Några underrättelser om konungens förhållande till sina bröder må här inflätas. Vi ha sett prins Karls uppförande vid tronledigheten och vid revolutionen ännu närmare befästa bandet emellan honom och konungen. Det större förtroende honom visades af konungen godtgjordes för prins Fredrik genom den förkärlek, hvarmed denne omfattades af sin mor, men, ehuru ung, sorglös och godlynnad, blef han kanske derigenom så mycket mer känslig för sin broder Karls företräde. Han klagade öfver ceremonielet vid konungens kröning, emedan honom ej tilläts gå i bredd med prins Karl. Gustaf III:s egenhändiga resolution på detta klagomål lyder: »Kongl. m:t kan ej tillåta någon ändring i ceremonielet. Det är grundadt på 1743 års arfförening, som gifver den äldre brodern och dess manliga arfvingar närmare rätt till kronan. Det kan ej vara någon paritet emellan den, som kan blifva den andres konung och herre, och den, som endast kan blifva den äldres undersåte.»
Ett afslag hade äfven prins Karl fått emottaga af konungen i början af hans regering. Gustaf III hade såsom kronprins varit kansler för Upsala akademi. Hans bror Karl önskade att efter honom beklädas med denna värdighet, men återtog denna önskan. I ett bref från prinsen till konungen år 1771 heter det: »Jag har hört af grefve Schwerin, att e. m. och rådet varit embarrasserade af den begäran jag framstält angående kanslersvärdigheten. Hellre än att den skall göra bryderi, anse den såsom ej gjord och hela saken såsom hade derom aldrig varit fråga!» Efter Gustaf III:s uppstigande på tronen leddes universitetets val på riksrådet grefve Rudenschöld. 169
Konungen, hvilken, såsom vi sett, ej väntade sig några lifsarfvingar, önskade hertig Karl snart förmäld. Det af enkedrottningen yrkade brandenburgska giftermålet fruktades. Ett förslag på en prinsessa af Hessen-Darmstadt 170, som gynnades från Ryssland, fans ej heller passande. En prinsessa af Braunschweig var äfven i fråga 171, men hennes föräldrar gåfvo ett undvikande svar, som mycket förtörnade Gustaf III och tillskrefs konungens i Preussen inflytande. Nu föreslog konungen prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta af Holstein-Eutin 172 till sin broders brud. Följande är ett utdrag, såsom vanligt i öfversättning, af hertig Karls svar härpå till konungen, dateradt lägret vid Lund den 27 Sept. 1773: . . . »Det bref, e. m. sändt mig med Liljehorn, förorsakar mig lika mycken öfverraskning som rörelse. Jag skall ej påminna e. m. om all den motbjudenhet jag har för giftermål. E. m. vet mina tankar i detta ämne. Om jag följde min böjelse, skulle jag för mitt lefnadslugn aldrig önska annat, än att få tillbringa det såsom ungkarl. Jag skulle aldrig kunna ingå en förening, som band mig vid en person, som jag först lärde känna idet ögonblick, då jag för alltid vid henne blefve fästad . . . Men är det fråga om pligter mot fäderneslandet och mina medborgare, tvekar jag ej ett ögonblick om hvad jag bör göra . . . Jag tillsluter ögonen och säger ett ja, som jag vet för mig skall blifva olyckligt, men som det allmännas intresse förmår mig att uttala. — Liljehorn har låtit brefvet till hertigen af Holstein afgå.»
