Ständerna hade anslagit medel till de kungliga prinsarnes
utländska resor 138;
och den tid nalkades, då Gustaf skulle besöka det land, som så tidigt
hade blifvit föremål för hans tillgifvenhet och beundran. Det synes
såsom han efter riksdagens slut velat påskynda sin resa till Frankrike.
Den blef likväl uppskjuten till hösten 1770, äfven enligt hertigens
af Choiseul råd. — Lovisa Ulrika önskade, att hennes yngste och mest
älskade son Fredrik skulle göra sin äldste bror sällskap. Kronprinsen
skrifver derom ett märkligt bref till grefve Karl Fredrik Scheffer 139,
som skulle bli hans följeslagare. »Ni vet», säger han, »att drottningen
sedan längre tid har den ideen att gifva mig min bror Fredrik till reskamrat.
Nu är detta afgjordt emot både min och hans önskan. Ni har fruktat derför,
i anseende till prinsens dåliga uppfostran, ohöflighet och egensinnighet.
Men vi skole hoppas det bästa. Jag känner hans hjerta. Han är häftig,
men känslofull, öppen för vänskap och låter sig derigenom lätt ledas.
— Jag måste säga er allt och i ert sköte utgjuta mitt hjerta. Vi gå
till Frankrike för de största afsigter, för att stadga en varaktig förening
emellan båda rikena, grundad ej blott på det ömsesidiga intresset, utan
på en personlig vänskap. Vi gå att grundlägga statens befrielse, att
frälsa den från främmande inflytelse och från den inre tvedrägt, hvaraf
den sönderslites; men, förutsatt äfven att dessa stora afsigter lyckas,
så skulle jag kanhända blott ha beredt mitt fädernesland ett större
missöde, om jag ej söker att försäkra dess framtid. Det gäller staten,
och personliga konsiderationer måste vika. Himlen har ej gifvit mig
barn. Mitt för fyra år sedan ingångna äktenskap synes ofruktbart, och
prinsessans starka helsa förbjuder all tanke, att ett lvckligare giftermål
skulle skaffa mig efterkommande. Min bror Karls sjuklighet, hans hy
och äfven ord, som undsluppit läkarena, komma mig att frukta, att han
ej lefver länge. Allas ögon skola då vända sig till min bror Fredrik.
Men hvad hopp för nationen, om han förblifver sådan han nu är? — Dock
han är ännu i en ålder, då de falska principer, som man gifvit honom,
kunna utplånas, och en skicklig hand bilda hans sinne. — Blir han qvar
här, så är omöjligt att hoppas någon förändring. Men om han lemnar fädernehuset,
om han anförtros åt edra händer, då skall han märka skilnaden emellan
andra prinsar och sig. Om han blir skild från Ribbingska huset 140
— som ännu mer än fröken Fersen förvrider honom hufvudet —, om han får
lefva ett helt år med eder, så kan och bör jag hoppas en god verkan
af hans resa. Vår emottagelse i Frankrike skall röra honom och kanhända
förmå honom att ändra de möss-ideer, som Ribbing satt i honom.»
En del af sommaren tillbragte kronprinsen efter vanligheten
på Ekolsund. Härifrån yttrade han sitt missnöje till grefve Karl Fr.
Scheffer med professorerna vid Upsala akademi, hvars kansler han var,
och åt hvars angelägenheter han alltid egnade en synnerlig uppmärksamhet.
»Jag vet med säkerhet», skrifver han 141,
»att desse herrar blott sysselsätta sig med politik och försumma ungdomens
uppfostran. De förlora sin tid med att inpregla partiprinciper hos sina
lärjungar. Hattar och mössor, alla äro häri lika brottsliga; och jag
ämnar göra dem en allvarsam föreställning, innan jag reser ut.»
Prins Henrik af Preussen besökte denna sommar svenska
hofvet. Amiralen grefve Wrangel sändes med ett linieskepp och två fregatter
att öfverföra denne frejdade hjelte från Pommern till Karlskrona, der
han komplimenterades af grefve Axel Fersen och riksrådet Sinclair. Der
återsåg den förstnämde, i prins Henriks följe, för första gången den
samme grefve Hård, hvars dödsdom han år 1756 hade undertecknat. De omfamnade
hvarandra ömt. — En etikettfråga hade nära åstadkommit en brytning vid
hofvet. Gustaf, såsom kronprins, fordrade högra handen af sin morbror;
ehuru detta anspråk ej understöddes af hans föräldrar. Kronprinsen tog
saken tycket lifligt. »Det brandenburgska blodet, som jag ärft af min
mor, — skrifver han till sin vän och forne lärare — är hett, och Vasarnes
ej mindre.» Grefve Scheffer gjorde frågan till ett öfverläggningsämne
i senaten; hvars beslut blef enligt med kronprinsens önskan, ehuru Lovisa
Ulrika tog det illa och sedan nära hade omgjort den beslutna reseplanen.
»Kom för all del genast», skrifver kronprinsen till grefve K. K Scheffer
142,
»för att hindra en möss-intrig. Man vill låta min bror Fredrik följa
prins Henrik af Preussen till Åbo för att derifrån låta inbjuda sig
af ryska kejsarinnan att göra honom sällskap till Petersburg. Drottningen
har gifvit sitt bifall dertill, utan att ens rådfråga konungen. Ekeblad,
Bjelke, Hermansson och Sinclair besvärja eder att komma genast.»
Emellertid hade prins Karl, under det antagna namnet Grefve
af Vasa, för sin helsa besökt baden i Aachen och sedan Paris och Berlin.
Han hemväntades till hösten. Den 9 Okt. skrifver kronprinsen till grefve
K. F. Scheffer: »Min bror Karl kommer hem öfver Göteborg, och konungen
befaller mig att invänta honom. Således nytt uppskof med resan. Sprengtporten
143,
som rådt härtill, vill uppskjuta min ankomst till Köpenhamn till den
12 Nov. och behålla mig qvar der i fjorton dagar. Så kan jag ej komma
till Frankrike förr än i början af nästa år.» — I Oktober öfverreste
prins Henrik till Petersburg; och kort derefter lemnade kronprinsen
fäderneslandet, i sällskap med sin andre bror, prins Fredrik Adolf,
och åtföljd af riksrådet grefve Karl Fredrik Scheffer. Kronprinsens
antagna namn var Grefve af Gotland, hans brors Grefve af Öland. — Drottning
Lovisa Ulrika talade så högt och, efter sin vana, så oförsigtigt om
den förtjusning Gustaf i sina bref uttryckte öfver hvad han såg utomlands,
jämfördt med hvad drottningen kallade »vårt svenska elände», att hans
vänner måste varna prinsen att vara på sin vakt, emedan illvilliga personer
deraf slutade till hans böjelse för prakt och yppighet. Hans vänner
hade delat sig emellan brefvexlingen med kronprinsen. »De politiska
nyheterna meddelar grefve Ekeblad,— skrifver Bjelke — Sinclair hvad
som angår vår enskilda politik, Nolcken 144
berättar anekdoterna ur societeten och grefvinnan Bjelke trakasserierna
vid hofvet.» — Vigtigare händelser skulle snart taga uppmärksamheten
i anspråk. — Den 30 Nov. 1770 skrifver grefve Nils Bjelke till kronprinsen:
»Prins Karl är återkommen, oaffekterad i tal och fasoner. Hans alla
yttranden vitna om godt omdöme. Det slags förkärlek, han innan sin resa
visade för mössorna, är, såsom grefve Schwerin försäkrar, alldeles försvunnet.
Han ogillar öppet deras uppförande och alla de sottiser de låta trycka
i Dagligt Allehanda.» — Den 22 Okt. 1771 förklarade ständerna
sin fägnad öfver prins Karls genom brunnskuren återvunna helsa och sin
tillfredsställelse öfver den goda hushållning riksrådet Schwerin, prinsens
följeslagare, under resan iakttagit.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll