Emellan Gustaf Adolf och Sigismund hade ett stillestånd blifvit afslutet för året 1623. Icke desto mindre visste den senare att af polska ständerna förskaffa sig understöd för nya rustningar mot Sverige. Man fick tid efter annan veta, att han i och omkring Danzig samlade trupper och skepp, att han själf med sin gemål och äldste son ämnade företaga en resa till samma nejder, hvarförutan polska fartyg började öfva våldsamheter mot svenska sjöfarare. Allt tycktes utvisa, att Sigismund ämnade icke allenast bryta det ingångna stilleståndet utan äfven föra sin krigshär öfver Östersjön och angripa Sverige inom dess egna gränser. Detta förorsakade mycken oro både hos folket och styrelsen. Änkedrottning Kristina flyttade med vanlig försiktighet både sin person och sina skatter från det vid kusten belägna Nyköping inåt till Gripsholm, och många följde exemplet. Nyköpings och Kalmar fästningsverk förbättrades. Allmogen utskrefs och indelades i rotar för att vara färdig till själfförsvar. I Småland skulle Herman Wrangel och Per Banér, i Finland Karl Gyllenhielm föra befälet. För att närmare efterse försvarsanstalterna reste Gustaf Adolf själf kusten uppför och utför, under det att örlogsflottan utrustades vid Vaxholm. Han hade sändt några kunskapare till Preussen, hvilka återkommo med den underrättelsen, att Sigismund med det första väntades till Danzig, hvarest 6,000 man och 200 skärgårdsfartyg, oberäknadt flera i beslag tagna handelsskepp, voro församlade. Gustaf Adolf kunde ej längre tvifla om Sigismunds afsikt och beslöt därför att hellre förekomma än förekommas. Den 13 juni afseglade han från Älfsnabben med 20 välrustade och bemannade örlogsskepp och anlände efter tre dagar till redden af Danzig. Här bemäktigade han sig några handelsfartyg och lät fråga staden, huruvida den ville tillåta konung Sigismund att inom dess murar och hamn företaga någon rustning mot Sverige tvärt emot det besvurna stilleståndet. Danzig, såsom en handelsstad, önskade helst att i fred få drifva sin köpenskap med båda partierna och sände därför en skrifvare ut till konungen med undvikande svar. Gustaf Adolf fordrade den förut begärda försäkringen och det i bestämda ordalag och snart, eljest nödgades han sätta sitt folk i land, uppkasta skansar och angripa saken med mera eftertryck. Tillika sände han sin hälsning till Sigismund och hans drottning. Han hade gärna velat bjuda till sig denna senare men fruktade, att hon skulle finna föga behag i de solbrända och svarta sjömansansikten, som där vankades. Prins Uladislaus var däremot välkommen som en soldat hos en annan. De kunde då öfverlägga om sina gemensamma ärenden och fördelar. Drottningen bjöd Gustaf Adolf tillbaka in till staden, och Uladislaus lofvade vid ett annat tillfälle att komma ut på flottan; men intetdera besöket gick någonsin i fullbordan. Borgerskapet ville emellertid undandraga sig den äskade förskrifningen, men då lade Gustaf Adolf flottan närmare Weichselmünde och borttog än flera fartyg. Danzigborna började blifva oroliga. Skeppens förlust var redan gifven, och framtiden hotade med Rigas öde. De började därför att hos Sigismund enträget yrka på tillåtelse att afgifva den begärda förskrifningen och att han tillika själf ville inställa sina egna rustningar. Emellertid hade Gustaf Adolf närmare undersökt dessa senare och funnit dem efter Sigismunds vana. Fartygen voro små och i dåligt tillstånd, krigsfolket otillräckligt och det för resan tillagade munförrådet redan af vanvårdnad förskämdt. Gustaf Adolf sände vid första underrättelsen härom befallning till Sverige att inställa alla ytterligare försvarsanstalter och hemförlofva bönderna. Om några dagar seglade han också själf med halfva flottan tillbaka. Stiernsköld och Klas Fleming skulle med tio skepp ligga kvar, tills ändtligen den begärda förskrifningen ankommit. Då lössläppte de danzigbornas fartyg och styrde själfva till Sverige igen.