De loford, hvarmed han i sitt tal öfverhopade sin bror — liksom till ersättning för betagna förhoppningar —, väckte lika mycken uppmärksamhet, som den fullkomliga tystnad han iakttog om hertig Fredrik. Också hade den yngre brodern öppet tagit moderns parti.

I en egenhändig anmärkning angående riksdagens öppnande säger Gustaf III: »Man har remarkerat det skickliga sätt, hvarpå konungen i sitt tal skilt de angelägenheter, som han ej kan afgöra utan ständernas medverkan, från dem, öfver hvilka han blott begär deras råd. Denna distinktion är ganska väsentlig i synnerhet vid en riksdag, som är den första efter upplifvandet af de gamla regeringslagarne. Allt har vid ständernas första sammanträde försiggått på samma sätt som i Gustaf Adolfs och Karl X:s tider. Konungen har äfven begagnat sig af den gamla silfverklubban, som Sveriges gamle konungar vid sådana tillfällen nytjade för att imponera tystnad. Om måndag ¹¹² skall adeln samlas för att med konungen uppgöra klassfördelningen på riddarhuset. Tredje klassen tyckes ganska orolig. Alla menniskor vänta på utgången af denna seance för att deraf döma till riksdagens lynne» . . . Oron hos riddarhusets tredje klass var naturlig nog. Den var den vida talrikaste, den hade, så länge den röstning per capita gälde, som frihetstiden införde, varit hufvudsätet för den adliga demokratien, som herskade inom riddarhuset. Denna skulle nu gifva vika för den aristokratiska syftning, som utmärkte riddarhusets första inrättning, och som lade öfvervigten hos de få äldre familjerna af de båda högre klasserna. Redan i riksdagskallelsen hade Gustaf Adolfs riddarhusordning af konungen blifvit åberopad, såsom numera för adeln åter gällande. Han räknade den ibland de äldre lagar, som revolutionen år 1772 åter hade upplifvat. Också tillät han i adelns nämda session, som hölls på rikssalen, under honom sjelf såsom ordförande, ingen diskussion om giltigheten af 1626 års riddarhusordning i det hela. Endast angående de förändringar, som, med bibehållandet af principen, tiden gjorde nödvändiga vid verkställandet, ville han inhemta ridderskapets och adelns tanke. Följande förändringar blefvo, i enlighet med konungens propositioner, antagna: 1. Att ätterna för evärdliga tider skulle representeras af den äldste inom hvarje ätt, såsom caput familiæ, och af hans äldste son efter honom och så vidare enligt förstfödslorätten ¹¹³, så att val endast skulle inträda, då ättemannen var frånvarande i rikets tjenst, var ibland rikets råd eller hade annat laga förfall. ¹¹⁴ 2. Att, emedan andra klassen på riddarhuset nedsjunkit i antal ända till blott sexton ätter, den skulle förstärkas genom 300 de äldsta ätterna ur tredje klassen och med alla kommendörer af svärds- eller nordstjerneorden samt deras manliga afkomma. På förfrågan, huruvida detsamma ej skulle gälla om kommendörer af den genom konungen sjelf stiftade vasaorden, svarades, att de blifvit uteslutne, emedan detta vore det enda kommendörsband, som kunde tilldelas ofrälse män. — De öfriga punkterna innehålla närmare bestämmelser angående sättet att votera inom hvarje klass. Hela öfverläggningen försiggick i konungens närvaro på rikssalen. Öfverste Gyllensvahn vågade hemställa, om ej propositionerna kunde få remitteras till adelns öfverläggning på ståndets vanliga samlingsrum. På denna hemställan följde intet svar. Men vid en följande adelns session, som hölls med lika högtidlighet i konungens närvaro på rikssalen, uppstod vid justeringen af förra sessionens protokoll landshöfdingen baron Johan Abraham Hamilton ¹¹⁵ med den anmärkning, att Gyllensvahns yttrande borde utgå ur protokollet, emedan det innehölle en tvetydighet, likasom kongl. maj:t skulle på något sätt ha velat inskränka adelns fria öfverläggningsrätt. Hvilken ton Toll redan tog sig, kan inhemtas deraf, att han nu påstod, det Gyllensvahn borde för sådant allvarligen straffas. Konungen förklarade, att Gyllensvahns ord borde qvarstå såsom ett bevis, att i Gustaf III:s tid det varit svenske män lofgifvet att inför tronen fritt få yttra sina tankar angående de ärenden, som vid ett riksmöte dem blifvit till öfverläggning meddelade: — ett yttrande, som gjorde ett lifligt intryck.

Så var riddarhuset förvandladt. Förändringen visade sig likväl snarare uti en förminskad vigt af det hela, än i någon ny verklig styrka gifven åt aristokratien inom riddarhuset. Dennas åter upplifvade forna betydelse var i alla afseenden endast skenbar; mer än kanske konungen, som var svag för det aristokratiska skenet, sjelf i ögonblicket af denna förändring insåg. Man gör ej aristokratier. Att vilja från tronen skapa dem medelst förordningar, är första tecknet till deras förfall. Skenet godtgör ej bristen på verklighet. Och man kunde nästan säga detsamma om alla de rättigheter, som ännu i regeringsformen voro ständerna lemnade.

Enligt Gustaf Adolfs riddarhusordning nämde konungen landtmarskalk. Han öfverlemnade nu den gamla landtmarskalksstafven till friherre Hugo Herman von Saltza, och i den ed, som den nye landtmarskalken affordrades, blef infördt, att han äfven hade att ställa sig riksdagsordningen af d. 24 Januari 1617 till efterrättelse. Denna, egentligen ett kort ceremoniel för de gamla korta riksdagarne, men hvilket i afseende på propositioner, öfverläggningar och beslut tilldelade konungen en ännu större makt, än Gustaf III uti 1772 års regeringsform hade sig förbehållit, var således äfven en af de gamla lagar, som befunnos återupplifvade. Enligt densamma var ärkebiskopen ¹¹⁶ talman ej blott för presteståndet (hvartill han nu äfven af konungen nämdes), utan vid gemensamma sammankomster på rikssalen äfven för alla de tre ofrälse stånden. Borgare och bönder, om hvilkas ordförande den gamla riksdagsordningen ingen ting förmälte (ett bevis på deras forna obetydlighet), anhöllo nu derför — först bondeståndet, sedan borgareståndet —, att konungen sjelf ville utnämna deras talmän. Denna begäran villfors. ¹¹⁷ Redan förut hade konungen, med åberopande af Gustaf Adolfs riksdagsordning, nämt bondeståndets sekreterare. Denne blef Elis Schröderheim, hvars skicklighet i ståndets ledning vid denna riksdag först förvärfvade honom konungens förtroende, som han sedan så länge åtnjöt.

Riksdagen var ej långvarig och kanhända vigtigare genom hvad den förteg, än genom hvad den uttalade. Ständernas verkliga tanke om 1772 års regeringsform kom ej i dagen; knappast konungens egen. Det var ett försök å ömse sidor. Det har blifvit nämdt, att den nya regeringsformen från början i flera afseenden var obestämd. — Denna obestämdhet blef snarare ökad än minskad. Man visste ej rätt, hvartill man hade samtyckt. Alla efter år 1680 såsom grundlag gällande stadgar hade genom regeringsformens 39 § blifvit upphäfda. Att de, som före denna tidpunkt varit gällande, dermed skulle anses upplifvade, följde ej egentligen af den tystnad, hvari de blifvit lemnade. Emellertid såg man konungen draga denna följd. I den korta konungaförsäkran, som han nu för framtiden lät ständerna bekräfta, heter det: »att Sveriges gamla lagar, sådane de före 1680 varit, blifvit genom fundamentallagen af den 21 Aug. 1772 till deras väsentligaste delar återstälda». Gustaf Adolfs riddarhusordning och riksdagsordning framstodo plötsligen såsom ännu gällande grundlagar. Den förra förändrade med ett slag hela riddarhusets inrättning ¹¹⁸; den senare, som åberopades i landtmarskalkens och talmännens nya edsformulär, hotade med ännu större förändringar. Den tillät endast öfverläggning på riksdag öfver de af konungen sjelf gjorda propositioner, och den berättigade honom, om ständerna voro skiljaktiga i sina resolutioner, att deraf taga hvad bäst honom syntes.

