Grefve Gustaf Filip Creutz, hvars helsa, i synnerhet det sista året, varit aftagande, dog den 30 Oktober 1785, femtiosex år gammal.
Presidentstolen i kanslikollegium lemnades sedan af konung Gustaf III obesatt; och grefve Creutz är den siste, som innehaft detta embete i bemärkelsen af svensk premierminister. Det hade fått denna betydelse under den så kallade frihetstidens rådsvälde. Gustaf III behöll det dervid, mer till rang än verklighet; ehuru grefve Ulrik Scheffer ännu egde qvar mycket af den senare. Hos grefve Creutz var embetet mera en representation, och konungen hade uppdragit denna åt den älskvärdaste man i sitt rike. Det anseende platsen medförde syntes likväl för stort, och konungen lemnade den efter grefve Creutz ouppfyld.
Denna sin afsigt förkunnade han likväl icke. Ett så vigtigt embetes indragning skulle ha väckt för mycken uppmärksamhet. Ett rykte utspriddes i Februari månad 1786, att konungen ämnade det åt den unge grefve Axel Fersen. 87 Men i Mars månad sistnämda år afgaf konungen i rådet till protokollet en förklaring, som egenhändigt finnes skrifven ibland hans papper och är så lydande: »Som för särskilda skäl jag ej nu kan förklara mitt utnämnande till det lediga presidentsembetet i kansliet, så har jag endast velat meddela herrar riksens råd, att denna utnämning är skedd, och att jag vill, att detta skall vara intaget i protokollet, som redan i dag förekommer; äfvensom trenne lediga rådsembeten, hvilkas utnämnande jag af denna dag vill låta datera, fast jag af särskilda skäl dem ej nu kan förkunna. Jag utnämner blott nu hofkansleren baron Ramel, som jag kallar till rådsembetet, och som hofkanslerssysslan är blifven härigenom ledig, och jag ej ännu stannat på någon med mitt val att det uppfylla, men konferenserna med de främmande ministrarne ej kunna upphöra, så har jag anbefalt grefve Oxenstierna att dem tills vidare förrätta, såsom den förste i kansliet. Stockholm den 20 Mars.
Gustaf.»