Ständernas stora finansiela regeringsmedel hade varit rikets ständers bank. Denna var ej den äldsta inrättning af denna art i Sverige. Karl X hade år 1656 gifvit kommissarien Palmstruch och hans participanter privilegium att i Stockholm och andra rikets städer inrätta vexel- och lånebanker. Palmstruchska banken föll och Karl XI:s förmyndareregering gaf den 17 Sept. 1668 konungens tillståndsbref åt rikets ständer att taga banken under sin egen förvaltning. Dess privilegium stälde den under trenne riksstånds garanti och styrelse, nämligen adelns, presters och borgares. Ty bönderna hade förklarat, »det de hade intet förstånd deruppå och ville intet hafva med banco att skaffa». ¹⁹⁷ Rikets ständers bank hade ur envåldsperioden och Karl XII:s krig utgått, väl med stora fordringar hos kronan, men med orubbadt bestånd, och under de första tjugu åren af frihetstiden deltagit i den förkofran, som med förundransvärd hastighet då efter allmän nöd införde välstånd. Det var under de gamla aristokratiska mössornas försigtiga regemente. Redan 1731 kunde staten bära sig utan ny bevillning, och tio år derefter, då hattarne kastade riket i krig, var af riksgälden nära hälften betald. 1738—39 års riksdag, som bevitnade den yngre stridslystna adelns seger öfver den gamla och riddarhusets öfver rådet, införde en ny hushållning med en ny politik. Man inlät sig 1741 i det finska kriget mot Ryssland, 1757 i det pommerska mot Preussen, allt för franska subsidier, som ej betäckte tredjedelen af utgifterna för det förra och knappt femtedelen af kostnaderna för det senare. Banken måste fylla bristen. Redan 1745 nödgades den upphöra att inlösa sina sedlar med hårdt mynt, och ju mer dessa föllo i värde, desto frikostigare blef det herskande partiet att hålla banken öppen för lånebiträden åt enskilda. Den utelöpande sedelstocken, 1745 ännu ej högre än 9 till 10 millioner daler silfvermynt, var 1762 vid pommerska krigets slut 47 millioner, under det bankens (ännu i djup hemlighet begrafna) metalliska fond i sjelfva verket endast utgjorde 2 ½ millioner. ¹⁹⁸ Kredit saknades att öka rikets gäld med nya utländska lån. Det var en regering, som hade uttömt sina tillgångar.

Sådana voro de finanser, som de nya mössorna eller koalitionsmössorna (sammankomna ur öfverlefvorna af de gamla samt förstärkningar ur riddarhuset och oppositionen i de ofrälse stånden) ärfde af hattarne, då dessas tjugufemåriga regemente år 1765 föll.

Utur ständernas berättelse vid nämda riksdag om bankoverket låna vi följande drag. 1738 års skadliga princip att förena kronan och banken i en gemensam penningerörelse angifves såsom hufvudorsaken till oredan i rikets penningeväsende. Tvänne krig hade varit förebygda, om ej bankens samlade penningestock utan gensägelse stått kronan till handa. Förvirringen hade blifvit grundlagd genom finska kriget; hvarefter den seden hos sekreta utskotten uppstod att efter sig lemna kreditiv på banken, som regeringen vid förefallande händelser egde att lyfta. Missförhållandet hade växt genom det pommerska kriget. Till sin höjd hade det onda kommit genom korruption och otidig sekretess i bankens ärenden. Dertill kunde bankolånen räknas, nämligen enligt de grundsatser, som 1738 års system införde och den senare hatt-perioden ifrån 1756 öfverdref. Principen var att öka dem i samma mån, som det redbara myntet minskades. Men dessa uppmuntringar hade snarare blifvit gifna åt gynnade personer än åt näringarna, mer tjenat partiafsigter än saken. För detta ändamål insveptes allt i hemlighetens slöja, näringarnas verkliga tillstånd ej mindre än bankens. Manufaktur-intresset bevakades vid riksdagarne af en sekret manufaktur-deputation, handelsintresset genom en sekret handels-deputation, liksom bankens genom en sekret banko-deputation; alla förlorande sig i det allrådande sekreta utskottet, som sjelf likväl ej kände alla sina hemligheter, ty det fans äfven en sekretess inom sekretessen. Med denna ursäktade sig t. ex. banko-deputationen år 1762 att inför sekreta utskottet redogöra för beloppet af bankolånen. Om sådant kunde hända sjelfva sekreta utskottet, må man ej förundra sig, om å ena sidan ständerna, å den andra konungen höllos i okunnighet. Det var i konungens namn, som förordningarna om bankens angelägenheter utfärdades, ehuru han i fråga om sådana hvarken egde kunskap eller minsta inflytande. Likväl visste i sjelfva verket ej ständerna mer än konungen, ty deras förnämsta klagomål vid denna riksdag gäller de föregående sekreta utskottens myndighet att i de vigtigaste ämnen besluta i deras ställe. De skamligaste under skydd af denna hemlighet drifna förhandlingar kommo för dagen.

Man ser genom hvilken erfarenhet 1765 års ständer hade lärt sig att skatta publicitetens fördelar; hvarför de ock gåfvo nationen tryckfrihet.

Man kan ej neka denna riksdags ständer förtjensten af att ha uppdagat många djupt inrotade missbruk, mest i finansielt afseende. Likväl voro de här minst lyckliga i botemedlen. Deras nye ledare inskränkte sig allt för mycket till att endast göra motsatsen af hvad deras företrädare och motståndare gjort. Det var ett öfvande af vedergällningsrätten, som smickrade partihämden.

Hattarne hade trott sig kunna skapa penningar genom ett oupphörligt ökande af sedelstocken. Mössornas förnämsta botemedel var indragning af den utelöpande sedelmängden, tills likheten med silfvervärdet kunde återställas eller kursen bringas al pari. ¹⁹⁹ Verkningarna voro väl ämnade att successivt inträda, men den allmänna fruktan anticiperade dem. De kommo med ens, förlamande och förstörande. Med myntets och dermed egendomens ökade säkerhet för framtiden skulle möjligtvis denna våldsamma finansiela brytning kunnat slå ut till helsa. Olyckligtvis var det just denna säkerhet som fattades. Man hade sett myntvärdet höjas och sänkas efter parti-afsigter. Den räfst, som 1765 års ständer anstälde med hela förvaltningen, gaf i allmänhet ständernas verksamhet ett vidsträcktare fält än förr. De blandade sig nu omedelbarligen i alla delar af styrelsen. Egendom, tjenster, välfärd, lif, allt berodde på riksdagskonjunkturer. — Huru skulle penningen kunna göras säker, då allt var osäkert? — Att betrakta den utan sammanhang med allt hvad den skulle föreställa, var det ena som det andra partiets fel.

Kronan begagnade den nöd, som mössornas finanssystem af sig födde, att framtvinga riksdagen år 1769, hvilken störtade detta system och för ögonblicket äfven partiets välde, utan att i sjelfva verket gifva motpartiet någon ny varaktig styrka. Hattarne hade blifvit bragta derhän att endast kunna uppträda såsom konungamaktens bundsförvandter. Att de likväl ännu ej voro att påräkna såsom sådana, det visade uppförandet af deras chefer i konstitutionssaken vid 1769 års riksdag. Det fordrades en ny regent och de adliga privilegiernas fara vid nästa riksmöte för att kasta större delen af hatt-partiet i konungens armar, att upplösa koalitionen emellan frälse och ofrälse i mösspartiet och bereda konungamaktens seger.

Riksdagen år 1769 bragte först frågan om sedelmyntets ändtliga realisation uti sammanhang med ett ämne, som haft för stort inflytande på svenska rikshushållningen och i synnerhet på Gustaf III:s regering att här med tystnad kunna förbigås, nämligen bränvinet. Äfven detta och lagstiftningen derför hade under våra partitider hunnit att bli en partifråga. Hattarne hade alltid sökt inskränka och år 1756 alldeles förbjudit bränvinsbränningen. Motpartiet, som i allmänhet förebrådde dem gynnandet af manufakturer och fabriker på jordbrukets bekostnad, hemtade en ny anklagelsegrund från detta deras förbud mot den enda fabrikation, som stod landtmannen med dess spanmål öppen, och hvars tillåtlighet syntes så mycket obestridligare, om den blott användes för hans eget behof, såsom husbehofsbränning. Genom mössornas inflytelse 1760 blef derför bränvinet lösgifvet, stod sedermera ibland deras titlar på rikets oundgängliga inkomster, var ibland deras medel att verka på bondeståndet och försvarades af dem med en hårdnackenhet, som ej ens missväxt och hungersnöd kunde bryta. Hattarne behöfde någon utväg att rättfärdiga sig vid 1769 års riksdag, der den frikostighet med statens medel, som de vid sitt återinträde i styrelsen visade, snart ökade antalet af deras motståndare. De förklarade derför i sekreta utskottets första betänkande angående finansverket vid nämda riksmöte, att då en förmånlig utrikes handel vore säkraste medlet att öka landets redbara mynt, och behofvet af utländsk spanmål i synnerhet nedtyngde svenska handelsvågen, förbudet mot bränvinsbränning och mot import af bränvin vore första oundgängliga vilkoret för en realisation af sedelmyntet. Förslaget kunde icke genomdrifvas, och de tvådde sina händer. Realisationsplanen förklarades derför böra hvila, men det utelöpande rörelsekapitalet emellertid bibehållas oförminskadt. I detta skick emottogs denna angelägenhet af 1771 års ständer och föranledde en häftig och långvarig strid, som endast revolutionen afbröt.

Den nya regeringsformen stälde väl, såsom förut, banken under rikets ständers förvaltning och garanti, men riksdagsbeslutet af d. 9 Sept. 1772 uppdrog tillika åt konungen en fullkomlig makt att om rikets mynt och finanser förordna. Konungens första steg var att d. 11 Sept. förbjuda all bränvinsbränning och försäljning i städer och på landet tills vidare, hvilket äfven under riksdagen, i anledning af 1772 års hårda missväxt, hade blifvit yrkadt, utan att det herskande partiet dertill då velat samtycka. En finansberedning nedsattes, bestående af sju för insigt i ämnet kända män. ²⁰⁰ De förenade sig i det yttrande, att ingen realisation af bankens sedlar ännu på många år kunde påtänkas. En ende var af olika tanke — kommerserådet Liljencrantz ¹ — men understödde den med sådana skäl, att konungen gaf honom sitt förtroende. Liljencrantz utnämdes till statssekreterare i det åter inom kansliet upplifvade särskilda departementet för handeln och finanserna. Han fick försvara sitt förslag inför sex rikets råd ², som tillsattes att det granska, och ehuru ej heller desse herrar kunde sig derom förena, stadfästade år 1773 konungen, i kanslipresidenten grefve Ulrik Scheffers ensamma närvaro, statssekreterarens realisationsplan och uppdrog åt honom, såsom finansminister, att densamma verkställa. ³ De förberedande åtgärderna och överläggningarna med bankofullmäktige upptogo ännu nära trenne år. Den kungliga förordningen af d. 27 Nov. 1776 »till befordrande af behörig stadga och säkerhet i rikets mynt-och penningeväsende» bestämde realisationen.

Konungen yttrar deruti: »att allt ifrån den tid, han blifvit satt i tillstånd att göra sina regeringsåtgärder mera verkande, det legat honom högst om hjertat att kunna bota oredan och ostadigheten i myntväsendet, hvilken redan öfver tretio år utgjort ett så mycket större ämne till bekymmer, som de deremot vidtagna botemedel icke förmått åstadkomma den åsyftade verkan. Han hade fått ytterligare anledning att lemna uppmärksamhet åt detta vigtiga ämne, sedan ständerna vid 1772 års riksdag hade till honom öfverlemnat de ifrån bankoutskottet i detta ämne inkomna betänkanden med underdånig anhållan, att konungen täcktes om rikets finans-och penningeverk förordna. Kongl. maj:t hade funnit detta ändamål blott så kunna vinnas, att, i stället för de nu brukliga bankotransportsedlar på kopparmynt, allmänna rörelsen måtte förses med ett till gångbara värdet behörigen stadgadt guld- och silfvermynt, och att de derpå grundade bankosedlar, som för vighets skull komma att med samma mynt omlöpa, alltid måtte kunna vid uppvisandet med speciemynt inlösas. Bibehållandet af ett sådant speciemynt i allmänna rörelsen fordrade nödvändigt ett sparsammare bruk i framtiden af bankens kredit och en noga uppmärksamhet på rikets allmänna hushållning. Såsom det väsentligaste medlet till ändamålets vinnande hade, med bankens biträde, utvägar blifvit vidtagna, hvarigenom ett tillräckligt förråd af guld- och silfvermynt vore att tillgå. Det har varit för k. m:t ömmande, att genom tidens längd de i myntväsendet inrotade oredor blifvit af den beskaffenhet, att det numera ej står i mensklig makt att dem så afhjelpa, att alla kunna ega deraf lika båtnad. Alla länders erfarenhet bestyrker, att ett mynt, som, af hvad orsak som helst, erhållit ett upphöjdt räknevärde, ej kan, utan största olägenhet, återbringas till dess förra förhållande. K. m:t har derför funnit rådligast och med rikets ständers afsigt närmast öfverensstämmande, att det gångbara värdet af 72 mark eller 18 daler kopparmynt, hvartill svensk specieriksdaler liksom af sig sjelf sig satt, må tjena till grund för alla penningeliqvidationer, så väl emellan enskilda personer, som med rikets ständers bank och publika verk, äfvensom vid omsättning af bankens kopparmyntsedlar i specieriksdaler. Hvarefter, sedan denna utvexling någon tid försiggått, de flere nu brukliga olika räknevärden af daler, mark och öre kopparmynt eller silfvermynt skola alldeles afläggas, och riksdalersräkningen allmänneligen antagas.»

Man ser, att kopparen hade varit värdebestämmare i det svenska penningeväsendet. Stämplad först till mynt i Sverige af den store Gustaf Adolf, efterträdd af silfret under Karl XI, af Karl XII slutligen i mynttecknen begagnad och missbrukad till ett nödmynt, som ständerna efter hans död ej inlöste, hade den likväl — till en del genom den svenska kopparns högre pris efter de ungerska och norska kopparverkens aftagande — bibehållit sig såsom hufvudmynt i Sverige. Daler silfvermynt hade blifvit ett ideelt, af koppardalerns värde beroende mynt och svarade mot 3 daler kopparmynt. På en koppardaler räknades 4 mark, på en riksdaler 9 koppardaler, hvadan riksdalern var lika med 36 mark kopparmynt. De gångbara bankosedlarne, stälda påf mark kopparmynt, förlorade allt mer af sitt värde, sedan ifrån 1745 banken upphört att vid anfordran inlösa dem med kopparplåtar och i deras ställe utgaf småsedlar på 6, 9 och 12 daler kopparmynt, så att endast det ännu mindre kopparskiljemyntet, bestående af slantar och runstycken, förblef i rörelsen. Specieriksdalern steg ifrån 36 mark ända till 108 mark år 1762. — Mössornas våldsamma finansoperationer fälde väl hastigt kursen år 1766, men snart steg den åter, om också ej till lika höjd som förut; och den måttstock realisationen faststälde, nämligen 72 mark ⁴ eller 18 koppardaler på riksdalern, var, ehuru de forna sedlarna blott inlöstes till hälften af sitt värde, så vida den billigaste, som deri blott stadfästes det förhållande, som redan under en längre tid egt rum.

Förordningen af d. 27 Nov. 1776 åtföljdes af en annan den 6 Dec. s. å., hvarigenom kronans genom myntvärdets fall allt mer försämrade ränteinkomster i penningar till en del (nämligen alla de före år 1719 införda) faststäldes vid det belopp, de enligt 1715 års myntbestämning egt, då 3 daler silfvermynt hade blifvit förklarade lika med 1 riksdaler, hvaremot alla yngre penningeutlagor till kronan (en del eftergåfvos helt och hållet) skulle beräknas enligt det värde af 6 daler silfvermynt på en riksdaler, som nu senast blifvit bestämdt. Konungen fann sig derigenom i stånd att förbättra embets-männens löner. ⁵

Revolutionen skilde banken från statsverket. Det senares skuld till den förra blef till en del afskrifven och den återstående delen reglerad. Ett utrikes lån och försäljningen af bankens förråd af kopparplåtar satte den i stånd att från d. 1 Jan. 1777 invexla sina sedlar mot silfver. Goda skördar och gynnande handelsförhållanden syntes försäkra realisationens bestånd. Vid 1778 års riksdag återstäldes högtidligen genom bankoutskottet, anfördt af landtmarskalken och ståndens talmän, alla framfarne konungars och kongl. statskontorets till banken afgifna låneförskrifningar. Konungen kallade Liljencrantz till sin sida för att emottaga dem. Det var en välförtjent heder. — En oförgängligare förtjenst hade han redan förvärfvat sig genom förordningen om den fria spanmålshandeln d. 22 Mars 1775.

Ett ord af konungen må visa, huru han sjelf ansåg sin realisation, ett annat af hans minister för utrikes ärendena, hvad denne ansåg erforderligt för realisationens bestånd.

Den 18 Okt. 1776 skrifver Gustaf III till sin ambassadör i Paris grefve Creutz: »Jag har allt skäl till att tro, det realisationen, som är dagens och framtidens stora angelägenhet, skall lyckas. Det är blott min egen drätsel, som behöfver sättas i ordning, för att jag ej skulle behöfva frukta en riksdag. Men denna sista artikel om drätseln är ett haf att vada, och jag ser ännu der ej någon dag. Emellertid, vi ha kommit till slut med svårare saker. Således måste man hoppas.»

Den 3 Dec. 1776 skrifver kanslipresidenten grefve Ulrik Scheffer till konungen ⁶: »Eders m:t har besörjt om den så länge efterlängtade realisationen;—men flera ämnen af yttersta vigt återstå ännu för e. m:ts omsorg, så framt icke hela verket skall ramla och villervallan inom få år blifva större än den, som nu är öfverstånden. E. m:ts statsverk är nu skildt från all gemenskap med banken. Om ej utgifterna i staten afpassas efter inkomsterna, kommer e. m:t i yttersta förlägenhet och e. m:ts kredit i största våda. E. m:t har åtagit sig hela bankens skuld hos utlänningen och kontraherat gäld till realisationens anställande, så att e. m:t nu häftar för ett utrikes lånekapital af 4,700,000 rdr holländsk courant. Om ej en säker och oryggelig fond anslås till intresse och amortering, så förloras allt förtroende, och riket sättes i en förlägenhet, som sedermera blir obotlig. — E. m:ts undersåtar ha dessa senare åren varit välsignade med brödföda inom sig sjelfva; inhemska produkter ha stigit i pris utan exempel. E. m:t har dragit ansenliga subsidier från främmande hof; allt detta har gjort gynnande verkan på handelsvågen och lättat e. m:ts operationer. Men bladet kan omkastas. En hungersnöd kan yppas. Handelns fördelar kunna ändras, Sveriges exporter falla i pris. Ett i Europa uppkommet krig kan göra handeln osäker; subsidierna kunna upphöra. I alla dessa fall ombytes handelsvågen till rikets nackdel. — Verkan blir först, att de, som ega vexlar, kunna göra derpå ett oskäligt ocker. — Sedermera utföres allt guld och silfvermynt, och slutligen stannar riket utan mynt och utan kredit och med en ofantlig skuld hos utlänningen. En sådan belägenhet är lika hiskelig att åtänka som möjlig att hända och fordrar derför vid grundläggningen af e. m:ts operationer den allra största eftertanke. — Först och främst måste alla utvägar sökas till åkerbrukets uppkomst, så att tillgång på brödföda åtminstone finnes inom riket. — Förråd, i den goda tiden samladt, gör faran mindre, om vår Herre genom klimatets hårdhet straffar med missväxt. För det andra, bergsbruket och alla näringar, förnämligast de, hvartill materien finnes inom riket, böra vårdas och uppmuntras; för det tredje, handel och sjöfart icke mindre upplifvas. E. m:t var af försynen utsedd att rädda detta rike. Men dess räddning blefve ofullkomlig, om dess förmögenhet efter hand undergräfdes. Jag vågar derför nämna ordet sparsamhet — sparsamhet i rikshushållningen, sparsamhet i den enskilda hushållningen. Deruti instämmer folkets röst, deruti ligger rikets uppkomst eller undergång. — Om e. m:t fäster sina ögon på rikets folkmängd och afkastning, så finnes lätteligen, hvad jämförelse med andra riken göras kan. — Den sanning står fast, att om ett land, fattigt på industri och afkastning, i en ända af verlden under ett hårdt klimat beläget, vill täfla i yppighet och öfverflöd med nationer, sex- till sjudubbelt folkrikare, och hvilkas yppighet tillskapas af naturliga tillgångar, då läge och klimat äro gynnande, så måste det förra arbeta på sin undergång, då de senare befordra sin uppkomst och förkofran. — Jag har egt den nåden att vara kallad till de rådplägningar, der grunden till e. m:ts finansoperationer varit lagd. E. m:t har bannlyst smickran och anbefalt alla dem, som nalkas dess dyra person, att tala sanningens språk. Min pligt emot e. m:t och de få år af min lefnad, som ännu kunna återstå, äska icke mindre sådant af mig, på det e. m:ts ära måste blifva fullkomlig och dess regering säll och lyckosam.»

Det var också enligt dessa grundsatser, som Liljencrantz hade yrkat, att riksgälden skulle skiljas från statsverket och ställas under en särskild förvaltning, försedd med egen fond till denna gälds successiva betalning. En riksgäldsdirektion blef äfven inrättad, med grefve Ulrik Scheffer till ordförande. Den njöt det förtroende, att betydliga kapital mot 4 och 5 procents ränta der insattes ⁷ och ett förslag uppgafs, huru riket inom 20 år kunde, utan någon ny och utomordentlig bevillning, befrias ifrån både den in- och utländska gälden. — Men sådant förutsatte ostörd fred och försigtig hushållning. Hvad som dels i omständigheterna, dels i konungens karakter hindrade detta, är historien om Gustaf III:s regering.

Det hade för konungen varit en hederssak att från sig skilja det enda verk, som ännu stod och enligt sin inrättning (hvilken äfven Sveriges envåldskonungar hade respekterat) borde stå under ständernas egen förvaltning, nämligen rikets ständers bank. Han hade vid stadgandet af grunderna för realisationen visat mycken oegennytta ⁸, hvilken man endast önskar bättre hade beräknat sina tillgångar och mindre litat på framtiden. Han hade skilt banken från sitt statsverk. Han hade åtagit sig rikets gäld. Huru vida hans egna finanser kunde hållas i det skick, att de ej menligt skulle återverka på bankens ställning och på myntväsendet, var framtidens uppgift. Redan 1776 skref konungen, såsom vi nyss sett, att han i sin egen drätsel hade ett haf framför sig, der han ej såg klart, men hoppades det bästa. Orden skrefvos ännu i hans så kallade lyckliga tid, men troligen ej utan känsla deraf, att hans nya förnämsta finansiela hjelpmedel redan var ett misstag.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll