kan man däraf döma, med hvilket allvar han visste att hålla de öfriga inom skranket. I allmänhet var han ömtålig om sitt anseende. Jag måste hålla mitt fat i helgelse, sade han, och lära både höga och låga quid juris. Några uti ämbetsverken intagna ynglingar började själfklokt mästra regeringens åtgärder, efter vanan icke utan bittert tadlande. Man berättade det för konungen. Så länge som de morra, sade han, må de gå; men gläfsa de för högt, så slår jag dem på truten. Ett par gånger slog han också till, och det så kraftigt, att det sedan blef tyst äfven med morrandet. Lägg dock till, att anledningar ej heller gåfvos, åtminstone ej för den sansade granskaren. Liksom far och farfar styrde Gustaf Adolf riksskeppet själf, aldrig öfverlämnande det åt andra, minst åt folkviljans växlande vindkast. Han var i många hänseenden en folkets man. Till dess upplysning och förkofran syftade hans förbättringar af förvaltningen och läroverken, likasom hela hans regering, och för dess frihet och ljus offrade han både lugn och lif. För folkvälde däremot, för den stora allmänhetens förmåga att uppfatta och bedöma statens angelägenheter hyste han föga förtroende. Hopen, menade han, har i sådana saker hvarken kunskap, erfarenhet eller förstånd. När man omtalade folkets beundran för hans person, svarade han: Sådana äro människorna; utan måtta i sina omdömen. Antingen krithvitt eller kolsvart, ängel eller djäfvul; aldrig en människa med sina svagheter men också med sina förtjänster.