Den 31 Okt. meddelade konungen ständerna på rikssalen sina propositioner i flera lagfrågor. Dessa utmärktes alla af tidehvarfvets upplysning, som började mildra de positiva lagarnes hårdhet genom afseende på naturlig rättvisa och billighet. Gustaf III, som efter sin revolution hade afskaffat tortyren, framgick på samma bana vid 1778 års riksdag genom sina propositioner: om moraliteten i lagen och hvad i lagen han finnas, som uppmuntrar angifvare och störer ärlighet och förtroende — om mildring af dödsstraff för barnamord samt några andra brott och missgerningar ¹¹⁹— om preskription i brottmål eller stadgande af en tid, hvarefter brottmål ej mera få åtalas — om inskränkning af de viten och böter, som domare och exekutorer af egen åtgärd och dom tillfalla — samt att andra brott icke må beläggas med straff af ärans förlust än de, hvilka uti sig innefatta infami eller nedrighet och skam. De i följd deraf i allmänna lagen af konungen föreslagna förändringar blefvo af ständerna i det mesta antagna. Men liksom för att försöka, om det initiativ i lagfrågor, som 42 § af regeringsformen äfven åt ständerna förbehöll, verkligen stod dem öppet, gjorde ständerna sjelfva en proposition i samma anda om religionsfriheten och de vilkor, hvarunder den i riket kunde åtnjutas. Den blef af konungen bifallen och föranledde toleransediktet af den 24 Januari 1781. ¹²⁰

Att konungen verkligen önskat inskränka ständernas öfverläggningar till de af honom sjelf föreslagna ämnen, följer också af ett egenhändigt koncept till riksdagsordning år 1778, som finnes bland hans papper, och hvars 12 § innehåller: att »rikets ständer på riksdag ingen ting annat ega att afhandla och föredraga, än hvad dem af konungen proponeradt varder».

Inom den tredje, med förändringen af riddarhuset mest missnöjda klassen af adeln fingo dessa väckta farhågor slutligen en tolk. ¹²¹ Kongl. sekreteraren Hummelhielm ¹²² begärde i ett memorial af d. 19 Jan. 1779 upplysning om, huru riksdagsordningen af år 1617 och 1772 års regeringsform skulle kunna förenas, då enligt den senare rikets ständer deltaga i lagstiftningen med konungen, hvarvid deras röst endast kunde bestämmas genom ståndens pluralitet, men den förre gifver konungen rätt att, i fall af ståndens olika meningar, antaga hvad honom bäst synes. Memorialet blef liggande på adelns bord och förmentes ha påskyndat riksdagens afslutande. Men i konungens koncept till svar på ständernas utlåtande öfver hans propositioner säger han: »Hvad angår de ämnen, hvari rikets ständer stannat i särskilda meningar och ej kunnat sig förena till ett beslut, så blifver detta i sitt förra skick och gamla lagen i dessa stycken bibehållen.» Svårigheten var således för denna gången undanröjd, och konungen kunde ändå sägas ha öfvat sin decisionsrätt enligt Gustaf Adolfs riksdagsordning; men detta skulle framdeles föranleda fordran af en allmän förklaring, huru ständernas röster borde beräknas. ¹²³

Det var svårt att vid denna riksdag placera ett nej. Man hade tillhopakommit för att bifalla och loforda. Det nya regeringssättet var ännu i sin första blomma, det gamlas hågkomster ej långt undan och farliga att väcka. I allt hvad konungen på den korta tiden uträttat öfvervägde vida det goda; och den allmänna rösten erkände det. Hvarom skulle man tvista med honom? De förnämsta tvisteämnena hade han genom afgörande på förhand satt utom diskussion. Högtidligheterna vid kronprinsens födelse, döpelse, ständernas fadderskap, drottningens kyrktagning m. m. lemnade dessutom vid detta korta riksmöte föga rum för annat än högtidliga tal. Konungens lagpropositioner voro billiga. Och, slutligen, han fordrade ingen ny bevillning. Man kan föreställa sig de gamle partichefernas förlägenhet. De sökte med flit dunkelhet ibland riksdagshopen. En enda höjde hufvudet varsamt, den störste från den nyss förflutna tiden, den gamle Axel Fersen, — men endast för att åter draga sig tillbaka.

Det var vådligt att tala om de båda statsmakterna på en tid, då den ena, nämligen ständerna, så nyss varit allt och den andra, nämligen konungen, så nyss varit intet; och förhållandet numera i det närmaste var omvändt. En handsbredds grund för en liten demonstration fans likväl öfrig. Med allt hvad ständerna förlorat, egde de likväl banken qvar, och den var så mycket mera deras, sedan konungen genom sin realisation skilt den från statens och sin egen drätsel. Grunden för debatten var således i visst afseende en af konungen sjelf förunnad och derigenom för motståndaren föga gynnande. Men den var den enda, och man beslöt att åtminstone känna sig för. — Den 17 Nov. uppläste grefve Axel Fersen på riddarhuset sitt memorial angående en instruktion för bankoutskottet. Denna instruktion, sade han, hade merendels varit innefattad i den, som ständerna för deras sekreta utskott brukat utfärda. Någon särskild instruktion för bankoutskottet hade icke förr behöfts, då detta utskott endast blifvit af sekreta utskottets egna ledamöter formeradt. Men som numera ett bankoutskott kommer immediate att höra under riksens ständers plena, lärer ock vara nödigt, att en särskild instruktion blifver bankoutskottet meddelad; hvars innehåll, i sju moment, också nu af grefven föredrogs. Instruktionen innehöll, att ingen förändring i författningarna angående bankolån, inga nya utvägar och medel till realisationens upprätthållande, ingen disposition af bankens vinst, ingen tillökning i bankens stat kunde ske utan anmälan hos riksens ständers plena och med deras minne och bifall. Skulle utskottet någonsin vilja företaga något, som mot dessa föreskrifna punkter stridde, så egde hvarje dess ledamot rättighet att, utan afseende på den aflagda tysthetseden, sådant i sitt stånd anmäla och vare ståndets förtroende förlustig, om han deremot handlar. — Instruktionen blef genast af adeln bifallen och samma förmiddag remitterad till bägge öfriga stånden, som voro garanter af banken, nämligen preste- och borgarestånden, samt af dem likaledes strax antagen.

Saken hade allt utseende af en anlagd öfverraskning. Så verkade den äfven på konungen, som tog den så lifligt, att han i första ögonblicket synes ha tänkt på någon häftig åtgärd, hvilken dock uteblef vid lugnare besinning. — Jag finner ibland hans papper ¹²⁴ början till en konungens berättelse härom — stäld, jag vet ej till hvem — men skrifven, såsom man ser, någon tid efter riksdagen. Den saknar slut och upplösning. Men hvad som finnes är märkvärdigt nog att till sitt innehåll meddelas.

». . . Hittills — heter det — hade allt gått lugnt. Inga partichefer, hvarken nya eller gamla, hade visat sig på scenen. De tvänne stora ändamål, som jag föresatt mig, voro vunna: utnämnandet af talmännen, nu frivilligt och för alltid öfverlemnadt åt konungen, och antagandet af Gustaf Adolfs riddarhusordning med de återstälda klasserna bland adeln. Jag hade till och med haft den lyckan att draga parti af den smula opposition, som visade sig, och hvarvid mitt förhållande, emedan det framkallades af en oförutsedd anledning, gjorde så mycket fördelaktigare intryck. ¹²⁵ Jag hade visat moderation, och det är säkraste medlet att vinna bifall. — Ni skall få se, att jag gjort väl i att längre öfva denna dygd, som är så nödvändig för den kungliga myndigheten i stora folksamlingar, i synnerhet då de af sig sjelfva äro böjda för stillhet, då deras inbillning tror kungamakten stark och friheten svag, och då klokheten fordrar att lugna folket i afseende på dess rättigheter och närmare fästa det vid den regering, som det underkastat sig af trötthet, af entusiasm eller af fruktan. Ni skall se, säger jag, huru jag med den största oförsigtighet var på vägen att skämma bort en så god början, att störa rikets lugn och att åter upplifva partierna, som jag tillintetgjort vid revolutionen, då jag förnekat mig att hämnas mina egna, min familjs och statens af dem lidna oförrätter. Man underrättar mig tisdagsmiddagen ¹²⁶, att grefve Fersen i ett memorial på riddarhuset projekterat en instruktion för bankoutskottet, att den hade gått igenom och blifvit remitterad till de bägge andra stånden. Jag fästade i början ingen uppmärksamhet dervid, i synnerhet som landtmarskalken hade sagt mig aftonen förut, att grefve Fersen för följande morgonen med honom begärt ett samtal angående en instruktion, som det vore nödigt gifva åt bankoutskottet. Jag såg deri ingenting utomordentligt och trodde, att ingen opponerat sig mot remissen till de andra stånden, emedan instruktionen endast var ett upprepande af gamla formulär. Jag förblef i denna tanke, tills jag på eftermiddagen emottog Liljencrantz, som kom ganska allarmerad öfver hvad på förmiddagen hade passerat. Han hade ej instruktionen, men sade mig innehållet, och att genom ett af dess moment det tilläts hvarje bankoutskottets medlem att anmäla i ståndens plena, om i utskottet några beslut togos, stridande mot bankens väl och säkerhet. Det var att borttaga all hemlighet ifrån denna institution, hvars kredits bibehållande fordrar tystlåtenhet. Jag tillstår, att jag hade möda att tro det, och sade honom, att jag ej kunde föreställa mig, att landtmarskalken skulle tillåtit föredragandet af ett dylikt projekt på riddarhuset. Han svarade, att han var lika förundrad som jag, men att han trott, det jag hade sett landtmarskalken aftonen förut, och att allt hade skett med mitt samtycke, emedan alla riksdagsaffärerna hittills gått genom mina händer. Detta yttrande stack min fåfänga lifligt. Jag trodde mig se trots och förakt i grefve Fersens uppförande, ett uppsåt att visa sin makt, och att hans inflytande ej var mindre än mitt hos ständerna. Ni kan föreställa er, hvilken jäsning detta skulle verka i hufvudet på en ung och fullmyndig konung, som sedan sitt tjugonde år var van att influera på partierna, då han ännu blott hade sin börd och sina förhoppningar för sig, och som likväl med detta svaga mynt vid 1769 års riksdag hade gjort denne samme grefve Fersen, då i spetsen för riksdagen, understödd af ett stort parti och utdelare af Frankrikes penningar, fältet stridigt. Jag tror, att om jag i grefve Fersens uppförande kunnat se ett försök att genom en surpris föra mig bakom ljuset, det mindre skulle ha förargat mig: ett sådant försök skulle åtminstone ha vitnat om svaghet och fruktan och ej haft denna air af superiorité. Emellertid hade jag styrka nog att ej röja mig för Liljencrantz och sade med en tranquilitet, som jag hade bort framgent bibehålla, att allt detta förundrade mig mycket, att jag var fullkomligt okunnig både om grefve Fersens steg och om den del landtmarskalken deri haft, och att det måtte vara något missförstånd derunder. Talmannen för borgareståndet ¹²⁷ kom nu, och jag frågade honom hvad som passerat i hans stånd, och om instruktionen blifvit dit remitterad. Han svarade, att den både var remitterad och enhälligt bifallen, att han väl funnit sista momentet något betänkligt, men då instruktionen blifvit honom tillsänd af landtmarskalken, såsom af adeln samtyckt, och han ej fått någon annan underrättelse, hade han trott, att allt var i sin ordning, hvarför instruktionen blifvit i ståndet uppläst och, då ingen gjorde någon invändning, i ögonblicket antagen. Jag sade med liflighet: Besynnerligt, att ni disputerar om småsaker i hela timmar och låter de vigtigaste mål passera utan diskussion. På det sättet kan ni en vacker morgon finna er katolik till er egen förvåning. Det är att märka, att tre dagar förut hade borgarena disputerat i tre timmar, om hvilka ledamöter skulle representera ståndet såsom faddrar vid min sons döpelse, och jag hade, för att förekomma en schism i ståndet, måst underkasta mig den ridikylen att utom de slutligen utsedda äfven invitera en deputation af ståndet; hvaraf jag sedan hade ondt vid riksdagens slut. Ekerman hade med sig instruktionen. Vi genomgingo den punkt för punkt. Borgaren, som haft den oskulden att låta den passera i sitt stånd, ville söka öfvertala mig, att den var ganska oskadlig. Jag låddes vara af hans tanke, just emedan jag kände mig förargad; men sista artikeln var tillräcklig att justifiera det misstroende, som grefve Fersens tvetydiga uppförande ingifvit mig. Jag fruktade i synnerhet, att den bitterhet, som herskade emellan honom och grefve Ulrik Scheffer, hade förmått honom att uppoffra statens bästa, åtminstone till en del; att han ej kunnat neka sig det nöjet att söka kullkasta realisationen, hvilken han alltid varit emot genom en princip af försigtighet och rädsla, som låg mera i hans förstånd än i hans karakter; att han velat njuta den dubbla satisfaktionen, för sitt hat, att störta sin fiende, och för sin fåfänga, att hans förutsägelser om det nya systemets ohaltbarhet slagit in. Ni skall af det följande ¹²⁸ se, att jag bedrog mig och gjorde grefve Fersen orätt. Jag skall säga er hvad som förmådde honom till detta sällsamma uppförande, som kunde få en så elak uttydning. Efter att ha genomgått instruktionens alla punkter, sade jag till dessa bägge herrar: Jag ser rätt väl, hvari det onda ligger; nu måste man finna botemedlet. Liljencrantz talade mycket, Ekerman litet. Jag såg, att den förre ej kände ännu nog riksdagarne för att kunna genast fatta ett beslut, och att den senare ej ville yttra något, som skulle gå ut på att kullkasta ett i hans stånd taget beslut. Hvad mig angår, så hade jag redan flera idéer, men jag var ännu allt för förargad att ej frukta, det jag skulle taga ett dåligt parti. Jag tillsade derför borgaretalmannen att ej på några dagar sammankalla sitt stånd och att skicka mig landtmarskalken. Just som han gick, kom grefve Ulrik Scheffer. Man hade underrättat honom om hvad som på morgonen skett, men, såsom vanligtvis händer de stora, man hade gifvit saken den värsta färg. Han var uppretad, och såsom mitt bemödande att qväfva min förargelse blott ökat den, och jag dessutom var van att med honom tala förtroligt, så upprörde jag honom ännu mer med att utgjuta mitt hjerta. Det lugnade mig något. Jag har ofta märkt, att den vrede, som döljer sig, ökas, och att med orden utandar sig den bitterhet, som eljest fräter hjertat. Olyckan är, att furstar så sällan kunna finna personer, nog säkra och opartiska för sådana förtroenden, och att, om deras ord falla i elaka händer, de ofta skada dem mer än deras gerningar, emedan de förra tillskrifvas deras karakter och de senare ofta omständigheterna. Jag gör blott denna reflexion, emedan den naturligen presenterar sig. Ty till grefve Scheffer kunde jag tala med fullkomligt förtroende i alla mitt lifs skiften. Kanhända hade likväl närvarande ögonblick bort göra ett undantag, då det angick grefve Fersens person och uppförande, som var grefve Scheffers aversion. Jag måste göra grefve Ulrik Scheffer all den rättvisa jag är honom skyldig, och som hans så sällsynta och oegennyttiga tillgifvenhet för mig förtjenar. Jag har känt få personer, som med så mycken politisk kapacitet förenat så mycken enkelhet, hederlighet, redlighet och ett så fullkomligt lugn. Under tolf års tid, som jag med honom trakterat de vigtigaste angelägenheter, har jag hos honom hvarken funnit hat eller hämd, äfven för stora och verkliga oförrätter, som vanligen folk ej förlåter. Det var blott detta hat till grefve Fersen, som var hans svaga sida, och som denne också hjertligen betalte med samma mynt, ehuru med mera moderation. Ty Fersen nekade sin rival aldrig sin estime, åtminstone inför mig; ehuru jag ej vet, om han med andra förde ett sådant språk. Jag har sagt er, att, sedan min harm fick ord, jag fick mera lugn, och jag använde det att tänka på medel mot den närvarande olägenheten. Grefve Scheffer sade, att Fersen, seende bankoutskottet helt och hållet i mina händer, utan tvifvel velat menagera sig en väg till plena med dessa halfmysterer, som i finanserna äro vida förderfligare än den nakna sanningen, för att derigenom embarassera alla operationer. Detta var här just fallet. Ty sanningen af bankens tillstånd var god, och detta hade ej varit så florerande på 80 år, allt sedan Karl XI:s död. Men detaljerna af denna sanning voro en statens hemlighet, nödig för bankens säkerhet. — Jag sade honom, att detta vore lätt att hindra, att i mitt tal vid riksdagens början jag yttrat mig ha propositioner att göra till bankoutskottet, att jag nu blott hade att fordra hemlighet angående dessa, enligt 45 § af regeringsformen ¹²⁹, att detta borde binda utskottsledamöternas tungor, vore de än så pratsjuka, och att ständerna ej kunde refusera hvad som var i full enlighet med regeringsformen, hvarigenom den farliga punkten i instruktionen vore reducerad till en nullitet, utan att grefve Fersen deröfver kunde beklaga sig. Grefve Scheffer sade: Men huru vill e. m:t låta detta komma till deras kunskap? E. m:t kan ej hetas vara underrättad om hvad i dag uti stånden förefallit. För öfrigt, med ett formelt ogillande skall e. m:t utsätta sig för förebråelsen att ha velat blanda sig in i deras öfverläggningar och inkräkta på deras förvaltning af banken, hvilken e. m:t genom regeringsformen fullkomligen åt dem bibehållit. Jag svarade: Det är ingalunda min afsigt att ingå i diskussion med dem angående deras större eller mindre rätt att konfirmera en instruktion, mig ovetande, då det ej kan finnas något slags grundlag utan vårt gemensamma samtycke, och grundlagen i detta stycke äfven har afseende på banken. Man kan räsonnera mot och med. Det är för öfrigt en ganska delikat fråga. Jag anser det ej à propos att röra dervid, minst i detta ögonblick. Men det är vida enklare och naturligare att säga dem, att, då jag förnummit, det bankoutskottet skall börja sina sessioner, och att ständerna för utskottet uppsatt en instruktion, min önskan vore, att deri inflöte den anmärkning, som finnes i 45 (47) § af regeringsformen, emedan jag ämnade förelägga utskottet den finansplan, hvartill 1772 års ständer hade gifvit mig fullmakt. Jag vet ej ännu, åt hvem jag skall uppdraga detta meddelande. Konungen kommunicerar sig blott på tre sätt med ständerna, antingen genom en härold (héraut d'armes), som ej passar för närvarande tillfälle, eller genom uppkallandet af en deputation, åt hvilken konungen tillkännagifver sin vilja, eller genom rikskansleren; och jag tror ej, min grefve, att ni, som nu representerar denna värdighet, skulle vara flatterad af en sådan kommission. Men det är mitt minsta bekymmer. Jag skall se efter i mina gamla luntor: kanhända finner jag en fjerde utväg. Grefve Scheffer sade, att man måste tänka derpå, saken vore granlaga; och framför allt måste man höra af landtmarskalken, huru allt har passerat, och med hvilka skenfagra skäl grefve Fersen kunnat förmå honom att engagera sig i en sådan oförsigtighet» . . .

Här slutar detta fragment. Af riksdagshandlingarna ser man sakens vidare gång. ¹³⁰ Den 20 Nov. yppade herr af Trolle (sedermera generalamiralen) och flere andra på riddarhuset sina betänkligheter angående den redan bifallna instruktionen: Ständerna hade vid sista riksdag uppdragit åt konungen att reglera finanserna, de författningar, kongl. maj:t med biträde af banken i detta afseende vidtagit, hade konungen i allmänhet för ständerna tillkännagifvit, men tillika i sitt tal på rikssalen förmält sig hafva några ytterligare meddelanden att göra bankofullmäktige och utskottet, dessa meddelanden hörde under hvad 47 § af regeringsformen stadgar om de ärenden, som böra hemliga hållas, hvarför de deri deltagande utskottsledamöter besluta med rikets ständers egen rätt, instruktionen vore härutinnan i strid med regeringsformen. — Samma betänkligheter hade blifvit yrkade i borgareståndet och meddelades adeln genom en deputation från detta stånd. Grefve Fersen påstod deremot, att den citerade paragrafen endast kunde ha afseende på ett hemligt utskott, hvilket konungen vid denna riksdag icke begärt. Han hänviste på regeringsformens 55 §, som uttryckligen satte banken under ständernas garanti och vård, med rätt att föreskrifva reglementen och stadgar för dess förvaltning. Hans försvar var utförligt och vältaligt samt uppfyldt af tacksamhetsbetygelser för konungen. Slutet blef likväl, att han sjelf ingick på ett af borgareståndet proponeradt och af presteståndet bifallet nytt moment (det 8:de) i instruktionen, hvari 47 § af regeringsformen åberopades, samt sålunda all anmälan till plena afskars. Och denna moderation torde ha tillskyndat honom det loford, som konungen tilldelat hans afsigter.

Så aflopp detta första försigtiga försök att till någon lifsyttring återkalla den år 1772 med dvala slagna ständernas makt. Motionens syftning var vidsträcktare än dess bokstafliga lydelse. Det var ett vädjande till ständerna i ett ämne, som, äfven enligt regeringsformen, var deras egen angelägenhet. Men att sammankalla ständerna hade regeringsformen lemnat till konungens välbehag och endast ålagt dem att ej undandraga sig, då sådant skedde. Ett slags kontroll öfver finanserna hade väl dess 50 § åt ständerna inrymt. Den föreskref uppvisandet af statsverkets tillstånd för riksens ständers utskott, »på det de må inhemta, att penningarna blifvit brukade till rikets bästa». Men kontrollen kunde endast utöfvas på riksdag och blef ingen, i mån af riksdagarnes sällsynthet. Nu tycktes väl den af grefve Fersen proponerade instruktionen endast ha afseende på närvarande riksdag. Men ovissheten af ständernas kallande föranledde just vid detta riksmöte deras beslut, att egne deputerade af de stånd, som garanterat banken, skulle hvart tredje år sammanträda för att öfverse och granska bankens förvaltning; såsom ock sedermera skedde. ¹³¹ Gälde nu instruktionen för ständernas deputerade i bankoutskottet, så skulle dess grundsatser äfven naturligtvis blifva bindande för deras deputerade eller revisorer mellan riksdagarne; och då instruktionen i flera fall förutsatte en appell till ständerna sjelfva, så var derigenom på ett indirekt sätt makten att yrka riksdag åt dessa deputerade anförtrodd. — I bokstafven var den farhåga, som dikterat instruktionen, öfverflödig. I de finansoperationer, som konungens förlägenhet snart gjorde nödvändiga, omgick han banken; ehuru de i sitt resultat på den skulle återverka.

I riksdagsbeslutet af den 26 Januari 1779 yttra sig ständerna: Att kgl. maj:t väl förklarat sig ej vilja besvära sina trogne undersåtar med någon ny bevillning, men som ständerna äro öfvertygade, att statsverkets behof med rikets ordinarie räntor och inkomster icke kunna bestridas, så hade de förenat sig om fortfarandet af sista riksdagens bevillning till nästa riksdag. De erbjödo dessutom åt h. k. h. kronprinsen i faddergåfva 300,000 rdr specie, åt kgl. maj:t sjelf, i anseende till de vid detta riksmöte förefallna utomordentliga kostnader, en gåfva af 100,000 rdr, åt hennes majestät drottningen en lika summa, samt åt h. k. h. hertig Karl, i anseende till hans förmälning, samma belopp — allt att utgå genom en efter stånd och vilkor lämpad personlig afgift årligen till och med år 1785 ¹³²; hvarjämte konungens handpenningar ökades med 100,000 rdr årligen, hvilka under samma tid skulle uppbringas genom frivilliga sammanskott. Den utsatta terminen för sistnämda bevillning var en vink, att man då väntade sig en ny riksdag. Dock uttalades ej denna väntan annorlunda, och ständerna öfverlemnade åt kgl. maj:t att efter nämda tids förlopp vidtaga de utvägar, hvarigenom den beslutade tillökningen i dess handpenningar äfven framgent årligen, om så fordrades, måtte utgå. Af den erbjudna faddergåfvan eftergaf konungen 100,000 rdr till förmån för de fattigare klasserna.

Ser man den vändning af opinionen mot Gustaf III, som efter denna till utseendet så eniga, på lojala försäkringar och beslut så öfverflödande riksdag allt mer röjde sig, så kan man, med åberopande af konungens egna ord: »att den vrede, som döljer sig, ökas, och att med orden utandar sig den bitterhet, som eljest fräter hjertat» — ej annat än beklaga, att språket emellan konungen och ständerna ej var mera oförbehållsamt och fritt. Huru litet det var detta, ses redan deraf, att landets förnämsta gravamen, kronobrännerierna, med alla de fiskaliska chikaner, som detta regala, illa förvaltade monopolium af sig födde, ej ens nämdes. ¹³³

Men huru var uppriktighet möjlig? — Konungen å sin sida hade för mycket att dölja i sitt eget uppförande, ett uppförande hvarigenom han sjelf mest vållat denna olyckliga oenighet inom sin egen familj, som jagade lyckan från hans hus och från hans tron. — Så förer ett första steg på en olycksbana till ett annat — annat; tills . . . Det är en olycklig, en genom sig sjelf olycklig menniskas lefnad, som här framlägges.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll