Regementenas underhåll under möten och marscher var ej bestämdt genom konung Karl XI:s indelningsverk. Fri skjuts till mötesplatsen och bidrag till soldatens underhåll genom matsäck eller i penningar voro skyldigheter, ej inbegripna i de ursprungliga knektekontrakten med de särskilda provinserna, men hvilka en långvarig häfd hade infört. Kronan hade vid flera regementen tagit detta underhåll på entreprenad emot en viss årlig fritt öfverenskommen afgift. Det var den så kallade passevolansen, i sig sjelf lika fördelaktig för kronan som för truppen och rust- eller rotehållaren. Konungen hade börjat införa den i finska armeen och gjorde vid 1786 års riksdag proposition hos ständerna om dess allmänna införande. ¹¹ Den vigt, konungen lade derpå, sågs äfven deraf att, då saken den 20 Maj förekom på Riddarhuset, fyra rikets råd, klädde ; i sina talarer, sig der infunno för att, enligt Gustaf Adolfs af konungen upplifvade riddarhusordning, bevista öfverläggningen och meddela nödiga upplysningar. ¹² — Af denna öfverläggning meddela vi endast hvad som kan vara tillräckligt att karakterisera den.

Fältmarskalken grefve Axel Fersen yttrade: »K. m:s proposition, som utgör vårt deliberationsämne, innefattar tvänne delar, om kavalleriet och infanteriet. Hvad kavallerierna angår, så hafva de inga kontrakt; de hafva endast boställsordningen och konung Karl XI:s reglemente; hvilket, sedan det inrättades, undergått många förändringar och förbättringar. De finska infanteriregementena äro jämväl till sin beskaffenhet skilda från de svenska; de hafva ej sådana kontrakt; de med dem träffade ackord om passevolansen äro dessutom äldre än senaste riksdag. Finland, såsom en gränsort samt af ett helt annat läge och i olika omständigheter än Sverige, kan jämväl i denna delen tarfva och tåla att hafva sin armé på en annan fot; jag kan, såsom Finne och intresserad i saken, tala derom, ty den egendom, jag der eger, torde vara så stor som åtskillige andre närvarande possessionaters derifrån. Jag undantager således kavallerierna och finska infanterierna för att nu endast yttra mig öfver den projekterade passevolans-inrättningen vid de svenska infanteriregementena, hvilket jag blott och allenast anser böra blifva vårt närvarande öfverläggningsämne. Dessa regementen ega sina lagliga kontrakt, igenom regeringsformens 18 § än ytterligare stadfästade ¹³; de frikalla roten alldeles från den nu föreslagna penningeafgiften; somliga af dessa kontrakt förbinda roten att förse knekten med matsäck och till drickspenningar, hvilket allt dock roten eger rättighet att sig på knektelönen godtgöra; andra befria roten derifrån; de föreslagna 3 rdr 32 skill., som dessutom synes vara nog högt, blifver således en ny bevillning. — På dessa grunder vore hans excellens' önskan, att rotarne vid de svenska regementena, som genom sina med konung Karl XI ingångna kontrakt äro befriade från att föda sin soldat vid möten, må vid de samma oförändradt blifva bibehållna» . . . Den förtjente öfversten för Södermanlands regemente friherre Siegroth anförde: »Genom k. m:s nådigste proposition ernås likhet i subsistensen för soldater och ryttare, som vänjer dem vid fältlefvernet; armeen blifver mera rörlig och torde längre tid hvart år kunna exerceras, emedan den nuvarande terminen af 17 dygn, kompanimötena inberäknade, är alldeles otillräcklig. Hittills har händt, att den ene roten gett sin soldat, utom mötesmatsäcken, 3, 5 till 6 plåtar i drickspenningar, en annan åter intet; af denna olikhet har missnöje uppkommit bland manskapet, och har jag varit föranlåten att låta från möten hemgå sådana soldater, som erhållit knapp matsäck eller ingen och inga drickspenningar, för att ej svälta; detta orsakar missnöje i landet soldater och rotebönder emellan. — Rotarne slippa den landsförderfliga mötesskjutsen fram och åter, som nu är både till oändlig tunga och oordning. Undslippandet deraf utgör i värde så mycket som passevolansafgiften och mera, då matsäckens värde och resekosten beräknas; häri är således vinst för rotebönderna, utom den de ega genom sina angelägna sysslor hemma. Passevolans-inrättningen hindrar ock alla prejerier och oenigheter emellan soldaten och bonden. — Kalkylen om förmånen af passevolans-inrättningen är äfven så lätt som sannfärdig. Derför kan passevolans-inrättning ej kallas en ny pålaga utan en minskning emot den nu vanliga. — Så har jag förr tänkt, tänker så nu och skall det alltid göra. — Mig undfaller icke, att det torde falla sig svårt för de fattigaste rotebönder att betala dessa passevolanspenningar. Men då de få, enligt k. m:s nådigste tillåtelse, betala efter hand och förmånsrätt att försälja sina varor till magasinen jämte de förmåner de för öfrigt vinna, synas de belåtne; och, vare huru det vill, så är vår krigsmakt i ingen jämförelse med våra grannars och enligt bruket att strida med stora krigshärar. Derför bör vår armé åtminstone vara rörlig och brukbar. — Det är den, som skall, då det omtränges, försvara, landet och undersåtarne; så är det ock deras skyldighet att dertill bidraga, eljest blifva följderna en gång vådliga.»

Diskussionen var vidlyftig, såsom vanligast händer, då ett och detsamma upprepas af dem, som mindre opponera sig af uppenbara än af hemliga skäl och derför kringgå sjelfva saken. Konungens proposition afslogs på Riddarhuset med en stor pluralitet i alla klasser. ¹⁴ Om meningen med detta adelns afslag — som drog böndernas med sig, och som derför ej var mindre fullständigt, att prester och borgare, föga intresserade i frågan, biföllo konungens proposition — kunde man ej misstaga sig. — Det var ett misstroendevotum mot regeringen. — Vi gå att anföra konungens öfriga propositioner.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll