Wolmar von Farensbach, en livländsk ädling, hade redan 1601 som fånge kommit till Sverige och därstädes i flera år kvarstannat. Utväxlad, gick han i tjänst hos hertig Vilhelm Kettler af Kurland, och då denne råkade i oenighet så väl med kurländska ridderskapet som med Polen, gick Farensbach mot höga löften öfver till svenskarne. Han var en besynnerlig herre och full af motsatser. I krig utmärkt tapper och skicklig, särdeles vid öfverraskningar, i underhandlingar slug, driftig och tilltagsen men därjämte i hela sitt väsen häftig, ombytlig, falsk och egennyttig; ofta hemligt mottagande penningar af båda partierna men troget tjänande ingen. — Gustaf Adolf och hans vänner hyste väl mycket misstroende för en sådan krigare men ville dock icke försumma hans fördelaktiga anbud. De satte dock för säkerhets skull Nils Stiernsköld vid hans sida. I början gick allting godt och väl. Dünamünde, Riga skans, Pernau, Grobin och Gumbinnen eröfrades, till en del genom Farensbachs skicklighet. Men den frihet att plundra, som han lämnade sina soldater, väckte första oenigheten mellan honom och svenska härförarne. Dessa trodde sig också hos Farensbach upptäcka egennyttiga afsikter och hemliga med Polen förehafda stämplingar. Denne åter märkte deras misstroende och blef däröfver icke litet förtörnad, hvarvid jesuiterna i Riga iakttogo tillfället och sökte i hemlighet locka honom öfver till Sigismund. Vid denna sakernas ställning hände sig, att från Sverige ankom ett fartyg, som medförde penningar till Stiernsköld. Emedan denne var frånvarande, begärde Farensbach att utbekomma dem; men befälhafvaren nekade, emedan han hade uttrycklig befallning att endast lämna dem i Stiernskölds egen hand. Nu blef Farensbach på det högsta uppbragt. Hans folk plundrade fartyget, dödade en del af besättningen, borttogo penningarna och redo sedan, anförda af Farensbach själf, öfver till polska lägret och antogo Sigismunds tjänst. Detta allt skedde 1617. Svenskarne förlorade genom Farensbachs förräderi flera af de intagna fästningarna, hvarefter det stillestånd afslöts, som vi förut omtalat.
Farensbachs trohet mot Sigismund blef icke långvarig. Några år därefter ingick han åter i Gustaf Adolfs tjänst och mottog en summa penningar för att i Holland värfva 3,000 man. Farensbach förstörde på spel och yppighet dessa medel och öfvergick sedan till kejsaren. Här blef han ganska väl mottagen, ty likasom alla andra Gustaf Adolfs lärjungar var Farensbach mycket kunnig i befästnings- och fältmätningsyrket, så att han i sådant hänseende ansågs som den skickligaste i kejserliga hären. Detta oaktadt låg han alltjämt i hemlig brefväxling med svenskarne och försäkrade dem om sin välvilja. Men år 1632 åtföljde han Tilly på tåget mot Bamberg och bidrog ganska mycket till den förlust, som Gustaf Horn led vid sistnämnda ort. Gustaf Adolf blef till det yttersta uppbragt mot förrädaren, men Farensbach skref och ursäktade sig med nödvändigheten att äfven i kejsarens tjänst visa sig nitisk för att ej väcka misstroende. Han erbjöd sig att till försoning lämna Ingolstadt i svenskarnes händer, öfvertalade också österrikiske generalen Cratz att ingå i förräderiet, och det var endast en tillfällighet, som hindrade dess utförande. Kejsaren, som emellertid icke hade minsta aning om dessa underhandlingar, utnämnde Farensbach till befälhafvare i Regensburg för att belöna hans trogna tjänster. Men snart därefter blefvo de hemliga stämplingarna upptäckta, Farensbach själf fängslad och dömd till döden. Hans hustru och barn ilade till Wien för att utverka nåd, och det lyckades dem med biträde af Farensbachs vänner, helst denne var nästan omistlig för sin krigskännedom, och ett ilbud afsändes med benådningsbrefvet. Emellertid hade i Regensburg den utsatta afrättningsdagen kommit, och Farensbach utleddes, som med officerare brukligt var, utan bojor, endast omgifven af soldater. Vid bestigandet af upphöjningen och första anblicken af de därstädes i ordning liggande verktygen stötte han hastigt undan vakten, hoppade ned igen och vred korsgeväret ur handen på en af knektarne samt sökte därmed bana sig väg till flykten. Detta allt skedde så hastigt, att Farensbach nedstötte fyra soldater, innan de hunno sätta sig till motvärn. Men nu blef han slagen till marken, genomstucken och slutligen hela kroppen i bitar sönderhuggen af de förbittrade knektarne. Just i samma ögonblick anlände det från Wien med hans benådningsbref afskickade budet.
