Den 23 Juni upplöste konungen, efter ej fullt två månader, riksdagen med följande tal: »Om endast rikets nytta, eder egen bergning varit orsaken till detta riksmöte, jag nu i dag slutar, har mitt uppförande under loppet af denna riksdag bort vara eder ett öfvertygande vedermäle om min kärlek för fäderneslandet. Om farhågor, ogrundade till sin natur, oförtjente för den, som gifvit eder friheten, som eder nu samlat endast for eder bergning, om dessa farhågor, dessa irrbloss uppkommit och hotat att störa den enighet, som jag i fjorton år med så mycken möda, en så stor försakelse af allt eget missnöje sökt bibehålla, har jag ansett dem som de moln, hvilka uppkomma efter ett långt lugn, men ett ståndaktigt tålamod endast kan skingra; ty sanningens kraft verkar i längden och upplyser slutligen, då man mest sökt att den fördunkla. Våra tideböcker bära derom vitne, och en af mina störste företrädare, den konung hvars namn jag har den äran att bära, Gustaf Eriksson, fäderneslandets förlossare, erfor under sin ärorika regering mer än en gång detta öde; men sanningen har segrat till slut, och dess ärofulla namn har förts lika segrande till efterverldens förundran, fast afunden, enskilda afsigter, ärelystnad, lättsinnighet och regeringssjuka sökte att i dess tid oroa hans regering och trötta honom vid den spira, som rycktes ur tyrannens hand. Det är ock till efterverldens domstol konungar böra vädja, ty den är ensam oväldig; samtidens tadel och lof äro gemenligen lika orättvisa: den dömer med fördomar, efterverlden på säkra grunder; samtiden anser ofta en god konung för svag, en rättvis för hård, foglighet för eftergifvenhet, ståndaktighet för ärelystnad; efterverlden dömer säkert, ty den är utan afund, utan hat. Det är den, som kommer att döma om detta riksmötes åtskilliga skiften, om deras uppsåt, som der mest visat sig, om mitt, som föregått eder med efterdömen af foglighet, saktmodighet, förtroende, som sökt visa eder beredvillighet i allt, som kunde röra eder frihet, eder säkerhet, som skingrat allt, som kunde uppväcka hetta och oro bland edra öfverläggningar; ty jag uppoffrar allt, som mig enskildt rör, af kärlek för riket, vårt gemensamma fädernesland, och denna känsla fäster mig vid den stig, jag vid min regerings början valt. En stig, ofta strödd med törne, men på hvilken omvårdnaden om edert väl och mine store företrädares efterdöme mig uppehålla; och jag anser ej för en ringa belöning för min möda hoppet, att de medel, I på min anmodan mig lemnat, kunna frälsa eder från följderna af hårda år, om den Högste ännu oss med denna plåga hemsöker; ty jag bär en faders hjerta för eder, det har jag redan mer än en gång visat, och derifrån kan jag ej afvika. Det är åt eder att svara deremot, genom eder lydnad, eder vördnad för lagarne och mina bud och det förtroende, jag af eder har rätt att både äska och vänta. Gören dessa tänkesätt till edra hemorter; de äro för eder, för mig och för fäderneslandets lugn nyttiga. I återtagen i dag edra vanliga kall; men jag vill, innan I skiljens från detta rum, lemna eder ett nytt vedermäle af min omvårdnad för eder. Jag återlemnar eder det fjerde året af den bevillning, I mig gifvit. Mine undersåtar, tryckte af hårda år, behöfva att i de goda återtaga krafter, och det är mig kärt att dertill på så märkligt sätt bidraga. Rikets nuvarande skick lofvar mig fred och lugn, samt att inga sådana omständigheter på lång tid sig förete, som kunna äska edra sammankomster; men då vi nu på lång tid skiljas åt, önskar jag eder den Högstes välsignelse att med glädje återse edra hemorter; förblifvandes eder alla samteligen och hvar och en i synnerhet med all kongl. nåd och ynnest välbevågen.»