I sammanhang härmed må äfven ett konungens yttrande i en befordringsfråga meddelas, ehuru först afgifvet efter hans afresa från Rom. Det är ej utan märkvärdighet, i afseende på den man det angår och konungens sätt att se saken. Chefen för varfvet i Karlskrona, den högtförtjente öfverste Chapman, hade fått fullmakt på kontreamirals namn, heder och värdighet, men var missnöjd, att denna befordran endast sträckt sig till en titel, och generalamiralen Trolle hade till konungen låtit märka denna hans missbelåtenhet. Konungen svarar ¹⁷⁵: »Hvad Chapman angår, ser jag med bedröfvelse, att han är menniska som andra, och att, då man trott sig göra mycket för honom, han finner skäl att ej dermed vara nöjd. Hade aldrig kontreamirals-fullmakten blifvit satt i question, hade han ej tänkt derpå. Nu, sedan han undfått den, är han ej nöjd, utan vill vara riktig kontreamiral. Hvem vet, om han en gång ej pretenderar att kommendera flottan? Det är en olycka för vår nation att aldrig hafva maghof. Det kostar den, som skall styra, ofta stort bekymmer. . . Jag är långt ifrån att ej göra honom den rättvisa, han förtjenar, och hade det varit i höstas fråga om att göra honom till kontreamiral, kanske hade jag lätt nog kunnat smälta den nyheten att göra en byggmästare till generalsperson. Men nu, sedan han redan undfått ett nådetecken, bör han vänta och ej begära ett nytt. Jag talar med uppriktighet till generalamiralen, såsom till en vän och en man, som eger så mycken rätt till mitt fulla förtroende. Jag har alltid haft för princip att surprenera med gracer, men att aldrig låta dem mig frånryckas. Men, såsom mannen är angelägen och förtjenar all konsideration, tror jag bäst, att generalamiralen uppehåller honom med fagra ord och skyller på min frånvaro. Då går humöret kanske öfver, och när jag kommer tillbaka till Karlskrona, lärer jag finna så många goda skäl att öfverraska Chapman med hvad han önskar, att jag skall bli rätt glad att ha något qvar i min påse att belöna honom med» ¹⁷⁶.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll