Flere propositioner af ständerna skedde, alla innefattande påminnelser och rättelser. Riddarhuset begynte med att fordra en bestämd förklaring af den redan vid 1778 års riksdag väckta frågan, huru ständernas röster borde beräknas. Adeln yttrade den enhälliga tanken: att uti alla mål, utom i bevillnings- och privilegiisaker (i hvilka ständernas enstämmighet fordrades) pluraliteten af tre stånds röster utgjorde ett ständernas beslut; hvaremot, om två stånd stannade mot två, saken förfölle. 27 Konungen svarade: »Att sådant alldeles vore h. m:s egen tanke, att den vore både enlig med regeringsformen af den 21 Aug. och med senaste riksdagspraktik samt att det mycket fägnade honom, det han i alla delar instämmer med ridderskapets och adelns tankar.» — Det var denna förklaring (adeln ursäktade sig att hafva begärt den ensam hos de öfriga stånden, med hvilka Riddarhuset kommunicerade konungens svar, och som deröfver förklarade sin tillfredsställelse), det var, säger jag, denna förklaring, som faststälde den princip, genom hvilken vid 1789 års riksdag säkerhets-akten — och med den enväldet — gick igenom, med de tre ofrälse ståndens bifall, emot adelns protest.
Riddarhuset besvärade sig, att icke, enligt vanligheten, krigsbefälet denna gången blifvit kalladt till riksdagen, och hemstälde, att vid framdeles skeende ständernas sammankomst rättelse deri måtte ske. 28 Ständerna anhöllo om upphäfvandet af de inskränkningar, som konungens tryckfrihetslag af 1774 blifvit underkastad genom tilläggen af 1780 och 1785. De yrkade säkerhet för embetsmän mot godtycklig afsättning i alla de embeten, hvilka genom regeringsformen icke blifvit förklarade för förtroendesysslor. Trenne stånd sammanstämde i anhållan om förbud mot monopolier och förpaktningar af borgerliga näringar. Samtliga stånden förenade sig väl om fortfarandet af den år 1778 åtagna bevillning, dock med inskränkning till både tid och belopp.
En ständernas deputation anmälde allt detta hos konungen. Han svarade: »Då landtmarskalken och talmannen vid detta tillfälle och ej på rikssalen öfverlemna mig riksens ständers svar på mina propositioner, finner jag, enligt regeringsformen, att riksens ständer lära insett svårigheten att dem antaga. Jag är dessutom genom edra medbröder i banko-utskottet redan underrättad, att Falu bergslag icke vunnit det understöd, jag föreslagit; men min omvårdnad för detta nyttiga verk skall icke dervid stanna. Jag har redan förordnat en beredning att undersöka och uppgifva, hvilka utvägar kunna tagas till detta verks räddning.»
Vid skrifvelsen angående bevillningen anmärktes af konungen : »Det är för att vinna en dyrbar tid, som jag nu emottager riksens ständers utlåtande angående bevillningen; men om jag rätteligen erinrar mig, hafva deras yttranden i detta ämne alltid blifvit öfverlemnade på rikssalen. Jag skall låta derom efterse och anmärker emellertid, att dermed bör förhållas hädanefter på lika sätt som hittills.»
Mot ständernas tacksägelse, för det konungen gillat deras tillämpning af 2 § regeringsformen på embetsmäns säkerhet, invände han: »Om något bevis af riksens ständers förtroende för mig kunde anses öfverflödigt, så vore det denna underdåniga tacksägelse. Jag har trott mig förekomma all tvetydighet, då jag låtit säga dem min tanke; och då jag tillåtit att införa densamma i riksdagsbeslutet, har med verkställigheten deraf detta ämne vunnit all nödig åtgärd.»
På ständernas skrifvelse angående tryckfriheten och monopolier svarades: »Mitt folks angelägenheter äro mig alltid ömma, och riksens ständer böra ej tvifla, att jag befordrar dem i sammanhang med min omvårdnad af deras, rikets och regeringssättets gemensamma väl. Ju vigtigare dessa ämnen äro, desto mindre möjligt är det mig tillika att genast och utan behörig pröfning derå meddela mitt svar. Det skall likväl icke dröja.» — Bägge dessa framställningar blefvo efter riksdagens slut afslagna.
Då landtmarskalken öfverlemnade ridderskapets och adelns enskilda besvär och deribland dess hemställan om krigsbefälet, svarade konungen: »Jag omfattar alltid mitt trogna krigsbefäl med synnerlig nåd och bevågenhet och skall ej underlåta att hafva ett nådigt afseende på de rättigheter, det samma tillkommer och förbehållna äro. Jag skall ock härpå, i sammanhang med de öfriga ridderskapets och adelns besvär, meddela mitt utslag.» — Detta utslag gafs aldrig; men krigsbefälet upphörde från denna tid att särskildt kallas till riksdagarne.