Enkedrottningens sjukdom och död

I Maj månad 1782 insjuknade enkedrottningen, men tycktes efter någon tid återställas. I slutet af Juni nedlades hon på Svartsjö slott af den sjukdom, som skulle sluta hennes dagar. Gustaf III begärde se sin mor. Ibland hans papper finnes ett svar af Lovisa Ulrikas öfverstemarskalk, riksrådet Ribbing, på en sådan konungens anhållan. Det är dateradt den 11 Juli 1782 och lyder: »Drottningen befaller mig säga, att e. m:t skall blifva emottagen, åtföljd af drottningen dess gemål och den unga prinsen; men att utan henne e. m:t ej kan blifva emottagen. Drottningen skall icke någonsin afstå från den tanken, som hon alltid med fast öfvertygelse hyst, att försoningen bör vara fullkomlig och aldrig half.» — Konungen kom icke dess mindre med kronprinsen, men utan sin gemål, hvars tillstånd dessutom — hon gick åter i väntande dagar — ej skulle uthärdat ett sådant möte. Det säges, att Lovisa Ulrika har vägrat honom tillträde, men att han, med barnet vid handen, inträngt i hennes kammare, till hennes säng. Uppträdet var sönderslitande. Häftiga förebråelser slutades dermed, att hon gaf konungen och den späda prinsen sin välsignelse. Den 16 Juli 1782 dog drottning Lovisa Ulrika, sextiotvå år gammal.

Hela sin förmögenhet (med undantag af några juveler, hvilka hon gaf kronprinsen) testamenterade hon uteslutande till sina bägge yngre barn, hertig Fredrik och prinsessan Sofia Albertina.

Från Berlin skrifves: »Vid tidningen om hennes död har konungen af Preussen blifvit ganska rörd, inneslutit sig med kabinettssekreteraren Mencken till sent om aftonen samt endast talt om salig enkedrottningen, hvarvid han flere gånger fält tårar. Sjelfva förlusten tros icke ensamt ha till denna grad affekterat konungen (ehuru han mest hyser vänskap för denna syster) utan äfven åtanken af hans egen förestående förvandling och någon opasslighet. Åt rekonciliationen har han egnat hela sin uppmärksamhet, berömt konungens af Sverige conduite, såsom ett värdigt steg till publikens tillfredsställande, och igenkänt deri den fina politik, som han alltid skall förmärkt hos hans maj:t. Enkedrottningens testamente har han tadlat. Det vore en dementi åt den vänskap, som hon bort hysa för konungen efter rekonciliationen, en orätt mot konungen och hertig Karl, och behållningen, som utgjorde ingen fortune för en kunglig person, dessutom ej nog stor att förskaffa oberoende åt de arftagande, som skulle ändå alltid behöfva konungen. — Min syster hade bort sönderrifva denna lapp 24, sade han. Rekonciliationen har han trott icke verklig å enkedrottningens sida, utan att hon, i vissheten om sin död och för att blidka konungen, hade gjort den och gifvit den ett anseende; men att, om hon blifvit frisk, hon skulle ha återtagit denna fermeté, som tillhörde hennes karakter.»

Den unge Gustaf Adolf, nu på fjerde året, bibehöll ett sådant intryck af det uppträde, hvartill han varit vitne, att — såsom en samtida hofman berättar 25 — man långa tiden efteråt hörde barnet säga för sig sjelf: »Den farmor — den farmor — den förglömmer jag aldrig.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 5 april 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt