Redan den 13 maj 1628 hade Gustaf Adolf med friska förstärkningar åter igen anländt till Pillau, hvarest i samråd med Axel Oxenstierna planen för det blifvande fälttåget uppgjordes. Gustaf Adolf tågade till Danzigerhaupt, förenade sig med Johan Banér och hoppades nu ändtligen kunna tukta Danzig, innan de efter vanan långsamma polackerna hunne till undsättning. Början lofvade godt. Det lyckades konungen att frakta både krigshär och artilleri öfver ett stort träsk och sedermera fatta stånd i stadens grannskap, hvarjämte flera danzigfartyg blefvo af svenskarne tagna. Men den 10 juni började ett häftigt regnande, som fortfor hela juni och juli månader, så att man i flera mansåldrar icke sett dess like. De i sig själfva låglända och sumpiga omgifningarna blefvo alldeles öfversvämmade, så att svenskarne måste begifva sig därifrån. Några trupper blefvo till och med af vattnet på en afsides höjd omgifna, så att konungen endast med möda förmådde ditskaffa nödigt munförråd, tills folket slutligen hunnit afhämtas. Svenska hären måste af dessa orsaker draga sig söder ut till det gamla lägret vid Dirschau. Danzig var för andra gången räddadt.
Med början af augusti månad inträffade vackrare väderlek; men emedan Koniecpolsky med polska krigshären under tiden hade ankommit, kunde Gustaf Adolf i dess närvaro icke något hufvudsakligt mot Danzig företaga utan sökte i dess ställe lägenhet att i en ordentlig träffning få mäta sina krafter med själfva den fientliga hären men förgäfves.
I början af kriget och särdeles under Karl den niondes tid ansågo sig polackerna vara svenskarne öfverlägsna i alla slags vapen, och de voro det också. Efter Rigas eröfring började de erkänna, att svenskarne hade gått om dem i belägringskonsten, men på öppna fältet, menade de, skulle polackerna bibehålla sin forna öfvervikt. Efter 1626 års fälttåg och särdeles efter träffningen vid Mewe måste de förnuftigare medgifva svenska fotfolkets företräde framför det polska. Efter träffningarna vid Dirschau 1627 gick det nästan på samma sätt i afseende på rytteriet, och polackerna sågo med sorg sin forna öfverlägsenhet alldeles försvunnen. Genom sina hästars snabbhet ägde de likväl ännu ett bestämdt företräde i öfverraskningar och det så kallade lilla kriget. Den kloke Koniecpolsky insåg allt detta och undvek därför på det sorgfälligaste hvarje hufvudträffning, sökande däremot att genom hunger och ströftåg skada svenskarne. Då beslöt Gustaf Adolf att tränga djupare in i landet, dels för att i de ännu icke härjade orterna finna underhåll för sitt manskap, dels för att skrämma polackerna och tvinga Koniecpolsky till drabbning. Den 8 augusti firade hären en allmän böndag, och morgonen därpå skedde uppbrottet. Svenskarne voro 15,000 man starka och anfördes af konungen själf och under honom af Herman Wrangel, Åke Tott, Banér, båda Thurnarne, Didrik Falkenberg, Teuffel, Soop, Ruthwen, Hepburn, Torstensson, de la Chapelle med flera. Tåget gick utefter östra stranden af Weichsel, under det Koniecpolsky med polackerna följde motsatta sidan. Svenskarne eröfrade Marienwerder, Neuenburg, Engelsburg med flera slott och småstäder och vunno betydligt byte, särdeles genom Zakarias Pauli, öfverste för Södermanlands ryttare. Så snart nämligen folket led brist på munförråd, utsändes alltid Pauli, och det slog sällan fel, att han icke återkom med flera brödvagnar och några hundra kreatur, om också de i samma trakter förut afsända ströftågen ingenting kunnat finna. Teuffel, Soop, Hepburn med flera skärmytslade beständigt med fienden, likaså konungen själf. Då han låg utanför Graudentz, ankom en ganska betydlig förstärkning. Konungen af Danmark hade nämligen afskedat rhengrefven Otto Ludvig samt öfverste Baudis med deras trupper, hvilka själfmant begåfvo sig till Preussen för att antaga Gustaf Adolfs tjänst. Härigenom ännu modigare, tågade svenskarne rakt på staden Strassburg och företogo dess belägrande. Koniecpolsky skickade undsättning, hvilken dock blef fördrifven, hvarpå belägringen fortsattes med den drift, att flera af fästningsverken dels nedskötos, dels sprängdes i luften, och befälhafvaren Lamontaigne, som dessutom led brist på krut, nödgades den 24 september ingå på det villkor, att fästningen dagen därpå skulle mot fritt aftåg för besättningen uppgifvas. Men dagen därpå kommo några polska trupper och förorsakade larm i svenska lägret samt lyckades skaffa en hop krut in i fästningen. Nu ropade polackerna, att Lamontaigne borde bryta den afslutna dagtingan, ty de hoppades att med det ankomna krutet kunna än längre försvara sig. Men denne nekade att bryta sitt en gång gifna löfte, helst tvenne af befälet blifvit lämnade som gisslan. På utsatt timme öfverantvardades därför slottet åt svenskarne, och besättningen tågade till polska lägret, där Koniecpolsky oförtöfvadt lät till lifvet straffa Lamontaigne för borgens alltför tidiga uppgifvande.
I Strassburg var allting af polackerna så utätet, att svenska krigshären måste ströfva vida omkring för att erhålla sitt nödiga lifsuppehälle. En gång utsändes en betydligare styrka under Didrik Falkenberg och Baudis. Dessa genomströfvade Masovien och inre Polen, trakter där på hundra år ingen fiende varit sedd, och utbredde förskräckelse ända till Warschaus murar. Man började till och med att i sistnämnda stad tänka på försvarsanstalter. Starosten och borgmästaren mönstrade stadsvakten och begåfvo sig sedan till tyghuset. Men just då de trädde in i salarna, nedföll hvalfvet, dödade många, skadade än flera, och själfve starosten och borgmästaren måste illa krossade framdragas ur gruset. Detta ansågs af folket som ett olyckligt förebud och ökade förskräckelsen ända därhän, att många flyttade bort till rikets aflägsnare landskap. Emellertid hade Falkenberg samlat ett ansenligt byte, hvarmed det lyckades honom att återkomma till konungen.
Det långvariga höstregnet och den däraf föranledda fuktigheten hade i betydlig mån skadat soldaternas hälsa. Därtill kom bristen på ordentliga förråd, hvilket gaf anledning till ströfverier och ett mera oregelbundet lefnadssätt. Svenska hären hade af dessa orsaker lidit ansenligt. Många voro döda, flera sjuka och alla de öfriga utmattade. Gustaf Adolf beslöt därför att, oaktadt svågerns alla föreställningar, gifva soldaterna tidiga och goda vinterkvarter i det af kriget hittills skonade brandenburgska Preussen. Teuffel och unge Thurn förordnades till befälhafvare i Strassburg, hvarpå konungen den 30 september begaf sig därifrån och tågade uppåt kusten. Koniecpolsky följde efter, och det lyckades honom och irländaren öfverste Butler att vid Osterrode öfverraska och till. fångataga Baudis med en hop ryttare. Efter denna bragd upphörde kriget, och båda härarna gingo i vinterkvarter. I slutet af oktober återvände konungen till Sverige.