Ofta är i dessa bref fråga om mystiska ordensförbindelser. Lusten för andeskåderi och hemliga vetenskaper utbredde sig i senare hälften af 18:de seklet, i synnerhet bland de högre stånden, i samma mån som den religiösa indifferentismen. Den hånade, flyende tron lemnade dörren efter sig öppen för vantron, som i skymning och natt njöt en hemlig dyrkan, under det man om dagen täflade att offra på upplysningens altare. En mängd qvacksalfvare i andans rike begagnade sig af denna den stora verldens hemliga sjukdom. Det var på denna tid, som Cagliostro spelte sin rol i Europas förnämsta hufvudstäder. Anledningar saknas ej, att äfven Gustaf III med honom sökt att träda i förbindelse; och hvad skulle ej denne mästare kunnat verka vid ett hof, der äfven mindre charlataner, en Björnram ¹⁹⁸, en Plommenfelt ¹⁹⁹ med flera andra, funno så villig tro? Konungen, hans närmaste omgifning, hertig Karl (som man i början ej syntes vilja gifva del af de högsta hemligheterna), alla beherskas af samma själssjukdom, ända till den yttersta lättro. ²⁰⁰ Toll, med sitt obestickliga, prosaiska förstånd, var bland undantagen och synes ha bidragit att öppna konungens ögon. — Schröderheim deremot är sin herres villige efterföljare på denna mystiska bana. Den 21 Augusti 1780 skrifver han till konungen: »Då jag i går afton kom till staden, mötte mig underrättelse om Björnrams ¹ återkomst. Han var i högsta måtto nöjd med sin resa och har blifvit väl emottagen af sin superieur. Uti ett urgräfdt träd förvarar han en dryck uti en flaska, som gubben preparerat. Den smakar lik sur limpa. För e. m:t blifver den icke så nödvändig som för oss andra, emedan vi ej äro smorda. Han (gubben) hade sagt honom e. m:s sjukdom, men tillika att dervid vore ingen lifsfara, visat honom korrespondensen emellan e. m. och enkedrottningen vid kronprinsens födelse och visste äfven, att en brefvexling förefallit vid e. m:s afresa. Lika med Björnram har han yrkat tillgift för enkedrottningen, men gifvit e. m. rätt i sjelfva saken. Han hade yttrat, att e. m. med en mera allvarsam uppfostran förr skulle ha uppnått den fullkomlighet, som nu endast senare vinnes, när tiden afkylt hågen för prakt och flygtiga nöjen. Han spår e. m. en säll regering och mycken glädje af kronprinsen. Enkedrottningens intention hade ej varit så elak, som oförsigtigheten hade visat den. Längre fram ville gubben derom gifva upplysningar. För hertigen får Björnram sjelf berätta hvad han sagt åt Adlerbeth och åt mig. Men hertigen måste nödvändigt ignorera allt arbete (i dessa hemligheter). [malteserkors] Orden (frimureriet?) vore ännu ganska litet betydande, men skall framdeles under e. m:t vinna sin fullkomlighet. Ännu få inga stora kunskaper oss uppenbaras, men efter arbetet lärer det ske. Ack, om Oxenstierna och jag nu egde den nåden att få gå med e. m:t en natt i pelaresalen och tala om dessa saker, som blifva allt mer besynnerliga .... På Svartsjö (hos enkedrottningen) är allt oförändradt — samma önskan och samma indecision» .... Angående sin mor är konungen tveksam. Han skrifver (Spa den 11 Augusti 1780): »Enkedrottningens ånger inquieterar mig lika mycket som hennes ondska. Det är mitt öde att aldrig vara på den sidan tranquil. Antingen är det mitt förstånd som lider, eller mitt hjerta» ....

I ett Schröderheims bref heter det: »Angående Björnram täcktes e. m:t tillåta mig att lemna en utförlig berättelse. Jag fruktar, att jag glömt nämna att i granskapet af Spa finnes en Rose-Croix (Rosenkreutzare) och flere värdige bröder. — Björnram arbetar, men ensam. I dag för fjorton dagar sedan kom han till mig bittida om morgonen, och sedan vi försäkrat oss om ensamhet, bedyrade han för mig sanningen af hvad han sagt och bekräftade ytterligare, att enkedrottningens lifstid icke kunde bli särdeles lång, ehuru dess slut icke inföll på detta året, men att hon nu vore helt tranquil, och att inga stämplingar från det hållet voro att befara. I afseende till de dödstecken, som alltid förekommit om mig, ville han företaga ett arbete angående mig i tre nätter å rad, om jag dertill ville samtycka och hade styrka att emottaga utslaget. Onsdagsmorgonen återkom han och berättade, att arbetet börjats, och att ett klart sken öfvertygat honom om min värdighet. Sedan han frågat, om jag brukade bränna ljus om nätterna, frågade han, om ljusen brinna ut. Då blef min förundran stor, ty nu på en tid ha ljusen flere gånger slocknat midnatten. — Derpå sade han mig mina fel, och att min lifstid icke skulle bli så kort. Jag har misstagit mig deri, sade han. Ni skall lefva länge och njuta eder konungs nåd, som hvarken skall förloras genom afund eller förtal, om ni håller er vid sanningen. Dödstecknen af ljusens slocknande båda er förlusten af er hustru. Efter hennes död försvinna edra bekymmer. Ni kommer i ett fullkomligt lugn; men en hjertfrätande förargelse tillfogas er af någon person, hvars namn börjas med B. ² — Tisdagen förtäljde han mig, att han dagen förut fått tillsägelse om ett arbete i en kyrka; att han kallat Plommenfelt till sitt biträde, men icke kunnat admittera någon annan, och att det skulle följande natten ske i Johannis kyrka. Fredagen återkom han och berättade, att han kl. half 12 begifvit sig till kyrkogården i Plommenfelts vagn, hvilken, tillika med drängarne, blifvit lemnad ett litet stycke derifrån. Då de kommit till kyrkogården, hade Björnram gått öfver muren, men Plommenfelt, af fruktan att i det starka månskenet bli gripen som kyrkotjuf, ej gått öfver. Björnram hade då på en gång ändrat utseende, fått en kort andedrägt, befalt Plommenfelt lägga armarna öfver kyrkomuren och begifvit sig under läsning af Fader Vår in i kyrkan. Så snart han avancerat nio steg, hade första annonsen gifvits i kyrkan med ett pistolskott, när han var midt på kyrkogården, den andra med ett dylikt dån, och ändteligen den tredje som ett kanonskott, då kyrkodörrarne öppnat sig och Björnram gått in. Efter en kort stund och lika många annoncer af samma dån, återkom han till sin vän, stoppade honom i munnen ett oblat och sade: »3—9—12 — sucka till Gud och läs Fader Vår!» Derpå hade de farit hem. Knallarna ha varit så starka, att, då de återkommit till vagnen, drängarne varit förfärade. — Plommenfelt erkänner både riktigheten af berättelsen och sin förundran. — Samma fredag berättade mig Björnram, att han börjat ett arbete angående e. m:t, och i går kom han, alldeles hänryckt af glädje, och omtalade, att arbetet går väl, men att den uppenbarelse han fått, borde han sjelf frambära. Det kunde han säga, att det skulle lända till e. m:s satisfaktion och alla rättsintas förnöjelse. — Munck har begärt en visit af Björnram, och jag har i högsta måtton styrkt honom dertill. Sjelf vill han göra bekantskap med baron Axelson ³ och studerar nu dagligen Svedenborg. Med hertigen tyckes han ej komma fort» ....

Man ser, att undergörarne låtit bruka sig att indirekt framkomma med råd till konungen. Med upphörande af hågen för prakt och flygtiga nöjen skall han nå en större fullkomlighet, ett högre ljus. Huru det verkade på konungen, ser man af ett hans svar, der han säger: »Skulle jag rest till Italien, hade det varit för att besöka Florens, och att der gifva förtroende af hvad man sagt mig och söka ljuset». ⁴

Nästa avsnitt ¦ Innehåll