Den förste af Gustaf III:s vänner, som med honom offentligen bröt, var generalen baron Jakob Magnus Sprengtporten, som uppgjort planen till 1772 års revolution, som börjat den i Finland, men som vid sin återkomst derifrån redan fann den verkstäld i Sverige. Deras brytning, som blott synes ha gifvit luft åt ett länge närdt missnöje, återför oss till år 1774. Den 6 Mars detta år skrifver konungen derom till grefve Karl Fr. Scheffer: »Jag kan ej besluta mig till ett af de vigtigaste steg i min lefnad, utan att inhemta edert råd. Ni gissar utan tvifvel, att det angår Sprengtporten. För några dagar sedan uppstod ett slagsmål, i hvilket några dragoner voro invecklade. ²⁴ — Korteligen man måste sätta en krigsrätt. Det faller Sprengtporten in att befalla ²⁵, emot gardets privilegier, att en kornett och en korporal af dragonerna ²⁶ skulle sitta i krigsrätten och der taga plats framför fänriken och underofficeren af gardet. Han lät derom gifva muntliga order genom majoren för dragonerna, utan att, såsom ordningen fordrat, vända sig till gardesmajoren. Han stödde sig derpå, att jag underkastat dragonerna samma jurisdiktion som gardet, ehuru han ej låtit införa mitt bref derom (af d. 6 Okt. 1772) i krigsrättens protokoll, och i detta bref ej heller säges ett ord om att officerare, främmande för gardet, skulle i en sådan ega säte och stämma. Cederström ²⁷ som skulle presidera i krigsrätten, gick upp till honom, gjorde föreställningar och åberopade gardets privilegier. Sprengtporten svarade intet, men gick ut och kom till mig. Han sade mig, att han beordrat en kornett af dragonerna att sitta i krigsrätten, och att han trodde detta skulle möta motstånd, hvaremot han bad mig använda min myndighet. Jag svarade honom strax, att jag fruktade, det vore emot gardets privilegier, att jag dock för att vara säker på min sak ville inhemta senatens tanke, och att det emellertid vore bäst att uppskjuta krigsrätten till dagen derpå. Han yttrade med häftighet, att det ej kunde ske, att det vore att ge honom dementi och emot den militäriska subordinationen. Jag svarade, att man borde distinguera emellan subordinationen under flygande fana och den, som eljest rörde lagarnes verkställighet i afseende på tjensten. I detta sista afseende kunde jag ej betrakta öfversten för mitt garde till sina officerare i annat förhållande än presidenten i en hofrätt till sina assessorer. — Efter att ha inhemtat senatens tanke ²⁸, lät jag i enlighet dermed utfärda ett bref, hvari bestämdes, att dragonerna skulle ha sin krigsrätt för sig, men i brottmål emellan dragoner och gardister slottsrätten vara domstol. Detta bref, undertecknadt vid rådsbordet, blef honom tillstäldt. Följande dagen vid ordernas utdelning begär han en audiens af mig i mitt kabinett och fick den före konseljen. Jag vill ej ingå i detaljer angående denna vår konversation. Jag har berättat er nog om flera andra i samma genre. Nog af, sedan han fåfängt försökt att få mitt bref återkalladt, begärde han sitt afsked. Jag behandlade honom med all möjlig mildhet; jag föreslog till och med, om ingen ting kunde försona honom med gardet, att gifva honom inspektionen öfver alla rikets fästningar, med den titel af generalqvartermästare, som grefve Dahlberg ²⁹ i samma egenskap hade haft; eller, om han hellre ville, att inkalla honom i rådet, med bibehållande af den åt honom förut uppdragna inspektionen öfver de finska fästningarna. Han yttrade, att dessa förslag voro lika många affronter, och att han endast önskade qvittera en tjenst, som han ej längre kunde bibehålla med heder. Jag svarade så mildt som möjligt, att det vore första gången, som det ansåges för en skymf att beklädas med statens högsta värdighet. Jag tillade: Ni är i detta ögonblick ond; i morgon skall ni finna, att ingen kan bättre betänka edra fördelar än jag. — Han gjorde en djup bugning och gick ut, men endast för att söka statssekreteraren Wadenstjerna och till honom öfverlemna den afskedsansökning, som jag här bifogar. ³⁰ Döm sjelf, om äfven ständernas famösa remonstration år 1756 mot salig konungen var författad i mera förolämpande ordalag. Den anklagelse för otacksamhet, hvarmed han slutar, har lifligt rört mig. Gud är mitt vitne, det är den last jag mest afskyr. Och om jag brustit i den känsla, jag är honom skyldig, vore jag förtjent af allt hvad som nu händer mig. Men, efter att i halftannat år ha tålt af honom hvad en partikulier ej skulle tåla, förtjenar jag visserligen ej att emottaga en sådan förebråelse. Jag tillstår för er, jag känner mitt hjerta såradt, både såsom vän och såsom konung. Jag kände, att min vrede var för häftig, och jag fruktade att ej kunna moderera mig. Jag tog på ögonblicket det beslut att sätta mig ur stånd att skada honom. Jag skref till honom, närlagda bref, återsände med det afskedsansökningen genom hans bror och bad helsa, att jag ej önskade se honom på några dagar. — Jag hoppas, min k. grefve, att ni skall gilla mitt uppförande. Om detta ej är enligt med en förorättad herres värdighet, så är det så mycket mer öfverensstämmande med moralen för en furste, som aldrig skall glömma de förbindelser, han har, ehuru hans hjerta, såsom en annan människas, kan såras. Detta passerade tisdagsmorgonen. I går e. m. fick jag hosföljande svar. Se der den punkt, på hvilken vi stå! Det parti, som jag tagit, är att nedstiga i rådet, att der låta uppläsa afskedsansökningen och tillägga, att, ehuru med ledsnad, jag ser mig tvungen att bevilja honom hans begäran i afseende på gardet och den finska fästningsinstruktionen, men att jag vill bibehålla honom vid hans plats såsom generallöjtnant. Jag har tillskrifvit honom ett bref, hvari jag, efter att ha sagt honom vänliga saker, gifver honom i pension beloppet af hans löner, på min enskilda kassa. Jag hade ämnat gifva honom detta på stat. Men man har rådt mig att bibehålla någon tygel på honom i händelse af några utfall, hvaraf han väl vore kapabel, och då saken är densamma, har jag följt detta råd, som är Höpkens. Se der det parti, jag slutligen tagit! — Men edert bifall är så väsentligt för mitt lugn, att jag med otålighet väntar edert svar.»

Skriftvexlingen emellan Sprengtporten och konungen under denna brytning är för karakteristisk för bägge, att vi ej deraf skulle meddela några prof. Det bref, hvarmed konungen återsände afskedsansökningen, var af följande innehåll ³¹: »Herr baron Sprengtporten! Min statssekreterare, herr Wadenstjerna, har denna afton till mig öfverlemnat den afskedsansökning, som ni åt honom anförtrott. Den är sådan, att om jag framlade den i rådet, skulle dess skyldighet, värdigheten af min plats och kronans heder ej tillåta mig att behandla er med de känslor, som jag eder egnat, oaktadt alla edra besynnerligheter. Om jag i detta ögonblick blott hörde den rättvisa harm, som edert uppförande hos mig väcker, skulle jag låta er oförhindrad störta eder i den afgrund, mot hvilken eder vrede hänförer er. Vänskapen och edra forna tjenster föreskrifva mig ett annat handlingssätt. Jag sänder er tillbaka denna afskedsansökning; återläs den! Jag beklagar er af allt mitt hjerta. Ni är sjuk, min vän, och i detta ögonblick ej i den lugna sinnesförfattning, som fordras för öfverläggning. Tänk på hvad ni gör, jag besvär eder derom; vid den vänskap, ni är mig skyldig, tänk på hvad ni går att göra! Ett obetänksamt steg kan medföra olyckor, ur hvilka ingen mensklig vishet kan draga eder. Se der mitt sista ord! Betänk, att det är dikteradt af en känsla, som ni åtminstone bör respektera och som kanhända å eder sida förtjente att mera besvaras. Den 2 Mars 1774 kl. 11 på qvällen.»

Sprengtporten svarade: »Det nådiga bref, som e. m:t värdigats tillskrifva mig vid återsändandet af min underdåniga afskedsansökning, hedrar mig på samma gång, som det gör mig förtviflad, emedan jag deruti ser hela vidden af min konungs onåd, som lemnar mig intet att hoppas för framtiden. Emellertid, allemådigste konung, om jag ännu vågar tala öppenhjertigt, så är jag nog enfaldig att ej kunna finna mer än ett enda allt för starkt ställe, som undsluppit mig i min afskeds-ansökning, Gud skall veta utan afsigt. — Må e. m:t nådigst förlåta mig det och döma mig mindre efter orden än efter uppsåtet, som, inför Gud, aldrig varit att ett enda ögonblick glömma den vördnad och undergifvenhet, jag såsom undersåte är skyldig min konung och herre. Jag vågar till vitnesbörd deraf åberopa den fullkomliga undergifvenhet, hvarmed jag hade äran att göra mina underdåniga föreställningar, om det ej var nästan med tårar i ögonen som jag talade, och om under min klagan öfver all den orättvisa och förtal jag lidit af mina fiender, som omgifva e. m:t, jag ett ögonblick har upphört att göra rättvisa åt e. m:ts goda hjerta och afsigter emot mig. Likväl genomborras nu mitt hjerta med anklagelsen för otacksamhet emot e. m:t! — Den hängifvenhet och uppriktighet, hvarmed jag tjenat e. m:t, i synnerhet i den tid, då jag hedrades med e. m:ts förtroende och nästan var utan rival, bör rättfärdiga mig i detta afseende. E. m:t har sedan öfverhopat mig med välgerningar. Men också huru mycken dödlig chagrin har ej förgiftat mina dagar och gjort mig till en martyr på den plats, e. m:t åt mig emot min vilja värdi-gats bestämma, och i hvilken jag hade haft behof af e. m:ts särskilda skydd emot mina fienders anslag och emot ett hof, för hvilket jag ej var skapad. — Jag vill ej upprepa allt hvad jag haft att utstå i detta regemente, som nu kanhända för alltid skall skilja mig från e. m:t» . . . Han skrifver sig upp till allt större häftighet och slutar: »För öfrigt må alla dessa gamla politici och riksdagsintriganter, som, till en del från mitt första inträde i denna post, uppblåst oenighetsandan emot mig och användt allt för att svärta och störta mig, må de vara nöjde. Jag samtycker dertill, emedan e. m:t det tillåter; men om uti hopen det finnes en ende, som vågar förebrå mig en enda vanhederlig handling i min lefnad, värdes visa mig nåden att låta den infame framträda och låt döma oss! ³²« — Han förnyar sin afskedsansökning i andra ordalag och ur skäl, hemtade från hans helsa.

Det var då som konungen beviljade afskedet och underlättade Sprengtporten derom med följande bref: »I det ögonblick, då jag ser mig från eder blifva skild, kan jag ej neka mig den tillfredsställelsen att för eder upprepa hvad jag i dag förklarat inför rådet (då jag förkunnade, att jag gifvit efter för det beslut, ni tagit), att det är eder ensam, näst Gud, som den äran tillhör att hafva frälsat vårt gemensamma fädernesland ifrån den bedröfliga belägenhet, hvari det sig befann, och ifrån den ännu olyckligare belägenhet, som väntade och på så nära håll hotade detsamma. Ni kan deraf döma, hvad det skall kosta mitt hjerta att tillåta eder nästan emot min vilja lemna en plats, på hvilken min aktning och min vänskap fästat eder. Men efter jag måst göra detta våld på mig sjelf, har jag ock endast velat rådfråga mitt hjerta om den lott, som jag skulle åt eder vilja bereda i edert lugn. Njut der af den ljufva tillfredsställelsen att se edert fosterland genom edra åtgärder räddadt och af vissheten att med eder taga saknad, aktning, vänskap och tacksamhet af den, som alltid skall vara eder väl affektionerade Gustaf.»

Dermed följde ett pensionsbref på 30,000 daler silfvermynt årligen, jämte tillåtelsen att få personligen uppvakta.. General Sprengtporten nekade väl att emottaga denna pension, men konungen förklarade, att den skulle utbetalas för hans eller hans arfvingars räkning, så länge han lefde; och det blef dervid.

Man ser hos denne man ett häftigt, oroligt, äregirigt, men i grunden hederligt sinne. Han kan ej lida den ungdom, hvilken nu vid hofvet gör sig gällande, och de gamle partigängarne (numera konungamaktens underdånige tjenare) låta honom med allahanda förtret umgälla, att han gifvit planen till revolutionen. Med dennas frukter blef han allt mera missbelåten och plågade ur sin enslighet konungen med memorial och skrifvelser af det skarpaste innehåll och uppfylda af de mörkaste förutsägelser. Man finner der uttryck såsom följande: »Gifve Gud! — att ingen hade att klaga öfver mitt stoft för den del, jag haft i den hos oss, till min egen olycka, timade regementsförändringen!» — »Om e. m:t skall undgå efterverldens rättmätiga förevitelse att hafva missbrukat den makt, som nationen med så godt hjerta öfverlemnade i e. m:ts händer, så är hög tid, att e. m:t, i Herrans namn, tänker på någon sådan ändring i dess façon d'agir, att Svea inbyggare må få hugna sig af en gladare framtid, än aspekterna hittills lofva.» — »Man beskyller e. m:ts karakter för så mycken duplicité, att e. m:t hvarken eger eller kan ega någon uppriktig vän och tjenare» . . . »E. m:ts svaghet för gunstlingar, e. m:ts besynnerliga inklination för ungdom och favoriter, som åstadkommit så mycken indisciplin, har hos många degenererat, om jag så törs säga, ända till förakt» . . . »E. m:ts oupphörliga passion för spektakel, grannlåt och hvarjehanda lustbarheter gör ej mindre elak impression» . . . »Man misstänker, ej utan stor anledning, att e. m:ts afsigt skall vara att liksom omskapa hela nationen så till seder som tänkesätt i likformighet med vissa andra nationer, hos hvilka pluraliteten af en medfödd naturlig böjelse tänka med sådan légèreté, att de ej sällan preferera det qvicka, frivola, nöjsamma, briljanta framför det mogna, reela, allvarsamma, nyttiga» o. s. v.

Det är möjligt, att det odaterade memorial, hvarur förestående är hemtadt, skrefs betydligt senare än den tid, som nu sysselsätter oss. Ty det innehåller ett slags afsked till konungen, och general Sprengtporten (som likväl ofta talar såsom döende) lefde till 1786. Men föga mindre skarpa saker hade af honom blifvit sagda långt förut. Det var en olycksstämma, som tidigt i sig förenade allt hvad sedermera, med rätt eller orätt, blef Gustaf III förekastadt. — Icke dess mindre gaf konungen honom år 1778 det blå bandet, åtföljdt af en skrifvelse, i hvilken han å nyo erkänner alla de förbindelser, han till honom egde, och beklagar de olyckliga omständigheter, som vållat söndringen. ³³

Nästa avsnitt ¦ Innehåll