I sitt tal vid Svenska akademiens stiftelse säger konungen: »Att befrämja allt, som kan lända till rikets nytta, att bidraga till svenska namnets ära är min största önskan. Dess namnkunnighet, utspridd öfver Europa genom dess segrande vapen, har ofta gjort dess medborgare bekymmer, då det upphöjt dess glans. En annan ära återstår oss ännu att förvärfva, den som är vitterhet och bokliga konster följaktig, den som trotsar tiden och den vanskliga lycka, som eröfringar åtfölja, men som försvinner med deras förlust. Den kan endast vinnas i lugna tider, der inhemsk sämja, utländsk säkerhet tillåta snillen att sig lemna fritt till en eld, som upptänder dem och som döljes, fast ofta den födes, i oroliga tider. Men om en lång fred, en ostörd ro bidrager till ett rikes väl, till undersåtarnes sällhet, så föder den oftast af sig en orklöshet i själen, som alstrar barbari och förkolnar de snillen, som i andra tider skulle upplysa och hedra fäderneslandet. Ty menniskorna äro så skapade, att endast rörelsen uppeldar dem, att de äska starka driffjädrar att upptäcka de gåfvor naturen dem gifvit. Lugnet, under hvilket de äro allena lyckliga, förbereder större hvälfningar, då ej en försigtig verksamhet bereder dem tillfälle att göra sig nyttiga och vidtfräjdade och hindrar dem, genom hoppet af ära och namnkunnighet, att falla i en lätjefull dvala, lika farlig, för dem som för det allmänna.»

»Den täflan, den liflighet, som vetenskap och vitterhet uppväcka, är det enda medlet att i lugna tider bibehålla den värma i sinnena, som kan tjena fäderneslandet och dana i fredens sköte de medborgare, hvilkas själar en gång kunna bidraga att frälsa riket, då stormar uppväckas.»

»Men utan språkets namnkunnighet i främmande länder blifver deras ära, som i vitterlek det odla, ej kunnig, och utan dess stadga med säkra lagar blir dess namnkunnighet omöjlig; ty utan stora skribenter blir ett språk ej kändt, och utan säkra regler kan ej ett språk väl skrifvas.»

»Det är till detta stora verk jag lägger i dag den första grundvalen; och det är eder jag utsett att stifta lagar för språket, att fullborda mitt verk .... Derför fordras ett samhälle, sammansatt — af dem, som, brinnande af kärlek för vitterhet, hafva fritt följt sin böjelse och endast sysselsatt sig med dess yrken; af dem, som igenom en vidsträckt lärdom stadgat sina omdömen på grunder, som tider och sekler dem förelagt; af dem, som i rikets högsta värf eller i sammanlefnaden från barndomen befästat deras smak genom den noggranhet, de stora embeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af menniskor, deras kall kraft af dem att umgås med, hvilka nödvändigt af dem fordra en aktsamhet i tal, ett noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver hvart ord sin rätta mening och före-skrifver den gräns, öfver hvilken de ej kunna föras.»

Konungens karakteristik af dem, hvilka han sjelf kallade till akademiens ledamöter, hedrar för mycket både honom och dem att här förbigås. — »Om ett samhälle, på sådant sätt förenadt, kan bidraga till det verk, jag nu påsyftar, hvad skall jag ej hoppas af det samfund, jag nu stadfäster, då vid dess första stiftelse jag ser det af sådana ledamöter sammansatt, hvilka jag till dess inrättande utnämnt? Och det är ej en ringa ära för min regering att under min spira se sådana herrar och män förenade, som lofva svenska språket så mycken heder, och som visserligen blifva en gång af det hedrade. Hvad skall ej samtiden vänta af en inrättning, som i sin början lyser af sådana ledamöter; men huru mycket vigtigare blir ej efterverldens omdöme! — Då den i akademiens tideböcker igenkänner de samma namn, som rikets akter egna äfven så mycket åt historien som åt vitterheten; då en gång den får se, att den förste af rikets råd, ¹²² den förste stiftaren af ett lärdt samhälle i riket, är ock den förste ledamoten i denna akademi, och att han ej endast bekläder detta rum som en älskare af bokliga konster, men som den värdigaste och säkraste domare af smak och vitterhet.»

»Näst honom kan med skäl räknas för en värdig ledamot af ett vittert samhälle den rådsherre, som, nu frånvarande ¹²³, med den patriotiska kärlek, som framlyser i alla hans gerningar, förenar en äfven så säker smak, som behaglig skrifart, och om hvilken jag ville säga långt mera, om jag ej fruktade, att man kunde tillegna en skyldig erkänsla hvad endast sanningen af mig kräfde till min uppfostrares lof.»

»Att förena i en hög ålder det mest glädtiga sinne och prydligaste skrifsätt med styrelsen af ett rikets verk, som fordrar mer arbetsamhet, mera noggranhet än snille, och som oftast kunde förqväfva det, är ett sällsynt efterdöme, men som vitnar mer än mina ord, huru mycket den rådsherren ¹²⁴ lärer både gagna och hedra akademien, hvars snillegåfvor, förvarade i rikets handlingar, hade redan förtjent honom en namnkunnighet, som han nu går att dela med akademien.»

»Men hvilken har mera rätt att deltaga i ett samhälle, egnadt åt svenska språket, än den herren, som så ofta fört ordet i rikets allmänna sammankomster, som med så mycken ordning, med så stor klarhet, med en så segrande styrka låtit höra sin röst? ¹²⁵. . . I återkallen, gode herrar, minnet af det gamla Rom, då man såg de förnämste medborgare förena bokliga konsters skötsel med rikets yppersta värf och med samma röst de styrkte rådslagen, med samma hand de tecknade besluten, upplysa medborgare med sina skrifter och pryda språket med sin vitterhet, och kanske ännu mera gagna sitt fädernesland, då de stadgade dess språk på fasta grunder. Ty hvad är renheten af ett språk, skönheten af dess uttryck? Hvad är det annat än vetenskapen att tolka rediga tankar med korta, starka och sanna ord, till hvilka ej kunna gifvas tvänne bemärkelser, och som framföra tanken med samma klarhet, som den är alstrad? Och hvem finner ej den stora förmån, som det förorsakar det allmänna, ja i allt som är mest angeläget för samhällets nytta och lugn? Afhandlingar, öfverenskommelser, lagar, författade i ord, hvilkas rätta mening och ostörda uttryck äro stadgade och erkända, blifva ej mer underkastade det mörker, den tvekan, den ständiga uttydning, hvilken oftast, för att bättre förklara en mening, ändrar alldeles de visaste föreskrifter. Och huru många exempel hafva vi ej af de olägenheter, sådana uttydningar alstra af sig? Våra tideböcker bära derom vitne.»

»Med eder, gode herrar, förenas i dag sådane män, som redan riktat och hedrat vårt språk; och huru kunde i ett samhälle, helgadt till rikets välgörares och hjeltars lof, som skall fira sin högtid på den store Gustaf Adolfs födelsedag, huru kunde (säger jag) förbigås den, som med ett namn, i vårt minne förlifvadt med Gustaf Adolfs, har sjelf med en så rörande stämma begråtit dess död ¹²⁶, och som med en säker smak förenar all den behaglighet i sina skrifter, som dess naturliga ömhet, dess kända fromhet, dess umgängessätt gifva honom i den enskilda sammanlefnaden.

Den vittre man ¹²⁷, som med en så ädel skrifart vet att pryda de allmänna författningar, som utgå af det embetes skyldighet han i riket bekläder, och som, enligt den pligt honom i mina ordenslagar är föreskrifven, tolkat med så mycken sanning och vältalighet den ålderstegne riddarens äreminne, hvilken, sedan han börjat sitt lifstidslopp i Nordens Alexanders tjenst, grånat och slutat sina dagar i mitt hof ¹²⁸ — har visserligen rätt att räknas för en värdig medlem i ett samhälle, hvars syftemål är vältalighet.»

»Den skald, som med så hög stämma sjungit Karl Gustafs segrar ¹²⁹, hvars kända arbeten redan i mer än tjugu år prydt svenska språket, hedrar visserligen mera detta samhälle, af hvilket han nu blir ledamot, än han af det blir hedrad.»

»Akademiens angelägenheters ständiga förvaltning kunde ej anförtros i säkrare händer än i den mans vård, som skall dana mitt och fäderneslandets framtidshopp ¹³⁰, hvars behaglighet i undervisningssättet, hvars lärdom, hvars vidsträckta vitterhet har gjort honom af främmande aktad och banat honom vägen till den ypperliga förtroendebeställning, han nu innehafver.»

»Att skrifva historien med sanning, dertill fordras lärdom och frimodighet, att skrifva den med behaglighet och nytta, dertill fordras förstånd, filosofi och vitterhet. På huru mycket sätt förtjenar icke den ledamot ¹³¹ sitt säte i detta samhälle, och huru mycken nytta bör man ej vänta af dess förstånd och lärdom, af honom säger jag, som redan gjort en så vacker början till det arbete, akademien nu pålägges. ¹³² »

»Huru kunna derför de båda skalder glömmas ¹³³, som, den ene, med så mycken behaglighet låtit på svenska skådeplatsen tala Euripidis och Homeri hjeltar och med så mycken själ tolkat Coras sorg och Alonzos kärlek ¹³⁴; den andre, som med all skaldekonstens styrka upplifvat Gustaf Vasas patriotiska själ ¹³⁵, visat honom så till sägandes uppstiga ur sin graf, hyllat med den lifligaste glädje den hjelten, som för mer än två hundra år tillbaka frälst våra förfäder från verldsligt och andligt tvång.»

»Jag saknar ibland eder tvänne värdige lärare, hvilka med skäl förtjena att intaga sina rum ibland eder. Den ene Gustaf Erikssons häfdatecknare ¹³⁶ i en tid, då historien var förvandlad till krönikor, har först med ett manligt skrifsätt upptecknat Gustaf Erikssons förtjenster och rättfärdigat sonen från många orättvisa beskyllningar ¹³⁷. Den andre har på ett sällsamt sätt med all vältalighetens behaglighet tolkat de himmelska sanningar och tjent språket och smaken, då han med ovanliga gåfvor uppfylt det vigtiga kall han bekläder ¹³⁸.»

»Af sådana domare kan svenska språket vänta sig ett nytt och ärofullt tidehvarf, och detta verk är ej ovärdigt dem, som uppoffrat sin hela tid i rikets yppersta värf; och jag behöfde ej andra skäl att rättfärdiga en inrättning, som förer en så stor nytta med sig. Ty jag vet, att det finnes de som tro, att bokliga konster och vitterhet äro onödiga, att de äro af de slags öfverflöd, som försvaga styrkan i själen, som äro endast tjenliga till ett vekligt folks tidsfördrif, som böra bannlysas från en allvarsam och tapper nation. Men för hvad belöning skall tapperheten strida, om ej för ett odödligt namn? För hvad en nyttig embetsman uppoffra all sin ro, tåla samtidens orättvisa klander, afundens motstånd, om ej för det hopp, att en upplyst efterverld rättvisar hans minne? Och huru kan man det hoppas, om ej det finnes de, som genom sina snillens yrken kunna förvara deras namn till efterverlden; och hvad behagligare skyldighet för vittra snillen, hvad ädlare tidsfördrif för statsmän än omsorgen att ständigt återkalla minnet af fäderneslandets välgörare? Och hvem kan på säkrare grunder känna värdet af deras förtjenster och dem tolka än de, som varit sysselsatte med språkets renhet, eller som, uppfödde i rikets angelägnaste embeten, känna så väl de stora regler, som utgöra regeringskonsten? Ära store mäns minne, det är att bjuda deras afkomma att dem likna; det är att säga: krigsmän, statsmän, medborgare, I som hafven ärft desse hjeltars namn eller som bekläden deras embeten, hören, sen de offer, en tacksam efterverld frambär till deras minne, förtjenen, om I det kunnen, förtjenen dessa äreminnen! Edra namn äro framstälda för efterverldens domstol; vanslägtens ej! Det ankommer på eder allena att göra dem äfven så namnkunniga.»

»Sådant är det verk, som eder nu är anförtrodt, till hvilket jag nu eder kallar. Jag har uppfylt min pligt, det är åt er att fullgöra eder; och då I ären så mycket uppmärksamme på det framfarna, lären I visst ej glömma efterverlden; och denna ständiga påminnelse gör eder säkert värde dess aktning.»

Jag skulle ej hafva upprepat detta konungens förut tryckta tal, om det ej förtjente i minnet återkallas och i hög grad karakteriserade honom. Det tryckta är alldeles enligt med hans eget utkast, om man undantager de rättelser i ortografi och interpunktion, som skett vid renskrifningen, samt ändring af ett eller annat ord. De franska vändningarna här och der röja konungens större vana vid franska språket. Skriften har flutit med ens ur pennan, nästan utan ändringar.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll