Vintern mellan 1626 och 1627 fördes befälet på svenska sidan af unge Thurn, på polska af underfältherren Koniecpolsky, hvilken i turkiska kriget visat prof af både mod och skicklighet. Under djupaste vintern hade krigsrörelserna hvilat; men Danzig, som var kringrändt af svenskarne, sände till Warschau bud på bud med anhållan om undsättning. I mars 1627 tågade därför Koniecpolsky genom Pomerellen mot staden Pardubitz, där Nils Horn förde befälet. Som denne senare hade ringa besättning och saknade alla slags förråd, måste han efter kort motstånd uppgifva fästningen. Härigenom fick Danzig öppen tillförsel från västra sidan.
Öfverstarne Teuffel och Streuff hade i Tyskland till Gustaf Adolfs tjänst värfvat 1,500 man, med hvilka de just nu tågade genom Pommern, ämnande sig till svenskarne i Pardubitz. Vid underrättelsen om denna stads öfvergång vände Teuffel sig åt söder för att genom de så kallade Valdovska ödemarkerna framtränga till Thurns vid Dirschau varande läger. Genom åtskilliga af pommerska regeringen lagda hinder hade tåget blifvit fördröjdt, så att Koniecpolsky fick underrättelse därom. Han gissade afsikten och skyndade genom dag och natt att genskjuta Teuffel, hvilket också lyckades. Nära vid Schlochau mötte han tyskarne, hvilka, både underlägsna och oöfvade, snart måste vika och lämna all sin tross i sticket. De drogo sig tillbaka till Hammerstein, af polackerna i hack och häl förföljda och slutligen omringade och angripna. I början gjordes väl tappert motstånd, men då detta icke strax ville hjälpa och då dessutom polska kanoner började spela, förlorade de all fattning. Förgäfves sökte Teuffel att intala dem mod, att bevisa det faran icke var så stor, som dem syntes, och så vidare. De lyssnade icke till hans ord, och när han som anförare befallde dem lyda, gjorde de uppror, satte hattarna som fredstecken på sina lansar samt tågade till fiendens läger, där några togo tjänst men de flesta fingo tillstånd att återvända till Tyskland mot löfte att på ett helt år icke tjäna mot Polen. Teuffel togs till fånga men utväxlades kort därefter och blef öfverste för gardes- eller hofregementet, hvilket sedermera gjorde sig så ryktbart under namn af Gula regementet.