Det var under ett ögonblicks öfvertygelse om fortfarande fred, som Gustaf III hade sammankallat 1786 års ständer. Utsigterna ombyttes snart, och den yttre politiken ådrog sig hela hans uppmärksamhet. — Den märkligaste företeelse i den europeiska politiken på denna tid var Frankrikes tillbakasjunkande inom sig sjelft före det vulkaniska utbrott, som ur dess sköte snart skulle skaka den civiliserade verlden, men ännu af ingen regent förutsågs. Med detta Frankrikes skenbara tillbakaträdande blef Sveriges yttre politik utan stöd. Vår förbindelse med Frankrike, daterande sig från den store Gustaf Adolfs dagar och med få afbrott redan halftannat sekel gammal, grundade sig på den naturligaste fördel, att bägge staterna kunde betydligt gagna, men föga skada hvarandra. Traditionerna om den svenska alliansen, såsom hörande till Frankrikes politiska system, hade visat sig särdeles sega och öfverlefvat svenska makten i norden. Franska kabinettet hade under våra partitiders anarki ståndaktigt understödt det antiryska partiet i Sverige; det hade gifvit Gustaf III medlen i händerna att utföra 1772 års revolution, det hade sedan genom subsidier satt honom i stånd att förbättra försvarsverket och så godt som nyskapa flottan. Nyttan för Frankrike sjelft af denna kostsamma allians blef likväl allt mer problematisk 55; i synnerhet då Frankrikes egen framtid mörknade, och en svag och vacklande regering der sysselsattes af vida vigtigare bekymmer än Sveriges angelägenheter. Deltagandet i det amerikanska kriget hade på denna regering kastat den sista glansen; men den var köpt med finansernas fullbordade ruin och öfverflyttandet af republikanska ideer inom en föråldrad monarki. Frankrikes politiska vigt aftog synbart i Europa; och denna svaghet, som föga kunnat döljas genom Vergennes' temporiserande politik 56, kom för en dag, då hans efterträdare, Montmorin, år 1787 i Holland uppoffrade sina bundsförvandter, det patriotiska partiet, åt England och Preussen och nödgades låta bero vid den revolution, som den nye preussiske monarken, till stadgandet af sin svågers, arfståthållarens, makt, der med väpnad hand verkstälde. 57 Emellertid hade unga och gamla ärelystnader, Josef II och Katarina, förenat sig och skulle redan genom bayerska bytesplanen bragt krigslågan i Europa till utbrott, om ej den store Fredrik med snart domnande hand den dämpat. Men äfven han var nu ej mera 58; och de båda kejsarhofven återtogo sina mot turkiska riket snarare afbrutna än öfvergifna planer. Katarina II anträdde i början af år 1787 sin berömda, ett triumftåg liknande resa till Svarta Hafvets stränder, der kejsar Josef kom henne till mötes. Der troddes Turkiets delning öfverenskommen och beslutad. Turkarne förklarade sjelfve först kriget (den 16 Aug. 1787).