Emedan konung Sigismund ännu alltjämt afslog de billigaste förlikningar, rustade Gustaf Adolf under den påföljande våren till ett nytt fälftåg. För att komma polackerna närmare på lifvet och därigenom tvinga dem till fredligare tänkesätt beslöt han att denna gången landstiga i Preussen. En här af 14,000 man samlades vid Älfsnabben under anförande af konungen själf, Gustaf Horn, Johan Banér, Torstensson, unge Thurn, Teuffel med flera. Den 22 juni seglade flottan från Älfsnabben och var redan den 26 i hamnen vid Pillau. Denna stad jämte hela Ostpreussen var ett under Polen lydande län hvilket nu innehades af kurfursten af Brandenburg. Denne hade i hemlighet lofvat sin svåger Gustaf Adolf att icke göra något motstånd. Då flottan därför styrde in i hamnen, blef den visserligen mottagen med ett ganska häftigt skjutande, men kanonerna voro endast laddade med löst krut. Gustaf Adolf landsteg dagen därpå vid Passerg, och inom en månad hade han eröfrat Braunsberg, Frauenburg, Tolkemit, Wormditten, Elbing, Kristburg, Marienburg, Stuhm, Gustadt, Mewe, Dirschau, Oliva och Pautzke samt nära omringat Danzig. Städerna hade måst erlägga brandskatt, och jesuiternas dyrbara boksamling i Braunsberg sändes till Upsala; men för öfrigt iakttogo de svenska soldaterna en så god krigstukt, att landets invånare ofta anropade just deras beskydd mot sina naturliga försvarare, de oordentliga polackerna.
Svenskarnes framsteg berodde till en del däraf, att Sigismund icke vidtagit några försvarsanstalter, oaktadt Gustaf Adolfs afsikter på Preussen långt förut varit allmänt bekanta. Han själf hade efter vanan beständigt uppskjutit sina rustningar till morgondagen; hans fältherrar tvistade om öfverbefälet, hans undersåtar om krigsgärderna, och emellertid borttogo svenskarne både städer och land. Nöden tvang ändtligen till enighet, och i början af september kommo Sigismund och Uladislaus i spetsen för 30,000 man tågande nedåt Preussen. Efter hemlig öfverenskommelse hade danzigborna med låtsade fredsanbud uppehållit Gustaf Adolf, under det Sigismunds här samlades. Nu afbröto de alla underhandlingar, och svenskarne befunno sig mellan den mäktiga handelsstaden på ena och de öfverlägsna polackerna på andra sidan.
Sigismund hade företagit sig att belägra Mewe, en liten stad vid Weichsel, med obetydlig besättning af endast 60 borgare och 140 svenskar. Gustaf Adolf ansåg orten viktig, emedan skeppsfarten på Weichsel däraf behärskades. Han ville äfven undvika hvarje sken af fruktan för polackerna, särdeles som han själf helt nyligen erhållit förstärkning. Den 11 september uppbröt han därför från Dirschau och tågade med hela sin här emot Mewe. För att hindra Weichsel från skadliga öfversvämningar hafva landets invånare långs sidorna uppfört höga dammar på något afstånd från stranden. Gustaf Adolf ordnade sitt tåg på sådant sätt, att han alltjämt hade vallen på högra och floden på vänstra handen, varande sålunda på båda sidor skyddad mot hvarje anfall. Ingen fiende kunde upptäckas utom några kosacker, hvilka skärmytslade med Johan Banér, som hade befälet vid Montauerspitz. Icke långt från Falkenau slog konungen läger mellan floden och flodvallen, hvarpå han med 2,000 knektar och 1,000 ryttare gick närmare för att undersöka polackernas ställning. Han fann dem väl förskansade på några tämligen branta åsar vid nordvästra sidan om staden. Mellan dessa höjder och floden låg en liten slätt samt en skogsdunge af ek och hassel. För att närmare utforska stället hade konungen låtit några trupper intränga i ekskogen, hvilka därvid råkade i häftig skärmytsling med polackerna. Sigismund stod högst på berget och öfverskådade trakten samt nedsände den ena hopen efter den andra. Svenskarne, nästan öfvermannade, höllo på att fly men fattade åter stånd, då konungen själf ankom i spetsen för förstärkning och uppmuntrade dem både med ord och efterdöme. Som han emellertid redan tillräckligt undersökt belägenheten, återvände han tillbaka till hufvudhären, hvarunder Herman Wrangel föste tillbaka de efterträngande polackerna.
Nu ankommo från Pillau unge Thurn och Patrik Ruthwen med tvenne nya regementen. Efter denna betydliga förstärkning framtågade Gustaf Adolf utefter Weichselstranden på samma sätt som förut och stannade slutligen på ett afstånd af endast 2,000 steg från polska förskansningarna. Sedan han användt ännu en dag, dels att befästa eget läger, dels att utforska fiendens, beslöt han att storma. Anfallet skedde på flera punkter. Unge Thurn samt under honom Nils Brahe och Hepburn anförde högra flygeln och skotten Musting den vänstra. Konungen, hvilken den föregående natten varit illamående, ämnade icke deltaga i striden utan stannade jämte Per Brahe i ekskogen. Svenskarne angrepo med utmärkt tapperhet och klokhet. För att vara skyddade mot polska kanonerna tågade de i början genom ekskogen och sedan så nära under berget att alla styckeskotten gingo dem öfver hufvudet. Men sedan återstod det svåraste, nämligen att arbeta sig uppför själfva höjderna, hvilka voro ovanligt branta och dessutom besatta af fienden. Lyckligtvis voro de just i själfva sluttningen beväxta med småskog, hvilket Gustaf Adolf beräknat. Den tjänade nämligen svenskarne både till skydd och till hjälp. Med geväret i ena handen togo de med den andra fast i kvistar och rötter och arbetade sig sålunda uppför, oväntade och i det längsta osedda af polackerna. Dels på detta sätt, dels på en slingrande gångstig trängde Musting med sitt folk inemot höjden, och det nästan utan något motstånd. Men nu uppstod den skarpaste strid, och det just utefter hela bergskanten. Prins Uladislaus gick tappert i spetsen för polackerna. Gustaf Adolf å sin sida kunde ej heller stanna overksam, då de täta smällarna tillkännagåfvo en lifligare strid. Han ilade dit och kastade sig midt i vimlet. En gång blef han af fiender omringad. En ryttare såg det. För att ej röja konungen ropade han åt några af sina kamrater: Kom och hjälp mig att försvara bror min där borta. De följdes åt, och konungen blef befriad. Några ögonblick därefter såg Gustaf Adolf samme ryttare fången. Hastigt tog han några af de närmaste med sig, skyndade dit och jagade undan polackerna samt ropade till den sålunda befriade ryttaren: Nu, broder kamrat, är det kvitt oss emellan! På högra sidan hade emellertid Nils Brahe och Hepburn äfven kommit upp på höjden. En vida öfverlägsen styrka kastade sig emot dem, och Hepburn blef strax illa sårad i knäet, men Nils Brahe uthärdade med största mannamod det häftiga anfallet, till dess hans folk under tiden hunnit förskansa sig och Thurn själf ankommit med hufvudstyrkan.
Förbittrade öfver nesan att drifvas ur en så fördelaktig ställning, störtade polska husarer och hejdukar i vildt raseri mot högra flygeln. Thurn drog sina trupper baklänges till en lägligare plats. Husarerna följde efter och skriade: De svenska hundarna våga ej afbida de polska huggen. Men vid bergkanten lät Thurn soldaterna fatta stånd och mottog fienden med en så mördande salfva, att hästar och ryttare tumlade om hvarandra, och de kvarblifna studsade tillbaka för de skarpa skotten och blanka pikraderna. På samma gång började Mustings folk skjuta dem i sidan, så att snart hela berget betäcktes med döda. Husarerna kastade sig på flykten, ehuru Uladislaus med yttersta ansträngning bemödade sig att hejda dem. Svenskarne hade emellertid på alla sidor kommit upp på berget och förskansat sig. Polska anförarne misströstade om att kunna drifva dem tillbaka och aftågade därför med tross och fältstycken, lämnande lägret i svenskarnes hand. Polackerna förlorade 4,000, svenskarne däremot endast 500 man.
Efter stridens slut intågade Gustaf Adolf i Mewe och tackade borgerskap, besättning och krigshär för bevisad trohet och tapperhet. Därpå hölls aftonbön, efter hvars slut öfverhofpredikanten Johannes Botvidi lyckönskade konungen till den vunna segern. Gustaf Adolf hade hört, att denne från en närbelägen höjd åskådat striden. Han svarade därför leende: Jag tviflade aldrig om segern, emedan jag såg Moses bedja för oss på berget.
Svenskarnes vid detta tillfälle visade djärfhet och skicklighet injagade fruktan hos polackerna, De drogo sig tillbaka och läto förnimma fredliga tänkesätt. En underhandling börjades, men Sigismund fordrade hela Livland och Estland samt dessutom för en af sina söner full arfsrätt till Sverige, i händelse Gustaf Adolf doge utan manliga afkomlingar, och tillika rättighet att under tiden resa fram och tillbaka genom detta rike och så vidare. Gustaf Adolf afbröt med förakt underhandlingen, och emedan hösten hindrade ytterligare krigsrörelser, förlade han sina trupper i vinterkvarter och reste själf öfver till Sverige.
Ryktet om de vunna segrarna hade gått förut och beredt honom ett intåg, nära liknande en triumf. De eröfrade fanorna uthängdes till folkets åskådande, och stolthet och stridslystnad började genomströmma hvarje bröst. Äfven prinsessan Kristinas födelse inträffade vid denna tid, af hvilken händelse konungens parti hämtade ytterligare styrka och mod. Ständerna sammankallades. Gustaf Adolf framlade berättelsen om sina i Polen vunna fördelar, sina fredsanbud och Sigismunds däremot gjorda fordringar. Orimligheten af dessa sistnämnda uppretade allas sinnen till den höjd, att ständerna enhälligt och strax beviljade allt hvad konungen till krigets fortsättande hade begärt, och för att fullkomligt betaga Sigismund allt framtida hopp om svenska kronan blef den späda prinsessan Kristina hyllad till faderns efterträdarinna, ifall denne skulle utan manliga arfvingar falla undan.