»De saker,» — säger dåvarande lektorn, sedermera biskopen
Nordin 176
— »som föregingo 1786 års riksdag, skola ej blifva lätta att uttyda
till förmån för deras heder, som omgåfvo konungen den nyss föregående
tiden och hade hans förtroende. Man vill se ett otvifvelaktigt sammanhang
uti de många anledningar till missnöje, som hos ständerna insinuerades.
Bonden hade fått den förhöjda skatten vid realisationen, och bränvinets
regalité var i ståndets enfaldiga ögon en tung nyhet. 177
Borgaren stöttes med fria spanmålshandeln och friheten för militären
att gå tillsammans och hålla verkstäder. Presterna föraktades, deras
sysslor mistade löner vid regementena och hofvet, pastorat såldes öppet,
till biskopar sattes odugliga, Haartman 178,
C. J. Benzelius 179.
Hospitals- och lasarettsmedlen skulle insamlas under kontroll, som vanhedrade
presterna. 180
Vården gick ifrån konsistorierna och kleresiet. Slutligen skulle statssekreteraren
Schröderheim, som förut fört pastoratshandeln, blifva ärkebiskop; och
genom mig skulle exemplet att sekularisera pastores införas, hvarför
jag till konungen blef uppbefald den 11 Mars 1786, då han sjelf gjorde
mig denna proposition, hvilken jag afslog, just för att icke sätta konungen
uti presternas hat. 181
Lägger man härtill krigsbefälets uteslutande från denna riksdag, passev-lansens
införande uti vissa regementen före riksdagen, och dess allmänna proposition
vid riksdagen, så ser man anledningen till militärens, possessionaternas
och bondens missnöje; och till förtret för ofrälset blefvo nästan alla
sysslor förklarade adeln tillhöriga. Uti kanslikollegium var sådant
förut antaget, och nu blef det äfven beslutadt om kammarkollegium. Circulärbref
utgick emot ofrälsemäns uppförande på förslag till officerarebeställningar
vid Uplands och Södermanlands infanterier, de bägge vid hufvudstadens
portar belägna regementena. I cour-sedeln, som vid konungens återkomst
från Italien utgafs, fingo blott adelsmän tillträde till couren;
men hvilket dock sedan ändrades till embetsmän några dagar efteråt
i tidningen Allehanda. När dessa saker och mycket dylikt föregått, sammankallades
ständerna utan någon sig företeende angelägenhet. Lägg härtill riddareordens
(olika) tillämpning på äldre och yngre familjer; de äldre familjernas
företräde i hofvet och de högre embeten; hofärmar 182,
rättigheten att kunna bjudas till konungens bord, hofsysslornas höga
rang, militärens framdragande, förhöjda ackordssummor, Ehrenhoffs utstrykande
från enkedrottningens lifregemente för ett sqvaller etc. etc. 183
— så må man bekänna, att många bränbara ämnen vore utkastade för att
sätta ständer och folk i full låga emot en god och stor konung, som
ej märkte, att ett samråd förförde honom.»
Strax efteråt anmärker Nordin: "Besynnerligt, att vi ej
hafva exempel på någon aristokratien gynnande konung, hvars posterité
icke blifvit olycklig. Magnus Ladulås gynnade adeln: hans barn gåfvo
ett ömkeligt spektakel. Margareta gjorde likaledes: hennes nepot, Erik
af Pommern, måste rymma riket. Gustaf I gynnade de store så mycket han
kunde: hans son Erik hade ett svagt regemente och en olycklig utgång;
Johan III lika benägen: skilde sin son vid tronen. Gustaf Adolf benägen
(för aristokratien): dottern måste, nolens volens, stiga ner af höjden».
184
— Vi kunna ej med en mer karakteristisk anmärkning här införa denne
märklige man, som i visst afseende gör epok i Gustaf III:s historia.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll