»Hvad ni skrifver mig till om min moder, är ganska intressant. Denna raccommodement är svår, om ej omöjlig. Wingård hade mycket rätt att afstyrka en intrig, mycket vida skild från den värdighet enkedrottningen alltid haft till föremål att iakttaga, och hvari hon stundom, ty värr, gått för långt. Det andra projektet vore kanske för henne nyttigare och är det enda, som kunnat göra stort intryck på mitt sinne. Det är ej utan, att jag reprocherar mig och är nog inquiet for hans öde ⁵, om jag skiljes hädan; då allt hvad han stått ut varit, för det han haft den artigheten att raccomodera mig med min hustru, när ingen annan tordes eller ville eller kunde dertill bidraga än han, som hade redan genom många år vunnit min vänskap och den rätt att säga mig okonstladt sanningen. Derför tror jag mig, som en ärlig man, ej böra öfvergifva honom och af samma orsak soumettera mig (då jag genom hans bidragande dertill ⁶ förskaffar honom en säkerhet vis à vis min familj, som han ej mer solennelt kunde ega, än då modern genom hans åtgärd och i följd af hennes hos honom gjorda begäran blefve med sin son förenad). Af denna orsak tror jag mig böra soumettera mig till alla de vedervärdigheter, som en sådan raccommodement medfölja. Men ej kan den ske liksom par surpris, genom ett möte på landsvägen vid Nyköping. ⁷ Jag har i allt detta låtit min penna löpa och pålägger eder vid den dyra ed, ni vid min kröning svurit, och en annan ännu dyrare, som vi tempelherrar hvarannan svurit, och vid det heliga namn, som vi hört med bäfvan nämnas långfredagsnatten ⁸, att ej häraf göra något bruk, åtminstone aldrig låta märka, att den ideen kommit från mig» ....

Schröderheim återsänder detta konungens bref med ett vidlyftigt svar. »Enkedrottningens disposition», säger han, »är sådan, att mitt tillstyrkande skulle vara tillräckligt att determinera henne. Min personela vänskap för hofstallmästaren Munck gör mig dessutom angelägen att bereda honom ett så ärofullt tillfälle att förena e. m:t med sin mor, sedan han förut raccommoderat e. m:t med dess gemål. Men då jag påmint mig e. m:s flera varningar att icke gifva några råd, så har jag satt insegel på min tunga. — Ett oförtänkt möte på landsvägen vill jag hindra.» — Ett sådant undanbad sig konungen flere gånger. Han hade nyss, den 11 September, skrifvit till Schröderheim. »Vaka med omsorg på enkedrottningens steg, och sök att få veta, hvilka hennes förslag äro vid min hemkomst, så att jag kan vara beredd. — Ingen försoningsscen! Sådant har intet bestånd. Hennes statsfru (grefvinnan Cronhjelm) borde aflägsnas.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll