Vi mena bränvinsbränningens förvandlande till ett regal genom kongl. kungörelsen af d. 14 Sept. 1775, som förde med sig inrättandet af kronobrännerierna. — Preussens och Rysslands exempel hade fästat uppmärksamheten på denna inkomstkälla, och förslag derom hade redan under ständernas tid, 1747 och 1750, blifvit gjordt. — Såsom skäl för dettas återupptagande anfördes omöjligheten att upprätthålla bränvinsförbudet, deremot fördelen af en i stället införd måttlig bränvinsbränning. Den kunde i statens hand lämpas efter be-hofvet och i stort verkställas med vida mindre åtgång af säd, förökad inkomst för kronan och lättnad äfven för undersåtarne, emedan den år 1772, oaktadt bränvinsförbudet, med ständernas begifvande bibehållna bränvinsskatten nu kunde helt och hållet efterskänkas. Generalen friherre Georg Gustaf Wrangel, återkommen från sina utländska resor och gynnad af grefve Karl Fr. Scheffer, blef nu, säges det, förslagets upphofsman. Han har — skrifver Gustaf III nio år senare ⁹ till grefve Creutz — »kapacitet, talanger och verkligt nit, men en naturlig oro och ett misstänksamt, grälaktigt sinnelag». Detta visade sig ock snart vid hans inträde i den nu inrättade direktionen för den regala bränvinsbränningen, der han låg i ständigt gräl med sina kolleger. Liljencrantz, som man denna tid sökt att störta ¹⁰, och som måste blifva en af ledamöterna i denna direktion, hade varit mot förslaget, ehuru konungen åt honom uppdrog den dermed förenade kronans spanmålshandel emot ett arfvode af en procent, hvaraf Liljencrantz likväl endast samtyckte att emottaga hälften. — På högre skäl än de ekonomiska hade hela inrättningen blifvit afstyrkt af riksrådet grefve Höpken. Han skrifver till konungen: »Direktionen öfver bränvinsarrendet ¹¹ räknar den profit, som detta skall afkasta, på skilling och runstycke, och den gör sin skyldighet, inskränkt såsom den är till sifferkalkylens trånga område. Konungens konselj bör sträcka sina blickar längre. Utom penningeintresset gifves det andra intressen, större kanhända och vigtigare. En styrelse stadgar aldrig säkrare sina inrättningar, än då den förenar de enskildas intresse med sitt. Kunna dessa intressen sammangjutas, så uppstår deraf en allmän tillfredsställelse. Det är i min tanke första regeln. Den andra är att, om folkets skyldighet är att uppfylla statens behof, det blifver regeringens att för detsamma lätta medlen dertill. Det tredje, att regeringen alltid har större säkerhet för sina inkomster hos korporationer och societeter än hos några privata. — Ingenting strider mer mot dessa maximer än rnonopolier. — Men, oberäknade dessa vigtiga skäl, finnes det andra, som i denna fråga tala för hufvudstadens borgerskap. ¹² Härifrån utgår missnöjet, om det får rota sig, och sprider sig i provinserna. Stockholms borgerskap har utmärkt sig genom sitt nit vid revolutionen. Sedan har detta borgerskap blifvit tryckt af pålagor, mer än under den tid, då anarkien hos oss var i sin höjd. Beröfvar man det medlen till lofligt förvärf, skola de förmögnaste af denna korporation draga sig ur handeln. Till dessa reflexioner lägger jag en annan. Det tidehvarf, hvari vi lefva, är smittadt af en sjelfständighets- och upprorsanda. Folket, troende sig mer upplyst om sina rättigheter och intressen, kan blott hållas vid sina skyldigheter genom varsam klokhet. Faktionerna kunna åter vakna och grannarne af dem begagna sig.»

I sjelfva verket blef inrättningen af de regala brännerierna första steget till undergräfvande af den popularitet, hvaraf Gustaf III hittills varit i åtnjutande. De stränga åtgärder, hvarmed man hade sökt att upprätthålla det förra bränvinsförbudet, hade för det goda ändamålet och gemensamheten af uppoffringen ansetts drägliga. Nu blefvo dessa åtgärder vida strängare än förr, under det att ändamålet, hvarigenom bränvinet skulle blifva en kunglig inkomstkälla, ej var egnadt att ingifva synnerlig aktning. Inlemnandet af all privat bränvinsredskap i publikt förvar, de förut höga böterna nu fördubblade ¹³, angifvares uppmuntrande med två tredjedelar af plikten och dessutom med de förbrutna bränvinspannornas hela värde, allt detta förorsakade en oro i landet, hvars verkningar sträckte sig till hvart enda hushåll. Det kungliga brefvet till hofrätterna den 25 Sept. 1777, att förklenliga omdömen om konungens person och regeringssättet icke skulle lagligen beifras, såsom oftast härrörande af enfald och okunnighet, innan konungen sjelf efter anmälan om förhållandet dertill gifvit tillstånd, hade sin närmaste anledning i hans nya författning om bränvinet. Konungen kom i motsägelse med sig sjelf. Han förbjöd d. 16 Juli 1776 husvisitationer efter lurendrejadt gods, såsom oförenliga med undersåtarnes hus- och hemfrid, under det för bränvinsregalet hela landet fyldes med konfiskationer, fiskalisationer och delationer. ¹⁴

Nästa avsnitt ¦ Innehåll