|
Nationalkonventets sammansättning. Nationalkonventet är den första nationalrepresentation som blifvit vald genom allmän rösträtt och, må vi upprepa och understryka det, med verklig allmän rösträtt (Ang. valrättsbestämmelserna, se sid. 456.). Valet af elektorer hade förrättats den 26 augusti, d. v. s. ungefär två veckor efter Tuileriernas eröfring och under det dubbla intrycket af denna händelse och af den fientliga invasionen. Själfva deputeradevalen, hade på landsbygden försiggått mellan den 2 och 10 september. Då hade man på många ställen ännu icke den minsta aning om septembermorden och på öfriga endast lösa rykten att hålla sig till. I Paris afslutades valen först den 23 september. Bland de valda 749 deputerade återfinner man flertalet af de patrioter, som utgjort lagstiftande församlingens vänster, och därjämte ett sjuttio-åttiotal af nationalförsamlingens forna medlemmar, såsom Robespierre, Buzot, Pétion, Grégoire, Barère. De nya männen voro till stor utsträckning valda bland de departementala eller kommunala styrelsernas medlemmar. Därjämte funnos några industriidkare, en del handlande och en mängd jurister, men blott en enda arbetare, en vapensmed vid namn Pointe. Den borgerliga prägeln var fullständigt dominerande. I Paris hade valstriden stått mellan å ena sidan girondisterna och å den andra Robespierres och Dantons anhängare. Här voro Robespierre och Danton så att säga de stora öfvervalmännen. Robespierre hade stort inflytande i kommunen och han fortsatte sitt lömska fälttåg att genom smädelser och lögner göra girondisterna misstänkta. I synnerhet i södra Frankrike sökte dessa å sin sida hetsa upp passionerna mot Robespierre, som de beskyllde för planer att med Pariskommunens tillhjälp förslafva hela Frankrike. »Det var», säger Jaurès, »ett broderligt utbyte af infama smädelser, medan invasionens åska mullrade.»
Hvad parisarne i synnerhet förebrådde girondisterna var deras långvariga tveksamhet att göra slag i saken med konungen och deras fientliga känslor mot kommunen. Girondisterna kände sig nästan besegrade på förhand, de beklagade sig i sin press och angrepo häftigt Robespierre, men försökte icke något allvarligt motstånd. De moderata af de forna Parisrepresentanterna voro för länge sedan ur räkningen. Af de återstående föllo Condorcet och Brissot liksom alla andra, som på något sätt stått Gironden närmare, räddningslöst igenom. Valda blefvo Robespierre, Danton, Collot d'Herbois, Billaud-Varennes, Camille Desmoulins, Marat, Panis, Sergent, Fabre d'Églantine, David, och Robespierres broder samt slutligen hertigen af Orléans. Denne, som fjäskat mycket för jakobinerna och låtit sin son, hertigen af Chartres, sedermera konung Ludvig Filip, bli medlem af klubben och visa sitt nit som sådan, antog nu namnet Filip Égalité. Ännu hade han icke låtit allt hopp falla att bli Ludvig XVI:s efterträdare på franska tronen. Målaren David och skådespelaren Fabre d'Églantine valdes på uttrycklig rekommendation af Danton, som stod i nära förbindelse med konstnärskretsar och önskade deras representerande i konventet. Marats val mötte en del motstånd. I landsorten spelade striden mellan Robespierre och girondisterna ännu icke någon nämnvärd roll. Hvad valmännen önskade var att få representanter, som voro med om konungens afsättning och betryggade revolutionens fullbordan. Om de sedan hörde till ena eller andra riktningen inom patrioternas stora parti, intresserade mindre. Men då girondisternas ledare voro mera kända ute i landet än Robespierres anhängare, behärskade de på det stora hela landsortens val, och åtskilliga af dem valdes på flera ställen. Bland de valda voro Brissot, Condorcet, Vergniaud, Isnard, Guadet, Gensonne, Louvet, Buzot, Barbaroux etc. Nationalkonventets konstituerande sammanträde ägde rum i Tuilerierna den 20 september med icke fullt hälften af de valda tillställdes. Pétion valdes till president, och sekreterare blefvo Condorcet, Brissot, Lasource, Vergniaud, Camus, alltså öfvervägande en girondistisk demonstration.
Dagen därpå förde den lagstiftande församlingen sina efterträdare till den stora ridhussalen, där den själf haft sina sammanträden. Den afgående representationens president hälsade de nya representanterna med att nu hade de »obegränsad makt» att ge landet en ny fri och folklig författning. Pétion svarade, att nu hölle konventet i sina händer »ett stort folks, ja hela världens och kommande släkters öde», dess uppgift vore att arbeta för hela mänskligheten. Konventet behöll denna lokal till den 10 maj 1793, då det definitivt installerade sig i själfva Tuilerierna. »Den nya representationen var, säger Jaurès, på en gång mycket gammal och mycket ung. Den var mycket gammal, ty den bar inom sig tre års revolution, d. v. s. flera generationer af människor och tankar. Huru mycket hade icke förändrats och försvunnit under det år, som gått sedan konstituerande nationalförsamlingen afträdt från skådebanan, helt visst medförande många krossade illusioner, men åtminstone bevarande den vissa tron, att den ändtligen gifvet landet en beståndande författning. Försvunna voro icke blott representanterna för de gamla, af nationalförsamlingen själf förintade privilegierade stånden. Huru många funnos väl kvar af tredje ståndets representation? Alla moderata, alla feuillanter, alla Barnaves vänner voro misstänkta eller i fängelse, desavuerade eller af revolutionen fällda. Af de sjuttio eller åttio, som återkommo från nationalförsamlingen, hade några som Grégoire, som Barère, som Robespierre nog kraft eller smidighet att begagna sig af eller afpassa sig efter de nya tiderna. De andra, obemärkta och uppfyllda af minnet af deras delvis försvunna stora verk, kände sig i sitt inre betryckta och liksom skeppsbrutna, upptagna på ett annat fartyg. Äfven hos girondisterna fanns oaktadt deras skenbara makt något fallfärdigt; oaktadt deras något konstlade glans låg öfver dem en dyster stämning. När de för knappt ett år sedan skyndade till lagstiftande församlingen, läto de vägarna från Bordeaux eller Marseille genljuda af sin larmande, bedöfvande glädtighet. De voro vältaliga, entusiastiska, bekymmerlösa och inbilska ungdomar. De skulle slå världen med häpnad, sätta fart i revolutionen, med skicklig hand upplösa eller med svärdet afhugga alla de knutar, som nationalförsamlingen icke kunnat reda ut. Att fullborda revolutionens seger vore icke det att tillvinna sig makten? Deras revolutionära förhoppningar och deras otåliga ärelystnad löpte sålunda in i hvartannat. Men nu voro de gripna af en hemlig besvikenhet, också af oro och en dyster förkänsla. Segern öfver hofvet hade de visserligen vunnit, men med tillhjälp af allierade, som förskräckte dem, af brutala händer, som kanske skulle krossa också deras ungdom och drömmar. Makten hade de haft i sin hand, men några obemärkta män från Pariskommunen hade varit tillräckliga för att rycka ifrån dem maktens trasor och fördärfva all deras glädje. Folket, som de trodde sig ha tjänat och äfven spridt glans öfver, hade i Paris vändt sig ifrån dem, och de hade trots sin seger känt folkgunstens förlust. Snara till nedslagenhet som till exaltation, mediterade de med en viss orkeslös romantism öfver sitt ödes egendomlighet, öfver lifvets drömlikt bedrägliga fåfänglighet. Redan nu kastade svårmodet en djup skugga öfver dem. Förgäfves äro de forceradt lifliga, komma med anklagelser och beskyllningar och en mångfald olika förslag; man har en förnimmelse af något trött och konstladt hos dem; det är ett i roten angripet träd, som mattar ut sig i sjukliga och öfverflödande löfsprickningar. Robespierre däremot var icke uttröttad eller melankolisk. Med stålsatt sinne och djup blick sökte han genom händelsernas förveckling sin och revolutionens väg. Men var han icke vorden gammal af trötthet, så var han det af hat, han kunde räkna sin ålder efter de lager af hat, som successivt afsatt sig i hans hjärta. Mot Mirabeau, mot Barnave, mot Lafayette, mot dem, som fördunklade honom eller raljerade med honom, mot dem också, som misskände hans djupa tro på demokratin, hade han stridt. Därpå hade andra kommit, som han också måste bekämpa, måste hata. Och i detta nya konvent tycktes de förhatade girondisterna ha ett fast tag. Skulle han vara dömd att ytterligare förnya sitt hat och utvidga det till hela den församling, hvaraf revolutionen och Frankrike väntade sin räddning? Som en mörk bergsjö, där många spillror drifva omkring, var konventet från första stund som en stor dunkel afgrund, där på olika djup simmade rester från en förgången tid. Men gjorde än lidelser och minnen denna stora församling gammal redan vid dess födelse, så spred sig dock däröfver en glans af sällspord ungdomlighet och beundransvärd mannakraft. Det var i synnerhet två saker, som föryngrade sinnena: dramats intensitet och dess klarhet. Det var nu icke längre tal om omvägar, om listiga kombinationer. Tre stora frågor kräfde sitt besvarande. En tragisk fråga: konungen var fången, hvad skulle man göra med honom? En oafvislig fråga: konungadömet var störtadt till marken; hvilken byggnad skulle uppföras i dess ställe? Kriget vidgade ut sig. Huru uppehålla det och hvad skulle man uppställa som dess slutmål? Det var en fråga på lif och död. För konventet voro dessa problem brännande. Ve de oförsiktiga! Men ock från första dagen ve de ljumma! (Jaurès.) Dantons bemödanden att ena och lugna. Från första stund insåg Danton nödvändigheten att lugna och ena sinnena. De besittande, stora och små, hade nyligen blifvit uppskrämda af den jordsocialism (loi agraire) som två af kommunens medlemmar, Momoro och Dufour, tycktes göra propaganda för under sin beskickning som regeringens emissarier i Normandie. Danton ville skingra dessa farhågor. Girondens hetsiga polemik hade hos många väckt en tro på att Danton, Marat och Robespierre verkligen åsyftade en diktatur. Må man då göra ett slut på denna legend om ett triumvirat. Frankrike började frukta Paris' despotism. Må det bli veterligt, att för hvarje lag skulle fordras hela folkets ratifikation, Frankrikes uttryckliga sanktion. Danton besteg talarstolen den 21 september: Vid ljudet af de kanoner, hvarmed hufvudstadens medborgare krossade despotismen, hade han af konventets företrädare mottagit sina ministeriella funktioner. Nu då arméernas förening och folkrepresentanternas sammanslutning vore verkställd, ville han återlämna dessa till konventet, och han talade endast som ett folkombud. Genom en högtidlig förklaring borde konventet låta allt folket veta, hvilka känslor och grundsatser skulle leda konventets arbeten. En annan författning kunde icke existera än den, hvars lydelse godkänts af flertalet af de primära församlingarna. Då skulle ock försvinna de tomma spökbilderna af en diktatur, de absurda till folkets uppskrämmande uppgjorda historierna om ett triumvirat. Af icke mindre vikt för friheten och det allmänna vore en annan förklaring. Hittills hade man måst hetsa upp folket för att föra det fram mot tyrannerna. Nu måste lagarna vara lika skräckinjagande mot dem, som förgrepe sig däremot, som folket varit det mot tyrannen; de måste straffa alla brottsliga, på det att folket icke må ha något att önska. Förträffliga medborgare ha kunnat tro, att varma frihetsvänner skulle kunna skada samhällsordningen genom öfverdriften af sina principer. »Nåväl, må vi här afsvära all öfverdrift; må vi förklara att all territoriell besittning, individuell och industriell, må bli beständigt upprätthållen och alla offentliga utskylder uppbäras. (Enhälligt bifall.) Må vi därpå hågkomma, att vi ha allt att revidera, allt att skapa på nytt; att till och med rättighetsförklaringen icke är utan fläckar och att den bör undergå ett verkligt fritt folks granskning.» Det var ett beundransvärdt program af handling och enighet, af hänförelse och ordning; att organisera en revolutionär rättvisa för att undanröja all förevändning till spontana och våldsamma folkrörelser, att slå ned revolutionens fiender, men betrygga allas lydnad för lagen, att genom hela folkets rådfrågande skingra diktaturens fantasier, det vore att lämna åt revolutionen och folket all dess styrka genom att reglera den. (Jaurès.) Dantons afsikt var helt visst också att afväpna och lugna girondisterna. Om de verkligen fruktade en allmän anarki och därmed Paris' diktatur, voro all Dantons ord och förslag beräknade på att lugna dem. En af de påstådda »triumvirerna» fordrade, att Frankrikes allmänna vilja skulle alltjämt vara verksam och suverän. En af de påstådda »samhällsupplösarne» ville återföra under lagen de öfversvallande revolutionära krafterna. Det var han, Danton sköflingens och anarkins påstådde gynnare och befrämjare som påyrkade, att äganderätt utan åtskillnad skulle respekteras och skyddas. Enhälligt antog konventet Dantons förslag och förklarade 1) att det icke kunde finnas någon annan författning den, som antoges af folket; 2) att personer och egendom stodo under nationens beskydd. Som en »revolutionär suverän» och icke en usurpatör har konventsledamoten Baudot karakteriserat Danton. Han menade därmed, att Danton styrde sinnena med stora och ädla medel, icke genom illistiga eller tvetydiga förfaringssätt och att hemligheten af hans styrka var att han handlade djärfvare och klarare än andra i de stora gemensamma intressenas tjänst. Också denna gång tog han sin plats i revolutionens och lifvets medelpunkt. Där ville han förena alla viljor, alla sinnen. Äfven denna gång bemödade han sig att förebygga alla skadliga slitningar och låta i en stor nationell rörelse ryckas med de stridiga lidelserna. Aldrig hade Danton på ett ädlare sätt utöfvat denna sin revolutionära suveränitet än den dag, då han, efter att ha ägnat allt sitt hjärta, all sin energi åt försvaret af den inkräktade fosterjorden, vid återlämnandet af sin med deputerademandatet oförenliga ministeriella makt uppdrog denna stora plan af endräkt, klokhet och styrka. Vid samma sammanträde störtade Collot d'Herbois upp i talarstolen och begär med några ord, att församlingen skulle utan en minuts dröjsmål uppfylla nationens önskan att besluta konungadömets afskaffande. Det vore icke att göra intrång på nationens vilja; det vore att ge helgd åt densamma. »Hvad tjänar det till att debattera», utropar Grégoire, »när alla äro öfverens? Konungarne äro i den moraliska världen hvad vidunder äro i den fysiska. Hofven äro brottets verkstäder, korruptionens härd och tyrannernas lya. Konungarnes historia är nationernas martyrhistoria.» Enhälligt besluter konventet konungadömets upphäfvande. Med handklappningar, bravorop, hattarna i luften, eder att genomföra detta beslut i trots af alla förenade tyranner, ropen: »Lefve friheten och jämlikheten! Lefve nationen» gåfvo konventsmedlemmarne och åhörarne uttryck åt sina känslor vid detta tillfälle. Ropen: »Lefve nationen», hade kvällen förut genljudit vid Valmy från revolutionens soldater. Och ett kompani frivilliga jägare defilerade nu inför konventet och. hälsade med sitt bifall och sina eder konungadömets af skaffande. »Medan ni med edra vapens makt försvaren friheten», yttrade konventets president till dem, »skall konventet försvara den med lagarnas makt. Konungadömet är afskaffadt.» På detta sätt anknöto sig alla känslor, alla krafter, och soldaterna medförde som ett ytterligare vapen lagstiftande kårens beslut. Konventet beslöt därefter, att protokollet för sammanträdet skulle genom särskilda kurirer öfversändas till departementen och arméerna och beslutet högtidligt proklameras i Paris och landets öfriga kommuner. Alla tidningar inregistrerade högtidligt beslutet och t. o. m. den tidens Posttidning, Gazette de France, beskref, hurusom, vid beslutets fattande, salen uppfyllts af glädjerop och alla armar höjts mot himlen, som för att tacka försynen för att Frankrikes jord blifvit befriad från det största plågoris, hvaraf världen hemsökts. Men vid detta sammanträde den 21 september, då konungadömet blef utplånadt, utsade ingen talare ordet republik. Det var först på kvällen samma dag, på gatan som det sprang fram på Paris' läppar. Staden, hvars verk den 10 augusti var, ville icke invänta följande dag för att proklamera konungadömets utplånande. Vid facklors sken och med en kolossal tillströmning af människomassor oaktadt det ogynnsamma vädret skedde proklamerandet. Man ville ock illuminera, men blåsten och regnet släckte marschallerna och ljusen. Men hvad som är märkligt är, att i den allmänna glädjen ett nytt rop lät höra sig: Lefve republiken! Paris hade med gladt mod löst det problem, inför hvilket politikerna darrat. Konventet hade samma kväll ett nytt sammanträde. Två sektioner från Paris infunno sig då och aflade ed på att upprätthålla — republiken — denna republik, hvarom konventet ännu icke hade talat. Och en deputation från Versailles' kommunalstyrelse meddelade, att nya frivilliga nyss satt sig i marsch svärande att rädda republiken. Konventet förvånades, men applåderade. Tärningen är kastad; konventet skall godkänna republiken. Följande dag, den 22 september 1792, föreslår Billaud-Varenne, att hädanefter alla handlingar skola dateras franska republikens första år. Detta blef beslutet, och man beslöt också förändringen af alla offentliga signet, till att de hädanefter skulle framställa en kvinnofigur, stödjande sig med ena handen mot en knippa och i den andra hållande en lans uppbärande frihetens mössa. Det hela gick på några minuter, och konventet öfvergick sedan till andra frågor. Tidningarna talade nästan ingenting om republikens upprättande, och den af Girey-Dupré redigerade »le Patriote français» är den ende som utropar: »Nu har republikens sol gått upp; konungadömets mörker har försvunnit.» En stor farhåga mötte republikens införande, nämligen den för »federalismen», som presenterade sig under två motsatta former: provinsernas federation, och därom ansågos några af girondisterna drömma; kommunens federation under Pariskommunens diktatur, och det var det af Marat formulerade systemet. Konventet ville undanröja dessa farhågor och grundade uttryckligen republiken genom att den 25 september besluta, att »franska republiken är en och odelbar». Några ögonblick efter beslutet om republiken fick konventet mottaga budskapet om framgången vid Valmy. Ännu några veckor, och det skall icke längre finnas några fiender på fosterlandets jord. Republiken mäktar alltså hvad monarkin icke förmått: rädda Frankrikes oberoende. De gamla fördomarna försvinna; republikens idé blir populär. Folket skall bekräfta beslutet af den 22 september genom att med sina röster antaga författningen af 1793. Man skall gå i döden för republiken, eftersom det är det segrande och oberoende fosterlandet. Däraf ropet: republiken eller döden! Republiken skall ha sina hjältar, sina apostlar och sin kult; den är 1792—1795 det personifierade nationella medvetandet. * * * Det dröjde med afgörandet af konungens öde. Trots alla påstötningar från klubbar, sektioner och kommunen gjorde sig konventet ingen brådska. Motsatsen kunde dock nästan synas ha legat i dess eget stora intresse. Det tycks ju vara åtskilligt som talar för den t. ex. af Jaurès häfdade uppfattningen, att ett konungens domfällande redan i oktober vid konventets början hade haft helt andra följder än de som föranleddes af dröjsmålet. Landet hade nu befunnit sig under intrycket af den 10 augusti och i sin vrede lättare funnit sig i det djärfva åtgörandet. Den häpnad, som vid denna tid bemäktigat sig Europa efter revolutionens oväntade segrar, skulle genom konungens domfällande och domens verkställighet öfvergått i förvirring och måhända medfört den europeiska koalitionens upplösning. I alla händelser är det visst icke sagdt, att domen öfver konungen då skulle ha blifvit ett tillräckligt drifvande motiv för England att besluta sig för ett krig, hvarför det syntes ganska ohågadt. Världen skulle ha blifvit öfverraskad af händelsernas snabba utveckling. Men var man således lätt på det klara med den saken, så voro dock meningarna ganska delade i andra afseenden. De funnos, hvilka lika som Saint-Just och Robespierre urgerade, att man icke skulle bry sig om att anställa någon formlig process mot konungen, utan att han skulle dömas som fiende, summariskt enligt folkrätten, icke enligt den allmänna lagen.
Den tjugufemårige Saint-Just, Robespierres fanatiske förtrogne, tog nu för första gången till orda i konventet: »En dag måhända skola människor, lika fjärran från våra fördomar som vi från vandalernas, förvåna sig öfver barbariet hos ett sekel, då det var likasom en religiös akt att döma en tyrann, då folket, som hade en tyrann att döma upphöjde honom till rangen af medborgare, innan man undersökte hans brott. — Man skall förvåna sig öfver, att man i adertonde århundradet var mera efterblifven än på Cesars tid: då blef tyrannen mördad midt i senaten, utan andra formaliteter än tjugutvå dolkstyng, utan andra lagar än Roms frihet. Och i våra dagar processar man vördnadsfullt med en folkets mördare, gripen på bar gärning, med sin hand i blodet, med sin hand i brottet. De som fästa någon vikt vid rättvisan i en konungs straff, skola aldrig kunna grunda en republik. — Medborgare, om romerska folket efter sexhundra år af dygd och af hat mot konungarne; om Storbritanien efter Cromwells död såg trots sin energi konungar födas på nytt, hvad böra icke då bland oss de goda medborgarne, frihetens vänner frukta, då de se bilan darra i våra händer och ett folk redan på sin frihets första dag respektera minnet af sina bojor!» Och Robespierre, som i nationalförsamlingen exponerat sina filantropiska grundsatser och bestraffat människors djärfhet att döma till döden en af sina likar, underlåter visserligen icke heller nu att ånyo proklamera samma doktrin, men fordrar, att däri skall göras ett undantag med afseende på Ludvig XVI. Längre fram förbehåller han sig utsträckningen af detta undantag till tusentals offer. Han begärde, att man utan allt omständligt ordande skulle besluta att giljotinera konungen. »Här gäller det ingen process. Ludvig är ingen anklagad, ni ären icke domare, ni ären, ni kunnen blott vara statsmän och nationens representanter. Er tillkommer icke att afkunna en dom för eller emot en person, utan att vidtaga en åtgärd för den allmänna välfärden, att utöfva en handling af nationellt förutseende. Ludvig var konung och republiken grundad; den märkliga fråga, som upptar er, är afgjord genom dessa enda ord. Ludvig har blifvit detroniserad i följd af sina brott; Ludvig stämplade franska folket som rebell, han har till dess bestraffande påkallat sina yrkesbröder tyrannernas vapen; segern och folket ha afgjort, att han ensam var rebell. Ludvig kan således icke dömas; han är redan dömd . . . Folken döma icke som domstolar; de afkunna icke domar, de slunga blixten ned mot den skyldige; de döma icke konungar, de sänka ned dem i förintelsen. Den rättskipningen är lika mycket värd som domstolarnas. Ludvig måste dö, för att fosterlandet skall kunna lefva.»
Robespierre och Saint-Just fingo dock just icke så många med sig. Till och med Marat var af den åsikten, att man måste dock föra ett slags process mot konungen, innan man dömde honom till döden. Medan förhandlingar i denna fråga pågingo på de stunder, som debatterna i lifsmedelsfrågan, emigranterna och arméerna lämnade konventet öfriga, inträffade en tilldragelse, som bidrog att ytterligare upphetsa stämningen mot den fångne konungen och dref konventet till att ändtligen göra ett slag i saken. Mot slutet af sammanträdet den 20 november inträder nämligen helt oväntadt inrikesministern Roland och nedlägger på presidentens bord en massa papper. Han hade funnit dem i en gömma i en korridor i Tuilerierna invid konungens sofrum. Smeden, som hade varit behjälplig vid arbetet därpå, hade samma morgon röjt dess befintlighet. De papper, som förvarades där och som han hastigt genomgått, hade förefallit honom mycket viktiga och antagligen ägnade att kasta ljus öfver händelserna den 10 augusti och öfver dem, som därvid spelade hufvudrollerna. Enär dokumenten tycktes för flera af nationalförsamlingens och lagstiftande församlingens medlemmar vara mycket komprometterande, föreslog han konventet att till handlingarnas noggranna genomgående tillsätta en kommitté, hvari ingen som tillhört nämnda församlingar borde få plats. Detta inrikesministerns oväntade meddelande framkallade ett stort tumult. Roland fick med mycket fog mottaga förebråelser för att han, som eljest alltid ville synas så pedantiskt korrekt, öppnat skåpet och genomgått dess innehåll och därur uttagit handlingar, utan att ha underrättat de några steg därifrån sammanträdande delegerade, som konventet utsett till genomgående af Tuileripapperen, eller ens uppsatt ett formligt protokoll. Papperen kunde ha blifvit sofrade, flera af Rolands vänner och partikamrater kunde ha varit komprometterade, men ingen annan än Roland hade ju haft kännedom om innehållet. I klubbarna och pressen upprepades dessa förebråelser länge och hetsigt, och de spelade sedan en icke oväsentlig roll i striderna mellan gironden och berget. Gömstället i fråga var det historiska »järnskåpet». Det var dock intet skåp, utan endast en järnlucka, en och en half fot i fyrkant, som dolde en oregelbunden urholkning i muren. Urholkningen hade blifvit gjord af konungen personligen nattetid maj 1792, och hade därvid varit närvarande som medhjälpare en kammartjänare och smeden Gamain. Järnluckan hade konungen ock smidt själf i sin lilla verkstad i slottet. Gamain, som fastsatte själfva luckan i muren, hade sedan flera år tillbaka — som det tyckes mot tämligen dålig betalning — biträdt och handledt konungen i låssmide, som var hans stora favoritnöje och intresse. Han vägrade att mottaga den af regeringen erbjudna belöningen och begärde endast att ej bli nämnd. Hans namn blef ej heller yppadt i Rolands redogörelse. Som motiv för sin angifvelse uppgaf Gamain året efter konungens död sin önskan att hämnas för det förgiftningsförsök genom ett glas vin och en skorpa han varit utsatt för från konungaparets sida efter arbetets färdigblifvande. Endast ett kraftigt kräkmedel hade räddat hans lif, men han hade länge varit sväfvande mellan lif och död intill den dag, då han kunde uppstiga från sjukbädden och uppsöka Roland. Men hans hälsotillstånd hade senare alltjämt, förklarade han, varit så nedsatt, att han icke kunde sörja för de sinas uppehälle, utan måste i april 1794 ingå till konventet med begäran om understöd. Den blef honom ock beviljad. Huru det i verkligheten förhöll sig med denna — som det vill synas hart otroliga — mordhistoria torde dock icke vara möjligt att numera få fullt utrönt. Somliga påstå med den största bestämdhet, att den saknade all grund. Andra åter vilja icke medge det och erinra om den klassiska traditionen från ancien régime att låta obskyra medhjälpare och invigda försvinna, när de icke längre äro behöfliga. Hvad hade en enkel smeds lif att betyda i jämförelse med franska konungens säkerhet och monarkins välfärd. Järnskåpets papper voro mycket komprometterande för konungen, och den 3 december förklarade konventet sig berättigadt att fungera som domstol i den process, som samtidigt beslöts skola anställas mot Ludvig Capet, som han nu kallades. Konventet uppdrog åt ett utskott på 21 personer att utarbeta en rapport och anklagelseakten mot honom. Rapporten framlades af Robert Lindet den 10 december under rubriken: Tablå öfver Ludvig Capets brott och förräderier. Dagen därpå kom girondisten Barbaroux med själfva anklagelseakten. Samma dag, den 11 december 1792, inställde sig konungen för första gången inför konventets skrankor. Innan han införes, erinrar Barère, som var president, om stundens betydelse: »Europa iakttar er, historien antecknar edra tankar och handlingar. Den omutliga eftervärlden skall döma er med en obeveklig stränghet; må er hållning öfverensstämma med de nya funktioner, ni gån att utföra. Och ni medborgare å tribunerna, ni ären förenade med den nations ära och frihet, som ni tillhören. Ni veten, att rättvisan endast presiderar vid lugna öfverläggningar. Konventet förlitar sig er tillgifvenhet till fosterlandet och er vördnad för nationalpresentationen. Kommen i håg den hemska tystnad, som åtföljde Ludvig, då han återfördes från Varennes, en tystnad som föregår nationens dom öfver konungen.» Konungen inträder, och man framlägger trettiotre frågor till hans besvarande. Anklagelserna gingo hufvudsakligen ut på, att han hade deltagit i stämplingarna mot franska folket, understödt emigranterna med pengar och uppköpt spannmål och andra varor för att drifva upp priserna. Konungen bestred icke konventets domarkompetens. Hans försvarssystem gick ut på att neka eller att påstå, att han icke mindes, eller att icke igenkänna de framlagda handlingarna eller ens sin egen handstil eller ock att åberopa sig på författningen. Om järnskåpet förnekade han all kännedom. Han yttrade sig mycket kort och visade stort lugn. Men hans försvarssystem att neka till allt gjorde ett ogynnsamt intryck. Efter detta första förhör beviljade konventet konungen ett uppskof till utarbetande af sitt försvarsinlägg och tillät honom välja tre försvarsadvokater. Den gamle Malesherbes anmälde sig själf och de af konungen utsedda framstående juristerna Tronchet och de Sèze (från Bordeaux) förklarade sig villiga att mottaga uppdraget. Den 26 december inställde sig konungen åter inför konventet. De Sèze höll då ett stort försvarstal, på en gång försiktigt och kraftigt, han pläderade mycket habilt för teorin om den kungliga okränkbarheten: »Jag ser mig om efter domare, men ser endast anklagare. — Ludvig skall då vara den enda fransman, för hvilken icke existerar någon lag eller några former. Han kommer hvarken i åtnjutande af en medborgares sedvanliga rättigheter eller af en konungs privilegier och hvarken af den rätt hans förra ställning gaf honom eller den som tillkommer honom i hans nya. Hvilket förunderligt ofattligt öde träffar honom icke. Därefter öfvergick advokaten i ett lofordande af konungen som den gode härskaren, som alltid velat folkets väl, som varit Turgots stöd och den fria författningens skapare. Till sist vädjade de Sèze till historien. Den skulle en gång berätta, att Ludvig blifvit konung vid tjugu år och hade på tronen gifvit de bästa exempel, icke visat någon fördömlig svaghet eller demoraliserande lidelse. Sparsam och rättfärdig, hade han alltid visat sig som folkets vän, hade på folkets önskan afskaffat tryckande skatter och lifegenskapen på sina kronogods samt genomfört reformer i rättsskipningen och gifvit tusentals fransmän medborgerliga rättigheter. Folket kräfde friheten, han gaf det den. Han gick det till mötes med alla sina uppoffringar, och dock är det nu i folkets namn man kräfver — ja, medborgare, jag förmår icke afsluta meningen — jag stannar ansikte mot ansikte med historien. Kommen i håg, att den skall en gång fälla domen öfver er dom och att dess dom skall bli kommande seklers.» Konungen tog till orda efter sin advokat och protesterade i korthet mot beskyllningen att ha velat utgjuta folkets blod och vållat olyckorna den 10 augusti. Hans hjärta söndersletes af en sådan beskyllning.
Under de följande dagarna pågick i konventet en upprörd debatt om konungens öde med många sammanstötningar mellan girondisterna och berget. Bland girondisterna var stämningen delad och obestämd. De flesta af dem kanske önskade, att man skulle visa mildhet och öfverseende. Man kunde ha fått nog med våldsamheter. Andra af dem lutade åt den uppfattningen, att konungens afrättning vore rättfärdig och nödvändig för republikens betryggande. Men girondisterna ville samfälldt icke själfva ikläda sig ansvaret, utan det skulle skjutas på folket, som hade att genom en fri folkomröstning godkänna eller förkasta konventets bestut. Åtgörandet skulle då ligga hos »departementen». Denna åskådning häfdades af Vergniaud med stor vältalighet den 30 december. Han hyste uppenbarligen stort medlidande med konungen och önskade i sitt hjärta, att folket icke skulle döma honom till döden: Han bestred konventets rätt att fatta en definitiv dom; hvarje beslut af folkets representanter vore ett attentat mot folkets suveränitet, om den icke underkastades folkets uttryckligt uttalade eller tysta godkännande, och beträffande Ludvigs dom vore det senare icke nog. Döden är oåterkallelig och endast folket kan återkalla den Ludvig genom författningen gifna okränkbarheten. Konungens afrättning vore ock en oklok handling, som antagligen skulle leda till krig med England och Spanien. Äfven om man segrade, skulle kriget kräfva oerhörda offer. Hela samhället skulle undergräfvas genom angreppen från mäktiga yttre fiender och genom de skakningar, som den inre partistriden medförde. Förlamadt därigenom skulle det försjunka i dödslik dvala. »Tagen er i akt; låt det icke gå Frankrike midt under dess triumfer, som det gått de berömda egyptiska minnesmärken, som trotsat tidens tand: främlingen, som besöker dem, öfverväldigas af deras storhet, men om han tränger in i dem, hvad finner han då: liflös aska och grafvens stillhet. — Den 10 augusti fordrades det mod för att störta Ludvig; då var han ju ännu mäktig, men hvad fordras nu för mod för att sända den besegrade, afväpnade Ludvig till afrättsplatsen? En kimbrisk soldat trängde in i Marius' fängelse för att dräpa honom; men han flydde förfärad vid åsynen af sitt offer, utan att slå till. Om denne soldat hade varit medlem af senaten, tron I då icke, att kan skulle dragit sig för att rösta för tyrannens död? Kräfves det mod till en handling, som till och med den fegaste skulle vara i stånd att utföra!» Också Brissot talade för folkomröstning och betonade starkt det intryck Ludvigs afrättning skulle göra på Europa och i synnerhet på England. Men berget, jakobinerna, ville icke höra talas om någon vädjan till folket. De ville ha dödsdomen afkunnad af konventet utan vidare tidsutdräkt och därpå strax verkställd. I sitt stora tal den 28 december riktade Robespierre de mest våldsamma angrepp mot förslaget om vädjan till folket. Det skulle leda till ändlösa debatter i folkförsamlingarna, hvilkas kompetens icke kunde begränsas till frågan om straffet. Det skulle vara ett gyckel med nationens suveränitet, enär de fattiga, som voro upptagna af sitt dagliga arbete, icke kunde vara träget tillstädes vid de utdragna debatterna. Medan nationen förlamades af detta debatterande skulle fienden inkräkta landet. När då frihetens oförskräckta vänner ilade till landets försvar och utgöte sitt blod, skulle nationens drägg, de fegaste och mest fördärfvade, alla chikanens krypdjur, alla högfärdiga storborgare och aristokrater, alla de, som voro födda för att krypa inför en konung och under hans välde förtrycka, behärska folkförsamlingarna, som öfvergifvits af de enkla, behöfvande dygdiga människorna, och ostraffadt förstöra frihetshjältarnes verk, utlämna deras kvinnor och barn till träldom samt ensamma och oförsynt afgöra statens öden. Samtidigt hetsade Robespierre upp mot girondisterna, som han beskyllde för att i sin hycklade ondska åsyfta revolutionens förlamande, och ordade mycket sentimentalt om de faror, hvarmed dessa hycklare hotade honom och frihetens andra vänner. De voro för visso beredda att tjäna friheten med sitt lif, men innan dess kräfde han åtminstone, att tyrannen skulle gå före i döden. Det blef Barère, som slutligen fällde utslaget i den häftiga striden. Bland »slättens» medlemmar var han den mest bekante. Han var en smidig och behändig talare, men utan fasta åsikter. Hittills hade han stått girondisterna närmast, men rycktes med af den allt starkare kungafientliga stämningen i Paris. Han såg girondisterna vacklande och obeslutsamma och hade liksom en förkänsla af deras nederlag. Med stor skicklighet förintade han sofismen om den kungliga okränkbarheten. Med eftertryck framhöll han de praktiska olägenheterna af ett hänskjutande till folket och framkallade bilden af anarki och inbördes krig. Han kom till samma resultat som Robespierre, men genom den moderation, som präglade hans inlägg, gjorde det en helt annan verkan. Barère angrep icke girondisterna och uttalade sig med vördnad om Vergniauds ädelmod och öfverseende. Han beklagade, att det måste falla på hans lott att häfda den republikanska strängheten, principernas allvar, troheten mot valmännens vilja och den hårda nödvändigheten att låta tyrannen försvinna, för att betaga tyranniet allt hopp. Men han tog afstånd från Robespierre och i all synnerhet från Marat och några af Paris' sektioner. Om något skulle kunna förmå honom att ändra åsikt, vore det, att hans mening delades af en person, hvars namn han icke kunde förmå sig till att nämna, men som vore känd för sina blodtörstiga meningar. Barère talade en af debattens sista dagar, och sedan var det omöjligt att få stämningen att gå öfver åt annat håll. Konungen förklaras skyldig och dömes till döden. Den 7 januari afslutades debatterna och en vecka senare började omröstningen om följande tre frågor: 1) Är Ludvig skyldig till sammansvärjning mot folkets frihet och anslag mot statens säkerhet? 2) Skall nationalkonventets dom öfver Ludvig Capet underställas folkets godkännande? 3) Hvilket straff skall ådömas Ludvig? Den första frågan besvarades af 716 medlemmar med ja, de återstående af konventets 749 ledamöter voro frånvarande på grund af sjukdom eller offentliga uppdrag eller vägrade att rösta; det fanns dock ingen konventsledamot, som förklarade honom oskyldig. Därpå vidtog genast omröstningen om den andra frågan. Vädjandet till folket afslogs med 424 röster mot 283. Bland majoriteten befunno sig äfven några girondister, däribland Condorcet; flertalet af »slätten» röstade på Barères uppmaning tillsammans med »berget». Återstod nu alltså straffets bestämmande. Först debatterade man, om det skulle fordras enkel eller kvalificerad majoritet. Men Danton, som dittills varit frånvarande i Belgien på grund af konventets maktpåliggande mandat, var nu återkommen och uppträdde med stor energi mot tanken på kvalificerad majoritet. Man hade kunnat fatta sina beslut med enkel majoritet, när det gällde hela folkets öde, konungadömets afskaffande, republikens proklamerande, krigets förklarande. Hvarför nu då använda strängare, högtidligare former, då det gällde en individ, en konspiratör? Det blod, som utgötes i kampen, vore ock oåterkalleligt. Dantons åsikt blef den segrande. Den 16 januari kl. 6 eftermiddagen började själfva omröstningen om straffet, och den räckte oafbrutet i tjugufem timmar, eller till följande afton kl. 7. En efter en trädde konventsmedlemmarne upp i talarstolen och tillkännagaf sin mening med ett ord eller med ett litet anförande. Röstningen försiggick departementsvis. Man började med Haute-Garonne och den förste, som hade att afge sitt votum, var förutnämnde Mailhe, som framburit rapporten om konventets domarkompetens (se sid. 511). Han röstade för döden, men tillade att man borde taga i öfvervägande frågan om ett uppskof med afrättningen. Detta var deras sista utväg, som voro mot en afrättning. Girondisterna höllo som vanligt mycket dåligt tillsammans. Brissot, Buzot och Vergniaud röstade som Mailhe, men flera andra röstade för dödsstraff utan alla villkor. Dödsstraffets principielle motståndare Condorcet röstade för strafflagens hårdaste straff näst efter dödsstraffet. »Bergets» medlemmar röstade i sluten trupp för dödsstraffet utan några villkor. Så gjorde ock Ludvig XVI:s frände Filip Égalité, och han motiverade sitt votum med att det vore hans plikt att göra det, då han vore öfvertygad om att enhvar, som gjorde sig skyldig till anslag mot folkets suveränitet, förtjänade döden. »Slättens» medlemmar delade sig; Sieyès sade ett enda ord: »döden». Resultatet blef en dödsdom öfver konungen. Af de 749 voro 28 frånvarande. Af de närvarande 721 röstade 361, d. v. s. en öfver hälften för döden, utan något som helst villkor; 26 röstade för döden med det tillägg, att de önskade ett öfvervägande af frågan om uppskof med straffets fullbordande, men gjorde icke sitt votum för dödsstraff beroende däraf; 387 röster voro alltså i själfva verket afgifna för döden, 288 röstade för annat straff, 46 för döden under förutsättning af uppskof, tillsammans 334. Det kunde alltså beräknas att det fanns en majoritet på 53 röster för dödsstraff, men utan några som helst förbehåll hade endast en öfver hälften röstat för döden. Denna ringa skillnad ingaf dem, som önskade konungens räddning, mod att göra ännu ett försök, nämligen att föreslå ett uppskof med straffets verkställande. Brissot var den förnämste förkämpen härför, och ett af hans argument var faran, att man därigenom skulle för alltid förlora folkens sympatier och ha att motse ett allmänt krig. Barère upptog till bemötande Brissots som han tyckte diplomatiska illusioner och utvecklade därefter farorna och olägenheterna af de föreslagna olika uppskofven: till författningens godkännande af folket, till fredens afslutande, till fiendens inryckande på fransk mark. Äfven denna gång blef han den som bestämde utgången. Den 19 januari med 380 röster mot 310 afslogs uppskofsyrkandet. Afrättningen blef utsatt till den 21 januari. Den 20 på kvällen blef Robespierres vän konventsledamoten Lepeletier de Saint-Fargeau, som röstat för döden, på ett kafé mördad af en af de förra kungliga gardisterna. Detta framkallade en stor uppståndelse och en mängd rykten om planer från konungens anhängare till hans befrielse. Nu syntes det ännu angelägnare att verkställa afrättningen, och för många blef detta mord på Lepeletier liksom ett vittnesbörd om rättfärdigheten och nödvändigheten af det konungen ådömda straffet. Den 20 fick kung Ludvig domen sig meddelad genom dåvarande justitieministern Garat, som därvid var åtföljd af utrikesministern Lebrun, regeringens sekreterare, Parisdepartementets president och generalprokurator, Paris' mär och prokurator, kriminaldomstolens president och allmänna åklagare. Konungen framställde fyra önskningar. Han ville ha tre dagar till dödsförberedelser och begärde, att drottningen och deras barn skulle få lämna Frankrike. Dessa två önskningar afslogos. Därnäst önskade han att få ostördt sammanträffa med de sina och att få en biktfader efter eget val. Dessa båda önskningar biföllos. Konungens afsked från sin familj. Hans sista sammanträffande med sin familj ägde rum samma kväll och skildras på följande sätt i den konungafamiljen så tillgifne kammartjänaren Clérys dagbok. Denna dagboks skildringar från konungens fångenskap i Templetornet ha sedan exploaterats af de reaktionära lidelserna och medverkat mycket till uppkomsten af legenden om »konungen martyren», men Cléry har tillerkänts det vitsordet, att han aldrig afsiktligt hittat på något eller smädat, hvilket de rojalistiska författarne icke generade sig för till sitt partis större ära. (På Clérys dagbok grundar sig väl ock delvis talet om konungafamiljens umbäranden i fångenskapen. Både utgifternas belopp, kökspersonalens antal och servisen vittna dock icke om knapphet i kosthållet.) Tjänarens personliga tillgifvenhet och trohet kan det ju icke heller räknas till last, om han ej hade öga och förstånd för annat hos Ludvig XVI än konungens olycka och betryck, medan revolutionen åter måste hos honom se sveket och stämplingarna med utlandet och trodde sig i honom ock träffa fjorton århundradens tyranni.
»Kl. ½ 9 öppnades dörren och drottningen blef först synlig med sin son (porträtt, se sid. 309) vid handen, därefter hennes kungl. höghet, (eller dottern Marie Thérèse); (porträtt se sid. 310) och madame Élisabeth (konungens syster); alla störtade sig i konungens armar. En dyster tystnad rådde under några minuter och afbröts endast af snyftningar. Drottningen gjorde en rörelse för att föra konungen med sig in i hans rum. »Nej», svarade konungen, »låt oss gå in i salen, endast där får jag träffa er.» De gingo in dit, och jag stängde glasdörren. Konungen satte sig med drottningen på sin vänstra sida, madame Élisabeth på den högra, hennes kungliga höghet nästan midt för, den unge prinsen blef stående mellan hans ben; alla lutade sig mot honom och omfamnade honom ofta. Denna smärtsamma scen varade sju kvart, hvarunder det var omöjligt att höra något; man såg endast, huru, när konungen sagt något, furstinnornas snyftningar fördubblades och varade några minuter, och att sedan konungen åter började tala. Det var lätt att förstå af deras åtbörder, att han själf meddelat dem sin dom. En kvart öfver tio reste sig konungen först och de andra följde hans exempel. Jag öppnade dörren; drottningen höll konungen under högra armen; deras majestäter ledde vid handen dauphin; prinsessan, som gick till vänster, hade slagit sin arm om konungens lif; madame Élisabeth på samma sida, men något bakom hade fattat sin höge broders vänstra arm; de togo några steg mot dörren under utstötande af de mest smärtfyllda suckar och kvidanden. »Jag försäkrar er», sade konungen, »att jag skall återse er i morgon bittida kl. 8.» »Du lofvar oss det», upprepade de allesammans. — »Hvarför icke kl. 7», frågade drottningen. »Nåväl, kl. 7 då», svarade konungen, »farväl.» Han sade detta farväl med ett sådant uttryck, att snyftningarna fördubblades. Prinsessan föll afsvimmad till konungens fötter, i det hon famnade om honom; jag lyfte upp henne och hjälpte madame att stödja henne. Konungen, som ville göra ett slut på denna uppslitande scen, omfamnade dem på det ömmaste och hade nog styrka att rycka sig ur deras armar. »Farväl. . .farväl», sade han och gick åter in i sitt rum. Furstinnorna begåfvo sig åter upp till sig. Fastän båda dörrarna voro stängda, hörde man alltjämt deras rop och suckar i trappan. Konungen återuppsökte sin biktfar i tornkabinettet.»
Den af konungen utsedde biktfadern var Henry Essex Edgeworth de Firmont, till börden irländare och i flera år biktfader åt madame Élisabeth. Fastän han var en edsvägrande präst, erhöll han bemyndigande att fritt meddela sig med den dömde och gjorde det utan att löpa någon fara eller på minsta sätt förfördelas. Denna kväll hade han flera samtal med Ludvig, utdelade följande morgon nattvarden till honom och förrättade i hans rum en mässa, sedan han genom de kommunens delegerade, som hade högsta uppsikten öfver Temple, erhållit den behöfliga kyrkliga attiraljen. Konungen, som hade på kvällen och morgonen och under natten visat stort lugn samt vid mässan stor andakt, afstod på morgonen på Edgeworths föreställningar från sin önskan att återse de sina. Utan sinnesrörelse mottar han vid niotiden Santerre samt de båda f. d. prästerna Claude Bernard och Jacques Roux, som kommunen utsett att följa honom till schavotten, och anträder efter en kort andaktsstund med fasta steg och bevaradt lugn sin sista färd. Biktfadern är honom följaktig i märens vagn.
Det låg en dyster stillhet öfver Paris. Municipalstyrelsen hade påbjudit, att på natten husen skulle vara upplysta, för att underlätta öfvervakandet. Den tysta sofvande staden med de otaliga stilla, matta ljusen utgjorde liksom monarkins katafalk. Och på morgonen var det föga lifligt på gatorna. Tilldragelsens tragiska storhet tycktes ha trängt det yttre lifvet tillbaka in i sinnenas djup. Schavotten hade för första gången blifvit uppställd på »Place de la Révolution», d. v. s. förr »Place de Louis XV», mellan ingången till Champs Elysées och sockeln, som förut uppbar den den 12 augusti omkullstörtade statyn öfver Ludvig XV, »den högt älskade», och hvarå sedan i stället placerades en sittande staty af frihetens gudinna. Eljest ägde afrättningarna dittills rum å Place de Grève för brott mot allmänna lagen och för politiska brott å Place du Carousel eller, som det nya namnet var, Place de la Réunion. (Detta namn lär torget ha fått däraf, att de federerade patrioterna från departementen och sektionernas patrioter där hade församlat sig, då rättegången mot Ludvig närmade sig slutet, och hade svurit, att de skulle släpa honom till schavotten.) Anledningen till denna schavottens förflyttning var tydlig. Skulle konungen förts från Templefängelset till någon af de två vanliga afrättsplatserna, hade det måst försiggå genom de trånga och slingrande gator, som då utgjorde hjärtat af staden och där en öfverrumpling skulle kunnat vara lättare. Vägen till den nu valda platsen eller Templegatan, bulevarderna och Kungsgatan (rue Royale) var bred och rak och lätt att öfvervaka. Styrelsen hade också vidtagit sina försiktighetsmått. En stark militäreskort omgaf konungens vagn och enligt uppgift bildade en stor militärstyrka häck från Templebulevarden ända fram till Pont de la Liberté (de la Concorde) med kanoner här och hvar. Bevakningen på torget kring schavotten var. öfverlämnad åt dragoner och bataljoner från sektionerna Gravilliers, Arcis och Lombards samt federerade från Aix och Marseille. Utanför stodo folkskarorna, de voro icke så synnerligt talrika. Under ditfärden hade konungen fullständigt gått upp i läsningen i den medförda andaktsboken och märkte först, då vagnen stannade, att man vore framme. Han lyfte då upp ögonen, men fortsatte därpå läsningen. Bödelsdrängarne öppna vagnsdörren och fälla ned fotsteget, men konungen afslutar lugnt sin sista bön, tillsluter boken och lämnar den till abbé Edgeworth samt stiger ur vagnen. Han stöter undan bödelsdrängarne, tar själf af sig sin rock och halsduk, knäfaller och mottager biktfaderns sista välsignelse. Reser sig därpå upp och ämnar beträda trappan som för upp till schavotten. Bödelsdrängarne hejda honom och vilja binda hans händer. Han tycktes vilja göra motstånd, men ger efter på biktfaderns uppmaning: »Sire, underkasta er detta nya offer, i denna sista skymf ser jag en ytterligare likhet mellan eders majestät och den Gud, som skall bli eder belöning.» Han underkastar sig och sträcker fram sina händer, som bindas med en näsduk; hans hår afklippes och förberedelserna äro gjorda. Han går därpå de återstående få stegen upp till plattformen. Där träder han plötsligt fram till kanten och börjar tala till folket: »Fransmän, jag dör oskyldig, jag förlåter upphofsmännen till min död, jag ber till Gud, att det blod, som nu skall utgjutas, aldrig må återfalla öfver Frankrike; och olyckliga folk ...» På order af general Berryer, som förde befälet öfver trupperna, började då trummorna åter ljuda och öfverröstade hans stämma. Han utstötte ett skrik af vrede, men kämpade icke emot. Bödlarne bringa honom under den ödesdigra bilan. Hans hufvud faller. Klockan är nu tio minuter öfver 10 den 21 januari 1793. Afrättningen leddes af den 54-årige Charles Henri Sanson, medlem af den ryktbara parisiska bödelsdynastin af samma namn, hvars funktionstid sträckte sig så långt tillbaka som till 1688 och räckte ända fram till 1847. En af bödelsdrängarna fattade hufvudet i håret och visade det för folket, som skrek: »Lefve nationen! Lefve republiken!» Kanonen på Pont-Neuf, som man ett ögonblick tänkt skulle förkunna afrättningen, förblef stum. En konungs hufvud borde icke, som det hette i en af den revolutionära lidelsens vältaliga inproviseringar, vid sitt fall göra mera buller än hvarje annat hufvud.
De ofvannämnda trumhvirflarna ha med tiden fått spela en så stor och betydelsefull roll i historien, att det nästan sett ut, som om man skulle ha trott, att konungens afrättning skulle ha förekommits, om han blott fått tala till folket. De vidtagna noggranna försiktighetsåtgärderna och de beväpnade sektionerna ge ej minsta grund för en sådan illusion. Och i det att man med trumhvirflarna afbröt hans tal har man ej att se uttrycket af en önskan att tillfoga en besegrad fiende en skymf, utan verkställandet af en på förhand bestämd försiktighetsåtgärd. Santerre har fått bära skulden för trumhvirflarna och på grund häraf som af så mycket annat utmålats som en af revolutionens mera motbjudande kreatur. Mot honom tyckes därvid en stor orättvisa ha blifvit begången. Ordern om trumhvirflarna förskref sig som nämndt från general Berryer. Och på sin svåra post som ansvarig för Templetornets bevakande visade Santerre enligt tillförlitliga källor ständigt lika mycken fasthet som värdighet.
Bland de märkligare sägnerna från denna afrättning är äfven den, att biktfaderns afskedsord till konungen skulle ha varit: »Helige Ludvigs sonson, uppstig till himmelen!» En annan sägen är den alldeles grundlösa, att konungens afrättning gjorde ett så lifligt intryck på Sanson, att han blef sjuk, upphörde att utöfva sitt yrke och dog ett halfår senare af samvetskval. Först 1795, d. v. s. efter skräcktidens slut, öfverlämnade han — efter 43 års tjänstgöring — sin syssla åt sonen. Konungens lik fördes snart efter afrättningen till gamla Madeleinekyrkogården vid gatan Anjou-Saint-Honoré, nedlades där i en kista, som, efter det att två konstitutionella präster förrättat begrafningsceremonierna, nedsattes i ett lager af bränd kalk. Nio månader senare blef hans gemål begrafven några steg därifrån. På denna plats fingo de hvila till i januari 1815, då på brodern Ludvig XVIII:s befallning grafvarnas befintlighet konstaterades och de uppgräfda kvarlefvorna blefvo, nedlagda i blykistor, på årsdagen af konungens afrättning högtidligt öfverförda till och nedsatta i Bourbonska grafhvalfvet i kyrkan Saint-Dénis. 1793 hade, på konventets befallning, samma grafhvalf rensats från de där då förvarade liken, som i stället kastats i en gemensam graf. Hela dagen igenom härskade en tryckt hemsk stämning, om än det hvardagliga lifvet rätt snart återtog sitt vanliga förlopp. Dylika djupa uppryckningar med roten försiggå icke utan otaliga stötar, och det är alltid någon fiber af det förflutna, som lider äfven i de mest nymodiga sinnen. Många kvinnor gräto och en del af de borgerliga klasserna voro förskräckta. Hvilka djärfheter skulle icke det folk kunna tillåta sig, som nyss låtit en konungs hufvud falla? Men alla de revolutionära krafterna hade ett alltför stort intresse af att dagen förblefve högtidlig och lugn, för att några folkrörelser skulle vara att befara; och de kontrarevolutionära krafterna voro hvarken tillräckligt stora eller organiserade eller djärfva för att söka förvandla dessa ofrivilliga sinnesrörelser till en revolt.
»Révolutions de Paris» konstaterade visserligen, att »fallet af en konungs hufvud tycktes aflyfta från folket en tung börda; det var på tid att befria det från densamma och förekomma ett tillägg till den 2 september», eller, som Jaurès uttrycker det, folket hade blifvit kvitt bördan af sitt hat och sin hämnd. Det ville icke, att konungen skulle förbli vid lif, och konventet hade genom att träffa honom med »lagens glafven» befriat folket från att taga lifvet af honom. Men ändå var det hos de revolutionära sinnena denna dag en viss hemsk spänning. Och konventet själft, som sammanträdde denna dag, tycktes i de något teatraliska begrafningshögtidligheter, som den förberedde för Lepeletier, söka ett slags revolutionär distraktion. Hade det bedragit sig, då det beslöt döden, frågar Jaurès, och han svarar: »Domen var rättvis icke endast ur den revolutionära synpunkten, men också ur den, att Ludvig XVI genom sitt godkännande af författningen, hvari folkets suveränitet var inskrifven, hade erkänt den nya rätten. Medan de dystra septemberblodbaden blefvo vid ena eller andra tillfället förnekade af alla deras gärningsmän eller af dem som inspirerat dem, var det med en oböjlig stolthet, som de mest ryktbara konungamördarne inför folken och seklen påtogo sig ansvaret för sin dom. Men är det sant, att, genom att sålunda skapa en legend och upphetsa medlidandet, konventsmännen tjänade den. monarki, som de ville för alltid utplåna, och sårade den revolution, som de ville rädda? Det är Quinets uppfattning liksom Louis Blancs, och när Michelet säger, att dessa handlingar böra bedömas »mindre efter sina frukter än efter den modiga tanke, som dikterade dem», tillstår han det tvifvel, som hos honom blandar sig in i den djupa vördnad för dessa stora revolutionärer, som gåfvo döden med trygghet, endast därför att de voro höjda öfver den. I många hänseenden blefvo deras förhoppningar utan tvifvel besvikna. De skulle kunnat tro, att solidariteten vid denna hemska dom skulle åtminstone mellan alla konungamördare skapat ett oupplösligt broderskap; men de sönderslita hvarandra inbördes och liksom om de icke erkände det revolutionära tecken, hvarmed konungens blod märkt deras pannor, mörda de och smäda hvarandra och skicka hvarandra upp på den schavott, dit de allesammans fört honom. De skulle också kunnat tro, att de genom döden skapat mellan nationen och monarkin något oåterkalleligt, något oersättligt, att Frankrike och konungadömet aldrig skulle kunna mötas ansikte mot ansikte; men konungar återkomma, inför hvilka åtminstone för några dagar massorna knäböja. De skulle kunnat tro, att döden, det yttersta straffet, skulle bli en måttstock på det extrema brott konungen begått och att hans förräderi skulle synas fasansfullt, emedan schavotten allena kunnat bestraffa det. Men häraf förvirrades sinnena, och de tysta kvinnotårarna förnekade revolutionen. Hos döden finnes en mäktig, men tvetydig kraft, ett slags tvetydig mysticism, som drifver upp motsatta krafter till proportioner, som människoanden icke kan mäta. Det fanns revolutionärer, som gåfvo åt Ludvigs död karaktären af en viss offerhandling och hög symbolism. Prudhommes tidning omklädde denna tanke en något barbarisk form: »Friheten liknar den gudom hos de gamla, som man icke kunde göra sig bevågen annat än genom att offra till den hufvudet af någon stor brottsling. Druiderna utlofvade seger åt våra förfäder som begåfvo sig ut på ett nytt fälttåg, om de från det första återförde ett krönt hufvud till den galliska Herkules' altare.» Genom en oroväckande motsägelse tycktes alltså Ludvigs död, som var tecken på en ny värld, hvarifrån träldom och sorg skulle vara uteslutna, vara fäst vid det förflutna genom en lång kedja af blodiga vidskepelser. Vendéedeputeraden Fayau gaf en ädlare betydelse åt denna mystiska tro på dödens pånyttfödande kraft. »Man måste glömma despoten, våra efterkommande måste vara okunniga om att konungar finnas; allt som andas måste dö och födas på nytt i det ögonblick, då tyrannens hufvud faller. Åt edra omsorger är anförtrodd ett stort folks födelse. Ja, det är från er som franska folket bör mottaga en ny tillvaro, och hvad vänta vi på för att göra människorna lyckliga?» Det är liksom en egendomlig transponering af den kristna tron; det var, som om hela den gamla mänskligheten blefve förbunden med dens död som var konung, som om den doge i och med honom med sin okunnighet, sin träldom, sina fördomar. En ny varelse står upp, och den blodkälla, som sprungit upp på Place de la Révolution, är pånyttfödelsens källa, fons lavacri et regenerationis (reningens och pånyttfödelsens källa). En farlig mysticism, som då den träffade Ludvig, gjorde honom stor och i honom sammanfattade en hel värld. Dock hvilken sublim förväntan på en ny värld! Men till samma källa, till samma blods- och pånyttfödelses brunn gå ock det förflutnas män. Konungens straff, som undergåtts med en helig undergifvenhet och resignation, har utplånat monarkins fel och orenhet, och medlidandet har stegrats till en religiös värme.» |
|
