Gustaf Adolf med svenska hären begaf sig vid polackernas ankomst till den forna lägerplatsen utanför Dirschau, hvarest han behärskade Weichsel och hade fri tillförsel. Polackerna lågo strax bredvid i ett förskansadt läger vid Lubischou, och dagligen föreföllo skarpa skärmytslingar mellan förposterna. Den 30 juli trängde vid ett sådant tillfälle en polsk husar långt fram ibland svenskarne och stod oförmodadt med sabeln i fullt hugg öfver konungen. Denne höll i hast värjan framför sig, hugget var likväl så häftigt, att det slog denna baklänges mot konungens hufvud, men i samma ögonblick föll polacken själf, genomborrad af nära tjugu skott. — Den 1 augusti red Gustaf Adolf ut med en liten ryttartrupp för att undersöka fiendens ställning. På vägen mötte han några kompanier husarer, hvilka inom kort skingrades. Gustaf Adolf förföljde dem så ifrigt, att han långt framför de öfriga kom ensam med sin lifknekt inemot polska lägret. Han red då upp på en kulle och framtog kikaren för att kunna bättre utforska belägenheten. Tvenne polacker iakttogo tillfället och smögo sig obemärkta bakom konungen. Lifknekten, hvilken icke märkt dem, förrän de nästan voro framme, gaf till ett rop af förskräckelse, hvarvid konungen knappast hann vända sig om, rycka ut värjan och hålla den upp emot polackens sabel. Första hugget krossade konungens värjplåt, det andra bortskar brämet af hans hatt, men Gustaf Adolf, som emellertid hunnit sansa sig, iakttog som skicklig fäktare tillfället och genomborrade polacken, innan denne hann gifva tredje hugget. Den andre hade redan fallit för lifknektens pistol, och Gustaf Adolf skyndade åter till de sina. — Den sjunde augusti föreföll en betydligare träffning, då svenska rytteriet under konungen, unge Thurn och Herman Wrangel och det polska under Koniecpolsky visade mycken tapperhet. En gång gjorde det senare ett så häftigt anfall, att alla svenska ryttarhoparna veko tillbaka, utom Erik Soop med västgötarne, hvilka hejdade fienden och lämnade kamraterna tid att sansa sig och förnya striden. I denna träffning blef hästen skjuten under Koniecpolsky, så att denne en lång tid måste fäkta till fots, innan en bland kosackerna gaf honom en annan springare. Ingendera af anförarne ville dock inlåta sig i någon allvarsammare strid, utan trupperna drogos tillbaka, hvar och en till sitt läger.
Dagen därpå lät Gustaf Adolf hela sin här tåga ut på fria fältet. Själf jämte Johan Banér anförde han bröstet, Thurn vänstra och Herman Wrangel högra armen. Koniecpolsky däremot höll polackerna stilla inom deras förskansningar, hvarför Gustaf Adolf beslöt att anfalla dem. Svenska kanoner uppdrogos på några jordåsar, hvarifrån deras kulor spridde död och förvirring bland fienden, så att denne började laga sig till aftåg. För att påskynda flykten skulle Banér fördrifva dess musketerare ur en nästgränsande by; då träffades konungen i högra skuldran så häftigt, att armen rycktes upp i höjden och han själf trodde densamma af en kanonkula helt och hållet borttagen. Han neddignade i famnen på Per Brahe, strömmar af blod frustade ur näsa och mun, och alla väntade hans ögonblickliga död. Brahe sände efter en fältskär, som för ögonblicket förband såret, hvarpå konungen återfördes till lägret. För skens skull fortsatte svenskarne anfallet men drogo sig sedermera tillbaka. De redan på återtåget stadda polackerna undrade högligen, hvarför svenskarne icke fullföljde den vunna fördelen. Men just i detsamma kom en öfverlöpare, som sett Gustaf Adolfs neddignande och det strömmande blodet, och berättade Koniecpolsky konungens död. Denne blef af sin store motståndares olycka så öfverraskad, att han några ögonblick stod rådlös och stum. Slutligen återförde han sina hejdade trupper till det nästan öfvergifna lägret, dock utan att oroa de tillbakatågande svenskarne.
Vid närmare undersökning befanns såret farligt men ej dödligt. Kulan hade gått in bredvid nyckelbenet endast två tum ifrån strupen och stannat mot skulderbladet. Då läkaren beklagade omöjligheten att densamma uttaga, svarade konungen: Låt den sitta där som ett minnesmärke! Och den fick sitta kvar, så länge han lefde. Såret läktes väl småningom, men konungen fick i hela sin lifstid behålla någon stelhet i högra armen; fingrarna, särdeles de två sista, förblefvo lama. Han hade svårt för att skrifva och tålde från den stunden aldrig gärna harnesk öfver skuldran utan måste i dess ställe nyttja kyller. (Brah. Fol. 84.)
Dessa täta bevis på konungens oförskräckta sinnelag ingåfvo soldaterna den högsta beundran samt lifligaste åtrå att följa exemplet. Det högre befälet däremot, som förutsåg svåra oroligheter i händelse af hans frånfälle, tänkte annorlunda om saken. Med Axel Oxenstierna som ordförande anhöllo de ödmjukligen, det konungen täcktes besinna, af huru stor vikt hans lif vore för fäderneslandet, och därför icke blottställa det så ofta och vid så obetydliga tillfällen, som nu på någon tid skett, redan till det allmännas skada och farhågor för än större olyckor i framtiden. Gustaf Adolf svarade: Jag kan icke tro, I goda herrar och män, att min person är af så stor vikt, som I förebären; ty om också något dödligt skulle träffa mig, så är jag fullt och fast öfvertygad, att Guds försyn skall vaka öfver Svealand hädanefter som hittills. Och efter nu Gud gjort mig till konung och lagt mig denna bördan uppå, så bör mig icke af fruktan eller lättja svika eller se på min enskilda fördel. Och skulle äfven i krigets skiften döden blifva min lott, huru kan väl en konung falla ärorikare än i striden för sin Gud och sitt folk? Vid sårets skötande företog sig en gång fältskären att göra konungen samma föreställningar. Gustaf Adolf svarade blott: Ne sutor ultra crepidam! (Skomakare, blif vid din läst.)
Medan såret läktes, hvilade krigsrörelserna. Men från England kom Jakob Spens som sändebud och medförde strumpebandsorden, hvilken konungen högtidligen mottog, hvarefter han själf slog till riddare de i hären varande tappra engelsmännen, Ruthwen, Leslie och Hepburn.
Som det började lida fram emot hösten, förlade Gustaf Adolf sina trupper i vinterkvarter och anförtrodde Axel Oxenstierna Preussens hela styrelse så väl i förvaltnings- som krigsärenden. Under honom sattes till härförare Herman Wrangel och unge Thurn, livarjänite Johan Banér fick befälet på Danzigerhaupt och Alexander Leslie i Pillau. Den 18 oktober seglade konungen från sistnämnda stad och landsteg den 20 på Öland.
På den riksdag, som i Stockholm sammankallades, slog Gustaf Adolf i ständernas närvaro Nils Brahe och Erik Soop för deras visade tapperhet till riddare, och våren därpå firade han själf bröderna Per och Nils Brahes bröllop.