I Maj månad 1782 insjuknade enkedrottningen, men tycktes
efter någon tid återställas. I slutet af Juni nedlades hon på Svartsjö
slott af den sjukdom, som skulle sluta hennes dagar. Gustaf III begärde
se sin mor. Ibland hans papper finnes ett svar af Lovisa Ulrikas öfverstemarskalk,
riksrådet Ribbing, på en sådan konungens anhållan. Det är dateradt den
11 Juli 1782 och lyder: »Drottningen befaller mig säga, att e. m:t skall
blifva emottagen, åtföljd af drottningen dess gemål och den unga prinsen;
men att utan henne e. m:t ej kan blifva emottagen. Drottningen skall
icke någonsin afstå från den tanken, som hon alltid med fast öfvertygelse
hyst, att försoningen bör vara fullkomlig och aldrig half.» — Konungen
kom icke dess mindre med kronprinsen, men utan sin gemål, hvars tillstånd
dessutom — hon gick åter i väntande dagar — ej skulle uthärdat ett sådant
möte. Det säges, att Lovisa Ulrika har vägrat honom tillträde, men att
han, med barnet vid handen, inträngt i hennes kammare, till hennes säng.
Uppträdet var sönderslitande. Häftiga förebråelser slutades dermed,
att hon gaf konungen och den späda prinsen sin välsignelse. Den 16 Juli
1782 dog drottning Lovisa Ulrika, sextiotvå år gammal.
Hela sin förmögenhet (med undantag af några juveler, hvilka
hon gaf kronprinsen) testamenterade hon uteslutande till sina bägge
yngre barn, hertig Fredrik och prinsessan Sofia Albertina.
Från Berlin skrifves: »Vid tidningen
om hennes död har konungen af Preussen blifvit ganska rörd, inneslutit
sig med kabinettssekreteraren Mencken till sent om aftonen samt endast
talt om salig enkedrottningen, hvarvid han flere gånger fält tårar.
Sjelfva förlusten tros icke ensamt ha till denna grad affekterat konungen
(ehuru han mest hyser vänskap för denna syster) utan äfven åtanken af
hans egen förestående förvandling och någon opasslighet. Åt rekonciliationen
har han egnat hela sin uppmärksamhet, berömt konungens af Sverige conduite,
såsom ett värdigt steg till publikens tillfredsställande, och igenkänt
deri den fina politik, som han alltid skall förmärkt hos hans maj:t.
Enkedrottningens testamente har han tadlat. Det vore en dementi åt den
vänskap, som hon bort hysa för konungen efter rekonciliationen, en orätt
mot konungen och hertig Karl, och behållningen, som utgjorde ingen fortune
för en kunglig person, dessutom ej nog stor att förskaffa oberoende
åt de arftagande, som skulle ändå alltid behöfva konungen. — Min
syster hade bort sönderrifva denna lapp 24,
sade han. Rekonciliationen har han trott icke verklig å enkedrottningens
sida, utan att hon, i vissheten om sin död och för att blidka konungen,
hade gjort den och gifvit den ett anseende; men att, om hon blifvit
frisk, hon skulle ha återtagit denna fermeté, som tillhörde hennes karakter.»
Den unge Gustaf Adolf, nu på fjerde året, bibehöll ett
sådant intryck af det uppträde, hvartill han varit vitne, att — såsom
en samtida hofman berättar 25
— man långa tiden efteråt hörde barnet säga för sig sjelf: »Den farmor
— den farmor — den förglömmer jag aldrig.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll