Ett omdöme om ställningen i Sverige på denna tid af en utlänning, som haft goda underrättelser, må ur konungens papper anföras. — Grefve Podewils var från preussiska hofvet sänd till det svenska för att tillkännagifva konungens morbrors, den store Fredriks död. Han aflemnade till den nye preussiske monarken en berättelse, hvilken man här vetat att förskaffa sig. ³⁷ Vi meddela den i utdrag och öfversättning: »Jag har vid min ankomst till Sverige funnit sinnena ännu uppeldade af den sista riksdagens oro, som varit ganska stormig. Hofvet, som sedan 1772 ej trodde sig ha något att frukta från ständerna, har träffat på en formidabel opposition. — Om konungen hade anat denna sinnenas stämning, hade han säkerligen ej sammankallat ständerna. Han har fria händer i detta afseende, och de propositioner, han gjort, voro ej af nog betydenhet att derför riskera en sådan fara. — Kanhända var det hoppet att få sina egna och sina bröders skulder betalda, som deciderade honom dertill. Oppositionen har haft skickligt folk i spetsen för sig, ibland andra fältmarskalken grefve Fersen och baron Karl De Geer. De ha begynt med att begära, såsom en complaisance af kungen, att han ville renoncera från sin decisiva röst, när de fyra stånden ej voro af lika mening ³⁸; då de erhållit detta, ha de ej mera satt några gränser för sina anspråk och afslag. Alla hofvets propositioner ha blifvit afslagna, undantagande den som angick magasinsinrättningen. — Hvad som mest stött hofvet har varit att se nationen i allmänhet och hufvudstaden i synnerhet yttra sin fägnad öfver oppositionens framgång. Man fruktade oroligheter. Det återstod ej annat än att afsluta riksdagen; hvilket lyckades genom grefve Fersens bemedling, som man förstått att blidka. — Se här, hvarpå nationens missnöje synes grunda sig! Man förebrår konungen i allmänhet en allt för stor böjelse för depenser, mest egnade åt frivola föremål, såsom hofspektakler, karuseller, onödiga bygnader, men i synnerhet hans täta resor, genom hvilka stora summor gå ur landet, och som skola föranledt honom att lägga hand på fonder, destinerade för andra ändamål. Man önskar, att konungen måtte förändra sin omgifning. Man klagar, att nästan alla de gamle rådsherrarne och de personer, som njuta nationens förtroende, hafva aflägsnat sig, och att man ser omkring konungen blott sådana, som missbruka hans ynnest. Visst är, att stora missbruk hafva inrotat sig, i synnerhet i afseende på de ecklesiastika befordringarna. Man har vid riksdagen öppet talat om, att man borde draga deras upphofsmän till ansvar, och i synnerhet anses baron Armfelt för farligast. Men, om å ena sidan ständerna tro sig hafva skäl till missnöje, så synas de å andra sidan vara orättvisa och gå för långt. Man medgifver temmeligen allmänt, att Sverige har oändligen vunnit på denna regering och sedan 1772 års revolution. Det ok, hvarunder de utländska makterna höllo nationen, är afskakadt. Hvad finanserna angår, så har konungen, med tillhjelp af utländska lån, fullkomligt återstält bankens kredit, genom realisation af den allt för stora sedelmassa, som banken hade utgifvit; så att nu bankosedlarna stå al pari med silfver, endast klingande mynt är i rörelsen, och nu Sverige förlorar nästan intet på kursen, då förut differensen var otrolig. Denna stora fördel faller i synnerhet i ögonen, då man kommer hit ifrån Danmark; der de missbruk i detta afseende, som man reformerat i Sverige, ännu herska till den grad, att från Hamburgs portar till Helsingör man ej ser något silfvermynt, utan endast papperspenningar, som oupphörligt falla i värde. Det har fordrats mycken klokhet att komma till ett sådant resultat i ett land, som ofta är utsatt för missväxt, och hvars utgifter äfven i vanliga år ej fullt svara mot inkomsterna. — Armeen är, enligt alla deras omdöme, som sett, hurudan den var fordom, i oändligt bättre skick än förr. Inalles stiger den till 50,353 man; konungen har sagt mig, att han ofördröjligen ämnar öka den till 54,000. I sjelfva verket lärer den blott utgöra 40,000 man; men det är landtregementena, underhållna af provinserna, som äro inkompletta, hvilket konungen ej rår för. Flottan, som var fullkomligt delabrerad, är på en respektabel fot, hvarom jag sjelf haft tillfälle att kunna öfvertyga mig. Konungens regering kan berömma sig af flera nyttiga inrättningar, som under den förra anarkien aldrig varit att tänka på. — Jernsmidet, kanongjuterierna, stålmanufakturerna hafva gått framåt. De sköna konsterna blomstra, och Sverige har nu artister af alla slag. Men i synnerhet ha de mekaniska konsterna gjort oändligt stora framsteg, såsom arbetena i Karlskrona och det förbättrade maskineriet i grufvorna bevisa. Allt detta länder ostridigt konungen till heder, ty han sysselsätter sig med allt och tar kännedom af allt, utan att sky för arbete och mödor. För att återvinna hvad han vid sista riksdag förlorat är nödigt, att han beflitar sig om en sträng hushållning, omgifver sig med män, som hafva nationens förtroende, afskaffar de missbruk, hvarom jag talat, och i synnerhet icke kallar ny riksdag. Men dertill fordras, att han skulle kunna umbära bevillningen af ständerna, då de fyra år, som de utsatt för varaktigheten af den nu åtagna, gått till ända. Man tviflar på, att han vill och kan detta. ³⁹ I politiken synes Sverige för det närvarande ej ha något system. Konungens böjelse fäster honom vid Frankrike, och det anses afgjordt, att han derifrån drager subsidier; men det sker så hemligt, att medlen ej ens gå genom franska ambassadörens hand. Ryssland har senast närmat sig till Sverige, och man har proponerat ett familjeförbund emellan Nordens tre kronor, under namn af det Holsteinska (Pacte de Holstein), i imitation af det Bourbonska; men såsom kejsarinnan icke beledsagat denna proposition med något anbud om subsidier, synes konungen hvarken härigenom vilja binda sig händerna eller misshaga Frankrike. Konungen har sagt mig flere gånger, att han mycket önskar alliera sig med Preussen. Han har gjort mig den äran att invitera mig till Karlskrona för att visa mig, såsom han sjelf sade, att vid tillfälle han ej skulle blifva en onyttig bundsförvandt, och att hans flotta vore i stånd att beskydda preussiska handeln i fall af oroligheter i norden. Om det tillätes mig döma i detta ämne, tror jag, att hans svenska majestät härvid glömmer sina bägge rivaler i Östersjön. Svenska flottan har för öfrigt synts mig ansenlig och i godt stånd. Jag har sett i Karlskronas hamn 24 linieskepp från 60 till 72 kanoner, hvaraf 10 helt nya, och 13 fregatter från 36 till 44 kanoner. — Man arbetar nu på 3 linieskepp och 8 fregatter och ämnar inom kort föra linieskeppens antal till 30 och fregatternas till 36. ⁴⁰ Finska flottan är oberoende af denna och består, säges det, af mer än 80 fartyg af ett slag, som är midt emellan galerer och platta fartyg, af en egen konstruktion, egnad för detta lands skärgårdar och till att understödja armeens rörelser. Landet besoldar 13,000 matroser, utom besättningarna på hvad man kallar armeens flotta, och då Sveriges handelsflotta är ganska ansenlig, saknas icke sjöfolk. — I allmänhet äro inrättningarna i Karlskrona mycket vackra, i synnerhet dockorna af en storlek och en soliditet i byggnadssätt, som, tror jag, öfverträffar de gamles så berömda arbeten. — Man hade utspridt vid riksdagen, att de summor, som hofvet uppgaf såsom använda för dessa föremål, hade blifvit dragna till andra. En kommission, sammansatt af chefen för finanserna baron Liljencrantz, statssekreteraren Carlsson och öfverste Toll, har fullkomligt rättfärdigat dem, som haft direktion öfver dessa arbeten, nämligen öfveramiralen grefve Ehrensvärd, kontreamiralen Chapman och en viss Thunberg. ⁴¹ Konungen, innan han lemnade Karlskrona, har betygat dem sin fullkomliga tillfredsställelse och på allt sätt distinguerat dem.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll