1766 års ständer hade utsatt nästa lagtima riksdag till
medlet af Oktober 1770 och till församlingsort, emot vanligheten, bestämt
Norrköping af fruktan för de oroligheter, som möss-systemet redan den
tiden hade väckt i hufvudstaden. Konungen gjorde väl föreställningar
så väl mot obeqvämligheten af samlingsorten som emot rådkammarens beslutade
delning, i följd hvaraf endast några rådsherrar skulle begifva sig med
konungen till Norrköping, men de öfrige emellertid föra regeringen i
Stockholm. Men rådets tanke blef gällande. 1769 års urtima riksdag sammanträdde
i Norrköping den 19 April.
Vi meddela några utdrag ur kronprinsens bref 92
under riksdagen till grefve Karl Fredrik Scheffer:
Norrköping den 17 April 1769. »Allt tyckes gå bra. Norrköping
är ej en så ohygglig stad, som man sagt.
Den 20 April. Det är omöjligt att omtala alla partiintriger
under dessa sista tre dagar och nätter (före riksdagens början). Det
må vara nog att säga er, att man inlurat bönder om natten och gömt dem
på landställen bredvid staden så väl, att det kostat mycken möda att
få rätt på dem. Emellertid ligga vi öfver, oaktadt allt besvär motparten
gör sig. I går kl. half 9 f. m. lät konungen utropa riksdagen, och kl.
half 11 blef Gother 93
vald till talman för borgareståndet med 95 röster mot 18. Man hade tillsagt
bond-sekreteraren att anslå plenum till talmansval hos bönderna. Men
denne, Palén 94,
köpt af mössorna, har ej gjort det, hvarför valet blifvit uppskjutet
till i dag. Bönderna ha valt fyra af sina medbröder för att granska
fullmakterna, och just de fyra, som blefvo för rådets sak uteslutna
ur ståndet vid sista riksdag. Hos presterna ville man vinna talmansvalet
med surpris. Serenius 95
presenterade sig med sitt anhang för dörren af Stora kyrkan och ville
låta välja sig, ehuru intet anslag skett. Lyckligtvis hade biskopen
i Linköping 96
blifvit förut averterad och redan om qvällen tagit till sig kyrknycklarna.
Biskopen i Strengnäs måste återvända, något skamlig öfver det misslyckade
försöket. I dag kl. 9, då presterna samlades, har biskopen i Linköping
blifvit vald genom acklamation enligt gammal sed, då ärkebiskopen 97
är frånvarande; och kl. 11 har Olof Håkansson 98
blifvit vald i bondeståndet med 100 röster mot 20. Grefve Fersens val
hos adeln är otvifvelaktigt. Man kan ej vara nöjdare, än jag är, med
Norrköping. Staden är glad, och man lefver här förträffligt. Mössorna
bita sig i fingrarna af harm att ha låtit oss komma hit. Hofvet är mycket
kommunikativt. Jag går alla dagar till fots till riddarhuset, blandar
mig i hopen och dröjer en halftimme under samtal med dem, jag känner.
Kl. 1 är cour hos konungen, och deras majestäter spisa alla dagar publikt.
Kl. 6 samlas man hos mig, kl. 7 hos drottningen. Från hertigen af Choiseul
har jag fått ett högst artigt svar på mitt bref. Pechlin bedrager oss,
säger man, eller vill bedraga oss i den stora saken 99.
Så mycket sämre för honom. Landtmarskalksvalet är säkert och sker om
lördag. 100
Den 27 April. I morgon eller öfvermorgon skall man tacka
konungen för ständernas sammankallande och anhålla, att han ville befalla
kungen i Stockholm 101
att komma hit. Konungen skall sända denna befallning med den unge grefve
Cronstedt, sjelf son åt en af dessa presidenter 102,
hvars hufvud närvarande regering velat taga, om den fått öfverhanden.
Den 1 Maj. I dag har sekreta utskottet begynt sina sammankomster.
Affären om rådsherrarnes afsked förekommer. Desse herrar böra akta sig.
Den minsta trotsighet kan kosta dem lifvet. Bitterheten är stor och
sinnena upphetsade. Vi erhålla i detta ögonblick underrättelse, att
kejsarinnan samlat krigsfolk i Petersburg och rustar i Kronstadt. —
(Ryssland och Danmark befarade nämligen en förändring af svenska regeringssättet
till konungamaktens fördel och ville förekomma den. Det fans en hemlig
artikel i den år 1766 emellan dessa makter ingångna traktaten, hvari
Danmark förband sig att samverka till upprätthållandet af dåvarande
regeringssättet i Sverige med Ryssland, som genom 4: de artikeln af
nystadtska freden redan ansåg sig ha garanterat 1720 års regeringsform.
Kronprinsen bifogar i egenhändig afskrift en depeche från franska ministern
i Danmark, der denne säger: »I ett samtal med grefve Bernstorf har jag
kunnat se, att den sjörustning, Danmark förehafver, gäller Sverige.
Jag har lika tydligt kunnat se, att, om landtmarskalken och sekreta
utskottets ledamöter blifva valda bland mössorna, den danska eskadern
ej kommer att utlöpa. I alla fall kommer den väl blott att göra en kostsam
och onyttig promenad. Men grefve Bernstorf måste dricka denna kalk.
Han ser ingen säkerhet för Danmark, utan i Sveriges närvarande regeringssätt,
och han måste söka behaga Ryssland»).
Den 5 Maj. Jag gör mig ett verkligt nöje af att underrätta
eder om de tre nya rådsvalen 103.
Ni kan ej tvifla om den del jag tager i er brors upphöjelse, ej blott
såsom vän, utan såsom svensk medborgare och prins. Stockenström har
först i går afton samtyckt och, jag vågar säga, endast på mina skäl,
sedan han blifvit förgäfves ombedd i mer än 8 dagar af konungen, grefve
Fersen, drottningen och hela partiet. Slutligen gick jag till honom
i går afton; och han har gifvit vika för mina skäl. Grefve Bjelke har
också länge undanbedt sig, men ändtligen gifvit efter för konungen
Den 28 Maj. Tragikomedlen är slutad 104,
och vi resa ifrån Norrköping den 1 Juni. Jag har mycket att säga er,
men vågar ej anförtro det åt pennan. För Guds skull afslå ej kallelsen
att åter inträda i rådet. 105
Åkerö den 2 Juni 1769. Jag är mycket missnöjd med
det sätt, hvarpå man behandlar rådets afsked och konungens justifikation.
Allt detta har blifvit handteradt ej såsom ett högmålsbrott, utan såsom
en simpel partisak. Grefve Tessin, hos hvilken jag nu är, har haft den
tillfredsställelsen att hos sig förena hela den kungliga familjen. Han
synes härigenom föryngrad, ehuru han är mycket förfallen. Drottningen
har nu behandlat honom med den största aktning.
Ekolsund den 19 Juni. Jag är ej nöjd med le comte de Modène,
som man berömt så mycket. — Nu låter jag möblera min kammare, jag läser,
jag hackar i min trädgård. Se der mina sysselsättningar! Men om söndag
måste jag lemna allt.
Karlberg den 6 Juli. Grefvarne Schwerin, Erik Sparre,
Barck, friherrarne Posse och Sinclair hafva blifvit inkallade i rådet.
106
Stockholm den 10 Nov. Riksdagssakerna grumla sig mer
än någonsin.
Ekolsund den 17 Nov. Återkommen sedan i går uti min enslighet,
för att trösta mig efter vårt nederlag i tisdags, skrifver jag eder
till i mitt hjertas bitterhet. Det grämer mig ej så mycket, att vi tappat
konstitutionssaken — sådan den nu var, skulle den tjenat oss till intet
— men att se min nation förderfvas till den grad, att den sätter sin
lycka i anarkien. Ni vet bäst, huru litet det skulle kostat mig att
för ett år sedan med ett enda slag göra slut på alla dessa oordningar.»
Dessa yttranden visa redan, att fortsättningen af denna
riksdag, hvilken, efter att ha börjat i Norrköping den 19 April 1769,
ej slutades i Stockholm förr än d. 30 Jan. 1770, icke svarade emot de
förhoppningar, begynnelsen hade ingifvit. Med kullkastandet af mössornas
finansplan tillskyndades väl hofvet stora fördelar. Konungens och drottningens
skuld, omkring 20 ½ tunnor guld 107,
äfvensom arfprinsarnes förklarades för rikets; hofstaterna bestämdes
och ökades, indragna pensioner och löner återstäldes, och medel anslogos
till kronprinsens och arfprinsarnes utländska resor. Men om den stränga
sparsamhet, hvarmed mössorna hade sökt att allt för plötsligt bota det
krigiska hattsystemets efterlemnade finansiela oreda, i början genom
sina följder hade verkat mycken obelåtenhet i landet, så väckte de nu
till väldet återkomna hattarnes slöseri med pensioner, gratifikationer
och ersättningar af alla slag 108
farhågor, som ej voro utan inflytande på allmänna tänkesättet. Det begynte
blifva gynnande för deras motståndare, och hattarne ville ej våga resten
af sin popularitet på försöket att ombilda författningen; med hvilket
de i sjelfva verket aldrig haft allvar. Då det kom till den länge uppskjutna
hufvudfrågan om ökade rättigheter för konungen — en fråga, som man blott
vågade låta framskymta under föregifvandet att vilja återställa 1720
års regeringsform till dess simplicitet eller primitiva renhet,
— blef riksdagen likasom förlamad. Hinder, som för de ledande particheferna
ej syntes ovälkomna, hopade sig och betogo snart allt hopp om en önskad
utgång. Huru kunde man ock vänta, att samma parti, som år 1756 hade
stadgat sitt välde med en blodig seger öfver konungamakten, hvilken
då fåfängt sträfvade utöfver de allt trängre gränser, hvarmed den blifvit
omskrifven, nu i sin royalism skulle gå längre än att deraf låna skenet?
— Det var i detta afseende alldeles detsamma, hvilketdera partiet var
i besittning af väldet »Hvart stånd hade sina konungar, och de hade
möda vid att aflemna spiran till Sveriges» 109.
Den uppmärksamhet, som ständerna visade kronprinsen att
erbjuda honom säte och stämma i senaten, afslog han. Ett bref till baron
Bunge 110,
dateradt Ekolsund den 15 Juli 1769, redogör för skälen till detta afslag.
Han ansåg sig ej tillständigt att emottaga en plats, på hvilken han
skulle finna sig sin faders kungliga myndighet motsatt. Huru han emot
riksdagens slut bedömde ställningen, ses af hans egenhändiga koncept
för en depeche till baron Bréteuil, hvars innehåll var ämnadt att meddelas
hertigen af Choiseul. Den är daterad den 11 Nov. 1769. [Förläggarens
anmärkning: I förra upplagan står: Grefve Creutz, såsom
den till hvilken den af kronprinsen uppsatta depeschen af den 11 Nov.
1769 var stäld, hvilket här blifvit ändradt till: Baron
Bréteuil, på grund af en anteckning å originalet
i franska utrikesministeriet.] Vi anföra den efter vanligheten
i öfversättning och utdrag.
Sedan mot all förmodan — heter det — den helsosamma plan,
som konungen och franska hofvet hade föresatt sig vid denna riksdag,
felslagit, är det nödvändigt att söka orsakerna dertill och att utfinna
sådana botemedel, som, då de frälsa detta olyckliga rike, tillika kunna
göra det till en för Frankrike nyttig bundsförvandt. Sedan finansfrågan
upptagit tre månader af riksdagen och delat hela partiet, ville man
åter företaga densamma, då böner och äfven hotelser af franska ambassadören
ändtligen förmådde landtmarskalken att komma till konstitutionsfrågan,
hvilken man undvikit allt ifrån riksdagens början. Emellertid hade i
Augusti månad en skrift utkommit emot närvarande författning, och som
sönderslet den heliga slöja, hvarmed regeringsformen af 1720 blifvit
omhöljd. Man hade öfverenskommit med konungen och med Frankrike att
just ändra de delar af regeringsformen, som i denna skrift anföllos.
Men hattarne gåfvo vika för motpartiet. Skriften blef aktionerad i hofrätten,
förbjuden och författaren sakfäld till högsta böter 111.
På samma gång anstäldes för syns skull äfven åtal mot en mösse-skrift,
kallad »Upplysning för svenska folket» 112,
som på det häftigaste angrep konungen och rikets kollegier. Men detta
blef utan följd, och Pechlin triumferade. Sådant är partichefernas uppförande.
Presidenten Höpken 113
ingaf ett memorial till de fyra stånden, åsyftande förändring i hvad
förordningen år 1766 stadgat angående justitiekanslers-embetet 114.
Detta memorial blef remitteradt till justitie- och sekreta-deputationerna
af sekreta utskottet. Flera memorial i konstitutionssaken inlemnades
af Ehrensvärd 115,
Rappe 116,
Stjerngranat 117.
Men deputationerna togo till grundval ej blott regeringsformen af år
1720, utan äfven konungaförsäkran af år 1751: tvänne hvarandra alldeles
motstridiga lagar. Man försvarade sig dermed, att äfven den senare var
besvuren. Således kunde blott smärre jämkningar komma i fråga. Memorialens
författare fingo uppdrag att till ett helt sammanföra sina tankar i
en skrift, som i den stora deputationens namn skulle afgå till plena.
Denna skrift borde åtföljas af en säkerhets-akt till personliga
säkerhetens helgd, lik Englands Magna Charta, hvari de åsyftade
verkliga förändringarna af våra lagar borde upptagas, grundade på skilnaden
emellan den lagstiftande och den verkställande makten. Man tviflade
ej om denna saks framgång. I Frankrikes ögon utgjorde den en hufvudpunkt.
Landtmarskalken bad äfven mig 118
på sitt ord försäkra franska ministern om en lycklig utgång; hvilket
jag äfven gjorde samma afton i närvaro af grefve Lazy 119.
Men till allas stora förvåning skilde sig de nämde herrarnes projekt
ifrån denna mening. I säkerhets-akten 120
blef det ej fråga om konungen. Man hade ej satt några bommar for ständernas
makt att förändra grundlagarne. Rådet stod osäkrare än någonsin. Befordringarna
blefvo lemnade i samma skick, hvari 1766 års förordning hade försatt
dem, ännu mindre gynnande för konungen än tjenstebetänkandet af
år 1756, som likväl hade blifvit dikteradt af en ytterlig hätskhet.
121
Emellertid lät landtmarskalken denna skrift passera och
remitterade den till plena, utan att konsultera konungen eller rådet
eller franska ministern. Men borgareståndet afslog äfven detta projekt,
utsättande det till nästa ständers granskning. Bönderna, som eljest
under riksdagen varit hattar, följde häruti med mössorna. Borgmästaren
Schauw i Landskrona hade determinerat borgerskapet till detta olagliga
steg, men blef ej oroad derför. 122
Baron Pechlin, som på det ovärdigaste sätt bedragit partiet
och förklarat sig för mössa, blef äfven lemnad i ro, ehuru det var fråga
om att utesluta honom från Riddarhuset, och konungen hade fordrat detta.
123
Konungen ville ej anklaga Fersen för elak vilja. Men hans
maj:t kan icke dölja för sig, att denna framlyser hos de chefer, som
opererat under honom. De ha genom öfverdrifna framställningar allarmerat
grefve Fersens sinne. De ha återkallat minnena af 1756 års sorgliga
katastrof för samma orsak. Man kan ingenting hoppas, så länge affärerna
äro i deras händer. Konungen, liksom hans allra kristligaste majestät,
är fullkomligt öfvertygad derom. Frankrike bör indraga allt vidare understöd.
Då cheferna ej mer kunna styra riksdagen, skall denna sluta med samma
konfusion som de tre föregående. Det är af detta sista ögonblick, som
konungen hoppas kunna begagna sig; och i denna mening har grefve Modène
redan skrifvit till sitt hof om nödiga medel för att understödja ett
afgörande steg, som nu måste företagas landtmarskalken ovetande, men
till hvilket han skall se sig tvungen att samtycka genom de förbindelser,
som han ingått redan före riksdagens sammankallande. Konungen smickrar
sig så mycket snarare med hopp om lycklig utgång, som en stor mängd
hattar hafva yttrat sitt missnöje med det ovärdiga sätt, på hvilket
konungamaktens rättigheter blifvit behandlade, hvilka man ej ens har
nämt. Hofvets moderation fortfar att förvärfva det nya anhängare.
Konungen, som påminner sig det nit och den tillgifvenhet,
ni alltid visat honom, och att det är ni, som först återknutit de band,
hvilka nu förena bägge hofven, har befalt mig att underrätta er om sakernas
ställning, på det att ni må kunna aflägga berättelse derom för hertigen
af Choiseul. Kan intet uträttas för förändringen af våra lagar, skola
de fordrade medlen återställas. Om riksdagen slutar, utan att ändamålet
vinnes, återstår blott att genom styrkans lag söka att återbringa ordning
i ett rike, i hvilket mildhet och ädelmod intet kunna förmå. Detta medel
skall blifva verksammare, ehuru äfventyrligare . . .
Det är tillräckligt bekant, att riksdagen slutades, utan
att det nyssnämda ändamålet, som hattarne kallade en förenkling
och hofvet en förändring af regeringslagarne, vans eller kunde
vinnas. Bägge hade tvärt om genom olikhet i ändamål och missförhållandet
i medel kommit i en så falsk ställning till ständerna och till hvarandra,
att ett ökadt misstroende på alla håll var enda frukten af den med så
glänsande förhoppningar började 1769 års riksdag.
Det är med tillfredsställelse vi vända oss från dessa
ofruktbara intriger till uttrycket af menskliga känslor. Följande bref
från kronprinsen till landtmarskalken grefve Axel Fersen af den 15 Dec.
1769 skall säkert ingen läsa utan deltagande. __ Man säger mig
just nu, att grefve Tessin fått anfall af en häftig blodspottning. 124
Det skulle vara skamligt för nationen och förhatligt för partiet, om
denne vördnadsvärde gubbe skulle dö utan tröst och utan något bevis
af de nu församlade ständernas deltagande i hans bedröfliga belägenhet.
Jag behöfver ej påminna er, min grefve, att konungen, rörd af det tillstånd,
hvari hans maj:t hade sett honom redan i sistlidne Juli månad på Åkerö,
önskat, att ständerna återgåfvo honom den pension, som man vid sista
riksdagen tog ifrån honom. Hans maj:ts framställning i detta afseende
har länge sedan gått till plena ifrån sekreta utskottet. Presteståndet
har äfven bifallit; men jag vet ej, hvarför saken icke kommit under
öfverläggning hos de öfriga tre stånden.
Jag underrättas i detta ögonblick, att ni skall hålla
plenum i morgon, och att detta skall bli det sista före helgen. Grefve
Tessins sorgliga belägenhet och riksdagens snart förestående slut tvinga
mig att besvära eder med dessa rader. Jag tror mig ej behöfva säga alla
de starka, rörande skäl, som tala för, att ni i morgondagens plenum
söker genomdrifva denna sak. Jag vet, att ni blott behöfver rådfråga
edert hjerta. Jag skulle ej ens skrifvit, om jag icke fruktat, att mängden
af edra göromål kunde komma er att förgäta detta. Grefve Scheffers pension,
som sammanhänger med grefve Tessins 125,
blir, hoppas jag, ej heller glömd. Jag vet, att i afton är en samling
hos presidenten Höpken. Bered der saken! Säg dem, att det i dag är ett
år, sedan hans maj:t satte sin krona på spel för att rädda staten 126
och äfven deras hufvuden, som äro de förnämsta i denna sammankomst 127.
Ett sådant minne bör tala till deras känsla och gifva mina ord mer vigt,
än allt hvad jag skulle kunna tillägga.»
1766 års ständer hade fråntagit riksråden Tessin och Scheffer
deras guvernörs-löner samt i stället för den halfva riksråds-lön, grefve
Tessin njöt, endast tillagt honom en årlig pension af 2000 daler silfvermynt,
som med 1771 skulle ökas till 4000 dlr. Nu församlade ständerna återgåfvo
guvernörs-lönerna till både Tessin och Scheffer ifrån den tid deras
pensioner indrogos; men beslutet derom, som den 8 Jan. 1770 inkom till
konungen, hann ej expedieras förr än dagen efter Tessins död. 128
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll