Året efter riksdagen drabbades tryckfriheten af
det första slaget. Dess vapen hade hittills mest blifvit riktade mot
öfverlefvorna af hvad man kallade partitidernas aristokratiska välde,
och assessoren Höppener, som härutinnan i synnerhet utmärkte
sig genom en skarp penna, ansågs af konungen vara gynnad, ehuru den
häftighet, hvarmed han både i tal och skrift yttrade sig angående embetsmännens
vidrighet mot tryckfrihetsförordningen af år 1774, ådrog honom en fiskalisk
aktion i hofrätten. 150
Nu begynte tadlet taga en annan riktning. Ibland dem, som begagnade
sig af det under 1778 års riksdag stiftade dagbladet Stockholmsposten,
hvilket hade öppnat sina spalter för allahanda slags meddelanden, var,
under titeln Publicola, äfven den vid kgl. biblioteket anstälde
Halldin 151,
hvars namn man ofta nog finner i de Gustavianska papperen under skrifvelser
till konungen i en besynnerlig antagen profetisk och mystisk, merendels
bestraffande ton. Bokhandlaren Holmberg, innehafvare af det tryckeri,
der Stockholmsposten utgafs, fordrade med stöd af tryckfrihetsförordningens
4 § uppgift af de författares namn, som till bladet insände anonyma
uppsatser. Publicola lät införa en förfrågan 152,
huruvida det kunde vara med lagstiftarens mening öfverensstämmande,
att domstolarne skola ega att, vid förefallande angifvelse i dylika
mål, börja med att förelägga boktryckaren att, vid vite, genast uppgifva
auktorn, innan brottsligheten af hans skrift blifvit lagligen bevisad,
då flere exempel vore allmänt bekanta, i hvilka rättegången stannat
vid denna första akt, men likväl utsatt auktorn för olägenheter och
förföljelser. Ett slags officielt svar i bladet till herr Publicola
följde 153:
»att kongl. maj:t, som befalt sin justitiekansler att handhafva tryckfrihetslagen,
hvarken uppdragit honom eller någon annan att förklara den, utan tvärt
om i 13 § förbjudit all förtydning deraf». Publicola uppträdde nu i
Stockholmsposten 154
med ett utförligare återsvar. Deri säges: »att konungens egen dygd,
som numera är regeringssättets enda grundpelare, sätter honom i den
lyckliga omöjligheten att någonsin vilja missbruka sin makt, som för
öfrigt i sin utöfning ej är, såsom tillförene, af någon motvigt hindrad».
155
— Det var i sjelfva verket att säga ut hvad som syntes vara resultatet
af 1778 års riksdag, att ständerna hvarken mer eller mindre betydde,
än konungen ville. Den tillämpning författaren gjorde var ännu mera
träffande. Han säger: »För exempel, min herre, ni och jag tillika med
hela svenska nationen (törhända femtio personer i hela riket undantagne)
äro till alla delar öfvertygade om den sanningen, att den regala och
bortarrenderade bränvinsbränningen medför oändligen större olägenheter
än förmåner. Detta är ett ekonomiskt ämne, öfver hvilket det alltså,
enligt tryckfrihetsförordningen, skulle vara tillåtet att med anständighet
och patriotism yttra sina tankar. Men så snart någon det vågade göra,
finge han ofelbart ofvannämde vederbörande till sina afsvurna fiender,
som skulle förklara honom för en landsförrädare och upprorsstiftare,
värd att kläda stegel och hjul. Och ni må ingalunda tvifla, att deras
mäktiga influence ju genast bragte domaren att anse för högst behörigt,
att en sådan auktor genast blefve af boktryckaren namngifven
och stäld till ett mål för dessa vederbörandes outsläckliga hämd; ehuru
han efter tryckfrihetsförordningens rätta sinne ingalunda vore straffvärd.»
— I några bifogade frågor tillägger författaren i ännu häftigare ordalag:
»När en anstalt, som ofelbart var från början i bästa afsigt föreslagen,
befinnes i verkställigheten medföra så många oförsedda olycksföljder;
när redan ett slags krig blifvit börjadt i landsorterna mellan den vid
bränvinsbeslag nytjade militäriska makten och allmogen, som bränner
sitt bränvin efter den öfvertygelse, att ingen förordning bör skäligen
fråndöma honom den väsentliga rättigheten att använda säden, som han
i sitt anletes svett frambragt ur jorden, med sin bästa fördel till
behof, hvilka genom vanan blifvit för honom oumbärliga; när de stora
kronobrännerierna efter hand utöda allt förråd af brännved i de orter,
der de äro anlagda, riket till obotlig skada i längden; när på mer än
ett ställe föres klagan, att kronobränvinet är genom vårdslös tillverkning
blandadt med erg; när ständiga bränvinsböter utpressas af den olyckliga
landtmannen, men de lagliga kronoutskylderna ej kunna indrifvas; när
dageligen idoge jordbrukare, i brist af tillgång till böternas erläggande
i penningar, släpas från hus och hem och deras arma hustrur och barn
försättas i yttersta elände; när dylika sorgespel på alla orter uppföras,
hvilka omöjligen uti menniskohjertan kunna väcka andra känslor än hat
och förbittring mot upphofsmännen dertill; när alla dessa sanningar
ligga för öppen dag, äro allmänt erkända och omtalas i alla samqväm
bland högre och lägre, öfver hela riket; när sakerna således äro bragta
till den ytterlighet, att ej annat val är öfrigt än att återkalla en
ekonomisk och följaktligen till sin natur i alla riken föränderlig anstalt
eller ock fortsätta den till konungens och undersåtarnes, fäderneslandets
och regeringssättets oundvikeliga fara och betydliga förlust i längden;
när så är: frågas då, om de personer, som icke dess mindre kunde vilja
tillstyrka höga öfverheten att med detta vådeliga företagande än ytterligare
fortfara, skäligen kunna af nationen misstänkas att hafva dervid till
föremål antingen en otillbörlig vinst på medborgares bekostnad eller
ock, det som fast värre är, en stadgad föresats att med seende ögon
och berådt mod bibehålla misslyckade anstalter, som ej kunna annat än
dag från dag försvaga regeringssättet och minska undersåtarnes kärlek
och tillgifvenhet för den bästa, dygdigaste och ädelmodigaste konung?»
Det var att gifva fritt språk åt det vid riksdagen onämda
besvär, som i sjelfva verket hittills vållat det enda allmänna missnöjet
med konungens regering. Halldin, såsom författare uppgifven, anklagades,
efterlystes under trumslag i staden (emedan han för tillfället var rest
på landet), greps och insattes på Kastenhofs häkte. Målet, först upptaget
vid kämnärsrätten, rubricerades der såsom högmålsbrott och måste under
denna rubrik fullföljas af advokatfiskalen Rosbeck i Svea hofrätt. Anklagelsen
riktades så väl emot Halldin som mot bokhandlarne Schildt och Holmberg,
den förre disponent, den senare egare af tryckeriet, emedan i förbrytelser
emot 2 § af tryckfrihetsordningen, som förbjöd allt qväljande af regeringsformen
samt konungens höghet och rätt, författare och boktryckare hade lika
ansvar. 156
Halldin, inför hofrätten hörd, förde muntligt och skriftligt sin talan
med mycken frimodighet. Olyckligtvis hade hans skrift varit nära samtidig
med konungens nu kungjorda afslag på bondeståndets vid riksdagen framförda
underdåniga anhållan om tillåtelsen af fri husbehofsbränning 157;
och Holmberg hade i Stockholmsposten 158
låtit införa en redogörelse för ett börjadt sammanskott i penningar
af åtskilliga medborgare till den patriotiske Publicola. Man begagnade
dessa omständigheter att gifva saken anseende af en sammangaddning.
Af aktor i kämnärsrätten förklarades genast skriften för en uppmaning
till uppror, en budkafle. Hofrätten dömde Halldin och Schildt till tjuguett
och Holmberg till åtta dagars fängelse vid vatten och bröd. Men det
af aktor gjorda strängare påståendet fullföljes hos konungen i rådet.
I öfre justitierevisionen, der målet inför rådet den 18
Maj 1779 förekom, voro närvarande grefvarne Höpken, Hjärne, Stockenström,
Bjelke, Scheffer, Beckfriis och friherre Karl Sparre. Den sistnämde
skärpte hofrättens dom, dömde Halldin och Schildt till döden, samt Holmberg
till en månads fängelse vid vatten och bröd. Skälen voro, att Halldin
fält brottsliga yttranden: 1. mot konungens höghet, 2. mot rikets grundlagar,
3. mot regementsförvaltningen. Beckfriis medgaf, att Halldin gjort sig
skyldig till döden, men hemstälde, om icke k. m. af nåd täcktes honom
derifrån förskona och i dess ställe bestraffa honom med en månads vatten
och bröd; Schildt borde enligt 1774 års förordning 4 § undergå dödsstraff,
men lindrande omständigheter voro, att han icke var en literat person,
i följd hvaraf han ej kunnat bedöma höjden af den skrifts brottslighet,
hvilken han tryckt, samt att, om lagens hela stränghet mot honom användes,
skulle hans hustru och barn råka i elände; Holmberg borde undergå 14
dagars fängelse vid vatten och bröd, samt Stockholmsposten n:r 76 och
77 samt Göteborgs Veckotidning indragas. Scheffer var af den tanken,
att Halldin vore förfallen under 2 § af 1774 års tryckfrihetsförordning,
och instämde angående de öfrige anklagade med Beckfriis; Bjelke likaledes,
men ville ej yttra sig om nåd för Halldin, emedan sådant vore konungens
ensak. Stockenström ansåg tryckfrihetsförordningen lemna ett så vidsträckt
fält för auktorer, att Halldin ej genom tydlig lag kunde till lifvet
fällas; att man argumentando gjorde någon brottslig till förgripelser
mot tryckfrihetsförordningens 2 och 3 §§, det ansåg riksrådet ej tillbörligt.
Endast för hvad som blifvit sagdt angående den regala bränvinsbränningen
dömde han Halldin och Schildt till en månads och Holmberg till 14 dagars
fängelse vid vatten och bröd. Hjärne instämde härmed. Höpken yttrade:
»Jag är af hofrättens mening uti domen och kan icke gå vidare, ty jag
har den tanken, hvarutinnan praxis till förene på detta ställe mig styrkt,
att konungens domstol, hvarest hans maj:t alltid är aktad vara närvarande,
inskränker sig inom dessa alternativ, nämligen att upphäfva, stadfästa
eller lindra subordinerade domstolars utslag, aldrig skärpa, aldrig
aggravera.» — Saken skulle anmälas inför kgl. maj:t.
Genom dom af den 23 Maj 1779 pröfvades rättvist, att Halldin
och Schildt bort lif sitt mista och halshuggas samt Holmberg umgälla
sitt brott med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd; dock — heter
det i sjelfva domen — ville kgl. maj:t låta dessa brottslingar den nåd
vederfaras, att Halldin må undslippa allt vidare ansvar och straff i
detta mål, men deremot Schildt och Holmberg hvardera försona sitt brott
med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. 159
Så förbereddes den kgl. förordningen af den 6 Maj 1780, som, i verket
fast ej i bokstafven, var både ett återinförande af censuren och merendels
ett öfverlemnande af densamma åt okunnigheten, emedan boktryckaren nu
ensam gjordes ansvarig för allt missbruk af tryckfriheten; dock med
undantag af sådana förbrytelser, som tillika voro högmålsbrott, i hvilka
ansvarigheten drabbade författare och boktryckare gemensamt. — Jag finner,
att en af konungamaktens mest deciderade tjenare under denna regering,
dåvarande revisionssekreteraren Låstbom 160,
i ett utlåtande till konungen angående dagbladet Den välsignade tryckfriheten
vågat göra föreställningar mot nyssnämda författning. »Denna veckoskrift
har visserligen gjort ondt — säger han —, men kringgående visklekar
äro värre. — Det ser nog troligt ut, att mycket skrifves för att göra
e. m. missnöjd med tryckfriheten och att genom förbud deraf göra nationen
missnöjd med e. m:s regering. Ganska sällan attackeras numera embetsmän.
Boktryckarne äro rädde för dem, och det är skada, ty många embetsmannaoförrätter
blefve annars releverade. E. m:s benägenhet och mildhet att förlåta
hvad emot e. m:s person brytes göra auktorer och boktryckare oförsynte,
men jag tror, om jag i underdånighet törs säga, att e. m. förlorar mindre
på det, än om e. m:t skulle häfva tryckfriheten. När några oroliga hufvuden
få storma ut, så återställer snart e. m:s milda spira sakerna i stillhet
och lugn.»
Det politiska och literära lifvet hos nationen hade under
frihetstiden gemensamt utvecklat sig och gemensamt urartat. Detta slag
mot tryckfriheten skilde politik och literatur i Sverige för längre
tid åt. Representant för en ny riktning blef detta samma blad, Stockholmsposten,
som tillfälligtvis hade gifvit anledning till den ofvannämda märkliga
tryckfrihetsprocessen. Bladet hade i sin prospekt 161
uttryckligen renoncerat på all politisk karakter och glädtigt förklarat
sig egentligen riktadt mot ledsnaden, »emedan i en monarkisk
regering, der folket är entledigadt från allt bekymmer om egen välfärd,
der en arbetar och millioner njuta, ingen ting är farligare än att lemna
hopen åt den sysslolöshet, som en oafbruten sällhet nödvändigt medförer».
Stockholmsposten ville på en gång muntra och upplysa genom hänvisande
på de snillets läckra och oskyldiga nöjen, som ett trumpet och okunnigt,
af politiska tvister sysselsatt folk vanvårdar och föraktar. I detta
blad erhöll den lätta, qvicka, med sällskapslifvet närmast sammanhängande
literära både produktionen och granskningen först ett eget fält. Skalden
Kellgren, som nu började göra sitt rykte, hade egentligen stiftat det.
Hans språk var utmärkt af en förr okänd böjlighet och elegans. Hans
i Stockholmsposten införda poem lästes med förtjusning, så mycket mer
som deras lätta yta dolde en stark och manlig själ. Ty Kellgren, som
sjöng kärleken, skulle hellre hafva sjungit friheten.
Den politiska pressen sjönk. Den gaf sig väl ännu i ett
och annat dagblad luft, mest genom de då, mer än nu, nya konstgreppen
af en mer och mindre plump ironi, af mer och mindre dolda allusioner,
hvilkas bitterhet kännes, utan att öppet kunna beifras. 162
Efter nya inskränkningar förstummades den. Men missnöjet höll sig skadelöst
genom skrifna anonyma uppsatser, som flögo kring landet och bildade
en lika talrik som smädlig och hemlig oppositionsliteratur af egen art,
som ännu fräter på Gustaf III:s minne.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll