Enkedrottningen syntes för det närvarande äfven förlikt med konungen. Lovisa Ulrikas sjukdom i Mars månad 1775 närmade dem till hvarandra. Konungen lofvade att betala sin mors skulder ³⁷, och öfver hans försoning med sin gemål och det hopp, denna ingaf, tycktes enkedrottningen uppriktigt fägna sig. Se här hvad en af konungens vänner till honom skrifver, så väl om detta ämne som om hertig Karls förhållande till modern: »Jag har med godhet blifvit emottagen af enkedrottningen. — Kännande uppriktigheten af hennes karakter, har jag med glädje förmärkt, att hon återtager de känslor, som utgjorde e. m:ts och hennes lycka före e. m:ts giftermål, och som sedan mer och mindre försvunnit. Hon är förtjust öfver e. m:ts beslut att lefva väl med sin gemål. Hon sade mig: »Ni vet huru mycket jag varit emot detta giftermål; men sedan man absolut velat det, har jag alltid önskat, att drottningen kunde visa sig mer behaglig. — Min son har blygts att för mig erkänna den förändring, som med honom föregått i afseende på hans gemål. Jag har haft den diskretionen att ej derom tala med honom först. Slutligen har han skrifvit mig till. — Jag tror, att han är nöjd med mitt svar. Drottningen har förändrat sig till sin fördel. Det är hans skyldighet att göra henne rättvisa.» — Hon talade med tårar i ögonen om det hopp, hon i anledning deraf gjorde sig.

Berättaren fortfar: »Drottningen begynte nu tala om hertigen och hertiginnan, beklagande sig öfver den ringa uppmärksamhet de visat henne, att ej ens annonsera henne hertiginnans grossess. ³⁸ Hon blef häftig, och jag, som ej ville förfela mitt ändamål, begynte att ursäkta hertig Karl. Jag talte om hennes sätt att behandla honom ända ifrån hans barndom och kom slutligen steg för steg till den orätt, hon gjort honom i sitt testamente. ³⁹ — Hon berättade mig innehållet af testamentet, och att det blifvit uppsatt i stor hast; men att hon trodde sig ha delat såsom en god mor, då hon mindre ihågkommit dem af sina barn, som redan voro etablerade, för att gifva det lilla hon hade åt dem, som ännu ej voro det. Jag bad henne betänka sitt intresse att bibehålla enigheten inom familjen; jag förestälde henne, att hennes ära led deraf, om efter hennes död det skulle sägas, att hon förorsakat missämja ibland sina barn genom skilnader, alltid förhatliga emellan bröder, och att hon bibehållit sådana fördomar ända intill sin död; att den fördel, hon ville göra sina gynnade barn, dessutom lätt kunde slå ut till deras skada, och att hon dermed ej skulle förbinda dem till någon tacksamhet. — Jag talte för hertig Karl och för nödvändigheten att dela lika. Jag sade, att han förtjente hennes kärlek lika mycket som hertig Fredrik, att med sitt brusqua humör han var mindre tålmodig än andra, men att hans hjerta var godt, och att han hade en solid karakter, till hvilken man kunde förlita sig. Hon svarade: »Han är min son. — Jag är ej onaturlig, ehuru, att säga sanningen, jag älskar honom mindre än mina andra barn. Men Gud bevare oss att förlora konungen!» Hon yttrade detta med rörelse och utbredde sig i beröm öfver e. m:t, mer än jag kan säga......För öfrigt sade hon: »Med testamentet är jag ej nöjd. Jag skall ändra det» ⁴⁰. — Jag är öfvertygad, fortfar brefskrifvaren, att, om man ej finner medel att åter omvända enkedrottningen, e. m:t skall ha det nöjet att återfinna en öm mor. Hvilken tillfredsställelse för e. m:t att lefva väl med mor och gemål! Det är en vän af huset, — en titel lika hedrande som kär för mitt hjerta, — som vågar göra sin goda herre denna erinran. Jag hoppas få upprepa för enkedrottningen allt hvad jag så ofta sagt henne; och det skall göra verkan, om hennes lynne blir skonadt i småsaker, som i detta förhållande ömsesidigt verkat mera ondt än de stora.»

Denna berättelse ⁴¹ af onämd hand finnes ibland konungens papper inlagd i följande bref till honom från enkedrottningen af d. 6 Sept. 1775, af hvilket inhemtas, att drottning Sofia Magdalena i början af samma månad haft ett missfall. »Jag är mycket ledsen» — skrifver Lovisa Ulrika — »att de förhoppningar du haft blifvit förstörda, men hoppas, att om några månader allt skall vara repareradt; endast drottningen i detta tillstånd är uppmärksam på att undvika alla häftiga rörelser.» — Tre år derefter, då all säkerhet var för hand, att detta hopp skulle gå i uppfyllelse, och verkligen äfven uppfyldes, tillät sig enkedrottningen sådana omdömen, att derigenom den sista, svåraste och bittraste brytningen emellan son och moder inträdde.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll