I Juni månad 1780 företog konungen för sin helsa en resa till Aachen och Spa. Ej långt efter ankomsten på tysk botten skrifver han till grefve Karl Fredrik Scheffer, Wismar den 5 Juli 1780 ¹⁶⁶: »Jag har att tacka eder för edert bref. — Min sjukdom, hvarom Dalberg ¹⁶⁷ lärer tillskrifvit eder, förmådde mig att påskynda min afresa. Jag har känt den allt sedan Januari månad, men har trott, att ett annat klimat, Spa's vatten och i synnerhet någon hvila från husliga sorger skulle hjelpa mig att öfvervinna den. Jag var så sjuk den dagen, då jag reste, och så uttröttad, att jag visste hvarken hvad jag sade eller hvad jag gjorde. I ett sådant tillstånd har jag kommit till Ystad. Den odrägliga hettan på postjakten uttömde mina krafter, och vid ankomsten till Damgarten ¹⁶⁸ har jag måst intaga sängen. Jag har aldrig såsom då erfarit, huru tröstande försigtigheten är. Detta testamente ¹⁶⁹, som jag lemnat rådet vid min afresa, och i hvilket jag trott mig reglera förmynderskapet för min son på det för riket gagneligaste sätt, har så lugnat mig, att jag hörde utan förskräckelse, det jag var i fara. Jag kände dock bekymret att lemna efter mig ett barn af två års ålder, och jag såg alla de klippor, hvilka detta barn skulle bli i fara för att möta. Tanken att ej hafva gjort så mycket för mitt land, som furstarne af mitt namn före mig, i synnerhet den ¹⁷⁰, som dog i den ålder, jag nu har, har afpressat mig några tårar; men jag smickrade mig dermed, att, då jag aldrig gjort illa mot någon, åtminstone ej med min vilja, jag skulle kanhända blifva saknad, äfven af dem som mest tadla mina handlingar. Ni har troligen hört, att jag var ganska lugn. Nu är allt öfver, och mina krafter ha tilltagit på ett förundransvärdt sätt. Emellertid besvärar min hosta mig ännu mycket och förorsakar mig en svaghet, i synnerhet vid uppstigandet i trappor, som illa öfverensstämmer med min vanliga liflighet. Jag har i dag i detta afseende blifvit satt på ett hårdt prof. Trapporna i detta Wismars slott äro de förskräckligaste i mitt rike. Jag har måst hvila mig fyra gånger för att komma uppför dem. Jag har emottagit ett svar på det bref ¹⁷¹, som grefve Gyldenstolpe hade sig uppdraget att aflemna. Början är bra, men der är en fras vid slutet, som utmärker, att man ej vill erkänna, huru mycket man haft orätt den 1 Nov. 1778 ¹⁷². Min brors ömhet rörer mig oändligen mycket. Jag såg bevisen deraf redan i min sängkammare. Jag har aldrig misstagit mig på hans tänkesätt, hurudant ock utseendet varit». ¹⁷³

Nästa avsnitt ¦ Innehåll