Följande bref till Creutz från konungen sjelf, dateradt Drottningholm den 19 Aug. 1778, rörer till en del högre, mer granlaga förhållanden och visar en lycka och en olycka på tronen och en djerfhet i politisk blick, som tillsammans karakterisera Gustaf III. »Jag har allt sedan revolutionen ej varit i en lyckligare belägenhet i afseende på det allmänna», skrifver han. — »Kriget i Tyskland ⁷⁵ och det, som redan synes på väg att börjas med Turkarne, gifva mig en stor trygghet i yttre afseende. Min resa till Ryssland har för öfrigt här i landet utsläckt allt det hopp om understöd derifrån, som det gamla partiet ännu hyste. Alla styrelsens fjädrar hafva småningom blifvit stålsatta. Finanserna begynna att ordna sig, ehuru statskontorets brist på penningar ännu fortfar att göra bekymmer. Således, den största tjenst, ni kan göra mig, är att bringa upp subsidiesumman så högt som möjligt. — Jag har denna sommar genomrest en stor del af Sverige. Jag har under resan sett en stor del af mina regementen. Armeen är komplett. Den finska är det i allo och kan marschera vid första order. I Sverige fattas tält för några regementen. Den finska skärgårdsflottan är färdig. Den stora flottan är, ifrån 6 örlogsskepp af 64 till 74 kanoner; ökad till 15. Galererna äro i godt skick. Kristianstad är sedan tvänne år i försvarsstånd. Svartholm är nära färdigt, och hvad Sveaborg angår, så kan det försvara sig. Liljencrantz' operation med realisationen har fullkomligt lyckats. Det enda fel, jag begått, eller rättare, som man kommit mig att begå, är affären med bränvinet ⁷⁶, men den skall ock hjelpas med tålamod, med blandning af mildhet och stränghet, i synnerhet med ihärdighet. Lugnet i landet är ganska stort. Lydnaden och förtroendet till min regering äro fullkomliga. Det nit, hvarmed man ikläder sig den nya drägten, visar det. Hufvudstaden ensam, denna samlingsplats för alla den sista styrelsens elaka vätskor, fronderar än. Likväl måste jag göra Stockholms-boarne den rättvisan, att deras fronderi sitter mera i hufvudet än i hjertat. Ingen ting bevisar bättre nationens tillgifvenhet än intrycket af den olyckliga historia, som kastat oro och söndring i det inre af den kungliga familjen. ⁷⁷ En sådan sak skulle helt hastigt ha kunnat återtända all redan utsläckt tvedrägtslåga. Men den har blott väckt en allmän harm mot henne ⁷⁸, som dertill varit upphofvet, och glädjen har varit allmän, då man genom de allmänna förbönerna förnummit, att drottningens hafvande tillstånd var säkert. Detta bevisar, att, om man ock här älskar faktionernas tumult, man dock fruktar det borgerliga kriget. ⁷⁹ Emellertid, om jag såsom konung är lycklig, är jag långt ifrån att vara det såsom menniska, och allt detta olyckliga trassel har gjort mig mycken sorg. För öfrigt ha alla min mors bemödanden endast tjenat att göra hennes egen belägenhet obehagligare. Hon har stött sig med tvänne sina söner och med sin ena sonhustru, under det den andra ⁸⁰ undviker henne, så mycket hon kan. Hon har ingen medhållare mer än sin yngre son, som derigenom förlorat äfven det ringa anseende han egde. Hennes dotter, som alltid lefver med henne och ej har annan vilja än hennes, kan ej räknas. Alla äro brydda för henne, alla undvika henne. — Men jag lemnar er sjelf att döma, om detta kan vara en tröst för mitt hjerta. Jag vill ej längre dröja vid ett så obehagligt ämne. Baron Staël kan derom säga er mer, än jag skulle vilja».

»Jag går nu till min andra punkt. Uppförandet hos Frankrikes ministèr har synts mig lika mycket afvika från rättvisans principer som från nationens intresse och ifrån de statsmaximer, som i så många sekler varit giltiga. Jag kan ej medgifva, att det är rättvisa i att understödja rebeller emot deras konung. ⁸¹ Exemplet skall vinna allt för mycken efterföljd i ett tidehvarf, då man söker nedbryta alla myndigheters skrankor, dessa må vara hvilka som helst. — Men jag får väl gifva vika i detta stycke. Jag vet, att rättvisan olyckligtvis är den sista, som de store statskloke rådfråga, ehuru jag ej vill tillegna mig denna sed. Jag vill ej disputera emot ministrar, som, för ögonblicket egande den kungliga myndigheten sig anförtrodd, ej personligen i den samma äro intresserade såsom jag. Men äfven om jag tar saken från den politiska sidan, kan jag ej gilla kriget mot England. Då en fullmyndig konung företager ett krig, så fordras endera, först och främst att han är angripen, eller för det andra, att han har för ändamål att göra eröfringar, eller för det tredje, att han personligt söker denna ära, som man är van att fästa vid vapenyrket. Men Frankrike är ej angripet, det skall förstöra sin handel utan att göra eröfringar, och dess konung är olyckligtvis en furste utan upphöjelse i själen. Dock, låt vara att en brytning varit oundviklig; hvarför dröja med att göra den? Hvad är orsaken till konungens af Preussen lycka i nästan alla hans företag? Det är den häftighet, hvarmed han angriper sin fiende. Frankrike var beslutet till kriget; hvarför ej blockera engelska hamnarna? Ett hastigt anfall skulle der utbredt förskräckelse..... Under det engelska angelägenheterna sysselsätta franska ministrarne, förlora de det tyska rikets alldeles ur sigte. Deras uppförande i detta afseende, ehuru ej mindre tadelvärdt, är likväl lättare för mig att begripa. Drottningen i Frankrike är kejsarens syster. Maurepas vill ej ännu en gång bli exilerad; och hvad herr de Vergennes' lilla själ angår, så känner jag den nog sedan sex år tillbaka, nära på bekostnad af mitt lif och min krona. — Jag har skrifvit ett bref till konungen i Frankrike, hvaraf jag sänder er en afskrift. Ni ser, att jag söker låta honom inse hela vigten deraf, att han ej visar sig likgiltig för tyska riksförfattningens upprätthållande, ehuru jag undviker att utpeka den väg, som han borde följa. Baron Staël skall säga er de vilkor, som jag föreskrifvit för öfverlemnandet af detta bref. För öfrigt synes mig sakernas belägenhet nog gynnande. Frankrike borde förena sig med Preussen emot kejsaren. Kurfursten i Hannover vore då tvungen att förklara sig för wienska hofvet. En fransk armé borde gå öfver Rhen och fråntaga England Hannover och alla dess tyska besittningar, en annan borde anfalla Österrikiska Nederländerna. Kurfurstendömet borde man försäkra åt arfprinsen af Braunschweig, hvarigenom man på en gång skulle göra denne prins mäktig och för alltid skilja honom från England, som dermed ock vore söndradt från kontinenten. Braunschweigska huset, om det hade Frankrike att tacka för sin storhet, skulle blifva en nyttig bundsförvandt. Bremen och Verden borde återgifvas till Sverige, deras rättmätige egare. Frankrike borde få Österrikiska Nederländerna. Österrikiska huset, sålunda tillbakavisadt inom sina skrankor, skulle tvingas att återställa pfalziska huset ⁸², och tyska rikets lagar blifva skyddade».

»Det återstår mig att tala med er om edra enskilda affärer. Baron Staël har gjort mig en tafia af dem. De äro fasliga och ha förskräckt mig. Han skall säga er, huru stor min effort att hjelpa er är (fastän summan är måttlig), och huru våra finanser stå i detta ögonblick. — För att visa eder, huru mycket edra angelägenheter äro mig om hjertat, se här 4000 rdr specie i tre vexlar, såsom ren gratifikation! Jag hade önskat att kunna höja summan till det belopp, hvartill Staël uppgifver edra skulder, men det har varit omöjligt. Emellertid, för att lemna er ännu ett bevis af mitt deltagande, sänder jag er ett kreditiv på Hasselgren ⁸³, som berättigar er att lyfta ytterligare 4000 rdr, men hvaraf ni blott eger att göra bruk i högsta nödfall. Liljencrantz' promemoria skall säga er, huru denna summa skall godtgöras af statskontoret. Efter att sålunda ha lemnat den hjelp, som eder belägenhet fordrar, tillåt mig att uttrycka, huru mycket detta smärtar mig, och att bedja er egna mer vård åt edra affärer och i synnerhet att undfly dessa förskräckliga förluster på spel. Baron Staël kan säga er, huru många vändningar behöfts för att dölja för baron Liljencrantz verkliga orsaken till edert obestånd. Det är min vänskap för eder, som förmår mig så att tala.» ⁸⁴

Nästa avsnitt ¦ Innehåll