Den 20 Dec. 1782 skrifver statssekreteraren baron Liljencrantz till konungen: »Eders maj:ts statskontor, som nu är sysselsatt med att samla materialier till ett förslag öfver nästkommande års inkomster och utgifter, hade önskat att spara e. m:t den obehagliga känsla, som denna förskräckande tafla måste ingifva. Men som det å ena sidan bör intressera e. m:t mera än någon att känna verkliga tillståndet af dess affärer, och det å den andra är en tröst för trogna tjenare att fly till sin herre, då de finna sig i bekymmer, så har jag trott mig genom hosfogade lilla uppsats, som jag tager mig friheten att lägga under e. m:ts ögon, böra styrka, att detta bekymmer ej är utan grund, och att skäl äfven finnes att frukta, det e. m:ts finanser skola blifva ohjelpliga, om ej snart jämvigten emellan utgifter och inkomster återställes. Detta rikes ringa folkmängd, dess belägenhet i en vrå af verlden, dess invånares föga utvecklade industri och krafter och sjelfva regeringsformen tillåta ej att utsträcka kronans inkomster utöfver vissa gränser. Emellertid fordrar ett vidsträckt försvarsverk omätliga och visserligen äfven oundgängliga kostnader. Det har lyckats mig hittills under e. m:ts höga regering att genom krediten fylla bristerna, i förväntan att statsverkets gamla sår hunne läkas af sig sjelfva och naturliga inkomstkällor träda i stället för de provisionela medlen. Men krediten, som i grunden är ett palliativ, har sina gränser. Den är svår nog att grunda och bibehålla, men lätt att förstöra. Allt beror af opinionen; och den kan ej vara till favör af en kassa, hvars betalningar måste mankera den ena dagen efter den andra. Sådant är det verkliga tillståndet af e. m:ts finanser. Det är ganska öfverflödigt att visa en så upplyst monark, att följderna af finansernas oreda kunna blifva högst olycksbringande i en stat så beskaffad som denna. E. m:ts vishet och vidsträckta blick känner förut allt hvad jag i detta ämne ännu skulle vilja säga. Men mitt samvete och mitt nit för en konungs väl, åt hvars tjenst jag uppoffrat mitt lif och allt hvad jag har kärast, tillåta mig ej att dölja en oro, som snart skulle bringa mig i grafven, om jag ej hoppades se lugnare tider.»
En promemoria af följande innehåll var denna skrifvelse bifogad: »Sedan statskontoret nu ihopsamlat alla möjliga utvägar till att betala innevarande års 4:de qvartals utgifter och till den ändan så blottat den allmänna statskassan, att för denna stund knappt 100 rdr deruti finnas i behåll, hafva tillgångarne likväl ej längre hunnit stoppa behofven, än att, utom en stor mängd smärre utgiftsposter, följande på innevarande års stat anslagna utgifter ännu äro obesörjda, nämligen: 1:0 På e. m:ts 4:de qvartal en återstod af spec. rdr 12,750. 2:o På örlogsflottans extraordinarie stat till generalamiralens disposition 86,557. 3:o Till beklädnadsstaten för åren 1781 och 1782 63,000. 4:o Till ammunitionsstaten 32,000. 5:0 Till kommerskollegium, i afräkning på dess ansenliga innestående fordran å manufakturfonden, en specielt reqvirerad summa, ämnad till bankens förnöjande för upplupna intressen å diskontfonden etc. 20,748. Summa rdr 215,055. Dessutom häftar statskontoret för tagna förskott af riksgäldsfonden, så väl till sjöutrustning som till fullgörande af andra statsverkets anbefalda utgifter, till en summa af vid pass 400,000 rdr, hvarå nu, i fall tillgång gåfves, nödvändigt hade bort göras en ansenlig afbetalning. Den för innevarande år i staten anslagna summa till extra utgifter är ej allenast till fullo åtgången, utan ock derutöfver anticipationsvis anlitad. — Sådana brister visa sig nu redan, oaktadt ingen af de extraordinarie resurser, som jag vid sista statsregleringen hade den nåden att föreslå till någon fyllnad i de bristande tillgångarne, hafva uteblifvit, utan statskontoret verkligen till godo kommit med vid pass 17 tunnor guld.» . . .
Under sådana omständigheter blef förnyelsen af subsidiekonventionen med Frankrike af så mycket större vigt. 27 Konungen uppdrog denna underhandling åt sin ambassadör i Paris, grefve Creutz, med det samma som för honom tillkännagafs hans nya bestämmelse hemma såsom konungens förste minister. Det var början till en förändring, som snart skulle omfatta alla grenar af styrelsen och bilda en ny, af komungen ensam beroende och i många afseenden hemlig regering. Man ser nya män och nya åtgärder. Äfven den hittills oumbärlige Liljencrantz skulle småningom aflägsnas och hade ej mer förtroende af de penningesummors användning, hvilka han måste anskaffa.