Konungen hade vid sin afresa ej sett sin mor, men deremot tillskrifvit henne följande bref, som grefve Gyldenstolpe hade i uppdrag att aflemna: »Färdig att lemna mitt fädernesland, kan jag likväl ej besluta mig att resa utan att taga afsked. Jag går att i ett annat klimat söka att förskingra de sorger, som lika undergräfva min helsa och betunga mitt hjerta. De olyckliga omständigheter, som söndrat två personer, hvilka allt borde förena, beröfva mig den lyckan att personligen taga afsked af min mor. Jag kan likväl ej betaga mig den trösten att, innan jag reser, upprepa hvad biskopen af Göteborg ¹⁷⁴ denna vår haft i uppdrag att säga e. m., och jag besvär e. m. att tro, att jag alltid skall anse (och jag gör det i detta ögonblick, liksom i alla föregående) edra känslor för mig såsom väsentliga för mitt hjertas lycka, och att det finnes intet i verlden, som har stört denna eller i hela mitt lif kunnat störa den mer, än då jag trott mig finna en förändring i edert hjerta.» — Följande biljett från konungen till sin mor, daterad lägret på Ladugårdsgärdet den 15 Juni 1780, hörer äfven till denna tidpunkt: »Mitt hjerta, sönderslitet af så många olika rörelser, kan ej neka sig att med eder tala om ett barn, som är en oskyldig orsak till alla mina sorger. Jag vågar bedja er att anse honom med någon ömhet. Han är den ende afkomlingen af edert blod och sonson åt en konung, hvars minne vi bägge älska och vörda.»

I följande skrifvelse ¹⁷⁵ redogör grefve Gyldenstolpe för sitt uppdrag till enkedrottningen: »Jag lyder e. m:s befallning, då jag för e. m. aflägger räkenskap för min beskickning af gårdagen. — Genast vid min ankomst till Fredrikshof kom drottningen mig till möte. Hon var mycket upprörd, räckte mig handen och frågade mig med liflighet: »Är kungen rest?» »Ja, e. m., sedan en timme», var mitt svar. »Han har kunnat resa utan att se mig», utropade hon med strömmande tårar. Jag gjorde en bugning och framräckte brefvet. Hon emottog det darrande och läste det länge och flere gånger. Derpå frågade hon, om jag talat vid kungen. Jag svarade: Nej. — Hvarpå hon gaf mig brefvet att läsa, sägande: »Förklara mig hvad allt detta vill säga. Min son talar till mig med ömhet. — Om han ville försonas med sin mor, hvarför kommer han ej att se henne och omfamna henne, innan han reser? Jag har velat se hans barn. Man har tillstängt dörren för min näsa. Första dagarne efter dopet och äfven sedan, då barnet var sjukt, har min kammarherre varit skickad att inhemta underrättelser, utan att någonsin få komma in i kammaren, dit hela verlden för öfrigt kom. Hvad kunde jag göra för detta barn, som jag hitintills ej en gång kunnat få se? Råd mig! Jag kan ej skrifva. Den 1 Nov. går ej ur mitt sinne. Jag skulle vilja skicka någon till kungen; men jag har ingen att skicka.» — Jag sade, att drottningen var skyldig ett svar på detta bref, att hon gjorde väl, om hon der lät sin ömhet tala och genast afsände sitt svar med en kurir. — Drottningen sade sig ej ännu vara nog samlad att kunna skrifva, men att hon ville tänka på sitt svar. — Hon yttrade sig ha haft någon gissning, det hon skulle få ett bref, och att hon hade fattat sitt beslut att, om detta bref var ömt, gå att kasta sig i sin sons armar. Hon befalte mig att återkomma i dag för att hemta hennes svar» . . .

Detta svar af den 17 Juni 1780 är af följande lydelse: »Grefve Gyldenstolpe har lemnat mig edert bref. Han har varit vitne till den lifliga rörelse, hvarmed jag emottog det. I försäkren mig, min son, att I ansen mina känslor för eder såsom väsentliga för eder lycka. Hvilken i verlden kan vara lyckligare än I, om det blott beror på dessa känslor? Ack, hvad I litet kännen en moders hjerta! Det kan bekymras, förorättas, men vid minsta hopp återtager naturen sin rätt. Påminnen eder, att jag kom för att omfamna eder son, då eder befallning derifrån aflägsnade mig! Måtte vid eder återkomst detta barn, som I hafven ryckt ur mina armar, blifva det band, som förenar oss alla!»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll