2 Borgmästare i Sigtuna, en af de mest betydande af mösspartiet i borgareståndet. Han var född fattig, var borgmästare i 10 år med 300 dlr kopp. i lön, men hade varit fyra gånger riksdagsman och lemnade vid sin död år 1774 en förmögenhet af 1,170,000 dlr. kopp., enligt en underrättelse införd i Altonaischer Mercurius för den 8 December 1774, som finnes i dessa samlingar.
4 Rådets afsättande var ej det enda, hvari ofrälse ståndens pluralitet visade sin makt. De förordnade borgmästaren Sebaldt till justitiekansler, efter Rosir, och generalmajoren friherre Thure Gustaf Rudbeck till öfverståthållare i Stockholm, efter grefve Axel Sparres död. Den förre undanbad sig justitiekanslers-embetet, men bibehöll titeln.
5 Riksrådet grefve Rudenschöld.
6 Ridderskapets och adelns pleni-protokoll för denna dag.
7 En mängd sådana i denna anda utkommo, såsom: Uppsyningsmannen, Medborgaren, Riksfiskalen, Karbasen, Trädgårdsdrängen och Bocken, Gå på, Den Ofrälse Soldaten m. fl.
8 Så vid partihvälfningen 1769, så vid den 1770, så slutligen efter revolutionen 1772, då Gustaf III bibehöll honom i rådet.
9 Ekolsund den 21 Apr. 1772. T. S.
12 De med särskild stil utmärkta orden äro på svenska och af konungen understrukna.
13 Nye rådsherrar blefvo vice amiralen friherre Falkengreen, landshövdingen friherre Ridderstolpe, generalfälttygmästaren friherre And. Reinh. Wrangel, kanslirådet Axel Arnell, lagmannen Melcher Falkenberg, öfversten Fred. Ulr. Sparre, hofmarskalken friherre C. G. Ehrencrona. Baron Ridderstolpe afsade sig, men ingick slutligen i rådet på ständernas förnyade särskilda anhållan.
14 Grefve Karl Fr. Scheffer intresserade sig mycket för detta förslag, hvilket hans bror så energiskt fördömer, och plågade franska ambassadören grefve Vergennes med propositioner om penningeunderstöd i detta ändamål, hvartill Vergennes var föga benägen, i synnerhet som — säger han i ett bref af den 6 Maj till kungen — dertill fordrades att kunna köpa alla fyra stånden. Sinclair, som intrigerade med alla partier, visade sig mycket ifrig för detta restitutionsförslag, under det man å andra sidan beskylde honom att ha verkat till rådets ruin.
15 Den efterföljdes af hyllningen den 1 Juni.
17 Den 4 Mars. »Ni vet det parti jag tagit att underteckna försäkringsakten, utan att läsa den», skrifver konungen till grefve Creutz.
18 Kommissionen trädde i verksamhet den 11 Aug., således 8 dagar före revolutionen. Adeln hade afslagit denna kommission. Möss-partiets chefer på Riddarhuset, Essen, Frietzcky m. fl., hade sjelfve afrådt den. Till och med ryske ministern afstyrkte den.
19 Det var den så kallade inaktivitets-saken eller kollegiernas förklarade overksamhet i följd af Adolf Fredriks afsägelse, hvar-igenom riksdagen 1769 hade blifvit föranledd.
20 Berättelse om revolutionen år 1772, MS. på Upsala bibliotek. Afskrift, men med originala bilagor.
21 Den vid denna riksdag så myndige borgmästaren Sundblad upptog i sjelfva verket åter den redan vid 1769 års riksdag väckta frågan om presternas vederlag. [Förläggarens rättelse: Den Sundblad, som åter upptog frågan om presternas vederlag 1771, var ej borgmästaren i Sigtuna, utan en köpman i Eskilstuna.]
24 Georg Magnus Sprengtporten, då major, öfverste vid Savolax-brigaden 1775, tog afsked 1780, öfverste i holländsk tjenst 1785, generalmajor i rysk tjenst 1786, chef för ett dragonregemente 1788. Förde 1789 afvog sköld mot fäderneslandet, hvarför han dömdes från lif, ära och gods. Den förste ryske generalguvernör i Finland den 19 Nov. 1808. Finsk grefve 1809. Död den 1 Okt. 1819.
25 Johan Kristoffer Toll, född den 1 Febr. 1743, underofficer, auskultant i Göta hofrätt, vice häradshöfding, lemnade för embets-fel juridiska banan, efter revolutionen adlad, steg hastigt i förtroende och värdigheter — ansågs för hufvudrådgifvaren till finska kriget, vid hvars utbrytande 1788 hans inflytande likväl sjönk. Aflägsnades efter Gustaf III:s död, men återkallades 1797 i dåvarande konungens konselj. Grefve Toll dog den 21 Maj 1817, såsom fältmarskalk och generalbefälhafvare i Skåne. Kammarherren baron Ehrensvärd säger om honom i sina handskrifna anteckningar: »Toll var själen i de skånska operationerna vid revolutionen, hade redan under partitiderna gjort sig känd, fruktad och misstrodd: ett dristigt, arbetsamt och konstigt geni, har utmärkt sig genom drift och hushållning, eger en stor färdighet att härma och gjorde sin lycka vid hofvet med att inpromtu uppträda i en rol.»
26 Då öfverstelöjtnant vid enkedrottningens lifregemente, generalmajor 1782. Af en krigsrätt dömd till döden 1789, men benådades med afsked 1790. Död 1815.
27 Efter revolutionen adlad under namnet Gustafschjöld och blef chef för sitt regemente. Dog som generallöjtnant 1792.
28 Karl Ludvig von Hintzenstern, vid Åbo läns regemente. Generalmajor 1795. Tog afsked 1808. Död 1811.
29 Jakob Leonard König, då kapten vid gardet, sedermera öfverste i armeen. Tog afsked 1776. Död 1804.
30 Konungen och prins Karl reste till Loka brunn i Juni månad 1772.
31 Var ryttmästare vid lifregementet, då han 1770 erhöll öfverstelöjtnants afsked. Uppförd på riksrådsförslag den 12 Maj 1771. Durietz är nämd förut.
32 I Grimm's Correspondence littéraire T. III, p. 473 finnes en uppgift, att upptäckten skulle skett genom en indiscretion af madame Du Barry.
33 Grosshandlaren Henrik Vilhelm Peil, bolagsman och måg i det Grillska huset.
34 Friherre Gustaf Filip Wennerstedt, då major vid lätta dragonerna. Chef för Östgöta kavalleriregemente 1783. Erhöll generalmajors afsked 1787. Död 1815
35 »Denne friherre Hugo Herman von Saltza blef 1778 den 19 Oktober landtmarskalk och, som fadder till kronprinsen Gustaf Adolf, gjord till grefve.» Konungens anteckning.
36 Kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm.
37 Nu teologie professor i Åbo. Han var riksdagsman vid alla riksdagar från 1756 till 1800. 1788 biskop i Åbo stift. Dog den 26 Sept. 1802.
38 Råd- och handelsmannen Johan Sorbon, riksdagsman från Mariestad.
39 Härmed måste menas kongl. förordningen af den 31 Mars 1767, i hvilken, enligt presteståndets begäran vid riksdagen 1765, stadgades: »att ingen, eho han vara må, som antingen är frälseman eller för sina barn adlig sköld erhållit, må i ståndet intagas eller der ega säte och stämma.»
41 Det skedde först i slutet af den följande, såsom man sett.
44 Skriften: Mörksens rike och väldigheter.
46 1772 års regeringsform har ingen sådan termin för riksdagars kallande, men väl att de ej skola vara öfver tre månader.
47 Det tyckes således varit konungens afsigt, att rådsembetet egentligen skulle vara ett förordnande, med bibehållande af den tjenst, man förut innehade.
48 Finnes icke uttryckligen i regeringsformen.
49 Regeringsformen gaf konungen 2 röster i dessa mål.
50 Finnes ej i regeringsformen.
51 Finnes ej. Men väl stadgas, att konungen skall vara af den rena Lutherska läran.
53 I regeringsformens 11 § stiliseras detta så, att, emedan i Sverige är en stor myckenhet af adel, kongl. maj:t lärer vara så nådig att inskränka utnämningarna till 150, hvilka ätter ej Riddarhuset eger att vägra introduktion.
54 I regeringsformen heter det: »efter förra vanligheten.»
55 Enligt regeringsformen: »af de rikets råd, som konungen dertill utnämner».
56 Men eger ifrån fylda 18 år inträde i rådkammaren, enligt regeringsformen.
57 Jfr 38 § af 1772 års regeringsform, som åberopar 1743 års arfförening.
58 De fvra sista punkterna finnas ej i regeringsformen, liksom många af de i regeringsformen upptagna §§ i konungens utkast saknas.
59 550,000 livres.
60 Utgörande 375,000 livres.
61 Den finnes. Den är författad af grefve Karl Fr. Scheffer och innehåller hvad vi hufvudsakligen redan anfört om skuldens anledning.
62 Då finansminister.
63 Emellertid synes konungen redan förut någon gång ha varit i brefvexling med madame Du Barry, åtminstone genom grefve Karl Fr. Scheffer, som nu också fick uppdrag att skrifva henne till. Året förut den 11 Sept. 1771 skrifver grefve Creutz till konungen: »Jag har öfverlemnat det ifrågavarande brefvet till madame Du Barry, hvilket hon oförtöfvadt ämnar besvara. Hertigen af Aiguillon säger mig, att e. m. rådt henne att hindra jesuiternas återkallande. Jag kan försäkra e. ni., att derom alldeles ej är fråga; och hertigen har synts litet stött öfver misstanken, att han skulle protegera dem. Spanske ambassadören (Aranda) fortfar att ej se madame Du Barry, och konungen behandlar honom icke dess mindre lika väl. Österrikiske ambassadören grefve Merci är deremot intim med henne och afhandlar statssaker med henne.» Ibland konungens papper finnes ett koncept af grefve K. F. Scheffer till ett kort bref från Gustaf III till madame Du Barry, hvari han tackar för det deltagande, hon visat i revolutionens lyckliga utgång.
64 Angående dessa finnas på ett bref följande anteckning af konungens hand: »Det kom an på att negotiera 10,000 dukater, som borde användas att göra revolutionen den 19 Aug. 1772. Grefve Vergennes lät nedsätta dem till hälften, så, att blott 5000 erhöllos, hvilket förorsakade mycket bryderi i ett ögonblick, då det ej var godt att spara och en nödvändighet att gifva ut.»
65 Lika med 113,000 riksdaler specie, utom de 5000 dukaterna.
66 Vid pass 1,111 riksdaler specie, i fall, såsom troligt, här är fråga om daler kopparmynt.
67 I originalet écus — lika med 16,666 rdr 32 sk. specie.
68 Une garniture de cheminée. — Flassan, Histoire de la diplomatie française, instämmer deruti om grefve Fersen, T. VI p. 581: »Il est à observer que le comte de Fersen, personnage le plus considérable par ses talents et son rang du parti des chapeaux, ni reçut, ni ne voulut accepter les bienfaits du roi (de France) » [Troligare är att här syftas på K. Fr. Scheffer. Om Fersen kunde Bjelke svårligen skrifva, att »hans affärer ej äro briljantare än mina».]
69 Också blef han af vidriga vindar så länge uppehållen, att han först den 7 Sept. återkom till Stockholm.
70 Sheridan, då engelsk legationssekreterare i Stockholm, bekräftar detta. (History of the late revolution in Sweden. Dublin 1778, p. 351).
71 Grefve och generallöjtnant 1772. General och serafimerriddare 1778. Död 1 Jan. 1796.
72 Efter revolutionen skickades på hösten, i anledning af krigsryktena från danska sidan, Toll till norska gränsen för att inhemta underrättelser. Dessa tjente mycket att upplysa konungen angående verkliga sinnesstämningen i Norge, om hvilken åtskilliga andra rapportörer hade gjort öfverdrifna målningar.
73 Ett utdrag af sedermera fältmarskalken grefve Tolls egen berättelse om revolutionen 1772 finnes i De la Gardieska arkivet 14:de delen s. 191.
74 Om de märkvärdiga händelser, som sig i Stockholm tilldragit ifrån den 19 till och med den 21 Aug. 1772.
75 Man hoppades, att till denna tid möjligen äfven Sprengtporten kunde vara återkommen. — Revolten i Kristianstad började den 11 Aug. om aftonen. Sekreta utskottets protokoll för den 17 Aug. 1772.
76 Konungen har på detta bref tecknat: »Ankom till Stockholm måndagen den 17 Aug. kl. 4. Detta bref var insydt i sadeln.» I Skåne var äfven adeln mössa.
77 Grefve Adolf Ludvig Hamilton.
78 Riksrådet Kalling ville hindra honom att gå ut.
79 Ett facsimile af denna försäkran finnes i De la Gardieska arkivet, 18:de delen.
80 En ung baron Liewen, då löjtnant vid gardet, gaf exemplet. Han fick strax efter revolutionen fullmakt att vara öfverste i fransk tjenst.
81 Fredrik Cederström. Öfv.-löjtnant i armeen 1772. Död 1774.
82 Ett ögonblicks tvekan skall nu hafva uppstått ibland hans omgifning, då en gardessergeant utropade: »Det skall gå. Lefve konung Gustaf!» (Sheridan, l. c. p. 376.)
83 En enda sade nej. (Sheridan, l. c.)
84 Riksrådet Wallwijk blef först från fönstret varse rörelsen på borggården och bad sina medbröder upphöra, emedan konungen der nere justerade protokollet.
85 Konungens order för den officer af gardet, åt hvilken rådets bevakning anförtros, finnas i De la Gard. Ark., 18 del.
86 Klas Cederström, öfverste i armeen 1776. Död 1778.
87 42 § af den nya regeringsformen, som äfven tillåter ständerna att göra lagprojekt, var således för tillfället suspenderad.
88 Af den 28 Augusti.
89 Den ed, som prins Karl i sitt bref till konungen af den 24 Aug. tillsänder honom, undertecknad af de förnämste då hos prinsen närvarande personer, lofvar »trohet åt konung Gustaf III och hans manliga arfvingar, att försvara riket och den rena evangeliska läran, att hålla konungens påbud, som ständer binder och frihet stadgar, efter Sveriges gamla lagar, konung Gustaf Adolfs regeringsform, kyrkobalken [förläggarens rättelse: ska stå "konungabalken"] och 1743 års arfförening.»
90 En löjtnant Hjerta skickades efter honom och hann honom i Södertelje, utan att likväl kunna utföra sitt uppdrag att arrestera Pechlin, emedan han ej hade skriftliga order, hvarför Pechlin tvärt om hotade att arrestera Hjerta. Näst Pechlin var den märkligaste af de arresterade generalen grefve Fredrik Vilh. v. Hessenstein, naturlig son af konung Fredrik. (Hans bror Karl Edvard hade dött 1769.) Konungen erbjöd honom befälet i Stockholm revolutionsdagen, men han lemnade hellre sin värja. Han frigafs efter en kort och lindrig arrest.
91 Den 17 Sept. skrifver Karl Fr. Scheffer till konungen: »Hattar och mössor, ehuru somlige önska Pechlin hängd, andre befriad, instämma dock alle deruti, att ed. m:ts egen lag (regeringsformen) kräfver dom eller frihet.» Pechlin stäldes först under en krigsrätt; men inbegreps, efter aflagd trohetsed, under den allmänna amnestien, blef fri efter 5 månaders fängelse och tog afsked.
92 Han nedlade rådsembetet den 22 Mars 1773 och erhöll till efterträdare hofkansleren friherre Sven Bunge, hvilken åter såsom hofkansler då efterföljdes af friherre Fredrik Sparre.
93 Konungen skref honom till: »Om jag kände i mitt rike en skickligare och en dygdigare man, skulle jag lemnat er att njuta af edert lugn.»
94 I ett bref från den nye kanslipresidenten grefve Ulrik Scheffer till grefve Creutz i Paris den 9 April 1773 förekomma följande uppgifter i detta ämne: »När ständerna i sistl. September åtskildes, afslutade de inom 8 dagar en marsch för ordinarie staten, som de på, 15 månader till förene ej medhunnit, och i densamma upptogos både de arriererade subsidierna och alla nu påstående extra ordinarie beskattningar. Men det var kongl. maj:t angeläget att strax sluta riksdagen, innan några främmande hof kunde mellankomma, ehuru samma statsförslag vid tillämpningen så knappt befinnes, att redan för innevarande år yppar sig en statsbrist af öfver 30 tunnor guld. Jämte denna deras åtgärd lenmade de kongl. maj:t ett kreditiv på banken af 50 tunnor guld att nytja vid påkommande olyckshändelser, hvarmed egentligen förstås fiendtligt anfall. Härvid är dock att märka, att när kongl. maj:t finner sig tvungen att deraf göra bruk, har banken ingen annan tillgång, än att fabricera sedlar för samma summa, och när dessa komma ut i allmänna rörelsen jämte de gamla, som redan förlorat hälften af sitt värde, så kan deras misskredit ej annat än ökas.»
95 Se brefvet fullständigt i Gustaf III:s Skrifter, svenska upplagan, T. 1.
96 400 man af Nylands dragoner införlifvades med lifgardet.
97 Franska originalet finnes bifogadt Sprengtportens handskrifna berättelse om revolutionen.
98 Han skrifver den 16 Aug. till konungen (brefvet framkom först efter revolutionen i Stockholm): »Jag får ändtligen den äran berätta ed. m:t, att Sveaborgs garnison nu gripit till vapen mot ständerna.» Hans manifest derom är dateradt Sveaborg den 17 Aug. Han säger sig der vilja afskudda det tyranni, som igenom sammansättningen af några laglösa riksdagsledamöter blifvit utöfvadt, men bedyrar, att hans afsigt ingalunda är att kränka friheten eller på något sätt införa den en gång afsvurna suveräniteten. Formuläret till den ed, som han lät aflägga, innehåller: »Sedan rikets nu samlade ständer, genom sjelfsvåld och ett laglöst förhållande ej allenast gjort intrång i konungens rättigheter, utan trampat lagarne till medborgares förtryck och fäderneslandets försättande under främmande ok, så lofvar jag och svär vid Gud och hans heliga evangelium att hålla konung Gustaf III för min rätte, lagkrönte konung och bud hans fullkomna, som mig af mina vederbörande förmän gifna varda.»
99 Grefve Fersen skrifver derom till konungen från Linköping den 26 Aug. 1772. »Jag inser hela vidden af e. m:ts afsigter, och huru vigtigt det är att förena sinnena. Jag känner ej den nya regeringsformen. — Jag behöfver ej känna den för att determinera mig i detta ögonblick. Jag bär en regeringsform i mitt hjerta, som alltid har ledt mig och nu bjuder mig att lyda de befallningar, e. m. behagar gifva mig. Men då jag underkastar mig e. m:s välbehag, tillåt mig att begära en nåd, det är att ej neka mig min retraite, så snart mina enskilda omständigheter ej längre tilllåta mig att förblifva i statens tjenst... Till sin bror, öfverhofjägmästaren grefve Karl Fersen, som öfverlemnade detta bref till konungen, skrifver Axel Fersen: »Du känner min vedervilja för rådsvärdigheten. Döm om det offer jag gör. — Konungen kommer utan tvifvel att nämna en öfverste för gardet, jag vet ej hvilken. Mina omständigheter tillåta mig ej att umbära det ackord af 16,000 Plåtar, som jag derför gifvit till gamle general Pfeif. Tala derom med konungen!»
100 Redan 1767 i Augusti frågade Reis Effendi svenska ministern Celsing i Konstantinopel, om det var sant hvad franska ambassadören hos Porten (då grefve Vergennes) berättat om de krigsrustningar, som gjordes i Sverige, och huru snart fiendtligheterna mot Ryssland skulle börja. Sheridan l. c. p. 299.
101 Afskrift i Noringska samlingen på Upsala bibliotek.
102 Ur samma källa.
103 Genom upphöjande af Stanislaus Poniatowsky 1764.
104 1768.
105 Josef II.
106 I Neustadt 1770. Den första underrättelsen om de hemliga underhandlingarna emellan Fredrik II och kejsar Josef, angående Polens delning, fick franska kabinettet af Gustaf III, som genom grefve Ulrik Scheffer derom lät underrätta Vergennes. Politique de tous les cabinets de l'Europe par Ségur. 2 Ed. Paris 1801, T. 1. p. 154 (efter Vergennes' egna bref).
107 Maria Theresia.
108 Efter underhandlingar rörande Polens delning, först emellan Preussen och Ryssland, derefter mellan Preussen och Österrike, afslutades delningstraktaten den 5 Aug. 1772.
109 Efter en först i Fokzani, sedan i Bucharest afbruten fredskongress slöt Katarina II freden med Turkarne, utan främmande bemedling, den 21 Juli 1774 i Kutschuk Kainardgé.
110 M:r Durand, förut fransk minister i Wien.
111 Förut spansk minister i Stockholm.
112 [Den finnes tryckt i den af framlidne grefve Manderström år 1843 utgifna Correspondance inédite relative à l'histoire de Suède 1772—1780, hvaraf en öfversättning på svenska utkom i bokhandeln 1854.]
113 Detta bref till Fredrik II finnes i konung Gustaf III:s skrifter, svenska upplagan, T. 4. s. 75.
114 Ordalagen i detta bref äro ännu starkare. Fredrik II innesluter i brefvet till systern en afskrift af den hemliga artikeln i traktaten med Ryssland, hvilken vi nyss meddelat.
115 Svenska upplagan, T. IV. s. 78.
116 Ekolsund den 21 Sept. 1771. T. S.
117 I Gustaf IILs papper förekomma väl flera originalbref från hans morbror, men ibland dessa inga om revolutionen 1772.
118 Ändamålet af prins Henriks af Preussen resa till Petersburg år 1770 säges ha varit ej blott förslaget om Polens delning, utan en delningstraktat på Sveriges bekostnad, i följd af hvilken Katarina skulle taga Finland och Fredrik Svenska Pommern.
119 Afskrift i Noringska samlingen, Vol. 3.
120 Af den 21 Aug. 1772.
121 Dessa bägge ställen, hörande till brefven CXVI och CXX i 67 Tomen af Oeuvres de Voltaire (Beaumarchais' edition 1785). hafva der blifvit supprimerade, men finnas i supplementbandet till La Correspondence littéraire de MM. Grimm et Diderot. Paris 1814, p. 410, 411.
122 Gustaf III var en dyrkare af denna förmåga. »Man må säga hvad man vill» — skrifver han den 18 Aug. 1773 ifrån Gripsholm till grefve Karl Fr. Scheffer — »det är imaginationen, som styrer menniskorna. Om den är liflig och stark, så drifver den dem till stora saker, är den trög och lat, så gör den blott små menniskor. Det goda har den, att lifvet, satt i rörelse af dess verksamhet, i ett ögonblick kommunicerar sig. Man ser det i synnerhet i stora folksamlingar. Hufvudena upphetta hvarandra. Det är då, som denna entusiasm födes, som föranleder stora gerningar, goda eller elaka, allt efter som öfverlägsna menniskor eller omständigheternas anstöt dirigera dem. Efter att ha gjort er en så vacker éloge öfver de viva imaginationerna, blygs jag nästan säga er, att sjelf jag har en ganska yster» (tres pétulante).
123 Réflexions sur la Suède et la Norvège au mois d'Aout [förläggaren rättelse: Avril] 1772.
124 Kristian VII uppsteg 1766 på tronen och förmäldes samma år med Karolina Matilda, syster till konung Georg III af England.
125 Johan Fredrik Struensee. 1768 konungens lifmedikus. 1771 kabinettsminister och grefve.
126 Natten mellan den 16 och 17 Januari 1771. Struensee och Brandt afrättades den 28 April. Drottningen, förvisad till Zelle i Hannover, dog 1775.
127 »Ett hof och en ministèr helt och hållet öfverlemnade åt Ryssland; det lägre folket fullt af beundran för e. m:t; de store i förtviflan öfver vår revolution», skrifver ambassadören Sprengtporten till konungen. Köpenhamn den 26 Nov. 1772.