Konungen hade sjelf på eftersommaren år 1773 besökt Skåne. Efter återkomsten skref han till. grefve Creutz: »Jag har sedan revolutionen ej haft en lifligare glädje. Den lyckliga skörden tillfredsställer öfver all beskrifning folket, och alla omständigheter lofva mig lugn. Jag smickrar mig till och med, att en stor prinsessa 173 återkommit från sina fördomar mot min person. Jag har valt detta ögonblick af lugn för min broders giftermål. Jag förmäler honom med en prinsessa af mitt blod, och som skall blifva svensk i samma ögonblick hon sätter sin fot inom Sverige. Förmälningen kommer att ske i Juli månad. Men det är 200 år, sedan en svensk konungs bror (Karl IX, såsom hertig af Södermanland) förmälde sig. Jag är ganska brydd i afseende på ceremonielet och ber eder göra mig den fullständigaste räkenskap för allt som passerat vid grefvens af Artois förmälning 174, som nu firas.» — Det var ämnadt, att hertig Karl skulle incognito begifva sig till Eutin för att se sin tillämnade brud. En sjukdom hindrade honom derifrån. Bilägret firades i Stockholm den 7 Juli 1774.
Man ser, att konungen rådfrågat riksrådet Höpken angående sitt förhållande till sina bröder. Höpken svarar på en sådan fråga 175: »E. m. är i anseende till sina bröder både konung och i faders ställe. I det ena som andra afseendet är e. m. skyldig dem sin omsorg för ett etablissement, svarande mot deras börd och rang samt statens tillgångar . . . Politiken, som utesluter dem från alla de embeten, hvilka en prins kan missbruka, föreskrifver på samma gång att ej lemna personer af en så hög rang helt och hållet sysslolösa. Här bör således en medelväg följas. Använd prinsarnes talanger för statens bästa; men aflägsna på samma gång från deras sfer dessa stora inflytelser, hvilka anseendet af deras börd kunde förmå dem att illa nytja! Hertigen af Södermanland, i uppfyllandet af en storamirals skyldigheter 176, skall ej deraf göra missbruk; derför svara ädelheten af hans karakter och hans tillgifvenhet för e. m. Sjömakten, som hörer till hans departement, är dessutom ej af en natur att kunna användas till statshvälfningar. — Hertigen af York, Karl II:s bror och slutligen konung 177, kommenderade flottan. — Prins Georg af Danmark 178 var verklig storamiral af England. — Hertigens af Östergötland ekonomiska oreda, som har förorsakat e. m. en ganska stor kostnad och kanhända ett bekymmer, som e. m. ej kunnat dölja, har ej annan källa än den orkeslöshet, hvari denne prins lefver. Utan bestämd sysselsättning är det naturligt, att hans kongl. höghet låter hänföra sig till kostsamma förströelser. Man uppfyller på detta sätt obetänksamt tomheten af en lefnad, som ledsnaden gör odräglig. Det synes mig dock, att h. k. höghet, för hvilken denna belägenhet bör vara högst tung, skulle under denna synpunkt kanhända ega en rätt att åkalla e. m:s ömma omsorger.»
År 1775 kom konungens befallning till den för finansernas reglerande nedsatta kommissionen (af hvilken riksrådet Höpken var ledamot) om en tillökning af hertig Karls inkomster med 28,000 daler silfvermynt eller 84,000 daler kopparmynt årligen. Höpken gör föreställningar deremot. Han anmärker, att i England, det rikaste land i Europa, konungen då för tiden gaf hvardera af sina bröder 8,000 pund sterling årligen, svarande mot 626,000 daler kopparmynt. Hertigen af Södermanland hade af konungen redan 11,000 pund sterling årligen, svarande mot 855,000 daler kopparmynt. Engelske prinsarne lefde i London såsom partikulierer. Svenske prinsarne njöto våning, möbler och vedbrand på kungliga slottet och emottogos på resor i provinserna med samma ceremonier som konungen sjelf. . . Grefve Höpken yrkar på, att konungen måtte lemna sina efterträdare en plan för förvaltningen, liksom han gifvit en för regeringssättet. Vi få framdeles se, hvilka skäl riksrådet Höpken hade i verkliga tillståndet af konungens finanser för detta tillstyrkande. År 1775 tillskrifver han konungen, i anledning af detta års redan betydliga deficit: »Det är, sedan hundra år och deröfver, oordningar i finanserna, som varit nästan ensamma orsaken till alla våra revolutioner ... E. m. har en stor reputation att upprätthålla. Europa skall ej låta förblinda sig genom den dyra ståten af e. m:ts hof. Hon skall pröfva denna reputation.»
Det var fråga om att gifva hertig Fredrik ett tyskt regemente i Stralsund och låta honom residera der. Höpken afråder detta. Tjensten lider, säger han, när prinsar af en så hög börd kommendera regementen, som äro förenade med andra korpser. Det uppstår olikhet. Riksrådet Sinclair 179, med stora egenskaper, har ej den att vara hushållare. Han älskar ett yppigt och kostsamt lefnadssätt. Han är följaktligen föga tjenlig att reglera prinsens ekonomi. I Stralsund skulle prinsen anse sig böra representera mer och känna frestelse att infinna sig på de preussiska mönstringarna. Det jernbref, som han fått mot sina kreditorer, skall i Pommern ej respekteras. Enkedrottningen, som ej kan vara af med prinsen, skall sörja. Till dessa reflexioner, tillägger Höpken, komma ännu afseendet på grefve Sinclairs personliga liaisoner och de skäl, som bestämde e. m. att aflägsna honom till Pommern.
Prinsen blef stött öfver de mått och steg, som måste vidtagas för reglerandet af hans affärer. Man fruktade, att enkedrottningen skulle lägga sig deruti. Följande bref ifrån grefve Nils Gyldenstolpe till Beylon rörer dessa förhållanden: »Konungen vill veta, huru enkedrottningen är disponerad i anseende till trätan med prins Fredrik. Han har beklagat sig för henne med tårar i ögonen, att man satt honom under förmyndare, sedan han så länge varit sin egen. — Prinsen visar alltid den lifligaste ömhet för sin mor. Det är derför ej underligt, om hon har någon partiskhet för honom.» — Enkedrottningen bemedlade en förlikning. Prinsen fick 1776 180 göra en utländsk resa och erhöll (1780) Vestmanlands regemente.
Denna episod har fört mig förbi några år, om hvilka i andra afseenden åtskilligt märkligt är att anföra, hvartill jag återgår. »Vid 1773 års början — säger ett samtida vitne 181 — var ingen i häkte för statsbrott, ingen hade, i sin person eller sin egendom blifvit förfördelad, intet det minsta spår att en så betydlig skakning nyss förevarit» . . . »Den gemensamma endrägten gjorde vintern emellan 1772 och 1773 till den mest lysande, Stockholm på flera år haft och sedan någonsin sett. En allmän täflan uppstod att medelst nöjen yttra tillfredsställelsen. Supeer, assembleer, baler, ofta hedrade med konungens och prinsarnes närvaro! Välvilja från hofvet, välvilja till hofvet! Det var en yrsel, men åtföljd af alla de ljufva känslor en närvarande glädje förenar med ett ännu större tillkommande hopp.» — På ett annat ställe yttrar samme författare: »Revolutionen hade krossat anarkien; men det var konungens visa uppförande i tjensters och nådebetygelsers lika utdelande emellan båda partierna, som i synnerhet qväfde oenighetsandan, grunden till alla föregående olyckliga, ofta ohyggliga uppträden. Slägter, vänner, grannar, utan afseende på politiken, från hvilkens styrelse de voro uteslutna, började ej allenast umgås med hvarandra, utan umgås förtroligt. Hatt- och mösse-namnen blefvo begrafna i arkiven.»
Konungen hade offentligen kallat sig »den förste medborgaren bland ett fritt folk». Både hans handlingar och yttranden tycktes bekräfta, att han dermed hade allvar. De voro egnade att förhöja det intryck han genom revolutionen gjort. Man återfann i bägge tidens bästa läror och ljusaste förhoppningar.