Emellertid hade Frankrikes krig med England gjort en sammansättning emellan de nordiska makterna nödvändig till beskyddande af deras sjöfart och handel. Hvilkendera af dem äran af den så kallade beväpnade (för öfrigt till sina verkningar temligen inskränkta) neutraliteten tillhörde, har till en viss grad kunnat göras stridigt. Det säkra är, att första propositionen derom kom från Danmark (1778), att Sverige först gaf den kraft genom konvojerandet af sina handelsfartyg (1779), under det Danmark drog sig tillbaka och Ryssland endast ville inskränka sig till fredandet af sina egna kuster från kapares våldsamheter; tills Katarina II, på grefve Panins tillstyrkan, gjorde förslaget till sitt eget. Denna gången kom första framställningen från Ryssland, som i Mars månad 1780 gaf Sverige till känna sitt beslut att medelst en eskader af 15 rangskepp och 4 fregatter skydda sina undersåtars handel och begärde, att Sverige ville göra gemensam sak. Anbudet ansågs i Stockholm med någon misstänksamhet, såsom stridande emot de tänkesätt, som ryska hofvet det föregående året hade ådagalagt. Men då beskaffenheten af förslaget hade blifvit närmare inhemtad, gaf konungen sitt bifall och meddelade Ryssland ett nytt utkast till en armerad neutralitets-konvention, grundad på de tvänne hufvudmaximerna, att fritt skepp gjorde fritt gods, och att intet annat kunde såsom kontraband anses, än hvad i traktaterna vore såsom sådant utsatt. Denna konvention undertecknades, efter några föregående jämkningar, å ömse sidor i Petersburg den 1 Aug. 1780, och nya deklarationer blefvo i följd deraf gemensamt aflemnade till England och till de mot detsamma i amerikanska kriget deltagande makter, Frankrike och Spanien. En rysk flotta visade sig i Sundet och seglade till Medelhafvet, der den öfvervintrade. Sverige 21 och Danmark utrustade sina flottor; och Holland var färdigt att biträda de nordiska makternas öfverenskommelse, då England förekom detta genom att förklara Förenta Nederländerna krig. Ändamålet af den beväpnade neutraliteten var på en gång att försvara de neutralas rättigheter och att bidraga till fredens återställande. Redan 1778 hade Gustaf III erbjudit sig till medlare emellan Frankrike och England. Katarina II hade i början instämt i denna bemedling. Grefve Creutz skrifver till konungen från Paris d. 21 Okt. 1779: »Grefve Vergennes misstänker konungen af Preussen att ha afrådt kejsarinnan att fullfölja bemedlingen i öfverensstämmelse med e. m., emedan han ensam vill spela första rolen i Norden. Grefve Vergennes säger mig, att England ej vill höra talas om någon förlikning. Således fordras för bemedlingens framgång endera en ministèrförändring i England eller någon stor motgång för Engelsmännen i kriget.» Franska hofvet gaf ett undvikande svar. Senare yttrade det ett slags önskan om denna bemedling, ehuru konungens tanke om Frankrikes deltagande i amerikanska kriget svårligen kunde vara obekant. Han skrifver derom till grefve Creutz i December månad 1782: »Ni ser af edra depescher, att ni är satt i tillfälle att kunna underhandla, såsom franska hofvet synes ha önskat. Emellertid besvär jag er att med den största granlagenhet föra denna underhandling, så att konungen af Stora Britannien ej skall kunna förebrå mig, att jag håller med hans rebelliska undersåtar. Ty sådan är den synpunkt, hvarunder jag alltid betraktat dem. Här gäller konungarnes sak. Jag har alltid sett det så, antingen det då är en fördom, tillhörig min plats, eller kommer af det förhållande, hvari jag i början af min regering stod till mina egna undersåtar, och hvaraf intrycket är svårt att utplåna. Härmed må vara huru som helst, det stöter min granlagenhet att underhandla med folk, som ej äro sjelfständiga. Ty såsom sådana kan jag ej betrakta dem förr, än konungen af England har löst dem från den trohetsed, de honom svurit, och förklarat dem fria och oberoende. Jag anbefaller eder uttryckligen att aldrig förlora detta ur sigte.» — Katarina II åtnjöt sedermera, jämte Österrike, den ofruktbara äran att å den fred, som (1783) slutade det amerikanska kriget, äfven sätta sitt namn, men utan inflytelse på vilkoren; och de neutrala flaggornas rätt lemnades derhän. Men ehuru Engelsmännen äfven efter den beväpnade neutraliteten icke bekände sig till andra grundsatser, än de förut emot andra sjömakter iakttagit, så var dock det amerikanska kriget, under hvilket de deri invecklade makter, Holland, Spanien, Frankrike, England sjelf, förde sin handel med biträde af Nordens neutrala flaggor, för dessa en högst gynnande tid.
Under krigets lopp gjordes (1779) äfven proposition till Sverige om köp af svenska örlogsskepp både af Frankrike och (genom marquis La Fayette) af amerikanska kongressen. Frankrike föreslog, att skeppen skulle ingå i franska hamnar, der säljas, och besättningarna sedermera till Sverige afsändas; kongressen erbjöd deremot att, under Frankrikes garanti, vid freden cedera till Sverige några af de öar, som blifvit tagna i Vestindien. 22 Men båda dessa framställningar förkastades såsom osäkra och äfventyrliga.
Tvänne betydande män ur konungens omgifning, öfverstekammarjunkaren baron Evert Taube och öfverste Toll, gjorde utländska resor, den förre 1779, den senare 1782, under hvilka de korresponderade med konungen, hvaraf ett och annat prof finnes bland konungens papper. Märkvärdig är hans rekommendation för Toll till grefve Creutz. »Öfverste Toll» — säger han — »är en man, som förenar ett sällsynt snille med en stor lärgirighet och lätthet att fatta och genomtränga äfven de mest abstrakta saker. Han har haft förnämsta andelen uti den i Kristianstad började revolutionen för tio år tillbaka. — Jag bör tillägga, att, med kanhända ännu större talanger än Sprengtporten, han har ingen af hans olägenheter och med samma verksamma hufvud hvarken dennes orolighet eller envishet.» — Tolls mission angick hemliga ordensangelägenheter, om hvilka han yttrar temligen oförstäldt sitt stora misstroende och tillika sitt hopp att komma de bedrägerier på spåren, för hvilka han anser konungen länge ha varit föremål. — Baron Evert Taube var en ungdomsvän af Gustaf III, känd för tystlåtenhet, köld och klokhet. På handskriften skulle jag tro, att ett oundertecknadt bref till konungen ifrån Paris, hvarur följande utdrag meddelas, är från baron Taube. Det återför oss till söndringen inom den kungliga familjen.
Paris d. 24 Nov. 1779: »Grefvinnan Boufflers har mycket questionerat mig om e. m:ts hof, om drottningen, om enkedrottningen, om hertigen af Södermanland. Hon frågade mig flere gånger, om e. m:t älskar mycket hertigen af Södermanland. Jag svarade, att jag trodde det, och att denne prins vid intet tillfälle någonsin ett enda ögonblick förnekat sin trohet, ömhet och tillgifvenhet. Grefvinnan sade, att e. m:t skrifvit till henne detsamma, men att hon emellertid hört sägas, att förtroligheten nu mera ej vore så fullkomlig. Jag sade, det jag ansåg denna underrättelse sakna all grund. — Sire! Man har sagt mig en sak, som jag har på hjertat. Man har sagt mig, att e. m:t försonar sig med enkedrottningen, och att det är e. m:t sjelf, som söker denna försoning. Må Gud bevara e. m:t derifrån! Det skulle vara eder död och edra dagars olycka. Kanhända ser jag för mycket i svart, men jag tror, att en försoning, som blott skulle följas af en ny ruptur, till den grad skulle smärta e. m:t, att dess helsa deraf skulle lida. Det är omöjligt, att en varaktig försoning kan ega rum med denna prinsessa. Ty det förtjenar ej namn af försoning, som endast skulle vara en eller två månader. Dessutom skulle denna försoning kasta skugga på personer, som äro e. m:t kära. Å enkedrottningens sida kunde den endast ha till föremål att förstöra den vänskap och det förtroende, som e. m:t hyser för hertigen af Södermanland, och som han i så många afseenden förtjenar, eller att göra e. m:t olycklig för dess öfriga dagar genom inblåsande af den olyckligaste af alla lidelser: misstroendet. Gud förskone e. m:t derifrån! Förlåt mig, Sire! Försoningen är omöjlig med enkedrottningens befallande och oroliga karakter.»
Efter konungens hemkomst skrifver Schröderheim till honom d. 17 Okt. 1780: »Wingård har hos enkedrottningen varit min enda pålitliga utväg. Han uppvaktade henne i söndags åtta dagar sedan. Under en konferens af två timmar hade enkedrottningen försäkrat Wingård, huru ifrigt hon önskade återvinna e. m:ts vänskap, att inga pretentioner formerades å hennes sida, att hon vore försäkrad om e. m:ts tendresse, men att de stora svårigheter, som deras majestäters höghet å ömse sidor medförde, och hennes maj:t drottningens ressentiment alltid skulle ligga rekonciliationen i vägen. Under e. m:ts vistande på Gripsholm har enkedrottningen ej trott sig kunna göra något vidare än att aflägga sin gratulation genom sin öfverstemarskalk till e. m:ts lyckliga återkomst. Sedan enkedrottningen beskrifvit sina olyckor, i synnerhet den att på ålderdomen vara hatad och föraktad, har hon bedt Wingård engagera mig till en visit hos Sotberg 23. Jag är verkligen i beråd att resa dit om onsdag. E. m:t täckes lita på min försigtighet.»
Efter allt hvad i konungens korrespondens för dessa år förekommer om en tillämnad försoning med enkedrottningen, uteblef den likväl ännu. Ett af konungen sjelf förberedt närmande mellan hertig Karl och enkedrottningen omtalas, utan att detta närmade henne och konungen till hvarandra. Det synes, som om Lovisa Ulrika hade fordrat, att den unga drottningen äfven skulle göra något steg till denna försoning, hvartill hon, såsom den mest sårade, ej har velat beqväma sig och, såsom det tyckes, deri handlat i enlighet med konungens vilja.
