Ett bref från Ludvig XVI till Gustaf III, hvilket vi meddela i öfversättning, är betecknande för franska kabinettets politik på denna tid. Det lyder: »Min herr bror! Jag har emottagit genom grefve Fersen e. m:s bref af den 11 och 17 april. Det deltagande, som e. m. uttrycker öfver min andre sons 69 födelse, ökar den tillfredsställelse, som jag deröfver känner. Jag ber e. m. vara fullkomligt öfvertygad om mitt tänkesätt och om den uppriktiga del, som jag alltid skall taga i allt hvad som rörer e. m. och dess kungliga hus. Jag kan ej bättre svara emot det förtroende, som e. m. visar mig i fråga om vissa mått och steg, hvilka generalstaterna proponerat e. m., än derigenom, att jag ådagalägger det uppförande, som jag trott mig böra föreskrifva mig sjelf i afseende på denna republik, som sökt med mig en defensiv-allians, då kejsaren yrkade emot densamma sina besvärande anspråk. Jag har trott mig böra undantaga dessa anspråk från den garanti, som man begärde, anseende mig ej med rättvisa annorlunda än genom bona officia kunna blanda mig i denna tvist. Om jag ett ögonblick har synts afvika från denna plan, så är det derför, att kejsaren, frångående sina första anspråk, har företagit sig och tyckts vilja våldsamt genomdrifva hvad han endast kunde erhålla på vägen af vänskaplig underhandling. Men då denne furste snart återkom till sina första tankar och uppdrog åt mig mediationen i sina tvister med Holland, har jag äfven återgått till den plan, som jag mig från början föreskrifvit. Jag har derför uppskjutit afslutandet af min allians med republiken 70, ehuru artiklarne redan voro öfverenskomna, och jag har helt och hållet egnat mig åt de omsorger, som tillhöra en medlare. Jag hoppas, att de ej skola blifva fruktlösa, ehuru dermed ej går så fort, som önskligt vore för det allmänna bästa. Jag gör denna framställning, på det e. m. genom uppskattandet af mitt uppförande må så mycket bättre kunna döma om hvad för e. m. sjelf vore passande att göra under omständigheter, som verkligen äro granlaga och lätt kunna blifva kritiska.
Jag har i tid blifvit underrättad om de steg, som Holländarne tagit för att af e. m. erhålla en korps trupper emot subsidier. E. m:s vishet lemnade mig ej i tvekan om det beslut, som e. m. skulle taga. Ingenting kunde i sjelfva verket vara mindre enligt med dess värdighet och ställning. Men jag ser under en annan synpunkt den defensivallians, som e. m. anser möjligt att afsluta med Förenta Nederland. Den kunde erbjuda fördelar af mer än ett slag, som förtjena afseende. Men är e. m. fullt försäkrad om Generalstaternas böjelse att sluta ett sådant förbund? De hafva så vigtiga förbindelser med Ryssland och äfven med Danmark att upprätthålla, att man bör betvifla deras villighet i fråga om ett steg, som säkerligen skulle misshaga dessa hof. Man måste för öfrigt ihågkomma, att republikers herskande politik är att bibehålla fred, och att allt, som kunde inleda dem i krig, hvilka ej vore motiverade af det mest direkta intresse, bjuder dem oändligt emot. Ändamålet af dessa reflexioner är att stärka e. m. mot de förledelser, som, förestafvade af ögonblickets behof, kunde föra längre, än vid första påseendet synes. 71 E. m:s värdighet skulle lida, om ej dessa skäl så vägdes, som de borde, och ehuru jag är öfvertygad, att e. m. vid ingåendet af alliansen med Generalstaterna undantoge de nu förevarande stridigheterna, så skulle dock försöket, om det blefve fruktlöst, blifva ett ämne till triumf för dess grannar och ett nytt skäl till misstroende. Europa är i allmänhet i en så stor jäsning, att man ej nog omsorgsfullt kan öfverväga äfven de enklaste steg. En liten gnista skulle kunna tända en allmän brand. E. m:s menskliga tänkesätt och dess kronas intressen skola, jag är säker derom, föranlåta e. m. att dela mitt förutseende och mitt bekymmer att förekomma ett så förfärligt resultat. Det är alltid med nöje, som jag för e. m. förnyar försäkran om den uppriktiga och ståndaktiga vänskap, hvarmed jag är
min herr bror, e. m:s Versailles den 1 Juni 1785.