Schröderheim var föga belåten både med Nordins person och hans sätt att behandla ärendena. Längre fram förekommer ett bref ifrån honom till konungen, der han, i anledning deraf att en lektor, af Nordin gynnad, fått första rummet till ett biskopsförslag, yttrar sig med den frispråkighet, som konungen tillät ¹⁹²: »Man har sagt mig, att prosten Nordin lärer protegera och äfven i underdånighet rekommendera lektor Billgren. I hans ställe gjorde jag detsamma. Att upphöja den lägre delen af ståndet är en omsorg, hvarmed han redan utmärkt sin ministèr. Man hindrar dermed tillopp af andra stånd och vinner hopen. Sjelf lektor, roar det honom sätta en lektor på biskopsstolen ¹⁹³, hvilket ännu aldrig händt, och om det någon gång händer, vågar jag försäkra, att alla biskopsförslag hädanefter blifva inom konsistorierna sjelfva och ingen anstalt vidare möjlig att styra valen. Det är ej för att hindra Nordin. Jag älskar både mig sjelf och honom för mycket att befatta mig med de sakerna, men jag fruktar hierarkien. Af sådan princip gjorde jag mina underdåniga anmärkningar emot hans första författning. Revisionssekreteraren Låstbom fann den mindre angelägen. Redan är en § af e. k. m. inskränkt, och flere torde vinna en lika förklaring. Att jag icke bedrager mig härutinnan, nämligen om valen, skall tiden visa. Biskopar, sådana som Lindblom, Wingård, Wallquist ¹⁹⁴, tillhöra e. k. m:s tidehvarf, men icke djeknar, uppfylda af gräl och högfärd, utan uppfostran, seder och kännedom af den tid, i hvilken de lefva.»

I allmänhet var konungen biskopligt sinnad och satte derför värde på den engelska kyrkan. Om de reformerta hade han för öfrigt dåliga tankar. Han sade till Nordin ¹⁹⁵: »Jag är rädd att införa något, som smakar af de reformertas sjelfständighet, ty den religion duger icke. Man måste så ställa till, att icke de inkomma, som vilja undandraga sig alla biskopar. Jag ville snarare ha mera makt åt biskoparne.» — Om prestvigningen hade konungen egna mystiska begrepp. Då Nordin blifvit prest, sade han till honom: »att de nu bägge voro vigde», hvilket hade afseende på den kungliga smörjelsen. — Det påminner om ett uttryck af konung Ludvig XV, som — då han sade till hertigen af Richelieu att hertigen troligen blefve fördömd, och denne invände, att väl konungen sjelf vore i samma fara — svarade: »Nej, jag är smord.»

Den reform i de ecklesiastika ärendenas behandling, som vi beskrifvit, tillhör året 1786 och utfördes efter riksdagen, men var redan förut till en del påtänkt och omtalad. Den behöfdes att lugna presterskapets sinnen, som voro uppskrämda af rykten om stora förändringar med ståndet, som konungen skall haft i sigte, såsom att sätta presterna på penningelön, att inskränka deras representation till prelaterna m. m. Ibland den adliga oppositionen bildade sig på 1780-talet en opinion, att presterna borde mista sitt rum i representationen. ¹⁹⁶

Nästa avsnitt ¦ Innehåll