I maj månad 1627 återkom Gustaf Adolf med nya trupper. Denna gången öppnade han fälttåget med särdeles goda förhoppningar, ty svenska krigshären var vid pass 35,000 man och tillika utmärkt väl rustad. Polackerna däremot hade ännu på långt när icke hunnit komma i ordning. Några olyckliga tillfälligheter hejdade dock svenskarnes framsteg.

Gustaf Adolf ville icke tränga djupare in i landet, förrän han eröfrat Danzig. Han ansåg nämligen vådligt att lämna bakom sig en mäktig fiende och önskade framför allt att komma i besittning af de betydliga tullinkomster, som danzighandeln lämnade. Han vände därför alla sina krafter mot nämnda stad och vann inom kort åtskilliga fördelar. Han hade inbekommit skansen Danzigerhaupt och ämnade därifrån öfvergå till den så kallade Klein-Werder. Men polackerna hade på motstående stranden uppfört starka förskansningar, hvarför han beslöt att verkställa öfvergången i skygd af nattens mörker. Företaget hölls så hemligt, att endast några få kände konungens afsikt. Natten mellan den 23 och 24 maj blefvo 1,200 man beordrade att stiga ombord och företaga öfvergången. Unge Thurn anförde främsta båten på ena sidan, Johan Banér och under honom Taupadel på den andra, hvardera med 600 musketerare. Efter dem skulle följa Leslie och Erik Ryning med ytterligare fotfolk och sist Åke Tott med ryttarne. Gustaf Adolf hade tagit med sig Per Brahe, hvilken, väckt midt i natten och okunnig om företaget, kommit utan vapen, hvarför konungen, till åtminstone något skydd satte honom en hjälm på hufvudet. Gustaf Adolf hade befallt iakttagandet af fullkomlig tystnad, men nattens mörker och soldaternas ovana vid sjöväsendet gjorde, att Thurns båtar dels fastnade på grund, dels stötte mot hvarandra, hvarigenom buller förorsakades, så att fiendernas vakter blefvo uppmärksamma och började gifva eld. Svenska båtarna kommo än mera i villervalla, hvarför konungen med Per Brahe och fyra lifknektar sprang ned i en liten farkost och lät ro sig ut på strömmen för att återställa ordningen. Natten och kanonröken förorsakade emellertid ett sådant mörker, att han icke kunde urskilja folket utan måste ropa de andra båtarnas anförare vid namn och på sådant sätt anvisa hvar och en hans plats. Härunder föll hjälmen honom af hufvudet i strömmen, men Brahe påsatte sin i stället. Småningom började folket åter komma i ordning och styra mot fienden; konungen själf var knappt ett stenkast från vänstra stranden. Polackerna å sin sida sköto förtvifladt, och många sprungo ända till midjan i vattnet för att anfalla de kommande. Just i detta ögonblick träffades konungen i underlifvet så häftigt, att han föll ned i båten och trodde sig vara sårad till döds. Per Brahe sprang upp, ställde sig vid styret och befallde roddarne vända om, hvilket de gjorde, men de förföljdes därunder så lifligt af polackernas skott, att emellan Gustaf Adolf och Brahe gingo icke mindre än nio kulor igenom båten. Den senare tillstoppade hålen med sitt armkläde, på det farkosten icke skulle taga in vatten och sjunka. (Brah. Fol. 84. Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Dirschau den 6 jan. 1627.) Roddarne ansträngde sina krafter och kommo lyckligt till förra stranden igen, utan att någon enda man ytterligare sårades. De öfriga fartygen vände också om, på samma sätt förföljda af fiendens eld. Nils Brahe, nästan den ende, som hunnit till andra stranden, stötte på grund och kunde ej komma lös förrän fram på morgonen, då han i ljusningen för fiendens kulor förlorade ensamt på sin båt tjugusex man.

Gustaf Adolf trodde, att kulan hade gått igenom hela underlifvet och ofelbart skulle föranleda döden. Han förlorade dock hvarken sansning eller lugn utan samtalade under återvägen med Brahe och tillstyrkte, att svenskarne i händelse af hans död icke skulle fälla modet eller nedlägga vapnen, förrän de tillkämpat sig en billig fred. Vid undersökningen af såret befanns dock faran ingalunda så hotande. Gustaf Adolf hade nämligen redan den tiden en ganska ansenlig fetma, så att kulan dels mot densamma, dels mot kläderna hade förlorat sin fart och stannat i magen utan att göra någon väsentlig skada, ehuru den ännu flera veckor efteråt icke hade kunnat uttagas. Såret var läkt inom kort. Som emellertid konungens vänner, härigenom varnade, fruktade i framtiden någon större olycka, bådo de honom genom Axel Oxenstierna att hädanefter mindre blottställa sin egen person. Gustaf Adolf svarade med sitt vid sådana tillfällen vanliga ordspråk: Än har ingen konung fallit för en kula. Dessutom, tillade han, följer soldaten anförarens efterdöme, och den fältherre, som håller sig undan, vinner hvarken ära eller segrar. Cæsar visade sig alltid i första ledet, och Alexander fuktade med eget blod hvarje valplats.

Konungens sår och däraf följande opasslighet förorsakade emellertid oro och dröjsmål i svenska hären, så att polackerna hunno samla sig och tåga till Preussen. Danzig var åter igen räddadt.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll