Riksdagen år 1778 var ett politiskt skådespel, som Gustaf III gaf verlden och sig sjelf. Att han med omsorg derpå beredde sig, visa flera uppsatser af hans hand, om hvad som vid tillfället vore att iakttaga. Den utförlighet, hvarmed allt det ceremoniela behandlades, röjer den kärlek konungen hade för detta slags representation. — För öfrigt var han långt ifrån att derför öfverse det väsentliga. Men för hans lifliga inbillning förvandlade sig hvarje akt af hans politiska lefnad ovilkorligen i ett skådespel. Man måste öfver allt skilja föreställningen och verkligheten. Den illusion, som i lifvet förblandar bägge, må i allmänhet vara en svaghet. Hos starka karakterer med en eldig imagination, som hänför både dem sjelfva och andra, är den en del af deras kraft, ehuru, der den får öfvervigt, förderflig; och på skilnaden emellan illusion och verklighet har Gustaf III gått under.

Han stod framför sin första riksdag — den första efter revolutionen — den, på hvilken de år 1772 öfverraskade ständerna skulle frivilligt och tacksamt besegla hans verk. Naturligt var, att alla de ljusa sidorna af detta med förkärlek skulle framhållas; och de framstälde sig sjelfva. Jämförelsen med det förflutna var otvifvelaktigt till det närvarandes fördel. Framtiden var, såsom vanligt, oviss. Men man hade åtminstone önskat de säkerheter derför, som mensklig försigtighet kan bereda. I detta afseende litade konungen för mycket på det närvarande, och den obestämdhet, hvari sjelfva författningen hölls, lemnade spelrum nog för fruktan och dolda missnöjen.

Redan riksdagskallelsen framställer skilnaden emellan förra riksdagar och denna. — »Då vi utur rikets handlingar — säger konungen — så i äldre som nyare tider fått inhemta, huruledes edre allmänna riksmöten sällan skett i andra afseenden än att hjelpa rikets tarfvor, ofta i tryckande omständigheter och med eder stora enskilda känning, så kunne vi ej annat än röna den innerligaste tillfredsställelse inom oss sjelfva att ändtligen hafva uppnått den tid, då eder sammankomst kan beramas i den enda afsigt, att I med oss mågen få glädja eder öfver fäderneslandets lyckliga belägenhet.»

Ständerna sammanträdde den 19 Okt. i Stockholm. Följande ur konungens tal vid riksdagens öppnande må anföras:

»Då vi på detta rum sista gången åtskildes, lofvade jag att efter sex år eder åter sammankalla. Sex år äro nu förflutna efter edert senaste riksmöte, och utom den glädjen, jag alltid hyser att se eder, mine käre undersåtar, inför tronen församlade, njuter jag en innerlig tillfredsställelse, då jag här emottager eder, utan att behöfva anlita eder hjelp och understöd till rikets behof. Fast utgifterna varit stora och behofven trängande, har dock en försigtig hushållning tillåtit mig att åter sätta riket i försvar och anseende. I påminnen eder uti hvad skick I lemnaden mig riket. Af de berättelser, jag låtit författa, skolen I finna, om mitt bemödande varit fruktlöst att återställa skick och ordning. Ståndaktighet i beslut och trofasthet i löften hafva bibehållit freden och skingrat de moln, som hotade att störa rikets lugn; och jag emottager eder i fred och ro, då de öfriga makter i Europa dels äro redan i örlig försatta, dels rusta sig att krig emotstå. Jag har ej åsidosatt att bibehålla de gamla förbund, som i så långliga tider sammanbundit riket med dess trognaste och naturligaste bundsförvandter. Och jag har med personlig bekantskap stärkt de blodsband, som mig förena med rikets mäktigaste granne. Jag eger en vän i en prinsessas person, som, på alla sidor med Svea konungablod befryndad, uppväcker samtidens förundran och bereder sig efterverldens vördnad. Detta lugn, denna stillhet är ej endast mitt verk. I och edre hemmavarande medbröder hafva på det högsta dertill bidragit igenom eder enighet, eder vördnad för lagarne och eder lydnad för de bud, jag föreskrifvit till eder egen välgång, till fäderneslandets lycka. Och det är ej för mig en ringa tillfredsställelse att se Sverige igenom sin enighet, sin vördnad för lagarne gifva Europa äfven så hedrande efterdömen, som det, tyvärr, igenom oordning och inbördes tvedrägt ofta uppväckt och retat dess ärelystnad. Om bibehållandet af rikets utvärtes aktning varit mig angeläget, har dess inre förkofring ej kräft mindre sorgfällighet. Rättvisans befordran har varit mitt första syftemål. Jag har sökt handhafva den både med stränghet och lämpa. Nya domstolar hafva blifvit inrättade ¹⁰⁴, der de gamla ej varit tillräckliga, och de gamla rättade, då de afvikit från lagen ¹⁰⁵. Invärtes hushållningen är befrämjad både med uppmuntran och nya inrättningar ¹⁰⁶. Der höfdingadömen varit för vidlyftiga, hafva de blifvit delade ¹⁰⁷, durchfarter öppnade, de gamla återstälda i deras förra skick, och nya dels började, dels påtänkta ¹⁰⁸. Åkerbruket är i tilltagande, och om jorden under er senaste sammankomst syntes neka sin skörd, har Försynen nu på ett besynnerligt sätt visat sin nåd emot riket, och man finner nästan intet exempel af en så ständig och ymnig välsignelse, som i dessa senaste åren. — Af de berättelser, edre fullmäktige i banken lära eder gifva, och af hvad jag vill meddela edre medbröder i utskottet, skolen I finna, att en äfven så stor som angelägen förbättring i detta verk sig tilldragit. Jag har ej allena dertill bidragit. De män, jag till detta granlaga verk ¹⁰⁹ nytjat, hafva genom sina mogna råd och oförtrutna bemödanden gjort sig till både medborgares och efterkommandes erkänsla värdige. Rikets krigsmakt både till lands och sjös har ej blifvit utur akt låten, och lären I äfven i denna delen finna en märkelig förkofran. Om alla brister ej på så kort tid kunnat botas, om mycket ännu återstår, så påminnen eder, att konungar äro menniskor, och att tiden endast kan slutligen bota de sår, som tiden gjort. I finnen mitt hus förökadt med en prinsessa ¹¹⁰, som gör en af dess största prydnader, härstammande, liksom jag, af den store Gustaf Vasa, och som, ehuru utländsk född, redan alldeles svensk, har blifvit ett nytt föreningsband emellan mig och en kär broder: en broder, hvars dygder, tillgifvenhet för mig, kärlek för fäderneslandet ofta lindrat mina bekymmer och lättat den tunga regementsbördan, och hvilken, alltid lika i alla omskiften, aldrig afvikit för hvad orsak, huru smickrande hon vara må, ifrån den skyldighet, som honom binder vid fäderneslandets lugn och välgång, samt de förtroende- och vänskapsband, hvilka oss ifrån spädaste åren förenat. Detta tänkesätt, jag för en kär broder hyser, har af alla mina gerningar ej kunnat undfalla eder, men det är för mitt hjerta en innerlig fägnad att kunna det för hela nationens ögon ådagalägga och det i edert sköte anförtro. Riket, återstäldt i ro, njuter nu ett fullkomligt lugn både inom och utom dess landamären, och den Högstes hand, som på ett så besynnerligt sätt beskyddat detta rike, som ofta dragit det utur de största faror, synes nu på ett märkeligt sätt vaka öfver vårt tillkommande öde och befästa tronen för långliga tider. Mitt hjerta för eder, gode herrar och män, är af eder kändt. Född Svensk, har jag från de spädaste åren älskat mitt fädernerike, och sedan Försynen upphöjt mig på min faders tron och satt styrseln i mina händer, har mitt första syftemål varit att öfvertyga eder, att jag anser mitt folk som mina barn. Då allt pålägger mig denna skyldighet, som konung, som medborgare, huru mycket mera blifver den icke ökad, då jag nu snart som fader får arbeta för mitt barns arfrike! Få dagar återstå, till dess jag hoppas i edra armar kunna anförtro den, hvilken Försynen mig gifvandes varder till min ålderdoms tröst och min trons stöd» . ..

Talet utsades med rörelse, ända till tårar.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll