Mesta uppmärksamheten väckte ett i borgareståndet ingifvet
memorial, tryckt innan det i ståndet upplästes, hvari ej otydligt protesterades
mot riksdagens så snara afslutande, såsom varande i strid mot konungens
i riksdagskallelsen yttrade uppsåt att gemensamt med riksens ständer
på fasta, säkra och nyttiga grunder stadga och till fullbordan bringa
afhjelpandet af den allmänna nöden. Rätta källan till alla riket tryckande
olägenheter, heter det, låge i samfundslagarne och oriktiga begrepp
derom, så väl om grundlagarne och den allmänna lagen, som om alla de
lagar, hvilka i afseende på närings- och försvarsinrättningar samt bruk
och seder kunna för samhället vara nyttiga eller skadliga. Lagstiftnings-
och den dermed förenade lagtolknings-makten voro, enligt regeringsformen,
k. m. och riksens ständer gemensamt förbehållne och kunde ej
lemnas åt någon af de höga kontrahenterna ensamt. Derför hade k. m.,
i sitt nådiga yttrande öfver 1617 års riksdagsordning, förklarat, att
han med sitt bifall accederar till riksens ständers pluralitet.
Verkställigheten af lagarne vore i regeringsformen k. m., med råd, kollegier
och embetsmän, förbehållen; men ständernas underdåniga besvär hörde
ej till lagskipningen utan till lagstiftningen och den autentika lagtolkningen;
öfver dem böra ej kollegierna utan medständer höras, och
dessa besvär vid sjelfva riksdagen afgöras, hvilket ock kunde ske inom
den i 46 § regeringsformen 32
bestämda tiden. Den underrättelse, att kgl. maj:t ville för någon sin
angelägna resa neder åt landet före denna tid sluta riksdagen, kunde
ej annat än bedröfva hvarje tänkande undersåte. — Memorialet slutade
med den proposition, att borgareståndet borde inbjuda sina medständer
att i en gemensam stor deputation hos konungen i underdånighet anhålla,
att riksmötet icke förr aflyses, än allmänna besvären och andra riksvårdande
ärenden blifvit till nådigt slut förhulpna.
Det var en röst ur de gamla mössornas läger, af
hvilka flere åter började visa sig vid denna riksdag; der äfven den
från partitiderna så fruktade Pechlin sig infunnit, men höll sig stilla.
— Memorialet med sin syftning, att konungen skulle bindas vid ständernas
pluralitet, till och med i den ekonomiska lagstiftningen, smakade helt
och hållet af det gamla regeringssättet, hvars traditioner vid denna
tid började återgå och verka mer, än på ytan syntes. Författaren var
riksdagsmannen för Upsala stad, filosofie magistern och källarmästaren
Kewenter. 33
Han hade förut stött sig med en stor del af sitt stånd genom sitt yrkande
vid valet af bankofullmäktige, att, såsom en del af borgerskapets till
riksdagen sände ombud (nämligen borgmästarne) voro mer att anse för
civile embetsmän än skattdragande borgare, alle sådane
borde uteslutas från valet, eller derom medständernas tanke inhemtas.
— Hvad hans ofvannämda politiska memorial angår, så förklarade ståndet,
att det ingen del deri toge, utan ville genom underdåning skrifvelse
till kongl. maj:t öfver detsamma förklara sitt högsta ogillande och
misshag. Hvilket ock skedde; ehuru ålderman Westin, som tillhörde oppositionen
berättade sig redan hafva fått underrättelse, att memorialet vore till
justitiekanslerens beifrande öfverlemnadt, hvarför någon ståndets åtgärd
icke syntes vara af nöden.
Kewenter blef inför Svea hofrätt för yttrade förgripliga
meningar om regeringssättet aktionerad, och ehuru han påstod sig endast
inför konung och ständer gemensamt kunna ställas till ansvar, dömd till
14 dagars fängelse vid vatten och bröd samt förbjuden att föra allmän
talan.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll