Sigismunds envishet att fortsätta kriget grundade sig förnämligast på det understöd, som han hoppades erhålla af främmande makter. Österrike och Spanien hade nämligen nu i flera år lofvat att återförhjälpa honom till Sveriges krona, för hvilket ändamål det senare åtagit sig att utrusta en flotta, det förra en hjälphär af 20,000 man. Hittills hade det stannat vid blotta orden, ty båda makterna voro hvar för sig tillräckligt upptagna af egna angelägenheter. Men vid denna tiden hade Österrike tvungit konungen i Danmark till fred och de flesta tyska staterna till undergifvenhet. En del af de på sådant sätt sysslolösa kejserliga trupperna skulle nu, i följd af det gamla löftet, sändas till Polen för att bidraga till Gustaf Adolfs fördrifvande.
Polackerna hade ända från 1590-talet med misstänksamma blickar betraktat Sigismunds nära förbindelse med Österrike. De fruktade redan då det mäktiga grannriket och vägrade i det längsta att därifrån mottaga några hjälptrupper. Den kännbara förlusten vid Gorzno tvingade dem dock slutligen att lämna sitt bifall. Tio tusen man af kejsarens trupper skulle inkomma men ställas under Sigismunds öfverbefäl. Underhåll och aflöning borde bekostas af polska kronan, hvaremot hjälptrupperna aldrig finge besätta någon by eller stad, undantagandes Thorn, som i händelse af nederlag skulle stå dem öppet.
Spaniorerna, särdeles den skicklige fältherren Spinola, insågo tidigt den fara, hvarmed Gustaf Adolfs stora egenskaper hotade kejsarens stora makt. De rådde därför att sända minst 20 000 man. Men österrikiska hofvet, uppblåst öfver sina många segrar, betraktade med förakt de jämförelsevis fåtaliga svenska trupperna och deras snökonung; så kallade man Gustaf Adolf. Tio tusen man troddes vara mer än tillräckliga för att jaga honom ur Preussen.
Wallenstein å sin sida önskade fred för att komma i lugn besittning af det nyss erhållna furstendömet Mecklenburg och ville därför så länge som möjligt uppehålla Gustaf Adolf i Preussen. Han utrustade alltså med mycken beredvillighet de begärda trupperna och gaf befälet däröfver åt sin förtrogne vän Arnheim. Gå till Preussen, skref han, och jaga bort snökonungen, och om det icke lyckas, så hälsa honom, att jag själf snart skall komma efter och göra det. Arnheim ansåg dock saken ingalunda så lätt. Han ville undandraga sig men vågade icke bryta mot Wallensteins bestämda föreskrift. Han började draga på tiden, i hopp att ett mellankommande stillestånd eller någon annan förändring skulle befria honom från detta kinkiga uppdrag. Men kejsaren och Wallenstein skyndade på honom med bref på bref, och i medlet af maj 1629 måste han företaga det fruktade tåget. Från Pommern inbröt han i Pommerellen och förenade sig vid Graudentz med Koniecpolsky. Gustaf Adolf lät fråga Wallenstein, hvarför kejsaren skickat trupper emot honom, då Gustaf Adolf icke företagit någonting mot kejsaren. Wallenstein svarade helt kallt: Kejsaren har flera trupper, än han behöfver; han har därför afskedat några regementen och tillåtit dem gå i tjänst hos hans vän, konungen i Polen; kunde således numera öfver dem ingenting befalla.
Strax efter träffningen vid Gorzno afslöt Oxenstierna med polackerna ett stillestånd till den 1 juli 1629. Redan 8 dagar före dess utgång hade Gustaf Adolf med förstärkningar ankommit till Elbing. Han ämnade att detta året flytta kriget till Tyskland och i Preussen endast gå försvarsvis till väga och hade därför icke medfört något betydligt antal trupper. Det första, som mötte honom, var underrättelsen om kejserliga hjälphärens annalkande. Hela dagen efter ankomsten slöt han sig därför inne med Oxenstierna under gemensamma öfverläggningar, hvarpå följande mått och steg togos. Torstenssons och Ruthwens regementen med några andra trupper lades vid Dirschau, en annan afdelning vid Montauerspitz och hufvudhären under Herman Wrangel vid Marienburg, alla tre i starkt befästa och sins emellan med broar förenade läger. Härigenom behärskade svenskarne båtfarten på hela Weichsel, kunde underlätta egen och hindra fiendens tillförsel och ägde tillfället öppet att när som helst bispringa hvarandra. Därjämte afsändes befallning till flera i Livland varande regementen att skynda till undsättning.
I medlet af juni månad begaf sig konungen med rytteriet fram mot Marienwerder. Koniecpolsky och Arnheim, hvilka noga utspejade svenskarnes rörelser, beslöto öfverraska honom. Gustaf Adolf märkte afsikten och började draga sig tillbaka öfver Honigsfelt och Stuhm. På skogen mellan dessa sistnämnda ställen var ett ganska svårt pass, hvars vikt var kändt af båda fältherrarne. Gustaf Adolf skickade rhengrefven med två regementen ryttare för att besätta platsen, men Koniecpolsky hade förekommit honom och tågat hela natten igenom, så att kroaterna redan några timmar före rhengrefven hunnit fram och börjat förskansa sig. Fotfolket kom strax efter och stannade vid passet, men rytteriet sändes framåt. Rhengrefven hade Gustaf Adolfs befallning att icke angripa polackerna, därest dessa förut hade passet inne. Men vid första åsynen af fienden glömde han i hettan detta förbud och framstörtade till angrepp. Koniecpolsky drog sig tillbaka och lockade honom sålunda till ett i skogen gömdt bakhåll. Striden blef häftig men kort. Två hundra svenskar nedhöggos, fem fanor förlorades, och med möda kunde rhengrefven och de öfverblifua bryta sig ut genom den omgifvande fienden.
I detta ögonblick ankom Gustaf Adolf med det öfriga rytteriet. Å andra sidan hade polska och tyska hästfolket äfven församlat sig till ett öfverlägset antal, hvarför de också brunno af ifver att angripa. Arnheim ville dock invänta fotfolket, men Koniecpolsky, som förnämligast litade på rytteriet, gaf befallning att börja striden. Den blef ytterst häftig. Svenskarne voro underlägsna i antal, öfning och utrustning, likväl icke i mod, hvarför också utgången länge blef tvifvelaktig. Själfva anförarne kastade sig in i handgemänget. Koniecpolsky blef en gång fången men åter befriad. Gustaf Adolf hade än mera skiftande öden.
I stridens hetta hade han okänd kommit in bland kroaterna och af dem blifvit tillfångatagen. En svensk ryttare såg det och räckte honom obemärkt sin pistol, sägande: Se där, kamrat! Konungen fattade pistolen, jagade kulan genom den ene kroaten, slog den andre med kolfven i ansiktet och gjorde sig med svenskens tillhjälp fri men blott för ett ögonblick. En annan fientlig ryttare fattade tag i konungens bälte och drog honom med sig, så att Gustaf Adolf icke hade någon annan utväg än att vränga bältet öfver hufvudet, hvarvid han förlorade hatten men lyckades att komma lös. Ögonblicket därpå blef han likväl angripen af en tredje kroat, hvilken med ena handen höll fast konungens högra hand och med den andra lyfte sabeln till dödshugget; men just i samma ögonblick kom Erik Soop och sköt kroaten genom bröstet. Med Soop följde hans västgötaryttare, under hvilkas betäckning konungen återvände till de sina. Aftonen hindrade stridens afgörande, men Gustaf Adolf fann för godt att under nattens mörker draga sig tillbaka inom Marienburgs murar. Han medförde från fienden nitton fanor men hade själf förlorat elfva och dessutom tio kanoner jämte slagfältet, där fienden stannade kvar såsom segrare. Aldrig, sade Gustaf Adolf, har jag varit i ett hetare bad. Dock fägnar det mig, att jag därvid fått göra bekantskap med de kejserliga trupperna.
Efter denna strid tillkallade Gustaf Adolf flera friskare regementen, men äfven efter deras ankomst höll han sig stilla inom förskansningarna, nöjd med att försvara sin ställning vid Marienburg, Montauerspitz och Dirschau. Men vid ryktet om den för polackerna fördelaktiga striden vid Stuhm hastade konung Sigismund, åtföljd af båda sina prinsar och stora förstärkningar, till lägret, i tanke att nu ändtligen kunna fördrifva den fruktade fienden. Han lät också dels Koniecpolsky, dels Arnheim företaga åtskilliga anfall än mot Marienburg, än mot Montauerspitz, men de blefvo alltid med stor förlust tillbakadrifna af svenskarne. Dessa stundom större, stundom mindre skärmytslingar fortforo en längre tid nästan dagligen men också med nästan daglig förlust för polackerna, hvilka på sådant sätt förlorade tillsammans öfver fyra tusen man. Arnheim, redan från början missnöjd, blef det ännu mera och begärde afsked. Polackerna misstänkte honom som Brandenburgs hemlige anhängare och påskyndade hans aflägsnande. Hertig Julius Henrik af Sachsen-Lauenburg mottog befälet, men sakerna förvärrades än mera. Ovilja och stridigheter uppkommo mellan polacker och tyskar. Den stora, sammanpackade hären förorsakade brist, fältsjukdomar och slutligen pesten. Sigismund och prinsarne reste bort, och krigshären upplöstes, i samma mån som pesten tilltog. Dess härjningar voro förfärliga; hela byar och regementsläger blefvo alldeles ödelagda.
Svenskarnes friare tillförsel och i städerna varande bättre boningar förminskade i betydlig mån farsotens härjningar inom deras led. Detta fälttåg, som i sin början hade ett så hotande utseende, slutade med en fullkomlig upplösning af både polska och kejserliga hären, utan att svenskarne lidit någon betydligare förlust annat än den, pesten äfven hos dem förorsakade.