Kronprinsens utländska resa

Ständerna hade anslagit medel till de kungliga prinsarnes utländska resor 138; och den tid nalkades, då Gustaf skulle besöka det land, som så tidigt hade blifvit föremål för hans tillgifvenhet och beundran. Det synes såsom han efter riksdagens slut velat påskynda sin resa till Frankrike. Den blef likväl uppskjuten till hösten 1770, äfven enligt hertigens af Choiseul råd. — Lovisa Ulrika önskade, att hennes yngste och mest älskade son Fredrik skulle göra sin äldste bror sällskap. Kronprinsen skrifver derom ett märkligt bref till grefve Karl Fredrik Scheffer 139, som skulle bli hans följeslagare. »Ni vet», säger han, »att drottningen sedan längre tid har den ideen att gifva mig min bror Fredrik till reskamrat. Nu är detta afgjordt emot både min och hans önskan. Ni har fruktat derför, i anseende till prinsens dåliga uppfostran, ohöflighet och egensinnighet. Men vi skole hoppas det bästa. Jag känner hans hjerta. Han är häftig, men känslofull, öppen för vänskap och låter sig derigenom lätt ledas. — Jag måste säga er allt och i ert sköte utgjuta mitt hjerta. Vi gå till Frankrike för de största afsigter, för att stadga en varaktig förening emellan båda rikena, grundad ej blott på det ömsesidiga intresset, utan på en personlig vänskap. Vi gå att grundlägga statens befrielse, att frälsa den från främmande inflytelse och från den inre tvedrägt, hvaraf den sönderslites; men, förutsatt äfven att dessa stora afsigter lyckas, så skulle jag kanhända blott ha beredt mitt fädernesland ett större missöde, om jag ej söker att försäkra dess framtid. Det gäller staten, och personliga konsiderationer måste vika. Himlen har ej gifvit mig barn. Mitt för fyra år sedan ingångna äktenskap synes ofruktbart, och prinsessans starka helsa förbjuder all tanke, att ett lvckligare giftermål skulle skaffa mig efterkommande. Min bror Karls sjuklighet, hans hy och äfven ord, som undsluppit läkarena, komma mig att frukta, att han ej lefver länge. Allas ögon skola då vända sig till min bror Fredrik. Men hvad hopp för nationen, om han förblifver sådan han nu är? — Dock han är ännu i en ålder, då de falska principer, som man gifvit honom, kunna utplånas, och en skicklig hand bilda hans sinne. — Blir han qvar här, så är omöjligt att hoppas någon förändring. Men om han lemnar fädernehuset, om han anförtros åt edra händer, då skall han märka skilnaden emellan andra prinsar och sig. Om han blir skild från Ribbingska huset 140 — som ännu mer än fröken Fersen förvrider honom hufvudet —, om han får lefva ett helt år med eder, så kan och bör jag hoppas en god verkan af hans resa. Vår emottagelse i Frankrike skall röra honom och kanhända förmå honom att ändra de möss-ideer, som Ribbing satt i honom.»

En del af sommaren tillbragte kronprinsen efter vanligheten på Ekolsund. Härifrån yttrade han sitt missnöje till grefve Karl Fr. Scheffer med professorerna vid Upsala akademi, hvars kansler han var, och åt hvars angelägenheter han alltid egnade en synnerlig uppmärksamhet. »Jag vet med säkerhet», skrifver han 141, »att desse herrar blott sysselsätta sig med politik och försumma ungdomens uppfostran. De förlora sin tid med att inpregla partiprinciper hos sina lärjungar. Hattar och mössor, alla äro häri lika brottsliga; och jag ämnar göra dem en allvarsam föreställning, innan jag reser ut.»

Prins Henrik af Preussen besökte denna sommar svenska hofvet. Amiralen grefve Wrangel sändes med ett linieskepp och två fregatter att öfverföra denne frejdade hjelte från Pommern till Karlskrona, der han komplimenterades af grefve Axel Fersen och riksrådet Sinclair. Der återsåg den förstnämde, i prins Henriks följe, för första gången den samme grefve Hård, hvars dödsdom han år 1756 hade undertecknat. De omfamnade hvarandra ömt. — En etikettfråga hade nära åstadkommit en brytning vid hofvet. Gustaf, såsom kronprins, fordrade högra handen af sin morbror; ehuru detta anspråk ej understöddes af hans föräldrar. Kronprinsen tog saken tycket lifligt. »Det brandenburgska blodet, som jag ärft af min mor, — skrifver han till sin vän och forne lärare — är hett, och Vasarnes ej mindre.» Grefve Scheffer gjorde frågan till ett öfverläggningsämne i senaten; hvars beslut blef enligt med kronprinsens önskan, ehuru Lovisa Ulrika tog det illa och sedan nära hade omgjort den beslutna reseplanen. »Kom för all del genast», skrifver kronprinsen till grefve K. K Scheffer 142, »för att hindra en möss-intrig. Man vill låta min bror Fredrik följa prins Henrik af Preussen till Åbo för att derifrån låta inbjuda sig af ryska kejsarinnan att göra honom sällskap till Petersburg. Drottningen har gifvit sitt bifall dertill, utan att ens rådfråga konungen. Ekeblad, Bjelke, Hermansson och Sinclair besvärja eder att komma genast.»

Emellertid hade prins Karl, under det antagna namnet Grefve af Vasa, för sin helsa besökt baden i Aachen och sedan Paris och Berlin. Han hemväntades till hösten. Den 9 Okt. skrifver kronprinsen till grefve K. F. Scheffer: »Min bror Karl kommer hem öfver Göteborg, och konungen befaller mig att invänta honom. Således nytt uppskof med resan. Sprengtporten 143, som rådt härtill, vill uppskjuta min ankomst till Köpenhamn till den 12 Nov. och behålla mig qvar der i fjorton dagar. Så kan jag ej komma till Frankrike förr än i början af nästa år.» — I Oktober öfverreste prins Henrik till Petersburg; och kort derefter lemnade kronprinsen fäderneslandet, i sällskap med sin andre bror, prins Fredrik Adolf, och åtföljd af riksrådet grefve Karl Fredrik Scheffer. Kronprinsens antagna namn var Grefve af Gotland, hans brors Grefve af Öland. — Drottning Lovisa Ulrika talade så högt och, efter sin vana, så oförsigtigt om den förtjusning Gustaf i sina bref uttryckte öfver hvad han såg utomlands, jämfördt med hvad drottningen kallade »vårt svenska elände», att hans vänner måste varna prinsen att vara på sin vakt, emedan illvilliga personer deraf slutade till hans böjelse för prakt och yppighet. Hans vänner hade delat sig emellan brefvexlingen med kronprinsen. »De politiska nyheterna meddelar grefve Ekeblad,— skrifver Bjelke — Sinclair hvad som angår vår enskilda politik, Nolcken 144 berättar anekdoterna ur societeten och grefvinnan Bjelke trakasserierna vid hofvet.» — Vigtigare händelser skulle snart taga uppmärksamheten i anspråk. — Den 30 Nov. 1770 skrifver grefve Nils Bjelke till kronprinsen: »Prins Karl är återkommen, oaffekterad i tal och fasoner. Hans alla yttranden vitna om godt omdöme. Det slags förkärlek, han innan sin resa visade för mössorna, är, såsom grefve Schwerin försäkrar, alldeles försvunnet. Han ogillar öppet deras uppförande och alla de sottiser de låta trycka i Dagligt Allehanda.» — Den 22 Okt. 1771 förklarade ständerna sin fägnad öfver prins Karls genom brunnskuren återvunna helsa och sin tillfredsställelse öfver den goda hushållning riksrådet Schwerin, prinsens följeslagare, under resan iakttagit.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt