Redan fram på våren detta år hade krigsrykten börjat sprida sig från ryska gränsen i Finland och nått konungen i Paris. Grefve Creutz skrifver till honom från Stockholm den 20 Juli: »Då jag senast hade den nåden att hos e. k. m. anmäla de rykten, som i Finland åter blifvit upplifvade om ryska utrustningarna, ansåg jag dem af ringa betydenhet och såsom en följd af den deklaration, ryska hofvet till det danskas förmån hos e. k. m. afgifvit. ⁵² En sak af sådan beskaffenhet borde dock ej med för mycken kallsinnighet handteras. Vid första rapporten derom anmodade jag derför generallöjtnanten herr grefve Posse ⁵³ att genom utskickade söka utforska grunden till dessa rykten och fördubbla dess uppmärksamhet på allt hvad vid ryska gränsen sig tilldroge och att, i händelse trupper derstädes skulle sammandragas, taga nödiga mått och steg, att ej finska armeen på sina rotar blefve öfverraskad, innan den hunne samlas. Jämte det jag honom föreskref att härvid nytja all möjlig försigtighet och att ej genom förtidiga försvarsmått gifva ryska kejsarinnan ombrage och anledning att verkställa dess hotande afsigter, lät jag honom förstå, det han uti allt och i synnerhet i det, som rörde armeens flotta och Sveaborgs bevarande för surpris, borde samråda med öfverstelöjtnant Anckarsvärd ⁵⁴, en man hvars förtjenster och kunskaper nogsamt äro bekanta, och hvilka jag under denna tid på den fördelaktigaste sida lärt känna. De oinskränkta order, e. k. m. för längre tid tillbaka gifvit, att med all möjlig höflighet och vänskap bemöta alla uti e. k. m:s hamnar inlöpande ryska krigs- och handelsskepp, kunde under förberörda rustningar ej annat än hos grefve Posse väcka villrådighet, huruledes han borde sig förhålla, i händelse flere ryska armerade skepp ville på en gång i hamnen vid Sveaborg inlöpa. Jag fann derför äfven nödigt att antyda honom, det väl ingenting borde minskas i de höflighets- och vänskapsbevis, hvarmed ryska skepp hittills blifvit emottagna, men att, så länge man ej vore säker om ändamålet af ryska rustningarna, borde ej mer än ett, högst två armerade skepp på en gång i hamnen insläppas. Dessa försigtighetsmått, som jag under e. k. m:s frånvaro ej annat kunnat än anbefalla, finnas lyckligtvis numera öfverflödiga. De underrättelser, som hr grefve Posse och öfverstelöjtnant Ankarsvärd under den 12 innevarande mig meddelat, bekräfta det omdöme, jag vid första tidningen om ryska rustningarna fält. De anstalter, man å denna sida omtalt och verkligen tagit till truppernas församlande på gränsen, hafva helt och hållet upphört, inga galerer äro under utrustning, och hela sjöarmeringen är vorden inskränkt inom en exerciseskader af 13 skepp, som äfven redan från Kronstadt utlupit» ⁵⁵ . . . .

Vid samma tid hördes krigsrykten från Danmark. »Grefve Ehrensvärd — inberättar grefve Creutz den 23 Juli — har tagit en liflig oro öfver rustningar i Danmark och de skepp, som der nyligen blifvit förda i sjön. Jag har mycket berömt hans vaksamhet och hans tagna steg, men lugnat honom på samma tid. En hastig utrustning i detta ögonblick, såsom e. m. sjelf täckts anmärka, skulle göra en elak verkan, i synnerhet då nyheterna från båda hållen blifva allt mer fredliga.» Också befunnos dessa rykten öfverdrifna. »Senare underrättelser» — säger grefve Creutz i ett strax derpå följande bref—, »hvilka så väl jag erhållit från min, som mr de Pons ⁵⁶ ifrån sin sida, instämma i, att rustningarna upphöra så väl i Ryssland som Danmark.» Grefven tillägger ⁵⁷: »Den enighet, den samdrägt, det lugn och den passiva lydnad, som visat sig under e. k. m:ts frånvaro ibland alla klasser af dess undersåtar, hafva synnerligen frapperat de främmande ministrarne». ⁵⁸

Nästa avsnitt ¦ Innehåll