Emellanåt är i denna korrespondens fråga om den nya bränvinsförfattningen, med den oreda och det missnöje, som den åstadkom. Konungen är glad att få skjuta detta på rådet. »Med bränvinsfrågan — skrifver han — är det den gamla visan. Justitiekansleren har gjort väl och försigtigt. 9 Men behöfves stränghet, skadar det intet, att rådet under min frånvaro utöfvar den. Om det sedan behöfde ändras, vore det ett tecken till min spaka regering, och om jag soutenerar hvad de gjort, vore det en stor och naturlig tack. Gubbarne finge också bita på det sura äpplet och komme, i samma loka som vi.» — Samt i ett senare bref: »Jag har läst bränvinsdirektionens betänkande. Pannornas sönderslående 10 lärer vara en nödvändighet. Då är det bättre, att det sker af rådet under min frånvaro, så faller odium på herrarne; och skulle någon stor oreda uppstå, kan jag snarare hjelpa det, utan att blottställa min myndighet. Det största prof af en fullmyndig konungs makt är att ändra hvad hans råd gjort under hans frånvaro.»
Oroligheter af allvarsam art uppstodo i sjelfva verket i flere landsorter, såsom ses af justitiekansleren grefve Wachtmeisters rapporter till konungen. [Förläggarens anmärkning: Justitie-kanslern grefve Wachtmeisters bref af den 31 (!) April 1781 och den 13 Maj s. å. hafva måst omflyttas efter deras rätta tidsföljd, hvilket i öfrigt blott medfört en obetydlig förändring i texten.] Den politiska atmosferens börjande förändring visade sig redan deraf, att den mest fruktade af förra tidens partigängare, den gamle general Pechlin, åter började röra sig och antog sig allmogens klagomål i Kalmar län. Klagomålen mot landshöfdingen derstädes, general Rappe 11, visa, huru konungens befallningshafvande stundom tydde och tillämpade hans förordningar. Man kan deraf döma hvad den lägre kronobetjeningen i dessa fiskaliska tider tillät sig. Justitiekansleren, som redan före konungens afresa blifvit nedsänd till orten, skrifver till. konungen den 29 Maj 1780: »Allmogen vid Skillingerums ting äfvensom vid Molilla beklagade sig oändligen öfver sin landshöfding, att han genom hot och trug förmått dem till utskylder och bevillningar 12 vida öfver deras förmåga, och i protokollen antecknade såsom frivilliga; ehuru han ej tillät någon att deröfver säga sin tanke. De anklagade honom för uppenbar orättvisa, egennytta och våld. På min föreställning, att de ej borde säga hvad de ej kunde bevisa, svarade de, att de ej bättre begärde än att få leda det i bevis. Vid förmaning att noga akta sig för öfverträdelse af bränvinsförbudet svarade åtskillige, att landshöfdingen i början, för att få dem att gå in på sina propositioner, i hemlighet har sagt, att de kunna bränna, allenast de noga akta sig; hvarpå företeddes attester. Allmogen är i allmän gäsning och tror, att hvad landshöfdingen gör är af e. m:t gilladt; såsom han ock sjelf sagt. Lika gäsning är på Öland. — General Rappe är redan temligen decontenancerad; men att begära hans afskedsmemorial går ej an, innan e. m:t fått kunskap om klagopunkterna». 13
Följande året, den 31 April 1781, skrifver justitiekanslern 14 från »Skillingerum bredvid Vimmerby»: »Pechlin söker på allt sätt upphetsa bönderna till klagomål i anledning af kronobetjeningens stränga uppsigt emot lönbränning. De anse honom nu för sin skyddsherre, ehuru de för några år sedan voro så förbittrade på honom, att de ville mörda honom 15 i hans egna rum på hans gård Ålhult. Allmogen är verkligen i stor gäsning. Det är så mycket lättare för Pechlin att intala dem, som nästan alla bönderna äro pliktfälde för bränvinsbränning, så att böterna för dessa häromkring liggande härad gå till 80,000 daler silfvermynt, som visserligen medtager en stor del af deras förmögenhet. 16 Åtskilliga utlåtelser berättas efter Pechlin, som gå ut på ändring af regeringssättet. Han skall derom vara i korrespondens med stora herrar.» I ett annat bref ifrån Karlskrona den 13 Maj 1781 heter det: — »På Pechlin har jag ögonen. Hvad hans arresterande angår, så, om jag får fulla skäl på honom, skall jag genast taga honom fast och föra honom till Kalmar; men i annat fall vore det att styrka hans anhang och uppväcka mera missnöje.. Får jag fulla bevis emot honom, är hans process ganska tydlig. Till hans dömande behöfs ej fullt bevis om uppror, utan allenast att han upphetsat och styrkt menige man till olydnad mot konungen eller den, som å hans vägnar bjuder och befaller, i hvilken händelse han, enligt 6 kapitlet 1 § missgerningsbalken, skall mista lifvet. Enligt 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken skall hofrätten i Jönköping döma i detta mål. — Men undersökningen måste ske på stället; ty hela landsorten blir inblandad. Jag skall bjuda till att få i mina händer de bref, som en löjtnant Schildt påstår sig ha sett till honom (Pechlin) från Stockholm. Får jag bjuda denne Schildt befordran eller penningar, har jag af mina spioner anledning att tro mig kunna vinna honom. 600 rdr är väl det minsta man kan gifva honom; kunde han få löfte om befordran, vore det så mycket bättre. Landshöfdingen Rappe i Kalmar har fått permission, och öfverste Kaulbars 17 blir vice landshöfding, som är en god sak; ty bönderna äro så arga på general Rappe, att han som landshöfding ingenting kan uträtta med dem.»
Några dagar senare skrifver justitiekansleren, den 17 Maj 1781: »Den 8 Maj instälde sig Pechlin för domstolen i full generalsuniform att göra genmäle i processen med den länsman, som är Pechlins pretext till allt detta buller, och hvilken process för vitnenas myckenhet ännu ej kunnat afslutas. Han var instämd, emedan han i många delar af allmogens klagomål skall hafva förledt dem. Pechlin har inlemnat ett vidlyftigt anförande, som gått ut på att afmåla folkets lidande och kronobetjeningens sjelfsvåld. Alla ha admirerat hans talegåfva. — Man har sökt söndra allmogen från Pechlin. Han har tagit penningar af dem till sakens utförande. — Så mycket ser jag, att det blir omöjligt att få fulla skäl på honom. Utan har han något uti sinnet, måste man afvakta tydligare prof.»
Konungen hade återvändt hem ifrån Spa öfver Holland och anlände till lustslottet Gripsholm i Oktober månad 1780. Han skrifver derifrån till grefve Creutz i Paris d. 3 Nov.: "Jag mår förträffligt. Jag har funnit hela min familj vid fullkomlig helsa. Min son har växt och talar temmeligen begripligt. Sergel har gjort en charmant byst af honom, som är fullkomligt lik.» — Flere af Sergels bilder blefvo nu en prydnad för Stockholms slott. På dekorationen af de kungliga rummen nedlades mycken kostnad. Karuseller och en fransk teatertrupp utgjorde på Drottningholm under sommaren år 1781 hofvets nöjen. — Konungen gjorde en resa till Karlskrona för att taga flottans utrustning i ögonsigte. Justitiekansleren gifver underrättelse, att i Kalmar län allmogen lärer komma att skocka sig på konungens väg för att begära eftergift i de höga bränvinsböterna. Eftergiften synes hafva blifvit förunnad, ty lugnet återställes i dessa trakter. Men klagomål af samma slag föranledde oroligheter och våldsamma uppträden i andra provinser.