128 Han dog kort derefter den 4 Okt. 1772, 62 år gammal.
129 Skärgårdsflottan.
130 Örlogsflottan.
131 I Konstantinopel.
132 Den nya regeringsformens 34 § innehöll, att Svea rikets arffurste och prinsarne af det svenska blodet kunde med hertigdömens och furstendömens titlar, såsom urgammalt bruk varit, hedras, dock utan någon rättighet till de provinser, hvilkas namn de bära. Den 11 Sept. utnämde konungen i följd deraf prins Karl till hertig af Södermanland och prins Fredrik till hertig af Östergötland.
133 Jfr Norings diplomatiska annaler. MS.
134 Konventionen derom slöts den 24 Dec. 1773.
135 Sedermera kejsar Paul.
136 Bref af grefve Ulrik Scheffer till grefve Creutz i Paris, Ulriksdal den 18 Mars 1773.
137 Han dog i Stockholm 1749 och var af den bekanta slägten S:t Aulaire.
138 Brefvet finnes i afskrift uti Tersmedenska samlingen.
139 Har afseende på det hemliga anbud af kronan, som oppositionen skall ha gjort hertig Karl. Jfr sid. 88 här ofvan.
140 Nu konungen följaktig i Paris.
141 Eller Fredriksson. Gustaf III tillägger i en egen anmärkning vid ett följande bref: »Fredriksson var salig konungens naturlige son. Han dog sex veckor efter min faders död.»
142 Enkedrottningens kammarfru.
143 Prinsessan Sofia Albertinas lärare; hade lagmans fullmakt.
144 Konungens egenhändiga påskrift: »Detta bref blef mig öfverlemnadt af riksrådet Ekeblad pingstaftonen 1771 kl. 9 om aftonen, vid min ankomst till Karlskrona.»
145 Egenhändigt koncept bland de Gustavianska papperen.
146 Efter originalet. Gustaf III har på brefvet tecknat: »Emottagit den 30 Sept. 1771.»
147 Det är bekant, att Fredrik II så tecknade sitt eget namn.
148 Drottningen dröjde der 9 månader.
149 Prinsessan Sofia Albertina var redan 1767 vald till coadjutrice af stiftet Quedlinburg, hvilket hon, såsom abbedissa, likväl först 1787 tillträdde.
150 Kammarherren baron Joh. Fr. von Nolcken åtföljde enkedrottningen till Berlin.
151 Här är fråga om prins Karls förbindelse med prinsessan Filippina Augusta af Brandenburg-Schwedt, konung Fredrik II:s systerdotter. Lovisa Ulrika var mycket ifrig för detta parti. Redan d. 14 Jan. 1771 skrifver riksrådet Sinclair till d. v. kronprinsen Gustaf i Paris: »Drottningen vill ändtligen gifta prins Karl med prinsessan Filippina och att brölloppet skall stå i sommar på Ulriksdal. Allt är redan afgjordt i hennes hufvud. Det fattas blott konungens (Adolf Fredriks) anmälan i rådet för verkställigheten. Jag hoppas man afstår från denna idé.»
152 Moses Mendelsohn.
153 I Polens delning.
154 Fredrik II.
155 Hon ångrade sig sedan att ha skrifvit det, såsom hon sjelf erkänner i ett bref till Beylon.
156 Prinsessan Filippina blef 1773 förmäld med landtgrefven Fredrik II af Hessen-Kassel.
157 I anledning af rådets afsättning genom de ofrälse stånden.
158 Svarande mot 50,000 riksdaler specie.
159 Fullt afgjord blef enkedrottningens stat först efter revolutionen genom riksdagsbeslutet d. 9 Sept. 1772, då hela hennes underhåll bestämdes, allt sammanräknadt, till nära 4 tunnor guld eller 66,500 rdr specie årligen, dessutom Svartsjö kungsgård till enkesäte och 50,000 rdr specie till inköp och inredning för enkedrottningen af Fredrikshof. — »Det sker ej för mina vackra ögons skull», skrifver enkedrottningen till Beylon, »utan för att skilja mig från kungliga slottet.»
160 Konungen.
161 Den 4 Dec. 1770 skrifver kammarherren baron Fredrik Nolcken till dåvarande kronprinsen Gustaf: att drottning Lovisa Ulrika plötsligen visade mycken ömhet för prins Karl, hvilket förundrade hela verlden. Vid detta bref har Gustaf gjort följande anmärkning: »Drottningen har alltid misshandlat min bror Karl ifrån hans späda ungdom. Denna förvandling förvånar mig.» Drottningens afsigt dermed var troligen att derigenom vinna prins Karl för det brandenburgska giftermålet, som redan då låg henne om hjertat. När prinsen slutligen ej deri rättade sig efter hennes önskningar, svalnade äfven hennes ömhet, för hvilken prins Fredrik och prinsessan Sofia Albertina sedermera under hela hennes öfriga lefnad företrädesvis voro föremål.
162 Beylon var Schweizare. Vintern åren 1771—1772, hvilket sista blef ett af de svåraste missväxtår i Sverige, var ovanligt stark och lång.
163 I prinsessan Sofia Albertinas lyckönskan till konungen öfver revolutionen, daterad Stralsund d. 31 Aug. 1772, heter det: . »Du har gjort underverk. Gud vare lof, att det ej mera är presteroch borgare, som skola utdela välgerningar!»
164 Konung Fredriks naturlige son, en qvick och bildad man, nyckfull, men af ett behagligt umgänge, lemnade revolutionsdagen sin värja hellre än att svära den nya trohetseden, blef dock fri efter en kort och lindrig arrest, sedan han aflagt eden. Han var generallöjtnant i fransk tjenst. Han förlorade denna värdighet för sitt uppförande revolutionsdagen, men återfick den på konungens intercession, hvarom Ludvig XV underrättade Gustaf III i ett egenhändigt bref.
165 Det var under enkedrottningens vistande i Berlin. .
166 I bref af d. 10 Dec. 1772
167 Här kan blott menas hertig Karl.
168 En Ramsay sändes af konungen enkedrottningen till mötes i Stralsund och återförde det entusiastiska brefvet från henne, som vi meddelat. Endera Otto Vilhelm eller Anders Johan Ramsay, den förre kapten, den andre löjtnant; blefvo bägge landshöfdingar i Finland.
169 D. 21 Okt. 1771.
170 En syster till storfursten Pauls första gemål.
171 Augusta Dorotea, dotter till hertig Karl af Braunschweig-Wolfenbüttel med dess gemål Filippina Charlotta, prinsessa af Preussen och k. Fredrik II:s syster.
172 Född d. 22 Mars 1759, dotter af konung Adolf Fredriks broder, Fredrik August, biskop i Lübeck, och hans gemål Ulrika Fredika af Hessen-Kassel.
173 Katarina II.
174 Med Maria Teresia af Savoyen 1773.
175 Papiers écrits de la main du sénateur Höpken är inskriften af konungens hand på flera samlade betänkanden af denne rådsherre.
176 Prins Karl blef på sin döpelsedag år 1748 af ständerna förklarad för storamiral.
177 Under namn af Jakob II.
178 Förmäld med drottning Anna i England.
179 Nu guvernör i Pommern.
180 Konungens instruktion för öfversten, sedermera generalen, baron Evert Taube att vara hertig Fredrik följaktig på den resa, h. k. h. under namn af grefve af Öland skulle företaga, är af den 6 Maj 1776. Man sade om denna resa (med hvars måttliga kostnad konungen sedan förklarade sig nöjd), att baron Taube reste med prinsen och ej prinsen med honom. Egentliga orsaken, hvarför konungen lät resan företagas, lärer varit prinsens passion för röken Sofi Fersen (sedermera grefvinnan Piper). Prinsen hade erbjudit henne sin hand. Ett dylikt senare anbud, som prinsen gjorde till en dotter af riksrådet grefve Wrangel, blef äfven af konungen afböjdt. Konungens egenhändiga koncept till de bref, hvilka han ålade sin bror att skrifva till fröken Wrangel för att upplösa denna förbindelse, finnes ibland hans papper med påskrift: "Papiers concernant la rupture du mariage de mon frère le D. de Ost. et M:lle la c:tesse de W. 1782.»
181 Grefve Ad. Lud. Hamilton i sina. handskrifna anekdoter.
182 I sekreta utskottet vid 1755—56 års riksdag yttrades betänkligheten om tryckningen af rådets och ständernas förklaringar emot konungens sätt att uppfatta grundlagarne, »emedan allmänheten kunde få veta, att konungen allenast dependerar af pluraliteten i rådet, hvilket torde väcka missnöje». Sekreta utskottets protokoll d. 15 Dec. 1755. — För öfrigt gynnades endast den publicitet, som försvarade det herskande partiets afsigter. Motsägelser förföljdes med anklagelser och straff.
183 Svenska vetenskaps-akademien fick på ansökning af den då unge Höpken kunglig tillåtelse att utgifva sina handlingar 1739. Han var vetenskaps-akademiens förste sekreterare och Linné dess förste president. Målare- och bildhuggare-akademien inrättades 1735, vitterhets-akademien genom Lovisa Ulrika 1753.
184 Veckoskriften Argus, som gjorde epok i afseende på språkets rening, väckte så mycken uppmärksamhet, att den då ännu okände författaren, som var Dalin, af 1734 års ständer anmäldes till erhållande af en belöning.
185 John Wilkes, parlamentsledamot och derpå lordmayor af London, utgaf en politisk veckoskrift: The North Briton, i hvars 45:te nummer han häftigt angrep k. Georg III:s trontal efter freden i Paris 1763, hvarför han blef satt på Towern, ehuru snart frigifven. Efter häftiga debatter öfver tryckfriheten blef Wilkes' skrift enligt bägge parlamentshusens beslut offentligen uppbränd af bödeln, och han sjelf af underhusets pluralitet utstött ur parlamentet.
186 Det enda tillägg, konungen uttryckligen nämner i sitt diktamen eller om »obligation för boktryckaren till att förekomma oanständighet och ovett enskilda emellan», finnes i sjelfva verket ej i 1774 års tryckfrihetsförordning, som i detta afseende endast åberopar konungens kungörelse och varning att uti tal och skrifter icke inblanda smädeliga tillvitelser angående de förra partier (af d. 24 Aug. 1772).
187 Ekolsund d. 6 April 1774.
188 President i Svea hofrätt.
189 I sitt nyss citerade yttrande till rådsprotokollet säger konungen sig ha funnit så mycken insigt och opartiskhet i assessoren Borghs votum, att hans vilja vore, det för honom utfärdades lagmans fullmakt. Deremot förklarar han sitt stora misshag öfver det votum, som assessoren Estenberg afgifvit, hvari denne, en ifrig mössa, med det forna partispråkets bitterhet förklarat 1766 års tryckfrihetsförordning för oupphäfven.
190 Den skulle, då saken rörde ett helt kollegium, som borde dömas, egentligen ha förts inför den i 16 § af 1772 års regeringsform förordnade riksrätt, men en sådan sammanträdde aldrig.
191 Förloppet ha vi berättat efter kammarherren baron Ehrensvärd, som i sina handskriftliga anteckningar tillägger: »Konungen tvangs här att vara sträng, ehuru Gyllensvahn ansågs för hans personliga ovän. För öfrigt hade denne genom spel, otacksamhet och riksdagsvinning banat sig väg till sina tjenster, var utan militäriska förtjenster och bekant för sina processer.» — Att riksrådet Beckfriis här omtalas såsom tillhörande det forna mösspartiet är ett misstag. Han var tvärt om hatt och inkallades såsom sådan i rådet 1769.
192 Jfr yttrandet till rådsprotokollet d. 13 Mars 1776 i konungens Skrifter l:a del. Senare vändes dessa yttranden af de missnöjde mot konungen sjelf vid de militäriska exekutioner, som förbrytelser mot hans bränvinsmonopolium stundom medförde.
193 Då rikets råd.
194 Grefve Nils Turesson Bjelke, misshaglig för personer, som i slutet af konung Karl XI:s och i början af konung Karl XII:s regering hade stort inflytande, blef efter Karl XI:s död anklagad i Svea hofrätt för åtskilliga förmenta grofva förseelser och i fängelse inmanad. Undersökningen i hofrätten påstod ett halft år. Klagopunkterna föredrogos af sedermera vice presidenten Heerdhielm, men besvarades af grefve Bjelke med den påföljd, att de ej såsom domskäl kunde upptagas. Man uppsköt derför afkunnandet af domen. Detta uppskof varade i sju år, under hvilka grefve Bjelke satt i fängelse. År 1705 erhöll hofrätten uttrycklig befallning att fälla domen och dömde grefve Bjelke från lif, ära och gods. Han fick af kongl. nåd behålla lifvet samt godsen Salestad och Gäddeholm (nu Tureholm) såsom ersättning för hvad hans grefvinna bragt i boet. Konungen återgaf honom äran efter sin återkomst från Turkiet 1714. Grefve Nils Bjelke dog på Salestad i Upland 1716.
195 Åren 1776 och 1777 betaltes af Gustaf III till Görtziska arfvingarna, efter öfverenskommelse, för deras vida större kronofordran 70,387 rdr 24 sk. — Konungens bref till baronessan v. Eyben läses i hans samlade skrifter.
196 Grefvinnan Henrietta Polixena Vasaborg, född d. 22 Febr. 1696, dog d. 30 Okt. 1777, efter att endast i 9 månader ha kunnat njuta konungens välgerningar. Brefvet till grefvinnan Vasaborg finnes i konungens skrifter. — Konungen hade genom ett bref af baron Monster, geheimeråd hos kurfursten af Köln, blifvit underrättad om hennes tillvaro.
197 Bondeståndets fullmäktige inträdde, såsom bekant, först med 1800 års riksdag i bankens styrelse.
198 Jfr Schulzenheims åminnelsetal öfver Liljencrantz, och Schwerin, Om bankoverket.
199 1769 års sekreta utskott yttrade härom: »Med de åtgärder, som vid 1766 års riksdag vidtogos, åsyftades ingen realisation, utan annihilation så långt, att ej mera öfrigt blifva skulle än ett, mot ett enda års kronouppbörd af landet, knappast svarande qvantum.»
200 Riksrådet grefve Falkenberg, regeringsrådet Olthoff, bergsrådet Sandels, kammarrådet Botin, kommerserådet Liljencrantz, kommerserådet Söderling och bankosekreteraren Schröder.