|
Girondisternas fall en vändpunkt i konventets historia. Girondisternas fall blef en vändpunkt i konventets historia. Dittills hade konventet varit en valplats, där framstående män af motsatta åsikter mätte sina krafter. Nu voro flera af dess mest talföra medlemmar borta. Och de som voro kvar föllo lydigt till föga för de för tillfället maktägande. Debatternas tid var förbi, nu kungjordes endast de maktägandes idéer och förkunnades tidens dogmer. »Förut diskuterade man, nu predikade man», säger Aulard. Och dessutom hade konventet blifvit djupt förödmjukadt genom de upprörda dagarna, som föregingo girondisternas fall, och det kände sig nu långt mer än förr beroende af parisarne. Till de besegrade af den 2 juni hörde ock välfärdsutskottet, äfven om Danton, som så ifrigt försökt förekomma folkresningen, sedan gaf sig sken af att gilla den för att därigenom bevara styrelsens prestige inför Europa. Dekretet mot de två ministrarne uppretade Danton djupt, och Lebrun fortsatte att deltaga i styrelsens öfverläggning, följd dit och dän af en gendarm, som bevakade honom i hemmet. Som statsfånge sysselsatte sig denne minister verksammare än någonsin med statsangelägenheter, och denna besynnerliga situation fortfor ända till den 21 september, då konventet lät honom ersättas af en annan Dantons vän, Deforgues, och därigenom markerade sitt fasthållande vid Dantons utrikespolitik, ehuru segrarne af den 2 juni och i synnerhet Robespierre voro motståndare därtill. Det af konventet omvalda välfärdsutskottet utvidgade Dantons myndighet till att omfatta icke blott diplomatin, utan äfven det högsta öfverinseendet öfver de militära operationerna. Danton uppmanade då omedelbart konventet att inför landet och Europa afge en förklaring öfver den 31 maj och 2 juni och att taga på sig ansvaret därför hellre än att synas öfverrumpladt af händelserna. Illistigt begagnande sig af denna tanke, föreslogo Robespierres anhängare, att konventet skulle lyckönska sin egen besegrare från den 2 juni, den revolutionära kommunen, men det afvärjdes, och konventet förklarade endast, att Paris' medborgare hade kraftigt medverkat till att rädda friheten och upprätthålla republikens enhet och odelbarhet. Hädanefter blefvo den 31 maj och 2 juni officiellt erkända som nationaldagar. Uppror och blodiga sammanstötningar i landsorten. Federalismen. När landsorten fick veta hvad som försiggått i Paris, blef där en explosion af vrede. Man såg däri endast en parisisk rörelse. Redan före girondernas fall hade det i Lyon kommit till en strid mellan girondisternas och bergets anhängare. Den 29 maj reste sig därvarande sektioner i samråd med den departementala förvaltningen mot Lyonkommunen, som var jakobinsk och leddes af den passionerade demokraten Chalier. Striden blef blodig, stadshuset eröfrades af de förenade rojalisterna, moderata och girondisterna, och en reaktionär och olaglig kommun ersatte den lagliga jakobinska. Chalier kastades i fängelse och afrättades senare. Underrättelsen om den 2 juni i Paris endast ökade rebellernas djärfhet, och de satte sig i förbindelse med de missnöjda i andra departement. Franche-Comté, Dauphiné, Provence, Languedoc, Guyenne och Normandie antogo en hotande hållning. De forna provinserna tycktes sammansluta sig mot revolutionen, och denna rörelse kallades federalismen. Flera af de 29 girondisterna, såsom Brissot, Buzot, Barbaroux, Guadet, Pétion och Louvet, hade kommit undan till landsorten och predikade hvar de foro fram resning. Till och med det revolutionära Marseille, hvars borgerskap förr spelat en ledande roll i revolutionsrörelsen, stod nu på girondisternas sida och trädde i förbindelse med de upproriska i Lyon.
En särskild karaktär hade upproret på Korsika, som icke varit i Frankrikes besittning längre än sedan 1768. Den gamle anföraren från frihetskriget Paoli var militärbefälhafvare och hade förstått att begagna sig af sin auktoritet hos sina landsmän och af Frankrikes militära bryderier, för att göra sig nästan oberoende af krigsstyrelsen. Den 26 maj sammankallade han ett slags korsikansk folkförsamling, som nekade att erkänna konventets myndighet, och fick rätt snart till stor del äfven herraväldet öfver ön, som följande år gaf sig i engelskt våld. Det var nära två tredjedelar af departementen som reste sig mot konventet, men detta hade lyckligtvis kvar på sin sida det gamla Frankrike. Det var också en stor lycka för konventet, att det var en departementalstyrelsernas, icke kommunernas resning, dessa senare förblefvo nämligen nästan alla trogna den centrala myndigheten och medverkade till upprätthållandet af landets enhet. Till en början syntes situationen förtviflad. Den 13 juni ingick underrättelse till konventet, att Buzot börjat ett borgerligt krig i departementet Eure, hvars direktorium beslutit bildande af en beväpnad styrka på 4,000 man för att tåga mot Paris. I ett annat departement fängslades två utskickade konventsmän. Konventet utfärdade dekret mot rebellerna, men då det ännu icke hade några medel att förverkliga sina hotelser, sökte det förhandla och draga ut på tiden och lät Danton under hand företaga ett inrikes diplomatiskt fälttåg motsvarande det utländska. Det förnämsta medlet för denna politik var att votera den s. k. 1793 års författning. Man har velat i denna författning se ett slags jakobinsk bibel. I viss mening och såsom vi längre fram skola se blef den det senare, men dess ändamål var dock framför allt att vara en utväg att återförena de revolterande departementen. För att den skulle kunna åstadkomma det, måste den komma till stånd fort och raskt. Arbetet på författningen anförtroddes Hérault de Séchelles' habila och eleganta penna. Han gjorde förslaget färdigt på sex dagar, välfärdsutskottet accepterade det den 10 juni, hvarefter det föredrogs redan samma dag i konventet, som diskuterade och röstade om det mellan den 11 och 24 juni. Den nya författningen blef i allt väsentligt öfverensstämmande med Condorcets förslag (se sid. 572). I spetsen för författningen ställdes en ny rättighetsförklaring ungefär i den form, som antagits före girondisternas fall. Som samhällets ändamål uppställdes allas lycka. Uttrycket »det högsta väsendet» bevarades i inledningen. Upprorsrätten betonades långt skarpare än i 1791 års författning, och samhällets plikt att försörja alla medborgare fastslogs. Däremot upptogos icke de proletärvänliga förslag angående äganderätten, som Robespierre hade kommit med på våren för att fördunkla girondisterna. Nu tycktes han angelägen om att undvika allt, som skulle kunna oroa de välsituerade klasserna, utan tvärtom blef äganderättens okränkbarhet mycket kraftigt häfdad. Författningens innehåll var hufvudsakligen följande: En lagstiftande församling på 600 medlemmar valda för ett år genom direkta val; valrätt åt enhvar fransman, som fyllt 21 år. De antagna lagarna förelades folket till godkännande eller förkastande. Om icke inom 40 dagar efter en lags antagande invändning mot den gjordes från en tiondel af primärförsamlingarna i öfver hälften af departementen, betraktades den som godkänd. Framkomme däremot en sådan invändning, skulle en folkomröstning äga rum, och för lagens giltighet fordrades då majoritet. Den verkställande makten skulle innehas af ett »verkställande råd» (Conseil exécutif) på 24 medlemmar, som tillkom på det sättet, att hvarje departement föreslog en kandidat och lagstiftande församlingen sedan bland dessa departementala kandidater utsåg 24. Hälften af dessa afgick hvart år. Departements- och distriktsråd och domare valdes genom medelbara, kommunråden genom omedelbara val. Allt var beräknadt på att lugna dem, som fruktade Paris' diktatur. Genom inrättande af ett slags »referendum» stannade sista ordet hos departementen. Dessutom var all möjlighet till en personlig diktatur förekommen genom upprättandet af det verkställande rådet. Samtidigt lades makten i händerna på de breda folklagren och ingen företrädesrätt förbehölls de förmögnare. Författningen af den 24 juni 1793 är af alla franska författningar den mest demokratiska, men detta var dock icke uteslutande eller öfvervägande jakobinernas förtjänst, tvärtom hade den i vissa afseenden en mindre djärft demokratisk karaktär än girondistförslaget. Men då girondisterna tycktes skyldiga till federalism och till allians med rojalisterna, lefde man fullt och fast i den tron, att deras förslag vore fläckadt med moderantism och rojalism. I det jakobinska förslaget däremot såg man ett själfständigt ursprungligt förslag och det mest demokratiska system. Denna 1793 års författning blef i synnerhet under thermidorreaktionen och direktoriet symbolen för de demokratiska krafven. När censussystemet upprättades genom författningen af år III, när de kvarlefvande girondisterna blefvo det systemets anhängare, när man dekreterade dödsstraff mot anhängarne af 1793 års författning, blef denna författning i folkets fantasi en hemlighetsfull, magisk text, demokratins evangelium. I den jakobinska författningens namn skedde resningarna i germinal och prairial år III, och i samma författnings namn ägde den Babeufska sammansvärjningen af år IV rum. Samma författning blir ock senare åberopad af demokraterna och socialisterna under Ludvig Filip till den andra republiken. Jakobinerna voro mycket belåtna. Författningen afväpnade federalisterna med undantag af dem, som redan hade engagerat eller komprometterat sig för mycket för att icke fortsätta striden. Författningens paragrafer rörande förhållandet till utlandet voro i öfverensstämmelse med dekretet, Danton genomdrifvit i april. De voro af följande lydelse: § 118. Det franska folket är alla fria folks naturliga vän och förbundne. § 119. Det inblandar sig icke i andra nationers styrelse; det tilllåter icke, att andra nationer inblanda sig i dess egen styrelse. § 120. Den lämnar skydd åt de utlänningar, som för frihetens sak blifvit fördrifna från sitt fosterland, men förvägrar tyrannerna det. § 121. Det sluter icke fred med någon fiende, som håller någon del af Frankrikes område besatt. Fastän dessa grundsatser stodo i skarp motsats mot de propagandaparagrafer Robespierre föreslagit i april, blefvo de nu antagna, utan att Robespierre eller någon annan opponerade sig. Man tycktes afstå från all sentimentalitet i fråga om utrikespolitiken. När Grégoire föreslog, att man skulle tillfoga en förklaring om folkens rättigheter, uppmanade Barère konventet att icke svämma öfver i några filosofiska utgjutelser. Sista paragrafen gaf anledning till en rätt uppseendeväckande episod. Mercier frågade: »Smickren ni er då med att alltid vara segerherrar? Han ni gjort kontrakt med segern?» Då utropade Basire: »Vi ha gjort det med döden.» Häftigt bifall och Robespierre och Barère broderade sedan vidare på detta Basires utrop. Hvad som jämte själfva den nya författningen verkade lugnande var, att man tillät folkomröstning redan om den nya författningen. I Paris försiggick denna omröstning i början af juli och i det öfriga Frankrike ett par veckor senare. Inalles lära 1,800,000 röster afgifvits för författningen och 12,000 mot. Efter dåtida förhållanden var det ett betydligt deltagande. I Paris röstade 41,000 för författningen och ingen mot. Medan man sålunda lugnade borgerskapet i landsorten, knöt man samtidigt genom nya lagar angående emigrantgodsen och kommunernas jordområden bönderna fastare vid revolutionens sak. Genom en lag af den 3 juni gjordes det för bönderna betydligt lättare att förvärfva emigrantgodsen. Genom en lag den 10 juni upphäfdes alla feodala rättigheter till kommunjorden och bestämdes, att när ett visst antal af kommunens invånare yrkade, skulle jorden fördelas mellan dem och skulle därvid de särskilda familjernas andelar bestämmas efter antalet familjemedlemmar. Bestämmelsen komme alltså gemenligen att verka mest till fördel för de barnrika fattiga familjerna. Och slutligen afskaffades den 17 juli de sista resterna af de feodala rättigheterna beträffande bondejorden och dess afgiftsskyldighet. Alla dokument, hvarpå dessa rättigheter grundade sig, skulle uppbrännas den 10 augusti, årsdagen af konungaväldets fall. Det skedde ock. Genom dessa tre lagar fullbordades revolutionens stora arbete för jordens utstyckning och frigörelse, »den radikalaste revolution, Frankrike varit med om på tusen år». Dantons nederlag och Robespierres öfvertag.
Under Dantons ledning bemödade sig välfärdsutskottet att åstadkomma lugn och ro i det inre af landet. Men de lyckliga verkningarna af författningen blefvo icke genast märkbara. Det dröjde ju flera veckor, innan hela Frankrike kunde få kännedom därom och godkänna den. Och kriget och upproret fortforo lika fullt. Det började höja sig röster för ett kraftigare uppträdande. Välfärdsutskottet hade en känsla af att det hölle på att förlora konventets och jakobinklubbens förtroende. Klubben var särskildt gramse mot Danton för hans roll den 31 maj och 2 juni. Det ser ut, som om Danton blifvit trött på det hela; han deltar allt mindre och mindre i konventets och välfärdsutskottets förhandlingar, och snart börja angreppen mot honom. Orolig öfver federalismens framsteg och upphetsad af Robespierre framställde den parisiska opinionen fordran på kraftiga åtgärder mot de arresterade eller rymda girondisterna. Välfärdsutskottet sökte arbeta häremot, och den af Saint-Just framburna rapporten angående girondisterna föreföll nästan försonlig. Däri yrkades visserligen, att de som börjat det borgerliga kriget skulle förklaras som fosterlandsförrädare, men af de i Paris förvarade skulle endast fem, däribland Vergniaud, Guadet, Gensonné, komma under åtal för medbrottslighet med rebellerna, dock utan att ofördröjligen inställas inför revolutionsdomstolen. Men icke mindre än fjorton stycken skulle »såsom snarare bedragna än brottsliga» återkallas till konventet. Dessa förslag förkastades den 8 juli af konventet, som samma dag beslöt arresterandet af Condorcet, hvilken alltid arbetat för samförstånd mellan girondisterna och jakobinerna, men begått det urbota brottet att skarpt kritisera de jakobinska ändringarna i hans författningsförslag. Ett par dagar senare suspenderades och inkallades Dantons vän general Westermann, som låtit slå sig af upprorsmakarne i Vendée. Man beslöt vidare att inskränka medlemsantalet, i välfärdsutskottet till nio, och vid det nya valet segrade Robespierres fraktion. Barère samlade ännu rösterna från alla partier, men Danton uteslöts. Man vet icke, om han frivilligt drog sig tillbaka, men han ställde sig tills vidare välvilligt understödjande mot det nya utskottet. Då man på hösten föreslog honom återinträda i utskottet, vägrade han. Han hade efter sin hustrus död ingått ett nytt äktenskap och tillbragt en stor del af hösten i lugn i sin fädernestad Arcis-sur-Aube. Robespierre invaldes den 27 juli och härefter och intill sitt fall ett år senare var han landets mäktigaste man.
Andra välfärdsutskottet, det s. k. »stora utskottet», som inför historien bär ansvaret för Frankrikes styrelse under år II, bestod efter adjunktioner på hösten af följande: Jeanbon Saint-André, Basire, Couthon, Hérault-Séchelles, Thuriot, Prieur (från Marne), Saint-Just, Robert Lindet, Robespierre, Carnot, Prieur (från Côte d'Or), Billaud Varenne och Collot d'Herbois. Af dessa skulle Billaud, Collot och Couthon ombestyra förbindelsen med representanterna och myndigheterna, Saint-Just den konstitutionella lagstiftningen, Carnot arméerna, Barère först jämte Herault sedan ensam utrikesärendena. Robespierre sysselsatte sig till en början med den offentliga undervisningen, sedan öfvergick han småningom till rollen af en statsminister utan portfölj. Hos detta utskott, som blef en ministär Robespierre, samlade sig nästan all makt, och konventet följde det lydigt. Delvis förkastande Dantons politiska metoder gaf det sig sken af att både i fråga om utrikes- och inrikespolitiken afstå från de diplomatiska medlen och endast räkna på våldet för att få ett slut på krig och uppror. Men i fråga om federalisterna hade det till stor del endast att skörda de lyckliga frukterna af Dantons politik. I midten af juli underkastade sig hela Normandie. Norra delen af Frankrike pacificerades utan större svårighet, och den nya författningen samlade där sinnena kring konventet. I södern gick det dock icke med öfvertalningar och lampor. Där var det inte långt ifrån, att den federalistiska, snart rojalistiska rörelsen omfattat alla de södra departementen. Redan i början på juni hade departementet Gironde rest sig, samlat en beväpnad styrka och tillkännagifvit sin afsikt att sammankalla ett nationalkonvent i Bourges. Dess utskickade predikade borgerligt krig i Languedoc; departementen Gard och Bouches du Rhône reste sig och grepo till vapen. Men Bordeauxboarnes planer strandade, då de icke lyckades få de närmaste departementen med sig, och konventets representanter återställde senare utan större besvär konventets myndighet i Gironde. I Rhône-dalen åter måste tillgripas våld. Med tillhjälp af de jakobinska föreningarna lyckades ett detachement af konventets alparmé under general Carteaux drifva tillbaka de upproriska marseillarne och i slutet af augusti intåga i Marseilles i samma ögonblick, då stadens rojalister stodo i begrepp att öfverlämna staden i engelsmännens våld. Men motståndet från de upproriska Lyon och Toulon blef vida långvarigare och svårare. Därom längre fram. Likaså om Vendéeupproret.
Charlotte Corday och mordet på Marat. Samtidigt med att makten under sommaren 1793 stilla gled öfver från Danton till Robespierre, inträffade en händelse, som verkade starkt upphetsande och blef af vidtgående betydelse. Det var mordet på Marat den 13 juli. Charlotte Corday — hennes fullständiga namn var Marie-Anne-Charlotte Corday d'Armans — var född den 28 juli 1768 och tillhörde en fattig adelsfamilj och var ättling af systern till den store franska tragediförfattaren Corneille. Hon hade hälsat revolutionen som gryningen till en ny dag för den i mörker höljda jorden, invigningen af en länge förbidad tidsålder af rätt och frihet och människokärlek. Hon såg med en sorg, som sönderslet henne, revolutionens öfverdrifter. I ett bref, skrifvet några dagar efter konungens afrättning, säger hon: »Alla dessa män, som borde skänka oss friheten, ha dödat den, de äro ej annat än bödlar» (Hedin).
Edgar Quinet skildrar henne sålunda, efter att han angifvit hennes frändskap med Corneille: Hon tycktes vara en af skaldens skapelser, förverkligad af revolutionen. Stora beslöjade ögon, örnnäsa, bred, hvälfd panna, bländande hy, harmonisk, förtjusande barnslig röst, änglalik blick, högväxt, något framåtlutadt hufvud — så skildras hon af dem, som då umgingos förtroligt med henne. Hennes skönhet tjusade dem — vanligen tyst afbröt hon sina drömmerier med plötsliga utbrott af glädtighet, som förvirrade dem, som skulle velat djupare intränga i hennes själ. Behaget, glädtigheten, som hon inlade i allt, hejdade de ogrannlaga. För öfrigt kände hon icke sig själf, hennes karaktär hade endast en enda gång haft tillfälle att visa sig. Vid en familjemiddag, där man utbragte konungens skål, såg man med häpnad, hurusom, medan alla öfriga hade stigit upp, den vackra Charlotte förblef sittande orörlig, med sänkt hufvud och underlåtande att blanda sina välönskningar med familjens. »Du är då republikanska?» frågade en af hennes väninnor — »Ja, om fransmännen vore värdiga republiken.» Händelserna den 31 maj och 2 juni, girondisternas ankomst till Calvados, deras upphetsande tal och krigsförberedelser uppdrefvo till sin höjd Charlotte Cordays exaltation. Hon begaf sig till Paris i den fasta föresats, att döda Marat, som stod för henne som despotismens, anarkins och mordets onda ande, som ett vilddjur, som uppslukade hela Frankrike. Vid framkomsten till Paris köpte hon för 2 livres en bordsknif med slida och svart handtag. Döljande den under sin halsduk åkte hon till Marats bostad, rue des Cordeliers, n:r 30, där han bodde med sin syster och sin ovigda hustru Simonne Evrard. Hon hade 1790 förenat sig med den tjugusex år äldre Marat och med sina små tillgångar under stora försakelser understödt honom vid utgifvandet af hans tidning och under de förföljelser han ådragit sig. Deras »samvetsäktenskap» lär ha ingåtts på följande sätt: Han kallade henne en vacker dag till fönsterfördjupningen i sitt rum. Båda knäföllo de inför det högsta väsendet, och tryckande sin älskarinnas hand sade han till henne: »I detta naturens stora tempel tager jag den skapare som hör oss till vittne på den trohet jag svär dig.» Charlotte Corday hade kvällen före sitt besök skrifvit till Marat följande bref: »Medborgare. Jag kommer från Caen. Er kärlek till fosterlandet gör antagligt för mig att ni gärna skall taga del af de olyckliga tilldragelserna i denna del af republiken. Jag skall infinna mig hos er vid ett-tiden. Haf den godheten att mottaga mig och bevilja mig en stunds samtal, jag skall sätta er i stånd att göra Frankrike en stor tjänst.» Oaktadt detta bref blef hon afvisad. Men hon fällde icke modet och skref ett nytt bref, hvari det hette bl. a.: »O Marat, fosterlandets fader och enda hopp, skall du vara känslolös som alla tyranner! Nej, jag kan ej tro det. Du skulle icke vägra att höra en »olycklig kvinna». Jag skall återkomma i kväll kl. 7. Om du då icke kan mottaga mig, så säg mig åtminstone, när jag kan få tala med dig. Ack! Äfven om du beviljar mig endast två minuter, försäkrar jag dig att du icke skall ångra det.» Vid sjutiden på kvällen blef hon mottagen. Marat var den tiden sjuk och utsliten, en pinsam hudsjukdom nedbröt hans krafter och tvang honom att tillbringa största delen af dagen i sitt badkar, där ett bräde tvärs öfver karet tjänade honom till skrifbord. Hon inledde med Marat ett samtal öfver den politiska situationen och meddelade Marat, att en komplott mot republiken förbereddes af konspiratörer, som voro för närvarande samlade i Caen. Marat började nedskrifva hennes uppgifter. Vid hans ord: »De skola icke komma längre, jag tror att de skola bära sina hufvuden upp på schavotten» stötte hon knifven i hans bröst. Hon utstötte ett rop på sin väninna, hans hufvud föll genast tillbaka mot badkaret, där vattnet blef alldeles rödt. En ofantlig blodstråle sprutade fram ur hans blottade bröst och rann utför det något sluttande golfvet ända fram till tröskeln. Marat var död.
Underrättelsen härom framkallade den våldsammaste upphetsning. Charlotte Corday greps och fördes inför revolutionsdomstolen, fyra dagar senare eller den 17 juli. Hon uppträdde lugnt och värdigt och visade sin sinnesrörelse endast vid uppläsningen af det bref hon skrifvit till sin »kära pappa» och då mordverktyget förevisades henne. Vid uppläsningen syntes tårar i hennes ögon, och hon vädjade till domstolens mänsklighet, att låta brefvet framkomma till dess adress. Vid visandet af knifven vände hon hastigt bort ansiktet och afvisande knifven med en åtbörd sade hon: »Ja, jag känner igen den, jag känner igen den!»
Brefvet, hvaraf ett faksimile här bifogas, kom aldrig fadern tillhanda. Det var af följande innehåll: »Förlåt mig, kära pappa, att jag utan din tillåtelse har förfogat öfver mitt lif. Jag har hämnats många oskyldiga, jag har förekommit många andra olycksöden, en dag taget ur sin villfarelse skall folket glädja sig öfver att vara befriadt från en tyrann. Om jag sökte få er att tro, att jag for till England, var det därför att jag hoppades förbli okänd. Men jag har insett omöjligheten däraf. Jag hoppas, att ni icke skall bli plågad. I alla händelser har ni försvarare i Caen. Jag har tagit till försvarsadvokat Gustave Doulcet. Ett sådant attentat tillåter intet försvar. Det är endast för formens skull. Farväl kära pappa, jag ber er att glömma mig eller snarare glädja er öfver mitt öde. Dess orsak är vacker. Jag omfamnar min syster, som jag älskar af allt mitt hjärta, äfvensom alla mina fränder. Glöm icke denna vers af Corneille: Det är brottet som gör skammen och icke schavotten. Det är i morgon kl. 8 man dömer mig. Den 16 juli. Corday.» Den utsedde i brefvet omnämnde advokaten blef aldrig anträffad med kallelsen. En tillfälligtvis närvarande advokat blef i stället utsedd, och han inskränkte sig till några få ord. Charlotte Corday dömdes till döden och afrättades samma dag på kvällen. »Ung och skön, blygsam och stolt, iförd på sin färd till schavotten föräldramörderskornas röda skjorta, kvarlämnade hon i folkets ögon en underlig vision af purpur, heroism och blod och i mångas hjärtan en okänd oro.» (Jaurès.) När vid ½ 9-tiden den stackars flickan, som var öfvertygad om att hon hade »dödat skräcken», framkom till Place de la Révolution, lät himlen, liksom för att föra henne på andra tankar, ett förskräckligt oväder urladda sig öfver Paris, hela himlen brann åt Versailles- och Saint-Denishållet, och åskan rullade med väldigt dån från ena ändan till den andra af horisonten. (Lenotre.) »Charlotte Corday hade dödat Marat, men hon hade framför allt dödat gironden. Hvem skulle då kunna taga på allvar de girondistiska deklamationerna mot maratister och mördare? Efter Lepelletiers mord, Marats. De som anklagas som mördare bli nedstuckna. Till och med i sinnen, som hade varit intagna mot Marat, efterträdde häpnad och ett slags medlidande vreden och hatet. En af den girondistiska propagandans driffjädrar var bräckt.» (Jaurès.) Konventet och folket anordnade storartade begrafningshögtidligheter, och hans hjärtas öfverförande som relik till Cordelierklubben gåfvo anledning till yrselfulla scener. Först den 21 september, sedan Mirabeaus aska skymfligt blifvit förd till Clamart (se sid. 274), blefvo Marats kvarlefvor förda till Panthéon i närvaro af en kolossal människomassa och vid tonerna af Méhuls och Chérubinis musik. Längre fram togos de från Panthéon och fördes till kyrkogården Sainte Geneviève. De fattiges och arbetarnes sorg var våldsam. »De ansågo sig», säger Jaurès, »ha förlorat en vän, en rådgifvare, som vid behof kunde varna och läxa upp dem.» Jaurès tillägger: »Marats död var en stor olycka för revolutionen. Måhända skulle han, om han lefvat ännu ett år, ha förhindrat de ödesdigra slitningarna. Hans syster sade: 'Om min bror hade lefvat, skulle Danton icke dött'. Hvad vill det säga? Han skulle utan tvifvel ha förhindrat hébertisternas våldsamma fälttåg mot Danton och ha förenat Danton och Robespierre. Men hvarför hos honom antaga detta suveräna inflytande och denna nästan vördnadsbjudande prestige, som endast döden gaf honom? Han skulle tvifvelsutan ha ryckts med och drunknat i strömmen. Nu i juni och juli tyckes han stå Hébert och hans vänner nära. Sannolikt skulle han icke ha följt dem ända fram. Och hade han blifvit ett hinder för deras otåliga ärelystnad, skulle han också blifvit smädad och sannolikt blifvit efter. Eller också skulle han för att hålla sig kvar i rörelsens avantgarde och i ursinnet öfver resningen i Lyon och förräderiet i Toulon ha ryckts med till mordiskt raseri och djupt engagerats i den hébertistiska politiken. Man kan icke med visshet säga, om han skulle ha giljotinerat hébertisterna eller om han skulle ha blifvit giljotinerad med dem.» Olikheterna mellan Marats, Robespierres och Dantons inflytande och popularitet. Om olikheterna mellan Marats, Robespierres och Dantons inflytande och popularitet gör Aulard (i Histoire politique de la révolution franç., sid. 421 o. f.) flera mycket intressanta jämförelser, hvarur ett och annat må anföras, så mycket mer som det bör hjälpa till att förklara möjligheten af den Robespierres öfvermakt, som under kommande månader antog så öfverväldigande dimensioner. »Denne till en början halft löjlige Marat, med sina excentriska åsikter utöfvade genom de medel till handling, som hans popularitet gaf honom, ett verkligt inflytade på händelserna. Han bidrog till girondisternas nederlag och blef i verkligheten en af bergets ledande politiker och förmådde det att obarmhärtigt slå ned på motståndarne. Efter mordet fick han ett betydelsefullare och vidsträcktare posthumt inflytande, som sträckte sig ut öfver hela Frankrike i den bemärkelse, att han personifierade det dolkstungna fäderneslandet, och Maratkulten, som icke var något annat än fosterlandskulten, exalterade och sammanförde sinnena mot den yttre fienden och bidrog till det nationella försvarets framgång. Det var först efter sin död som Marat blef så populär i hela Frankrike. Under hans lifstid hade hans popularitet varit nästan fullständigt begränsad till Paris, i synnerhet till förstäderna Saint-Antoine och Saint-Marceau. Robespierre var tvärtom populär i hela Frankrike. Öfverallt såg man i honom demokratins apostel. Det var han, som i april 1791, när han påyrkade allmän rösträtt, föregick politikerna med föredömet att tala om folket vänskapligt och på ett hedrande sätt, med en verklig känsla af jämlikhet och broderskap. Folket hade andra sakförare, andra vänner, men det fanns inga, som visade en lika liflig, lika orubblig aktning för folkets dygder. Demokraten Condorcet trodde, att folket skulle bli bra, när det blefve upplyst. Marat ansåg folket för flärdfullt och behandlade det som ett barn. Robespierre trodde att folket var myndigt, förståndigt, dygdigt, han sade t. o. m., att allt förnuft, all dygd bodde hos folket. Han proklamerade, att folket aldrig hade orätt. Det var hans oratoriska term i jakobinklubben, i konventet. Hans hållning bidrog till hans popularitet. Folket tyckte om att se honom korrekt klädd som en mindre rentier från ancien régime och med pudradt hår. Det höll honom räkning för att han undvek det blottade, den röda mössan, carmagnolen. Folket tyckte om hans allvarliga, afmätta vältalighet, hans långa förnumstiga perioder, hans orubbligt allvarliga tonfall, hans afsky för skratt, hans akademiska stil. Småfolket tillbad honom, när det hörde honom säga, att den rike är lastfull, att med mer än 3,000 livres i räntor kan man knappt vara hederlig. All politik borde enligt Robespierre sträfva att upprätta dygdens välde, att fördärfva lasten. Han resonerar på följande sätt: De som misstaga sig äro lastfulla, de som äro dygdiga ha rätt; villfarelsen är ett hjärtats fördärf, villfarelsen kan icke vara uppriktig, den är alltid lögnaktig. Det finns endast två partier, de goda och de dåliga medborgarne: Alltså: man måste ur staten eliminera bort dem, som icke tänka som vi; de äro dåliga, icke samhälleliga. Låtom oss i dag eliminera bort girondisterna; i morgon skola vi göra detsamma med hébertisterna, dantonisterna. Det finns endast en politisk sanning. Enhvar som aflägsnar sig därifrån, huru obetydligt som helst, är folkets fiende. Och huru skall man kunna urskilja denna sanning, dena följda linje? Är man hederlig, ser man den. Och för resten anvisar Robespierre den för folket. Man har endast att följa Robespierre. Han är, han bör vara sanningens minister, sanningens diktator. Sådan var vid denna tidpunkt Robespierres politik, Robespierres popularitet. Han gaf sig utseende af orubblighet, men han var ombytlig. Monarkist före den 10 augusti, republikan efter den 22 september, följde han mycket mer folkrörelserna, än han dirigerade dem. Det är däri hans demagogi synes oss nu för tiden hycklande; vidare däri att han anvisar det goda, icke det möjliga, att han säger hvad man borde göra, men nästan aldrig sättet. Han älskar fosterlandet, mänskligheten, han är redo att dö för folket. Men han tillber, han exponerar sitt eget jag. Hans agg är evigt, och lika oförsonligt som madame Rolands. Marat och Robespierre, hvarandra så olika till karaktär och ideal representerade inom berget den intransigenta tendensen, våldspolitiken, som bestod i att materiellt förstöra det motsatta partiet. — — Till karaktär och idéer utgjorde Danton en mycket skarp kontrast mot Robespierre. I politiken har Danton intet annat system än det att handla enligt förnuftet eller snarare enligt det af historien upplysta förnuftet. Han är demokrat, men föreslår intet annat organisationsprogram för demokratin än den allmänna undervisningen. Han går aldrig före opinionen. Han är morgondagens republikan. Emedan republiken existerar, så låtom oss acceptera den och genom den rädda fosterlandet och revolutionen. Hans metod är att handla dag för dag, genom att omedelbart lösa svårigheterna på ett empiriskt sätt alltefter som de framställa sig. Hans nyktra och klara vältalighet inbjuder genast till handling, han lämnar icke en sekund sina åhörare i ovisshet om hvad man bör göra och medlen att göra det. En handlingens och stridens man, ger han precisa och snabba råd, icke motiverade efter principer, men så mycket som möjligt i öfverensstämmelse med revolutionens anda. Dantons politik är väl hvad man i våra dagar kallar »opportunism», om man kan taga det ordet i gynnsam bemärkelse. Danton fortsätter Mirabeau, liksom Gambetta skall fortsätta Danton. Hans popularitet är mindre än Marats, än Robespierres. Hans nakna, enkla, häftiga, ingalunda akademiska tal beundrades måhända af några finsmakare, men saknade de prydnader, som slå an på folket. Genom muntliga traditioner bevarade förstaden Saint-Antoine länge minnet af Robespierre och Marat, men glömde fort Danton. Han var emellertid ett ögonblick nationens man, så att säga, chefen för det militära försvaret, patriotismens härold, i synnerhet i september 1792. Det hade berott blott på honom själf att, ehuru hans vältalighet icke var af det slaget, som upprör det obildade folket, förvärfva sig en varaktig och vidsträckt popularitet i Paris och departementen. Men af ärlighet, af flärdlöshet och också af vårdslöshet värdigades han icke befatta sig därmed; han föll i ett slags apati och brast i följd däraf i verksamhet. Jacques Roux och hans anhängare.
Marat var knappt död, förrän det uppstod en häftig strid mellan Hébert och prästen Jacques Roux (samme som åtföljt kungen till schavotten, se sid. 528) om hvem som vore hans rätte arftagare. Den förre, till hvilken de två blifvande nya medlemmarna af välfärdsutskottet Collot d'Herbois och Billaud-Varenne stodo tämligen nära och i konventet understundom fick ett språkrör i den kosmopolitiska voltairianen Anacharsis Cloots, började nu allt mer få ett inflytande, som kunde ge Robespierre anledning nog till oro. Hébert representerade liksom en opinion till vänster om välfärdsutskottet. Han yrkade ifrigt på ett våldsammare tillvägagående mot kyrkan, och han fick med sig kordelierklubben, som nu blomstrade upp igen. Jacques Roux åter stod till vänster om både Hébert och Robespierre. Vissa arbetarekvarter utgjorde hans stöd. Han och hans anhängare Leclerc, Varlet och andra, som gingo under namnet »de rasande» (les enragés), kräfde ett genomförande äfven af ekonomisk jämlikhet, och det skulle kunna enligt deras mening ske genom att bestämma fasta priser både å arbete och varor. Roux gaf nu vid Marats död ut ett slags fortsättning af hans tidning under titeln: »Folkets vän, utgifven af Marats skugga.» Genom Roux's död i början af 1794 föll den af honom ledda rörelsen till intet. Några dagar efter mordet på Marat ingingo underrättelserna om Mainz' och Valenciennes' fall (se sid. 554). Landet syntes nu ligga öppet för de fientliga härskarorna, och därjämte stodo fortfarande Vendée och stora delar af södra Frankrike i väpnadt uppror. Revolutionens vänner sågo nu endast ett medel till räddning, ett skräckvälde, som skulle slå alla revolutionens motståndare med förfäran. Den 28 juli förklarade konventet som fosterlandsförrädare, d. v. s. hemfallna till döden utan dom och rannsakning, de deputerade, som tagit del i federaliströrelsen, och af de fängslade deputerade skulle icke längre fem, som Saint-Just påyrkat den 8 juli, utan elfva ställas under åtal. Den 1 augusti fattades nya ursinniga beslut. Förutom barbariska hotelser mot upprorsmännen i Vendée och åtgärder till organiserande af en diktatur påbjöd konventet den 1 augusti Marie Antoinettes inställande inför tribunaldomstolen, i princip deporterande af alla bourboner, förstörande af de furstliga grafvarna i Saint-Denis, konfiskerande af alla deras ägodelar, som blifvit ställda utanför lagen, stängningen af Paris' stadsportar samt fängslandet af en massa misstänkta. I samma dagar inföll firandet af den stora federationsfesten den 10 augusti, »den franska föreningens, enhetens och odelbarhetens fest». I sin grandiost pompösa och patetiska iscensättning af revolutionens liksom senare Napoleons store festarrangör, den celebre konstnären David, utgör festen ett mycket egendomligt afbrott och bjärt kontrast såväl till ofvannämnda uppjagade hetsighet som till de skräckscener, som snart skola följa slag på slag. Hos den tidens fransmän med deras oeftergifliga behof efter högtrafvande patos, sceniska effekter och poser efter antiken var festen säkerligen ägnad att framkalla starka känslovibrationer, äfven där vi endast kunna se förkonstling, barocka eller barnsliga påhitt, och absurd teater. Med festen af-sågs ett högtidligt proklamerande af landets godkännande af den nya författningen och hade för ändamålet infunnit sig 86 deputerade, en från hvarje departement. Men den var ock tvifvelsutan att betrakta som ett högtidligt patriotiskt svar på hela världens hotelser. Ett och annat ur festreferatet kan vara lika belysande tidsdokument som många andra.
Samlingen försiggick på Bastiljplatsen. Bland ruinerna efter Bastiljen reste sig pånyttfödelsens källa, som representerades af naturens gudinna. Ur hennes yppiga bröst, som hon klämde med sina händer, framsprutade riklig mängd rent och hälsobringande vatten, hvaraf alla drucko, därvid begagnande en och samma bägare, Sedan nationalkonventets president, Herault de Séchelles, med ett slags libation fuktat frihetens jord, drack han först och lämnade därefter bägaren i tur och ordning till de 86 delegerade ordnade efter ålder samt gaf dem senare broderskyssen. Hvar gång en delegerad druckit, tillkännagaf en artillerisalfva fullgörandet af denna broderskapets akt. Vid tillfället höll presidenten följande invokation till naturen: »O natur, du vildars och upplysta nationers härskarinna, detta stora folk, som med dagens första strålar samlats inför din bild är dig värdigt, det är fritt. Det är i ditt sköte, i dina heliga källor, som det återförvärfvat sina rättigheter, som det pånyttfödts. Efter att ha genomvandrat så många århundraden af villfarelse och träldom, måste det åter beträda dina enkla vägar för att återvinna frihet och jämlikhet. O natur, mottag uttrycket af fransmännens eviga tacksamhet för dina lagar, och må dessa fruktbringande vattuflöden ur ditt bröst, må denna rena dryck, som fuktade de första fransmännens läppar, må den i denna broderskapets och jämliketens bägare helga den ed, som Frankrike bringar dig på denna dag, den vackraste som belysts af solen så länge den sväfvat i rymdens oändlighet». De delegerade höllo ock små vackra rörda parentationer i liknande stil. T. ex.: »O Frankrike, friheten är odödlig; republikens lagar liksom naturens skola aldrig förgås.» Här och där syntes på stenar inskriptioner från Bastiljens gamla fängelsehålor: »En gubbe har fuktat denna sten med sina tårar. — Giriga barn begrofvo mig här. — Hit fördes dygden. — Jag har i 40 år varit fastkedjad vid denna sten. — Jag blef bortglömd» etc. När tåget sedan satte sig i rörelse mot bulevarderna, gingo i spetsen folkföreningar i massa och bärande ett banér, hvarpå var måladt öfvervakandets öga genomträngande ett tätt moln. Konventsmedlemmarne buro i handen en bukett af sädesax och olika frukter; åtta af dem buro en öppen ark med taflorna, hvarpå voro inristade rättighetsförklaringen och författningen. I den stora grupp, som bildades af det suveräna folkets stora massa, kunde man se ministärens president vid smedens sida, mären bredvid muraren, negern bredvid den hvite européen och blindinstitutets elever, som drogos och sålunda erbjödo det rörande skådespelet af olyckans ärande, samt hittebarnshusets späda telningar förda i hvita vaggor. En gubbe och en gumma drogos af sina barn på en kärra etc. etc. Förspänd af 8 hvita hästar förde en triumfchar en urna med askan efter hjältar, som med ära dött för fosterlandet; den omgafs af de dödas släktingar, och rökelse brändes kring den. Därefter kommo som kontrast lastkärror lastade med konungslighetens och aristokratins emblem och på standar lästes: Folk, se här hvad som alltid utgjort människosläktets olycka. Tågets uppehåll på vissa platser var förenadt med olika ceremonier o. d. På ett ställe vid foten af frihetens staty antändes af de delegerade ett försoningsoffer af konungadömets attribut. Tyrannens minne öfverlämnades åt allmänhetens förbannelser och strax därefter lössläpptes tusentals fåglar med lätta rosetter kring halsen, och de togo en snabb flykt mot rymden för att bringa himlen budskapen om frihetens återskänkande åt jorden. På ett annat ställe reser sig en kolossal staty föreställande franska folket, som i sina kraftiga armar hopsamlar den departementala kärfven; den illfundiga federalismen stiger upp ur sitt gyttjiga träsk, för med ena handen undan vassen och söker med den andra taga loss något af kärfven. Franska folket får se det, fattar sin klubba och låter med ett kraftigt slag federalismen för alltid sjunka ned igen i det stinkande vattnet. De imposanta sluthögtidligheterna försiggingo på marsfältet. Till sist spisade man i broderlig gemenskap den medförda maten, och blefvo på en särskildt byggd teater uppförda pantomimer framställande revolutionens förnämsta tilldragelser. Dessa broderskaps- och nationella festdagar förmådde dock lika litet som kort därefter uppbådet i massa (den 23 augusti) af medborgare mellan 18 och 25 år och afrättningen (den 28 aug.) af general Custine, hvars motgångar framkallat anklagelse för förräderi, att lugna oron och vreden. Nyheten att Toulon gifvit sig till engelsmännen, och svälten bland de parisiska arbetarne framkallade tumultuariska rörelser. Som ett väldigt Dies iræ ljungar kommunens röst, då den genom Pache och Chaumette i spetsen för tusentals medborgare framför sin maning till konventet: »Fienden vill uthungra folket, för att det skall utbyta sin suveränitet mot en brödbit (»Nej, nej, folket skall förbli fritt», ropas från berget, folket och tribunerna). Du Berg, som för alltid är ryktbart på historiens blad, blif Frankrikes Sinai, slunga ut midt bland all åska rättvisans och folkviljans eviga beslut. Länge nog har den koncentrerade elden af kärleken till det allmänna bästa sjudit inom er, må den göra ett våldsamt utbrott. Inte mer någon pardon, något förbarmande med förrädarne! (Ett enhälligt nej från konventet och folket.) Förekomma icke vi dem, skola de förekomma oss; låtom oss uppkasta mellan dem och oss evighetens skrankor. — Det är på tid, att jämliketen låter sin lie gå öfver alla hufvuden. Det är på tid att förskräcka alla konspiratörer. Nå väl, lagstiftare, sätten skräcken på dagordningen!» Formeln var funnen och den åtföljdes af starka bifallsyttringar. Barère svarade å välfärdsutskottets vägnar: »Ja, låtom oss sätta skräcken på dagordningen.» Den 5 september markerar skräckväldets officiella inledning genom välfärdsutskottets beslut om upprättandet af en revolutionär armé, som får till uppgift att undertrycka aristokratin i departementen och betrygga Paris' proviantering, och om revolutionsdomstolens uppdelning i fyra sektioner för att påskynda dess arbeten. Den 17 september antogs på rapport af Merlin (från Douai) en af de hårdaste terroristlagarna, lagen om de s. k. misstänkta. Enligt den skulle i hela Frankrike arresteras hvarje misstänkt person. Och misstänkta voro de, som genom uppförande, förbindelser, yttranden eller skrifter visat sig vara anhängare af tyranniet eller federalismen och frihetens fiender. Öfvervakandet af denna kautschukslag och omsorgen att finna och arrestera misstänkta anförtroddes åt revolutionskommittéer, som bildades öfver hela landet. Fängelserna fylldes mycket fort, och skräckväldet hvilar tungt öfver landet Marie Antoinette i la Conciergerie, inför revolutionsdomstolen, till schavotten. Marie Antoinette hade efter mannens afrättning fortfarande förvarats i Templefängelset. I följd af konventets beslut den 1 augusti om hennes inställande inför revolu-tionsdomstolen blef hon den 2 augusti skild från sin familj och förflyttad till la Conciergerie. Detta fängelse var revolutionsdomstolens vestibul och i regeln den sista stationen före schavotten, men hennes förflyttning innebar dock intet fixerande af hennes slutliga öde. Ännu en månad senare var man i ovisshet därom, förflyttningen afsåg närmast att verka som ett skrämskott på de utländska, med henne befryndade monarkerna, som man ville drifva upp ur deras likgiltighet. Man var beredd att skona henne och hennes familj, t. o. m. att försätta dem i frihet i utbyte mot de konventskommissarier, Dumouriez öfverlämnat till österrikarne, eller använda dem som gisslan till säkerhet för att ännu neutrala italienska stater ej bröte freden. Men Marie Antoinettes säkerhet betydde icke mycket i brorsonen Frans II:s ögon. Tvärtom betedde han sig så, som om det just legat honom om hjärtat att besegla fasterns fördärf. Han lät på neutralt schweiziskt område tillfångataga de franska underhandlarne, som voro på väg till Italien; de kastades i fängelse och flera af deras följeslagare omkommo senare i den österrikiska kejsarens osunda fängelsehålor. Detta beseglade Marie Antoinettes öde, och stämningen blef mer och mer upphetsad mot henne i synnerhet genom Hébert i Père Duchesne, som dag ut och dag in öfveröste henne med lika råa som dumma beskyllningar.
Trots mängden af beskrifningar är det svårt att bilda sig en mera exakt föreställning om huru hon hade det i detta fängelse. Hennes öde var ju djupt sorgligt och ägnadt att inge ett medlidande kraftigt nog att öfverskyla mycket hvad hon förut gjort och låtit. Men t. o. m. Lenotre, hvilken icke kan misstänkas för någon partiskhet för revolutionens och Pariskommunens ledande män, vill icke tillerkänna vitsord åt de många rörande berättelserna om huru grymt hon skulle blifvit behandlad i nämnda fängelse. Den stackars drottningen hade, säger han, 1793 icke längre några vänner. Tvifvelsutan väckte hon en del medlidsamma känslor hos sin bevakning, de två eller tre kvinnor, som betjänade henne, men förutom en och annan, som på afstånd försökte det omöjliga för att rycka henne från hennes bödlar, var det, ingen som hade mod att kompromettera sig i det problematiska ändamålet att förmildra den olyckligas sista dagar. Men redan 1814, d. v. s. tjuguett år efter hennes död, upptäckes helt hastigt, att hon ända till slutet varit omgifven af tillgifna tjänare, beredda att gifva sitt lif för henne. Plötsligen uppenbarades så många rörande saker, att man måste fråga sig, huru det kunde komma sig, att en drottning, som omgafs af så tillgifna och fanatiska tjänare, kunnat föras till schavotten. Men det var 1814, detta kom fram, och då regnade det pensioner och röda band. Det gällde då att bevisa, att man icke varit rädd och att man förblifvit trogen den goda saken. Den som på skräckväldets dagar spottade åt en fången kvinna berömde sig nu, när restaurationen var kommen, att ha varit olyckans riddare och de betrycktas försyn. Efter att ha påpekat att denna öfversvämning af sentimentala berättelser, som småningom öfvergått till rangen af verklig historia, fullständigt vanställer förhållandena, fortsätter Lenotre i hufvudsak sålunda: Marie Antoinettes lif i la Conciergerie var sannolikt icke så mildt, som så mycken trohet borde ha gjort det, eller så grymt som man i allmänhet tänker sig. D. v. s. här är endast fråga om den materiella tillvaron.
Drottningen steg upp kl. 6, hade till betjäning slutligen hustru Harel, hvars man var anställd vid hemliga polisen. Hennes första måltid bestod af kaffe eller choklad och ett litet bröd, middagen af soppa, kött, grönsaker, stek och dessert. Steken var oftast anka, som var hennes favoriträtt. Kostnaden för en sådan middag var i medeltal 15 livres, och maten var god och omsorgsfullt tillagad. Till kvällen antagligen desserten från middagen. Hon drack aldrig annat än vatten, och hon lär ända till slutet ha fått den källas vatten, hon särskildt tyckte om. Morgonen upptogs af toalettbestyr. Hon bevarade ända till sina sista dagar ett visst koketteri, och man fann i hennes rum, då hon lämnat det, en puderask med vippa och en bleckask med pomada. Hennes garderob var visst icke så utblottad, som vissa berättare sökt framställa. Den bestod bl. a. af femton fina linnen med rika spetsar, en krage af kamgarn, två fullständiga morgontoaletter af samma tyg, en kappa med krage, tre kypertkjolar, fem fina korsetter, en bomullsklänning, 28 batistnäsdukar, tre par skor etc. För att få den långa tiden att gå läste hon t. ex. i »Englands revolutioner» och »Den unge Anakarsis resa i Grekland» (En på sin tid mycket berömd och på nästan alla europeiska språk öfversatt roman i form af resebeskrifning af J. Barthélemy.), eller satt på sin stol försjunken i drömmar och följde mekaniskt med ögonen gendarmernas ändlösa picketpartier. De båda gendarmerna, Dufresne och Gilbert, lämnade henne aldrig. Häri låg den verkliga pinan. Detta ständiga öfvervakande, detta utspionerande af alla hennes ögonblick, lifvet sida vid sida i samma rum med två karlar var för drottningen en outhärdlig plåga. Åtminstone den ene af gendarmerna var alltid tillstädes, Marie Antoinette lämnade aldrig sitt fängelserum, och redan första dagen hade man installerat där en viss oundgänglig möbel, för att icke ge henne någon förevändning att begära att komma ut i fängelsekorridorerna. Oaktadt detta ständiga öfvervakande lyckades flera att skaffa sig tillträde till drottningens rum och samtala med henne. Förklädd till nationalgardist tyckes ock abbé Magnin med hostian gömd under kläderna ha beredt sig tillfälle att utdela nattvarden åt henne. Först den 14 oktober blef hon inställd inför revolutionsdomstolen, sedan konventet den 3 s. m. påbjudit ett snabbt dömande af »änkan Capet». När den anklagade blef synlig, greps åskådarmassan, säger Lenotre, af den upprörande kontrasten mellan den leende, dyrbart prydda, vackra drottningen, hvars bild alla parisare bevarade i sitt minne, och den känslolösa, hvithåriga, bleka, brutna, hopsjunkna kvinnan i sin änkedräkt. Hon satte sig på en stol, och domstolens president tillfrågade henne om namn och tillnamn, ålder etc. Hopen, som knuffades bakom barriären för att komma åt att se henne bättre, fordrade jämt och samt, att hon skulle resa på sig, på det att intet af skådespelet skulle gå förloradt för dem. De som voro i hennes närhet hörde henne mumla: »Skola inte människorna snart tröttna på att pina mig?» Under uppläsningen af anklagelseakten såg man henne uppmärksam och lugn, förande mekaniskt fingrarna på sin stolskarm, liksom på ett piano. Hörandet af vittnen räckte ända till kl. 3 e. m., då sessionen afbröts på två timmar. Vittnena defilerade i oafbruten följd, perfida, enfaldiga eller vördnadsfulla.
Den af Fouquier Tinville hopsatta och nu upplästa anklagelseakten var endast en mycket rafflande sammanfattning af alla den föregående tidens beskyllningar, sanna och osanna, samt smädelser mot konungaparet. Den inleddes t. ex. med dessa ord: »I likhet med en Messalina, en Brynhilda, en Fredegunda och en Katarina (af Medicis), som man i forna dagar kallat drottningar af Frankrike och hvilkas hatade namn aldrig skola utplånas ur historien, har Marie Antoinette, Ludvig Capets änka, alltifrån det ögonblick, hon beträdde Frankrikes jord, varit landets plågoris och blodsugerska. — — —» I fortsättningen, som det icke tjänar någonting till att närmare ingå på, heter det bl. a., att det varit hon, som understödd af sina förrädiska medhjälpare planlagt den förfärliga sammansvärjningen af den 10 augusti, som endast förhindrades genom patrioternas otroliga ansträngningar. För sådant ändamål samlade hon i Tuilerierna och i slottets underjordiska gångar väpnade skaror, som hon höll i ett ständigt rus från den 9 till 10 aug. Hon hade äfven tillkallat dolkriddarne, och för att upphetsa dem som höllo på med tillverkningen af patroner, tog hon en af kulorna och bet i den. Till sist kommer ock följande: »Slutligen var hon i alla afseenden omoralisk, en ny Agrippina, så lastfull och fördärfvad och så förtrogen med alla förbrytelser, att hon — glömsk af sin modersplikt och naturens bud — icke drog i betänkande att moraliskt fördärfva sin egen son.» Vid de förhör drottningen underkastades i samband med vittnesmålen uppträdde hon värdigt och modigt och svarade skickligt. Hon höjde sig t. o. m. till en verklig vältalighet, då det gällde att tillbakavisa den i det föregående anförda hemska anklagelsen att ha förledt sin son i fängelset till onaturliga utsväfningar. Den upprörande beskyllningen förskref sig från Hébert. Han hade lyckats frånlocka barnet en förklaring i sådan riktning, och en af jurymännen drog ytterligare fram saken. »Om jag icke besvarat denna anklagelse», utbrast Marie Antoinette, »så beror det därpå, att naturen uppreser sig mot att nödgas besvara en dylik beskyllning mot en mor. Jag vädjar till alla mödrar, som äro tillstädes.» Detta gjorde ett så djupt intryck, att flera kvinnor gräto och svimmade och sessionen blef för några ögonblick afbruten. Efter vittnesförhörets fullständiga afslutande och på tillfrågan, om hon hade något att tillägga, påpekade hon, att hon blott varit Ludvig XVI:s maka och varit nödsakad att handla i öfverensstämmelse med hans vilja. I detta ser Hedin »en fläck på hennes försvar». Förhandlingarna, som afslutats på kvällen första dagen och sedan återupptagits följande morgon kl. 8, fortgingo hela dagen. Först kl. 6 på e. m. fingo drottningens båda försvarsadvokater, Tronson-Ducoudray och Chaveau-Lagarde ordet. De talade i två timmar. Därefter gjorde domstolens president, Herman, en sammanfattning af förhandlingarna och framställde frågorna till juryn: »1) Är det bevisadt, att det ingåtts ränkfulla förbindelser med främmande makter och andra af republikens fiender, förbindelser, hvilka haft till mål att med pengar understödja landets fiender, att möjliggöra deras inryckande på fransk mark och att underlätta framgången för deras soldater? 2) Är det bevisadt, att Marie Antoinette af Österrike, Ludvig Capets änka, har upprätthållit sådana förbindelser och att hon deltagit i dessa stämplingar ? 3) Är det bevisadt, att en sammansvärjning ägt rum i syfte att åstadkomma ett inbördes krig och sålunda störta republiken? 4) Är det bevisadt, att änkan Capet deltagit i denna sammansvärjning?» Vid ett-tiden på natten började juryn sina öfverläggningar. Kl. ½ 5 ringer klockan, som tillkännager att de äro färdiga. De återkomma. Frågorna voro af dem jakande besvarade. Det var döden. Alltjämt lika känslolös befaller Herman torrt införandet af den anklagade. Hon kommer, alla blickar riktas på henne. Tillfrågad om hon har någon erinran att göra rörande straffets tillämpning, gör hon endast ett nekande tecken med hufvudet. Hon åhör domen utan att visa någon sinnesrörelse, hvarken fruktan, ovilja eller svaghet. Men hon förblir slagen af öfverraskning. Hoppet har upprätthållit henne under alla förhandlingar, och stel af förvåning åhör hon ända till slut, utan att hennes ansikte återspeglar annat än häpnad, presidentens framsluddrande af den vanliga formuleringen. » — — förklarar i öfverensstämmelse med lagen af den 10 mars hennes ägodelar, om hon har några på franskt område, förvärfvade och beslaglagda för republiken, påbjuder att på allmänna åklagarens rekvisition domen skall verkställas på place de la Révolution, tryckas och anslås öfver hela republikens område. — —» Det är slut; domstolen drar sig tillbaka, man för bort den anklagade, hon säger icke ett ord, gör icke en gest, går öfver salen utan att se och höra något. Då hon närmar sig barriären, bakom hvilken folkmassan är hopträngd, lyfter hon hufvudet majestätiskt och försvinner åtföljd af gendarmlöjtnanten de Busne i de inre domstolsrummen. Medan han med blottadt hufvud förde henne till la Conciergerie genom den långa korridoren, som ledde till fängelsetrappan, stannade hon tveksamt. »Jag ser knappt gå», sade hon. De Busne erbjöd henne armen och lämnade henne först vid dörren till hennes fängelserum. Samtidigt gingo trummorna genom gatorna och de mest ifriga skyndade redan att skaffa sig en god plats i schavottens närhet.
I »stora Larousse» läsas följande reflexioner med anledning af hennes dom: »Hennes brottslighet var notorisk och materiella bevis föreligga därför numera i en mängd brefsamlingar och broschyrer. Men då skulle man haft svårt att åstadkomma skriftliga bevis, ty långt före den 10 augusti hade drottningen, som var klokare än sin man, aldrig gått till hvila en kväll utan att först ha bränt upp alla komprometterande papper. Hvad som kunnat bli kvar, hade förstörts eller gått förloradt efter upphäfvandet af domstolen af den 17 aug. Hon blef dömd på presumption och indicier för visso af det högsta allvar på notoriska fakta, men nästan utan materiella och juridiska bevis. De frågor, som underställdes juryn, de voro absolut exakta.» Klockan 5 slogs alarm i alla sektioner, kl. 7 var hela den beväpnade styrkan på benen och kanoner uppställda vid broarna, torgen och gatuhörnen ända till place de la Révolution, kl. 10 marscherade talrika patruller kring gatorna; inga åkdon fingo passera, där Marie Antoinette skulle färdas fram. Kl. 11 öppnades gallerporten och blek, men alltjämt drottning visar sig den dömda. Bakom henne går bödeln Sanson hållande ändarna af repet, hvarmed hennes armar äro bakbundna, så att det icke skall strama för hårdt. Hon är klädd i en hvit morgonklänning. Vid sin sida i bödelskärran har hon en konstitutionell präst, men hon hade vägrat att bikta sig för honom. Kärran eskorterades af talrika infanteri- och kavalleriafdelningar. Hon såg under vägen likgiltigt på den vapenstyrka, som bildade häck utefter gatorna. På hennes ansikte märktes hvarken nedslagenhet eller stolthet, hon syntes lugn och okänslig för ropen: »lefve republiken, ned med tyranniet», som hördes här och hvar, talade icke mycket med prästen och kastade en likgiltig blick på åskådarne i fönstren. Kl. 12 var hon framme vid afrättsplatsen. Hon riktade blicken åt Tuileries-trädgården. Då förändrade hon färg och blef mycket blekare än hon dittills varit. Besteg därpå schavotten (Efter skildringar af åsyna vittnen.).
Fjorton dagar senare nedlades hennes kvarlefvor i en undangömd vrå af Madeleinekyrkogården i närheten af den plats, där hennes gemåls kvarlefvor förut nedgräfts (se vidare sid. 532).
Dödgräfvaren Joly, som tagit sig för att gräfva en graf och däri
nedlägga liket, skickade in till myndigheterna följande räkning: Änkan Capet, för kista 6 livres.
Det är det enda dokument, som finns rörande drottningens grafläggning. I detta sammanhang torde böra nämnas något om hennes barns öden. I början af juli hade den unge dauphin Louis Charles (porträtt se sid. 309) skilts från henne och ställts under tillsyn af Simon och hans hustru. Man har begärligt utmålat Simon som ett monstrum, men man vet i själfva verket mycket litet om honom. Han var skomakare och hade blifvit invald i kommunrådet. Han var en ifrig patriot och åtnjöt i sitt kvarter ett godt anseende. Han och hans hustru hade efter den 10 augusti upptagit och vårdat marseillefedererade, som blifvit sårade vid anfallet på slottet. I Temple utöfvade han icke sitt yrke, utan uppbar som aflöning 500 livres i månaden, hvilket för den tiden var ett mycket betydande belopp. Historierna af mångahanda slag om den dåliga behandling, han skulle låtit den unge prinsen vederfaras, äro tvifvelsutan alldeles hopgjorda eller åtminstone kolossalt öfverdrifna. Man har vanligtvis gjort Simon ansvarig för den unge prinsens sjukdom och död. Men han uppehöll sig endast ett halfår i Temple eller till januari 1794, då han, tvungen att välja mellan sin ståtligt aflönade befattning vid Temple och sin oaflönade som medlem af kommunrådet, valde den senare, hvilket åtminstone icke visar någon egennytta. Följande juli månad (9 thermidor) afrättades han jämte en hel mängd andra medlemmar af kommunstyrelsen. Den unge prinsen lefde i sin fångenskap ytterligare ett och ett halft år efter Simons afflyttning från Temple och nära ett år efter dennes afrättning och var icke sjuk, då makarna Simon lämnade Temple.
Helt visst var barnets öde djupt att beklaga, men under skräckväldet var hans behandling icke så svår som den blef senare. Den unge fången kunde leka och springa i en stor trädgård, förströ sig med käglor, biljard, leksaker, fick god föda och mottog från många af municipaltjänstemännen, som förestodo bevakningen, bevis på vänlighet. Bland räkningar öfver utgifter för honom finns ett kvitto på 300 livres till reparation af en automatisk fågel. Ett barn, hvars leksaker påkostas en så dyrbar reparation, kan icke gärna ha misshandlats så hårdt, som man påstått. Efter Simon fick han först i juli 1794 en särskild väktare vid namn Laurent. Regimen blef också knappare, bostaden inskränktes till ett rum, och han tyckes icke längre ha fått vistas ute i trädgården och promenera på tornets plattform. Detta instängda lefnadssätt hade sina oundvikliga verkningar. Barnet, som fick sakna lekar och förströelser och af vårdslöshet hölls i orenlighet, aftynade hastigt. I februari 1795 undersöktes hans tillstånd af en kommission från kommunen och en tillkallad läkare konstaterade tumörer i alla leder. Han tillbragte då hela dagarna sittande eller liggande och lekte mekaniskt med kort eller kringströdda leksaker. Hans belägenhet framkallade lika mycket medlidande som harm, en kommission af deputerade infann sig för att konstatera tillståndet. Den ryktbare kirurgen Desault fick i början af maj uppdrag att vårda den unge prinsen, som man icke kunde få ett ord ur. Den stackars gossen, som af rojalisterna benämnts Ludvig XVII, afled vid 10 års ålder följande 8 juni 1795. En noggrann likbesiktning vederlade alla rykten om förgiftning och konstaterade, att han dukat under för en gammal skrofulös affektion, som förvärrats genom tvinsot och det instängda lefnadssättet. Som vid så många andra tillfällen har uppstått en hel mängd historier om att han icke var den döde, utan undkommit och att man som honom utgifvit en annan liten sjukling. Simon skulle ha mutats af prinsens af Condé agenter och i hemlighet fört den unge prinsen med sig, då han lämnade Temple. Bland de många pretendenterna till hans namn har en preussisk urmakare Naundorff varit den namnkunnigaste. Dottern, Marie Thérèse Charlotte (porträtt sid. 310) den s. k. madame royale, var äldst af syskonen och född 1778. Hon fick efter moderns död fortfarande vistas tillsammans med fastern, madame Elisabeth, till hennes afrättning i maj 1794. Ur fångenskapen frigafs hon i december 1795, då hon utväxlades mot de förut omnämnda i österrikisk fångenskap varande konventsledamöterna m. fl. Hennes lott blef nu en tjuguårig landsflykt och först efter Napoleons fall 1814 kunde hon, som 1799 förmält sig med sin kusin grefvens af Artois' son, hertigen af Angoulême, återvända till Frankrike. Hennes energi under »de hundra dagarna» aftvang Napoleon erkännandet, att hon var den enda karlen i bourbonernas familj. Vid Karl X:s fall 1830 drog hertigparet ånyo i landsflykt och hon afled 1851. Drottningens dom inledde en serie af stora politiska processer. Samma dag, den 3 oktober, som konventet hade påbjudit ett snabbt dömande af »änkan Capet», hade ock konventet och välfärdsutskottet beslutit sig för girondisternas uppoffrande. Man påbjöd inställandet inför revolutionsdomstolen af de 41 fångna deputerade och arresterandet af 75 konventsledamöter, som voro girondisternas vänner; det var endast Robespierres beskydd, som räddade dessa senares lif.
Något senare (den 16 oktober) påbjöd konventet arresterandet af alla främlingar, som voro födda undersåtar af de makter, med hvilka landet stod i krig. Den 20 stadgade konventet förskräckliga straff mot de misstänkta prästerna och den 24 började den stora processen mot de 21 girondister, som förvarades i Paris. Bland dessa voro Brissot, Vergniaud, Gensonné, Carra, Boyer-Fonfrède, Lasource etc. Det var svårt att få så många olika människor med under en och samma anklagelse för komplott. Allmänna åklagaren Fouquier-Tinville inskränkte sig också till att återupprepa de obestämda och inbördes stridiga anklagelsepunkter, som uppräknats i en rapport af jakobinen Amar. Förhör och vittnesmål kunde ej styrka någon gemensam brottslighet, och de anklagade försvarade sig med stor duktighet. Rättegången drog ut på längden, på sex dagar hade man inte hunnit med mera än nio vittnen och det föreföll jakobinerna, som om allmänna opinionen vore tveksam. Då ingick jakobinklubben den 29 oktober till konventet med en begäran, att det skulle »befria domstolen från former, som kväfva samvetet och hindra öfverbevisandet», med andra ord att Vergniud och hans medanklagade skulle hindras försvara sig, och konventet lystrade. Man beslöt utan vidare en ändring af processreglerna. Domstolens president fick bemyndigande att efter tre dagars debatter fråga jurymännen, om deras samvete vore tillräckligt upplyst. Samtidigt härmed fick domstolen officiellt det namn, hvarunder det öfvergått till historien: revolutionsdomstolen. Och jurymännens samvete fann sig så tillräckligt upplyst redan dagen därpå, att juryn, innan ens de anklagade fått börja sina försvarstal, förklarade dem skyldiga till sammansvärjning mot republikens enhet och odelbarhet och mot franska folkets välfärd och trygghet. Fouquier-Tinville yrkade dödsstraff. Upprörda af harm öfver ett sådant behandlingssätt reste sig de anklagade högljudt protesterande. Vergniaud hade omsorgsfullt förberedt sitt försvarstal, och med girondisternas stora tillit till ordets allmakt hade han gjort sig nästan säker på ett frikännande, om man blott läte honom få ordet. Det berättas, att girondisterna i fängelset hoppade af glädje, när de tyckte sig ha kommit på något riktigt bra argument. Nu hade han icke fått ordet annat än för att svara på vittnesmålen, och hans svar blefvo sedan i det officiella protokollet stympade och vanställda. Han kom dock åt att hålla ett tal, som räckte öfver en timme, det var ett svar på Héberts vittnesmål, och äfven i sitt mycket stympade skick är det imponerande. En af de anklagade, Dufriche-Valazé, »Girondens Kato», som till domstolen yttrat de stolta orden: »Man är icke brottslig, därför att man föres inför denna domstol. Eftervärlden skall döma mig», gaf vid dödsdomens afkunnande sig själf döden med ett dolkstyng. Han lär ha låtit denna handling åtföljas af orden: »Fege banditer, I skolen icke ha den ljufva tillfredsställelsen att släpa mig lefvande till schavotten, jag dör, men som en fri man.» Presidenten låter föra ut dem. Fouquier-Tinville yrkar att, Valazés' lik skulle giljotineras, detta hans yrkande bifalles dock icke, men det fördes senare med de dödsdömda till schavotten. Girondisterna mottogo döden med manligt mod och lugn. Vid deras sista gemensamma måltid kvällen före afrättningen sjöngo de eller lyssnade till den skämtsamme Ducos' infall och komiska potpourri med anledning af Baillys nyss inträffade arrestering eller ock till Vergniaud, som än allvarlig, än gladlynt ur sitt rika minne citerade en mängd skämtsamma vers och ibland lät dem njuta af de sista tonfallen af »denna sublima vältalighet, som redan var förlorad för världen, emedan barbarerna hindrat honom tala». Vergniaud var försedd med ett fint gift, men då han såg sina två unga vänner, de båda svågrarna Fonfrède och Ducos, af hvilka han hoppats så mycket, vara så beredda att dela hans öde, beslöt han att dö med dem. Såväl de nu som senare afrättade girondisterna bestego schavotten utan att afsvärja sin filosofi, utan att ha förnekat sina åsikter som det adertonde århundradets män. Endast några af dem, som vid detta tillfälle gingo till döden, biktade sig, men ledarne, den egentliga eliten såsom Brissot, Vergniaud m. fl. afvisade alla uppmaningar därtill. De dogo som hedningar, nästan gladt. I synnerhet den unge Ducos, som skämtade till och med vid foten af schavotten. Då han steg ur bödelskärran, yttrade han till Fonfrède: »Det finns nu bara ett sätt för oss att bli räddade.» — »Hvilket då?» — »Att af konventet begära hufvudenas enhet och odelbarhet.» Vid middagstiden den 31 oktober fördes de dömde till afrättsplatsen under ett oerhördt tillopp af folk. Medan hufvud efter hufvud föll, ljöd sången från de väntande mer och mer svag, men tystnade först, när ordningen kom till den siste att stiga upp på estraden.
Dödens skörd i girondens led var ännu långt ifrån afslutad. Några veckor senare greps i Bordeaux en af partiets tidningsmän, Brissots vän, Girey-Dupré, och fördes till Paris. När han fördes inför domstolen, hade han klippt af sitt hår och öppnat sin skjorta, visande sålunda hvad han väntade af sina domare. Förre ministern Clavière, som länge suttit i la Conciergerie, begick själfmord, då han mottog anklagelseakten och vittneslistorna. Hans kollega Lebrun afrättades. Manuel blef afrättad i november; liken af Buzot och Pétion funnos i ett sädesfält halft uppätna af hundar. Följande år tog Condorcet lifvet af sig, och blefvo Salle, Guadet och Barbaroux afrättade. Louvet och Isnard lyckades hålla sig dolda och öfverlefde Robespierre. Bland öfriga offer från denna tid voro Bailly och Barnave, som blefvo afrättade för »brott» begångna före den lag, som upprättat den domstol, som dömde dem, samt den föraktlige och ömklige hertigen af Orléans, Egalité, som jakobinerna framställde som girondisternas medbrottsling. Madame Roland till schavotten. En vecka efter sina namnkunnigaste partivänner hade madame Roland bestigit schavotten, och vid underrättelsen därom hade hennes make själf tagit sitt lif. Under de många månader hon suttit fängslad i Abbaye och sedan i Sainte-Pélagie hade hennes förnämsta sysselsättning varit författandet af de så berömda och litterärt värdefulla memoarerna. Därjämte brefväxling och läsning af Tacitus och Plutark samt Humes Englands historia. Hon väckte alla deras beundran, som sågo henne under fängelsetiden. Öfver de eländiga kvinnorna i fängelset utöfvade hon ett förunderligt välde. »Det rum, som madame Roland bebodde, blef, säger en medfånge Beugnot (senare minister under bourbonerna), en fridens asyl midt i allt detta helvete. Om hon gick ned på fängelsegården, återförde hennes närvaro god ordning, och dessa kvinnor, öfver hvilka ingen känd makt något förmådde, återhöllos af fruktan att misshaga henne. Hon utdelade penninghjälp åt de mest behöfvande; åt alla gaf hon råd, tröst och hopp. Hon gick omgifven af dessa kvinnor, som trängdes omkring henne som omkring en skyddande gudomlighet». Några timmar efter girondisternas afrättning den 31 oktober förflyttades hon till la Conciergerie. Hennes stund var nu kommen. Hon underkastades tvenne förhör inför domaren. Hennes afsked från fängelset, då hon 8 nov. gick för att mottaga domen, beskrifves af Beugnot på följande sätt: »Hon inväntade vid fängelsegallret att bli kallad. Hon hade gjort en utsökt och omsorgsfull toalett, var klädd i en hvit muslinsklänning med spetsar och svart sammetsskärp. Hårklädseln var vårdad, hon bar en enkel, men elegant mössa och hennes vackra hår böljade öfver skuldrorna. Hon syntes lifligare än vanligt, hyn var förtjusande och på läpparna lekte ett småleende. Med ena handen uppbar hon klänningen, den andra hade hon lämnat åt en massa kvinnor, som trängdes kring henne för att kyssa handen. De som insågo det öde hon gick till mötes snyftade och anropade försynen för henne. Madame Roland talade till dem med ömhet och vänlighet, hon lofvade icke att återkomma, sade icke heller, att hon ginge döden till mötes, men de sista ord hon riktade till dem voro lika många rörande förmaningar till frid, mod och hopp och utöfvande af de dygder, som anstå olyckan. Den gamle i sin grymma tjänst grånade fångvaktaren öppnade under tårar gallerporten.» Hon afstod från att uppläsa sin natten förut författade försvarsskrift, sedan domstolspresidenten afbrutit henne hvar gång hon ville tala till deras försvar, hvilkas medbrottsling hon beskylldes vara, och sedan hennes vädjande till åhörarne hälsats med tjut. När dödsdomen afkunnades, yttrade hon: »I akten mig värd att dela de store mäns öde, som I hafven mördat; jag skall söka att till schavotten föra med mig det mod, som de visat.» Hon hade en tid förut varit betänkt på att genom själfmord »narra tyrannerna», men afstod därifrån på sin och mannens vän, naturforskaren Bosc's uppmaning. Återkommen från domen till fängelset skyndade hon in genom gallerporten med en snabbhet, som nästan stötte på glädje. Med en åtbörd tillkännagaf hon sitt öde. Hon tog hjärtligt afsked af sina medfångar. Till en som ej kunde återhålla sina tårar, sade hon: »Hvad, ni gråter, min vän. Hvilken svaghet!» Och till en annan: »Jag skall dö för fosterland och frihet, är icke det hvad vi alltid önskat?» Hon skulle till schavotten åtföljas af en tillverkare af falska assignater, Lamarche. Hon lät honom, som var mycket modfälld, intaga sin måltid i hennes sällskap och lyckades därvid flera gånger få honom att le. När bödeln klippt hans hår, betraktade hon honom uppmärksamt och sade sedan: »Det klär dig utmärkt, du har verkligen ett antikt hufvud.» När Lamarche gick före henne upp i kärran, sade hon skämtsamt till honom: »Du är inte artig, Lamarche, en fransman bör aldrig glömma hvad han är skyldig kvinnan.» Under vägen sökte hon på allt sätt uppmuntra och trösta honom och lät honom först bestiga schavotten, då hon var öfvertygad om att själf vida bättre än han kunna uthärda den hemska anblicken. Ryktbart, men måhända icke fullt konstateradt är det utrop, som är lagdt i hennes mun, då hon på Place de la Révolution hälsade frihetens staty: »O frihet, huru många brott begås icke i ditt namn!» På kvällen den 8 november föll denna märkvärdiga, nobla, högsinta, men lidelsefulla kvinnas hufvud. Bland alla de storstilade, hugstora gåenden döden till mötes, hvaraf revolutionens annaler bevara minnet, är madame Rolands ett af de sublimaste. Det var som om en af Corneilles hjältinnor åter lefvat upp. Och hvilka förbehåll man än må vara berättigad att göra, har hon förblifvit en af det modärna Frankrikes stora gestalter. Hennes tragiska öde skall alltid framkalla hänförelse och medkänsla, liksom hennes karaktär och talang alltid uppväcka beundran. Hvad girondisterna själfva beträffar voro deras ungdom (Af de 21 den 31 oktober afrättade voro 4 under 30 år, 8 under 40 och endast en öfver 50 år.), fosterlandskärlek, talanger och vältalighet lika värda beundran, som deras tragiska öde måste väcka medlidande. Man kan ej nog beklaga den ödesdigra tvedräkt, som förde dem till döden. Men man får därför icke förbise det stora ansvar, många af dem själfva hade i den tvedräktens uppkomst, förvärrande och obotlighet. Så ock må man ihågkomma, att man icke är berättigad att föreställa sig girondisterna som mildhetens, människokärlekens apostlar och besjälade af afsky för blodsutgjutelser. Man kan icke säga om dem och bergets män, att de förra hade kärlekens privilegium, de senare hatets. Båda partierna önskade en mänsklig, laglig republik, men båda uppsköto det provisoriskt och betraktade detta provisorium som en period af skoningslös strid. I den striden slappnade girondisterna och fingo betala med sina hufvuden. Men skulle de, om de hade segrat, skonat Danton och Robespierre? Det var en girondist, Pétion, som allra först formligen förklarade, att besegrade partier böra dö. Och när girondisterna voro de förste att krossa »okränkbarhetens talisman» genom att sända Marat till revolutionsdomstolen, var det i afsikt att skicka honom till döden. I girondistkretsar umgicks man ock med tanken att mot bergets medlemmar anställa en 31 maj. Och när de sent omsider klandrade septemberdagarna, voro de icke inspirerade af mildhet och humanitet. De voro alltför mycket barn af sin tid, och de satte icke mera värde på sina medmänniskors lif än på sina egna. Det var andra skäl, som drefvo dem till en taktik, mot hvilken deras motståndare försvarade sig genom, om man så vill, ännu gröfre och lömskare smädelser, men icke osannare. (Aulard.) Håller man sig enbart till politiska synpunkter, är ock att beakta, att äfven de franska historieskrifvare, som bedömt girondisterna med den största ömhet och partiskhet, ej tvekat att genom sina konklusioner döma dem. Så Lamartine, hvars berömda girondisternas historia är mera ett romantiskt skaldestycke än historia. Så Thiers. Den förre förklarar, att under dessa ordets mäns styrelse skulle Frankrike återeröfrats af kontrarevolutionen och uppslukats af anarkin samt snart upphört att existera både som republik och som nation. Thiers erkänner, att revolutionen, friheten och Frankrike skulle ha gått förlorade. Och Michelet utropar: Vi skulle ha röstat mot dem. Deras politik de första månaderna af 1793 skulle ha kunnat fördärfva Frankrike. I Dantons själ kvarlämnade girondisternas afrättning en djup dysterhet, en öfversvallande bitterhet. Om han än aldrig så hårdt fördömt girondistpolitiken, var han fäst vid flera af dem personligen, uppskattade deras talanger och han hade gjort hvad som stått i hans makt för att återförena dem. »Tjugu gånger har jag, sade han till Garat, erbjudit dem fred, men de ville icke, de vägrade att tro mig för att kunna fördärfva mig.» Han hade ock tillbjudit sig att som deras gisslan bege sig till Bordeaux. Hans känslor framgå af Garats redogörelse för sitt besök hos honom vid den tidpunkt, då det var fråga om att döma girondisterna: »Jag gick till Danton, han var sjuk; jag hade icke varit där två minuter, förrän jag märkte att hans sjukdom var framför allt en djup smärta och en stor bestörtning öfver allt hvad som var i görningen. Jag kan inte rädda dem, voro de första ord, som utgingo från hans mun, och då han sade det, voro alla krafter hos denne man, som man jämfört med en atlet, förintade, stora tårar runno längs ansiktet, hvars former skulle kunnat återge en tartars.» Trött på strid, nedtryckt, bedröfvad, led på alla människor, begaf han sig i midten af oktober från Paris till Arcis för att där i sin hembygd och hos modern andas ut och söka glömska. Denna Dantons bortovaro blef ödesdiger för honom själf. Då han återkom, var han absolut vanmäktig att bromsa en för revolutionen olycksdiger rörelse. Hans vanmakt hade visat sig redan före hans afresa genom fruktlösheten af alla hans anstalter till girondens räddning och då ett angrepp den 25 september mot välfärdsutskottet slutat med Billaud-Varennes och Robespierres seger. Under de veckor han tillbragte i Arcis, hade styrelsen proklamerats revolutionär ända till freden (Saint-Justs rapport den 10 oktober (Saint-Just yttrade: »Lagarna äro revolutionära, deras verkställare äro det icke. Republiken skall först då vara grundad, när det suveräna folkets vilja undertrycker den monarkiska minoriteten och med eröfringens rätt härskar däröfver. Ingen lycka är att hoppas, så länge någon enda frihetens fiende ännu andas. Ni skolen straffa icke endast förrädarne, utan ock de likgiltiga; ni skolen straffa enhvar som är passiv i republiken och icke gör något för den».).) Girondisternas död var bestämd och välfärdsutskottet fruktansvärdare än någonsin. Danton ägde i detta numera endast en enda vän, Hérault de Séchelles, och denne skulle utskottet snart göra sig kvitt. På tal om dessa massafrättningar är det på sin plats att ägna äfven någon uppmärksamhet åt lifvet i fängelserna, som vid denna tid antog mycket egendomliga former. Härom kan man få en föreställning bl. a. genom de utdrag ur skildringar af samtida fångar, som meddelas i det följande (Jfr Wallon, La terreur.). »Man kunde vara glad t. o. m. i la Conciergerie, man trotsade domarne, bödlarne, döden, ingenting förskäckte. Om jag kallblodigt motser det ögonblick, då jag skall förlora lifvet, har jag, skrifver en fånge, därför i synnerhet att tacka det skådespel som hvarje ögonblick förnyas i detta fängelse, det är dödens förmak. Vi lefva med den. Man superar, man skrattar med sina olyckskamrater, de ha den ödesdigra domen i fickan. Följande dag kallas de inför domstolen; några timmar senare få vi veta deras öde, de försäkra oss om sitt mod och mottaga våra komplimanger. Men det ändrar inte vårt lefnadssätt, det är en blandning af fasa och på sätt och vis vild uppsluppenhet öfver hvad vi se, ty vi skämta ofta öfver de mest förskräckliga förhållanden, till den grad att vi härom dagen med tillhjälp af en stol demonstrerade för en nykomling huru det går till. Ja just nu är det en som sjunger en visa om, att 'när de ha giljotinerat mig, behöfver jag inte längre någon näsa!'» Våra fängelsehålor genljödo ofta, säger en annan fånge, Riouffe (senare prefekt och af Napoleon baroniserad), af en oförnuftig glädjes dånande skrattsalfvor. Våra måltider voro visserligen mera filosofiska än Platos, men understundom också mer bullersamma än Penelopes friares. Vårt skratt liknade då en svindel, och man skulle kunna säga till oss som till friarne i Odyssén: »Olycklige, hvilken yrsel, ni skratten, och edra hufvud, edra ansikten, edra kroppar äro omgifna af dödens skuggor.» Kring ett klumpigt bord voro samlade 18-20 fångar, ofta sitter hälften där för sista gången. Hvilken öfverraskning för de nykomna, då de sågo oss dricka glädjen ur dödens bägare och blanda våra frihetssånger i bödlarnes skrik, då de ropade upp oss.» Fallet Gosnay är kanske mer än något annat ett betecknande prof på denna sorglöshet och hänsynslösa dödsförakt. Han var en ung husar med en briljant figur, ett behagligt sätt och kvick och munter. Hans tillgångar tilläto honom inte att bestå sig med en säng, utan måste han hålla till i en fängelsehåla. Midt på vintern klädde han af sig och tvättade sig öfver hela kroppen vid vattenkranen ute på fängelsegården. Sedan tog han på sig en fin uniform och uppvaktade och konverserade med de fångna kvinnorna och deras kvinnliga besökande. En af dessa, en ung, vacker, förmögen dam, blef förtjust i Gosnay och uppbjöd allt för att rädda honom. Hon lyckades t. o. m. vinna Fouquier, och med någon försiktighet hade han stora utsikter till räddning. Den unga flickan underrättade honom därom och afpressade honom tusen löften, hvaraf han icke höll ett enda. Då man lämnade honom jurymannalistan, använde han den för att tända på sin pipa och gjorde det tre gånger. När han slutligen skulle inför domstolen, förhöllo hans medfångar honom hans galenskap. Men förgäfves. Han omfamnade dem ömt och sade skrattande: »Ni ha bjudit mig på en god frukost i denna värld; jag skall låta göra i ordning en supé åt er i den andra världen; lämna mig nu edra beställningar.» Domstolen var gynnsamt stämd mot honom, men i stället för att neka till något af hvad som lades honom till last, tog han på sig allt. Han uppmanade sin försvarsadvokat att inte bry sig om att hålla något tal och sade till åklagaren: »Gör din plikt och skicka mig till giljotinen.» Den unga flickan, som var närvarande, afsvimmade och bortfördes medvetslös, men Gosnay återvände med en triumferande uppsyn. Hans goda humör och mod förnekade sig icke ända in i sista ögonblicket. Oaktadt alla de sorgliga skådespel, som förnyades dagligen, förlorade, säger Beugnot, de franska kvinnarna intet af sin karaktär. De offrade med samma ihärdighet åt behofvet att behaga. Korridoren var vår gemensamma favoritplats, men kvinnorna infunno sig icke så tidigt som vi, deras toalett häfdade sina oförgripliga rättigheter. De uppträdde på morgonen i en kokett negligé, som i alla afseenden var så fräsch och graciös, att ingenting förrådde att de tillbragt natten på en brits eller på en stinkande halmbädd. De världsdamer, som fördes till la Conciergerie, bevarade ända till det sista den goda tonens och smakens heliga eld. Sedan de på morgonen visat sig i negligé, återvända de till sina rum och visade sig åter på middagen utsökt klädda och elegant koafferade. På aftonen uppträdde de i deshabillé! Nästan alla, som kunde det, upprätthöllo troget traditionen af tre omklädslar. De stackars kvinnor åter, som hade blott en enda dräkt, voro på morgonen ifrigt sysselsatta vid brunnen på fängelsegården med att tvätta och torka sina kläder och skulle icke ens af en anklagelseakt kunnat distraherats därifrån. Ingen promenad i Paris erbjöd vid denna tidpunkt anblicken af en så elegant samling damer, som denna fängelsegård på middagstiden. Den liknade en blomsterrabatt omgifven af galler. Frankrike är, fortsätter han, sannolikt det enda land, och fransyskorna de enda kvinnor i världen, som skulle kunna förete så bisarra sammanställningar och utan ansträngning föra med sig det mest tilldragande och njutningsfulla in i det mest motbjudande och ruskiga i världen.» Minnesvärd är berättelsen från denna fängelsevärld om den unga gatflickan Eglé såsom hon kallades i fängelset. Inför domstolen hette hon Rosalie d'Albert. När hon fick se den ditförda hertigen af Châtelet jämra och beklaga sig, och fick veta hvem han var, gick hon fram till honom: »Fy, herr hertig, ni gråter. Vet då, att de som ej äga något namn här förvärfva ett, och att de som ha ett böra förstå att uppbära det.» Hon hade blifvit fängslad för rojalistiskt och uppstudsigt tal. Chaumette hade föreslagit att hon och en hennes väninna skulle inställas inför domstolen samtidigt med drottningen och sedan alla tre skickas i en och samma kärra till schavotten. Fouquier fann förslaget godt, men så icke de styrande. Drottningen fick fara ensam, och Eglé blef icke i tillfälle att i så fall förverkliga sitt bestämda beslut att under vägen i allt folkets åsyn kasta sig ned inför hennes fötter. När tre månader senare hennes häftiga tal slutligen förde henne inför domstolen, svarade hon på presidentens fråga om hennes yrke: »Jag lefver på mina behag, liksom du lefver på giljotinen.» När man anklagade henne som medbrottslig till drottningen, utbrast hon: »Jag, en stackars flicka från gatan, som inte ens skulle våga tilltala en af hennes kökspojkar. Det skall just vara sådana dumhufvuden och nöt som ni, som kunna komma fram med något sådant.» Hon afvisade försöken att finna hennes urskuldande i en påstådd onykterhet och uppmanade sin rädda väninna att ej förnedra sig samt sprang slutligen »lätt som en fågel» upp i kärran. De gamla fängelserna hade snart visat sig otillräckliga för det alltjämt växande antalet fångar. I mars 1793 var fångantalet 950, men redan den 6 juni var det uppe vid 1,310 och växte sedan oafbrutet, ända till dess domstolens leveranser till schavotten något så när återställt jämvikten mellan fängelsernas så att säga införsel och utförsel. I januari 1794 var fångsiffran 5,092, steg sedan upp till 6,000 och väl därutöfver. Maximum tycktes ha varit 7,840 (den 9 floréal) ännu en månad efter Robespierres fall var den uppe vid 5,106. Nya fängelser måste sålunda anskaffas. Kloster, sjukhus, skolor, kaserner och slottsbyggnader blefvo anvisade för ändamålet. Samtidigt med att välfärdsutskottet sålunda sökte skrämma revolutionens fiender, försökte det att knyta de fattigare klasserna ännu fastare vid det nya styrelsesystemet. Så t. ex. genom att lindra nöden för parisarne, att ge arvode åt de obemedlade, som deltogo i sektionernas sammanträden, att bestämma maximipris för spannmål och andra förnödenhetsvaror. För att få pengar tillgrep man ett tvångslån på de förmögna klasser att utgå i progressiv skala i förhållande till inkomsten. Samtidigt utfärdades allt flera assignater, hvilket bidrog till ett snabbare prisfall. »Afkristnings»-rörelsen under Hébert och Chaumette. Vid denna tid, hvarunder den allmänna nivilleringen ytterligare symboliserades genom bl. a. det allt allmännare bruket att bära den röda jakobinmössan och att dua (Välfärdsutskottet började använda denna tilltalsform i sina skrifvelser från november 1793.) hvarandra, blossade kampen mot kyrkan allt våldsammare upp. I september och oktober beslöt konventet, att hvarje präst, äfven af de konstitutionella, som af sex medborgare angåfvos för bristande medborgerlighet, skulle deporteras till afrikanska kusten mellan 23:dje och 28:de latituden samt att de präster, som höllo sig dolda, men icke öfverlämnade sig inom en dekad, skulle afrättas inom 24 timmar. Angifvaren skulle erhålla belöning, men den som hölle dem dolda skulle deporteras. Men de präster, som icke blott aflagt ed, utan ock gift sig, fritogos både från deportation och fängelse. Detta konventets premierande af prästerliga äktenskap visade sig ganska verksamt. Icke mindre än 2,000 präster lära ha ingått giftermål och sålunda följt föredömet af konventsledamoten den konstitutionelle biskopen Lindet. Denne som var bror till medlemmen i välfärdsutskottet, hade gift sig redan i slutet af 1792. Under inflytande af Hébert, Chaumette och konventets emissarier började nu en »afkristningsrörelse» framträda mycket tydligt. Man ville rikta sina angrepp mot själfva den kristna dogmen och söka utrota katolicismen, och i landsorten blefvo förnärmelser mot själfva den katolska kulten en förberedelse till förnuftskulten. Fouché (senare hertig d'Otrante) som ursprungligen varit oratorianmunk och Chaumette gåfvo så t. ex. invigningen af en Brutusbyst en utprägladt antireligiös karaktär. Senare lät Fouché, som var den våldsammaste bland konventets emissarier, utfärda ett ganska karakteristiskt dekret. Enligt detta blefvo kyrkogårdarna sekulariserade och på deras portar skulle stå inskriften: »Döden är en evig sömn»; på bårtäcket öfver de döda skulle vara målad en bild af sömnen, och den enda staty, som tillätes å kyrkogården, var sömnens. Begrafningarna skulle vara borgerliga och inga religiösa bilder eller skrudar tillåtas utanför resp. kyrkor. Han var ock med om att arrangera en hednisk fest med vestaeldar, kärlekstempel etc.
Denna hébertistiska rörelse ryckte slutligen konventet med sig, och det besluter sig för att gå anfallsvis till väga mot själfva kristendomen. Till en början beslöts som en demonstration att bisätta Cartesius (Descartes) i Panthéon. »Äfven om han icke gjort annat», sade förslagsställaren skalden Marie-Joseph Chénier, »än att ersätta gamla villfarelser med nya, så är dock redan det en stor välgärning, att han så småningom vänjt människorna att undersöka i stället för att tro.» Och därefter beslöt man den 6 oktober att utbyta den gamla kristna kalendern mot en ny republikansk. Den 28 oktober (7 brumaire år II) beslöts vidare, att ingen andlig person finge utses till lärare eller någon nunna till lärarinna. Den 15 brumaire framställde nyssnämnda Chénier förslag om upprättandet af en lekmannareligion, fosterlandets, »den gemensamma moderns och gudomlighetens», och konventet applåderar hans tal. Till förverkligandet af Chéniers tanke återstod endast ett steg att taga. Det blef taget om ett par dagar. Bland den nya kalenderns förslagsställare voro de två framstående matematikerna och astronomerna Lagrange och Laplace. Man skulle icke längre räkna från Kristi födelse, utan fransmännens nya tideräkning skulle utgå från republikens födelse, d. v. s. från den 22 september 1792, »hvilken var den dag, då solen kom in i den verkliga höstdagsjämningen vid sitt inträde i vågens tecken kl. 9 18 min. 30 sek. på morgonen vid Parisobservatoriets horisont». Året indelades i tolf månader på trettio dygn. De fem dygn, som sålunda blefvo öfver, kallades till en början »les sansculottides», senare »complémentaires», och blefvo ett slags festdagar helgade folket. Månaderna fingo namn efter årstiderna. Första månaden (22 sept.-21 okt.) kallades vendémiaire (vinmånaden); därefter följde brumaire (töckenmånaden) och frimaire (rimfrostmånaden) för hösten, nivôse (snömånaden), pluviôse (regnmånaden) och ventôse (vindmånaden) för vintern, germinal (groningsmånaden), floréal (blomstermånaden) och prairial (ängsmånaden) för våren, samt messidor (skördemånaden), thermidor (värmemånaden) och fructidor (18 aug.—16 sept. fruktmånaden) för sommaren. De fem dagarna 17-21 sept., les sansculottides, helgades dygden, snillet, arbetet, öfvertygelsen och belöningen. Under skottåren tillkom en sjätte dag, som helgades själfva revolutionen. Hvar månad indelades i tre dekader eller afdelningar på tio dagar, och dagarnas namn blefvo primidi, duodi, tridi etc. (d. v. s. första, andra, tredje dagen etc). För att utplåna »tronens och kyrkans fördomar», som »besudlade hvarje sida i kalendern», utbyttes helgonnamnen mot namnen på naturprodukter, åkerbruksredskap etc. Denna republikanska kalender trädde i kraft den 24 november 1793 och varade officiellt i tolf år ända till den 1 januari 1806. Förnuftskulten sattes i scen af pariserkommunens prokurator Chaumette, mären Pache, Anacharsis Cloots och andra hébertister därigenom, att de förmådde biskopen i Paris Gobel och hans präster att nedlägga sina ämbeten. Under deras ledning inställde sig Gobel en dag i november (den 17 brumaire) åtföljd af 11 präster i konventet. Han höll därvid ett »efter omständigheterna lämpadt» tal, och slutade med förklaringen, att då det icke längre borde finnas någon annan offentlig och nationell kult än frihetens och den heliga jämlikhetens, så afstode härmed han och hans präster från utöfvandet af sina funktioner som den katolska kultens tjänare. Presidenten Laloi svarade: »Högsta väsendet vill ingen annan kult än förnuftets och föreskrifver ingen annan, och det skall hädanefter vara den nationella religionen.» Gobel aflägger sin biskopsring och sitt biskopskors och ikläder sig den röda jakobinmössan. Folkets representanter hälsa honom med hänförelse, presidenten omfamnar honom och hälsar honom och de elfva medborgarprästerna som hedersgäster vid sammanträdet. De kyrkliga medlemmarne af konventet fingo brådt att också afsäga sig sina prästerliga befattningar, men Grégoire ensam vägrade. Han behöll till konventets slut sin biskopsdräkt, hvilket fordrade ett visst mod.
»Förnuftets kult» invigdes tre dagar med en pompös fest i Notre-Dame. Man hade därvid så mycket som möjligt undandolt allt i kyrkan, som kunde påminna om den katolska religionen. Framför koret var uppförd en berglik upphöjning och öfverst därpå ett litet grekiskt tempel med inskriften: »Till filosofien.» Nedanför templet brann sanningens fackla på en härd i gammalt grekiskt mönster. Kring templet stod en skara unga flickor i hvita dräkter med skärp i trikolorens färger och blommor. En aktris från operan, i hvit dräkt, blå mantel och röd mössa föreställde friheten och sittande på en grönskande tron, »i f. d. heliga jungfruns ställe och plats», mottog hon de republikanska hyllningarna, som bl. a. utgjordes af en dikt af M. J. Chénier af följande innehåll: »Stig ned i frihet, naturens dotter! Folket har återvunnit sin odödliga makt. Dess händer återuppresa sitt altare på det gamla bedrägeriets pråliga ruiner. Kommen, I konungarnes besegrare, Europa betraktar eder, kommen, utsträcken eder seger till de falska gudarna. Du, heliga Frihet, kom och tag din bostad i detta tempel, blif fransmännens gudinna.» Därefter bars hon af fyra män till konventet, där Chaumette höll ett tal, hvari han, efter att ha jublat öfver fanatismens fall, yttrade: »En enda önskan, ett enda rop höres från alla håll. Folket har sagt: »'Icke mer några präster, icke mer några andra gudar än dem naturen erbjuder'. Vi, folkets ämbetsmän, ha mottagit denna önskan, vi bringa er den från förnuftets tempel.» Till sist begärde han, att Notre Dame skulle invigas åt förnuftet och friheten. Konventet, »som ser med den lifligaste tillfredsställelse den triumf, som förnuftet i dag vinner öfver vidskepelsen och fanatismen», röstar bifall till denna önskan, medan presidenten och sekreterarne under applåder ge frihetens gudinna broderskyssen. Motsvarande scener och demonstrationer ägde rum litet hvarstans öfver hela landet. Kyrkorna förvandlades i landsorten öfverallt till förnuftstempel eller fodermagasin. Klocktornen, som genom sitt dominerande öfver andra byggnader tycktes kränka jämlikhetens grundsatser, blefvo nedrifna, reliker och kultföremål uppbrändes eller nedgötos. I Perpignan öfverlämnades »hundra centner helgon» till lågorna, i Notre-Dame i Paris nöjde man sig med att gömma dem bakom bräder. Dagligdags anmälde Paris' sektioner för kommunen att de afstodo från katolska kulten och i sina förra kyrkor organiserade förnuftskulten. Somliga gjorde det med en stor högtidlig apparat af filosofiska eller politiska tal etc. — såsom sektionen Vilhelm Tell. — Andra togo saken litet mindre seriöst och föredrogo en folkbankett eller en bal. Den nyssnämnda sektionen, som omfattade en del af Montmartre, förvandlade sin kyrka till ett »moralens tempel», och vid invigningen brände man under afsjung ande af marseljäsen upp de där förvarade relikerna och höll ett mycket typiskt tal, däri det hette bl. a.: »Vi vilja icke längre kämpa för Jehova eller Baal, för den religion, som är stiftad af denne Muhammed, som reser från jorden till månen på sin häst, eller för den religion, som är stiftad af denne Jesus, som är son af Gud, själf gud och människa på en gång, född i ett stall af en dödlig jungfru, icke aflad af hennes man Josef, men af den helige ande, död på ett kors i allas åsyn, återuppstånden tre dagar senare, utan att någon såg det. Men vi vilja inte förhindra dem, som anse dessa historier klara, tillfredsställande och förståndiga, att tro på dem till sin egen förnöjelse. Judar och kristna och turkar, teister och polyteister, må de alla tro och tillbedja på sitt sätt, om de blott inte vilja tvinga oss att efterlikna dem, om de låta bli att störa den offentliga ordningen och i synnerhet, om de inte längre begära, att annorlunda tänkande skola lämna bidrag till deras gudsdyrkan, ty det är obilligt, att man skall betala de fioler, efter hvilka andra skola dansa. Låt oss hålla oss till filosofernas religion och kultivera frihet, jämlikhet och människokärlek. Däri innehålles hela moralen, och moralen kräfver ingen ceremonikult.» I Paris' kommun genomdref Chaumette den 23 nov. (5 frimaire) följande beslut: »I betraktande af att Paris' befolkning icke erkänner annan gudsdyrkan än dyrkandet af sanning och förnuft, besluter kommunrådet: 1) att alla kyrkor i Paris skola stängas, hvilken religion och kult de än må tillhöra 2) att alla präster oafsedt religion skola vara personligen ansvariga för alla oroligheter, som ha sitt ursprung i religiösa meningar, 3) att enhvar, som yrkar på återöppnandet af kyrkor, skall fängslas som misstänkt, 4) att revolutionskommittéerna skola uppmanas att hålla noggrann uppsyn öfver alla präster, 5) att ingå med en petition till konventet om att utesluta alla präster från offentliga ämbeten och all användning i statens tjänst.» I landsorten uppbars rörelsen af bourgeoisin, och på flera ställen uppträdde unga damer af den förmögnare borgarklassen som förnuftets gudinnor. Städer med namn af kristet ursprung antogo andra namn, personer, hvilkas dopnamn hade kristlig klang, utbytte dem mot grekiska och romerska. Rörelsen var starkast i de trakter, där farorna från utlandet eller från det inhemska upproret syntes störst. Förnuftsdyrkan var enligt Aulard mindre en förändring i religiös uppfattning än ett folkligt medel till försvar för fosterlandet. Mycket djupgående blef dock icke hela rörelsen, icke ens i landsorten. På de flesta ställen förblefvo flera kyrkor trots alla förbud öppna och gudstjänsterna ägde ostördt rum. Så var det t. o. m. i somliga delar af Paris. Robespierre mot förnuftskulten. Konventet vände sig också snart mot denna hébertistiska agitation. Robespierre, som var Rousseauanskt religiös, och Danton, som var utpräglad fritänkare, voro ense i denna sak. Redan den 21 november angrep Robespierre rörelsen genom ett stort tal i jakobinklubben. »Fanatismen är nära att draga sin sista suck, jag frestas att säga: den är död.» Endast genom att själf visa fanatism skulle man kunna återkalla den till lif. Men det ville inte konventet, det ville häfda religionsfriheten; »det skall icke tåla, att man förföljer de präster, som fredligt tjäna sin religion, men skall strängt straffa sådana präster, som begagnande sig af sin ställning bedraga medborgare och stärka rojalismen och fördomarna mot republiken.» »Det finns människor, som under förevändning att tillintetgöra vidskepelsen vilja skapa ett slags religion af själfva ateismen (Med ateism voro i Robespierres ögon liktydiga encyklopedismen och upplysningstidens filosofi. Den sanna religionen var för honom den Rousseauanska.). Enhvar filosof, ja enhvar individ kan mena därom hvad han vill. Den som skulle lägga honom det till last skulle bära sig åt som en dåre, men den statsman, den lagstiftare, som antoge ett sådant system, skulle vara hundrafaldt dåraktigare. Konventet vänder sig med djup ovilja från denna tanke. Konventet har icke till uppgift att författa böcker och uttänka metafysiska system; det är en politisk och folklig församling, som har till uppgift att värna icke blott det franska folkets rättigheter, utan också dess karaktär.» — »Ateismen är aristokratisk. Tanken om ett mäktigt väsen, som värnar den förtryckta oskulden och straffar det triumferande brottet, är fullt och helt folklig. (Starkt bifall.) Folket, de olyckliga och förtryckta gilla dessa mina ord. Om jag möter motsägelse, så är det från de rika och skyldiga. Ända från min skoltid har jag endast varit en dålig katolik, jag har aldrig varit otrogen mot de mänskliga rättigheternas sak. Men desto fastare är jag öfvertygad om riktigheten af de moraliska och politiska idéer, jag här har utvecklat för er. Om Gud icke funnes till, måste man uppfinna honom.» Han uppvisade därefter hvilka faror, religiös förföljelse kunde förorsaka republiken, det måste vara dess fiender, »de utländska tyrannerna», som satte i gång hela rörelsen. Jakobinklubben anslöt sig med starkt bifall till honom. Ett par veckor senare beslöt konventet ett dekret mot religionsförföljelserna och sökte jämte välfärdsutskottet hämma dem. Carnot som segerns organisatör. I nära förbindelse med alla dessa våldsamma rörelser inom landet hösten 1793 stod en mäktig kraftansträngning gent mot utlandet. Själen i denna kamp blef Carnot, den blifvande »segerns organisatör». Han förstod att välja och dirigera de rätta männen och lyckades inom ett år uppbringa fjorton arméer, de 1,200,000 man, som skulle befria fosterlandets jord och utvidga Frankrike ända till Rhen. I början af året 1793 räknade armén icke mer än 228,000 man. I februari beslöt konventet, som förut är omtaladt, ett uppbåd på 300,000 man, men detta föreföll den allmänna meningen alldeles otillräckligt. 1793 års författning påbjöd, att alla fransmän skulle vara soldater. Efter påtryckning från de departementsdelegerade, som infunnit sig i Paris för 10-augustifesten, och sektionernas kommissarier beslöt konventet i augusti i princip ett uppbåd i massa. Alla fransmän mellan 18 och 40 år underkastades »permanent rekvisition». Men endast de ogifta eller barnlösa änklingar från 18 till 25 år skulle till en början enrolleras. Det var första utskrifningen eller rekvisitionen. De andra skulle ske först successivt i mån af försvarets behof. Hvarje distrikt hade att bilda en bataljon, hvars fana bar inskriften: »Franska folket mot tyrannerna». Denna allmänna värnplikt utöfvade en stor moralisk verkan. Första utskrifningen lämnade 450,000 man, vid slutet af 1793 voro 642,000 under vapen och deras antal växte fort. De utskrifna visade sig mycket öfverlägsna de frivilliga. De voro medvetna om sitt ansvar för fosterlandets räddning, och då de skyndade till fullgörandet af sin plikt vid gränsen, undgingo de det sorgliga skräckväldet, som rasade inom landet. Armén blef därigenom den ädlaste bilden af det franska fosterlandet och den republikanska idén. Härens amalgamering. Arméerna, Af stor betydelse blef den s. k. amalgameringen, hvilken var en länge påyrkad åtgärd. Två bataljoner utskrifna sammanslogos med en bataljon af de gamla trupperna till bildande af den nya taktiska enheten, halfbrigad. Hvarje bataljon omfattade 1,067 man, fördelade i nio kompanier. När amalgameringen i mars 1794 var genomförd, räknade infanteriet 196 halfbrigader linjetrupper och 22 halfbrigader lätt infanteri med 1,176 fältpjäser. Kavalleriet bestod af 27 karabiniär- och kyrassiärregementen och 59 regementen lätt kavalleri med inalles 90,000 hästar. Artilleriet behöll sin gamla organisation och uppgick till 15,000 man. På det sättet kom man i början af 1794 upp till en effektiv styrka af öfver 880,000 man. För att beväpna dessa kolossala truppmassor måste man sätta i gång en betydande tillverkning och anlita alla nya metoder, vetenskapen kunde ge anvisning på. I Paris upprättades bortåt 300 verkstäder, som kunde leverera tusen gevär om dagen. Kemieprofessorn Clouet organiserade fyra stora verkstäder i Ardennerna. Kanongjuterierna levererade på ett år 7,000 bronskanoner och 13,000 tackjärnspjäser. Krutfabriken i Grenelle kunde medelst nya metoder på tre timmar tillverka hvad som förut fordrat öfver en dag och levererade 30,000 skålpund krut om året. Vetenskapsmännen togos likaväl i anspråk för försvarets behof som sadelmakarne eller vapensmederna. Fourcroy uppfann nya metoder för stålgjutning, för snabb tillverkning af bajonetter och sablar. Den ryktbare kemisten Berthollet upptäckte, att man kunde få salpeter genom att tvätta gamla murar, hvilket framkallade en allmän entusiasm. Revolutionära kurser under ledning af framstående vetenskapsmän anordnades för inlärande af dessa nyupptäckta metoder. Alla hade sålunda att hvar och en på det område, där han bäst kunde göra nytta, ägna sina bemödanden och tjänster åt fosterlandets försvar. I sin ryktbara rapport af den 13 augusti hade Barère vältaligt proklamerat denna nödvändighet att helt och hållet gå upp i försvarets angelägenhet. »Republiken är ej annat än en stor belägrad stad; Frankrike får ej vara annat än ett vidsträckt läger.» Äfven i fråga om taktiken grep Carnot nyskapande in. Dessa i hast uppbådade soldater, ofta otillräckligt beväpnade och dåligt underhållna, voro i afsaknad af nödvändig utbildning och Carnot begrep, att de icke kunde föra ett krig efter konstens regler och metoder och uttänkte den enda för dem passande taktiken. Han kastade dem i stora massor på en gifven punkt. De franska generalerna borde gripa till en djärf offensiv öfverensstämmande med det franska temperamentet och den revolutionära exaltationen, inleda attacken med en liflig kanonad och sedan öfvergå till bajonettanfall under tonerna af marseljäsen eller det hetsiga Ça ira!, öfverraska fienden genom oförutsedda kupper och öfversvämma honom med sina massor. Åtgången på folk blef förfärlig. Man har beräknat att från 1792 till år 1800 2,080,000 man kallats till fanorna; 720,000 föllo på slagfälten. Med sårade och sjuka uppgick totalförlusten åtminstone till dubbelt. Men man räknade icke de döda, man marscherade framåt, utan att se sig om efter dem som föllo under vägen. För att upprätthålla den strängaste disciplin, för att framtvinga ledningens oundgängliga enhet, för att utbreda öfverallt sin oöfvervinnliga energi och den tro, som utför under, skickade konventet till alla arméer sina representanter med obegränsad fullmakt. Rewbell och Merlin hade redan gifvit ett föredöme i Mainz (se sid. 554). Bourbotte täflade i Vendée i mod och själsstorhet med Marceau. Philippeaux räddade och pacificerade Nantes. Birez och Cochou förlängde Valenciennes' motstånd i fyrtio dagar oaktadt bombardemang och resningar. Carnot och Duquesnoy stredo vid Wattignies. Robespierre d. y., Ricord och Salicetti bidrogo till Toulons återeröfring etc. Saint-Just och Lebas vid Sambre- och Meusearmén ha varit de mest typiska för dessa konventets representanter, för denna det stora välfärdsutskottets direkta emanation. Att uppelda patriotismen, att med en hemsk stränghet undertrycka de minsta fel, bestraffa cheferna strängare än de underordnade, vinna soldaten genom att sörja för hans behof, tvinga den civila befolkningen att oppoffra allt till förmån för hären, det var det program de hade att följa, och medelst statuerande af talrika hårda exempel genomfördes det fort och fullständigt: Soldaten, som lämnat lägret för att tillbringa några timmar i Strassburg, fysiljerades, officeren, som visat sig på teatern, degraderades, de rikas hotell förvandlades till sjukhus, medborgarinnorna i Strassburg uppmanades att afstå från alla tyska moder, då deras hjärtan voro franska. En dag utfärdar Saint-Just ordern: »10,000 soldater äro barfota; ni måste taga skodonen från alla Strassburgs aristokrater, och i morgon kl. 10 skola 10,000 par skodon vara på väg till hufkvarteret.» En annan order: »Strassburgs municipalstyrelse skall inom 24 timmar hos stadens rike hålla 2,000 sängar i beredskap för soldaterna.» En gång utskrifver han hos de förmögne ett krigslån på 9 millioner, hvaraf 2 mill. skulle gå till de fattiga, 1 mill. till staden och 6 till hären; den förmögne som tredskades skulle schavottera i tre timmar.
Manskapets rätt att välja sina officerare underkastades inskränkningar. Konventet utnämnde alla generaler. Åtgången af dem var förfärlig. Från slutet af 1791 till juli 1793 hade 593 generaler blifvit utnämnda och ersatta. De af emigration eller förräderi lämnade tomrummen måste utfyllas. Framförallt måste man aflägsna alla chefer, som misslyckats, och i spetsen för arméerna endast behålla dem, som förstått att länka segern vid sina fanor. På några månader, ofta till och med på några veckor, kunde en officer passera flera grader. Hoche, Marceau, Desaix, Bonaparte, Lanne, Davout m. fl. blefvo generaler eller armébefälhafvare, innan de fyllt 30 år. Men då de eftersträfvade eller erhöllo dessa tidiga utmärkelser, ingingo de ett hemligt fördrag med segern eller döden. De officerare som misslyckats, skickades till schavotten: Biron, Beauharnais, Custine, Houchard etc; den sistnämnde t. o. m. dagen efter en seger. Augusti 1793 var den farligaste tidpunkten för Frankrike, men blef också utgångspunkten för dess resning. Det var också den tidpunkt, då organet för de blifvande segrarna var i stånd att funktionera. Armén var redo att strida och segra. I det föregående (sid. 615) är redan taladt om Marseilles underkufvande. Lyon föll först den 9 okt. och Toulon ej förrän i december. Alla illasinnade till skräck och varnagel beslöt konventet Lyons förstöring; endast de fattigas och de mördade eller proskriberade patrioternas boningar samt byggnaderna för industrin, välgörenheten och allmänna undervisningen skulle bibehållas. Namnet Lyon skulle utplånas från Frankrikes karta och platsen benämnas »den befriade staden». Couthon nöjde sig med att nedrifva några få hus och öfverlämnade åt sina efterträdare Fouché och Collot d'Herbois att låta med kartescher nedskjuta de fängslade »aristokraterna» massvis; det uppges omkring 1700. I Toulon hade rojalisterna proklamerat Ludvig XVII som konung och satt sig i förbindelse med engelska och spanska flottorna å redden. Dessa landsatte 12,000 soldater till Toulons försvar. Först efter Lyons fall hade fransmännen tillräckligt med trupper till en verklig belägring. Till stor del i följd af den skicklighet, hvarmed artilleriet leddes af sin chef Napoleon Bonaparte, tvangs staden att ge sig. Konventet beslöt, att tilldragelsen skulle firas med en nationalfest och att den upproriska staden skulle förlora sitt namn och flera af dess hus raseras. En förskräcklig hämnd togs. Alla rebeller gripna med vapen i hand fördes inför en skoningslös domstol af republikaner, som blifvit kastade i fängelse under belägringen.
Efter Mainz' eröfring af tyskarne (se sid. 554) blef den därifrån aftågande garnisonen disponibel till undertryckandet af upproret i Vendée. På hösten var lyckan växlande, men i december hade republikens härar fått öfverhanden. D'Elbée, Cathélineau, Bonchamps, La Rochejaquelin voro fallna. Endast Charette och Stofflet höllo sig med sina skaror i de mest otillgängliga trakter, och i Bretagne voro chouanerna ännu i rörelse. Konventets kommissarie Carrier rasade som ett vilddjur. Han lät dränka de fångna upprorsmännen i stora massor i Loire; berättelserna om de »republikanska äktenskapen», d. v. s. att sammanbundna män och kvinnor blefvo kastade i floden, anses dock för hopgjorda.
Äfven om således upproret icke var till fullo dämpadt i dessa trakter, så beröfvade de franska segrarna vid gränserna vendéerna all utsikt till framgång. I slutet på 1794 utlofvade konventet amnesti åt alla bönder, som underkastade sig inom en månad. I början af 1795 ingingo de franska generalerna fredsaftal med vendée- och chouan-anförarne. Men i juni landsatte engelsmännen på tillskyndan af Ludvig XVIII tre regementen emigranter vid Quiberon. De blefvo tillbakaslagna af Hoche, emigranterna drefvos i sjön eller fängslades och fysiljerades. Grefven af Artois landsteg på ett annat håll, men märkte snart, att resningen var dömd att misslyckas och att bönderna vore trötta, samt tog fort sin Mats ur skolan. Charette, som af Ludvig XVIII utnämnts till generalissimus, började då en förtviflad kamp, som pågick ännu då konventet åtskildes i augusti 1795. Vid gränsen förde den sins emellan splittrade fienden kriget med stor slapphet. Medan en del af den allierade armén under hertigen af Koburg var upptagen med belägringen af Dunkerque, passade franska nordarmén under Houchard på att angripa och slå den öfriga delen vid Hondschoote, men då han kraftlöst fullföljde Carnots plan och icke förstod att begagna sig af sin seger, blef hans öde det förut nämnda. Hans efterträdare Jourdan var veteran från amerikanska frihetskriget, men hade måst vid hemkomsten såsom ofrälse afstå från sina epåletter, taga afsked och bli sin hustru behjälplig i hennes kortvaruaffär. 1791 hade han valts till befälhafvare för en bataljon frivilliga och inom kort avancerat till general. Han tillfogade den österrikiska belägringshären vid Maubeuge ett så kännbart nederlag, att den måste draga sig tillbaka öfver gränsen.
Vid östra gränsen hade fransmännen i Hoche och Pichegru två utmärkta anförare. Hoche var son till en väktare af de kungliga hundarna i Versailles och skulle aldrig, om revolutionen icke kommit, kunnat avancera högre än till sergeant. Under Dumouriez' tid befordrades han till officer. Han skickade patriotiska utgjutelser till Marats tidning och hade antagit Père Duchesnes språk, men Danton hade under den råa ytan anat en lojalt fosterlandsälskande själ och de utmärktaste soldatanlag. Han tilldrog sig ock Carnots uppmärksamhet, och ehuru endast 25 år avancerade han på sex veckor från en simpel bataljonchefsbefattning till öfverbefälhafvare för Moselle-armén. Pichegru var egentligen en inpiskadt slug och orubbligt kallblodig bonde, som tjänat sig upp från underofficersgraden, men han förstod att göra sig omtyckt af soldaterna, som kallade honom far, och drog sig icke för att när det gällde med klok beräkning förtala sina medtäflare. Hoche och Pichegru förenade sina härar och tvungo genom segern vid Wissemburg den 26 december preussarne och österrikarne att draga sig äfven här tillbaka öfver gränsen. Samtidigt körde sydarmén under Kellermann piemontesarne ut ur landet. Farorna voro öfvervunna. Nästa år skulle man kunna öfvergå till angrepp. Farorna från de yttre och inre fienderna voro sålunda öfvervunna, och därmed var undanröjd den förnämsta orsaken till skräckväldets uppkomst och fortvaro. Mildare känslor borde således kunna göra sig gällande, och Danton gjorde sig till uttryck för en sådan politik. Men i stället fortsatte skräckväldet och tillväxte i grymhet. Detta stod i samband med nya partibildningar och uppkomsten af en ny strid, denna gång inom själfva berget. Det bildade sig ett mera moderat parti, i hvars spets stodo Danton och hans vänner, och ett mera ytterligtgående under ledning af kommunen i Paris och i synnerhet Hébert och Chaumette, och dessa hade ett starkt stöd i kordelierklubben. Bland välfärdsutskottets medlemmar sympatiserade Collot d'Herbois och Billaud Varenne med hébertisterna, medan de andra hade på känn, att man borde något släppa efter på det stränga skräckregementet. Robespierre delade nog ock den känslan, men hade sin egen personliga politik att fullfölja. Han insåg, att Frankrike var trött på skräckväldet och fordrade ett styrelsesystem, som återgåfve det någon frihet. Men han ville profitera af en sådan systemförändring och den begärda »mildheten» till förmån för det politiskt religiösa system, hvars grundval skulle vara kulten af det högsta väsendet och där han själf skulle spela första fiolen. Camille Desmoulins mildhetens taleman. För sådant ändamål måste man först göra sig kvitt hébertisterna, det var icke nog med att ha hejdat deras »afkristnings»-kampanj. Camille Desmoulins, som ännu stod mest under Robespierres inflytande, men ock, i synnerhet efter girondisternas fall, börjat dela Dantons mildare känslor, släpptes lös i sådant syfte. I de två första numren af sin nya tidning Le vieux Cordelier (»Den gamle kordeliern») — korrekturen hade genomsetts af Robespierre — gjorde han Hébert, Cloots, Chaumette och Gobel till föremål för sin hvassaste persiflage. När han härför angreps i jakobinklubben och beskylldes för motsägelser och ombytlighet, tog visserligen Robespierre hans försvar, men gjorde det på ett så öfverlägset ringaktande sätt, att stämningsmänniskan Desmoulins' personliga fåfänga kände sig på det djupaste kränkt. I sitt tredje nummer vände han sig då äfven mot själfva Robespierre. Med vändningar hämtade från Tacitus' framställning af kejsarnes tyranni gaf han en vältalig målning af skräckväldets brott och öfveröste de styrande med epigram, som beredde revolutionens fiender stor glädje.
Numret hade en oerhörd framgång och verkade på många håll som det förlösande ordet. Stora kvinnoskaror strömmade till konventet och påkallade sina fängslade anhörigas frigifvande. Konventet påverkades och beslöt att låta förordna några kommissarier för att undersöka, om de patrioter, som möjligen sutte fängslade, skulle kunna frigifvas. Det var en »rättvisans kommitté» i afvaktan på den af Desmoulins påyrkade »mildhetens kommitté». Sympatierna för en mildhetens politik blefvo så starka, att Robespierre blef orolig, att Danton och hans vänner skulle kunna begagna sig däraf för att återfå makten. Han närmade sig tillsvidare hébertisterna och förmådde konventet att upphäfva sitt beslut. Camille Desmoulins utstöttes ur jakobinklubben, Dantons anhängare Fabre d'Eglantine arresterades som medbrottslig i bedrägerier begångna vid indiska kompaniets likvidation. I Saint-Justs vilda energi fann Robespierre ett kraftigt stöd. Ett par månader gingo utan afgörande händelser. I mars 1794 kom striden till utbrott. Hébertisterna uppträdde allt våldsammare, och i kordelierklubben angrepo Hébert och Carrier icke blott Dantonisterna, utan äfven Robespierre. Rörelsen syntes så hotande, att välfärdsutskottet beslöt sig för ett ingripande och att fängsla Hébert och några af hans vänner såsom Ronsin, Momoro etc. I rättegången mot de upproriska kordeliererna drogos in på det vanliga förhatliga »amalgamerings»-sättet åtskilliga andra, som icke hade med saken att skaffa. Så t. ex. Anacharsis Cloots, medbrottslingar till Dumouriez, en spion eller »agent provocateur» m. fl. Den 24 mars afrättades Hébert och hans vänner samt Cloots. Hans »afkristnings»-kompanjon, Chaumette, (Chaumette, som i det föregående icke kunnat framstå i någon gynnsam dager, hade dock äfven sina goda sidor. Som kommunalman bl. a. inlade han flera betydande förtjänster, som det vore orätt att alldeles förbigå. Så t. ex. hade han genomdrifvit borttagande af kroppslig aga i uppfostringsanstalterna, upphäfvande af lotterier, stängning af spelhusen, men i stället dagligt öppethållande af biblioteken, som under konungadömets tid endast varit öppna två timmar i veckan. Han organiserade välgörenheten, förskaffade de sjuka på sjukhusen hvar sin särskilda säng och barnsängskvinnorna en särskild anstalt, mildrade behandlingen af de sinnessjuka och sökte få till stånd asyler för behöfvande och ålderstigna etc.) som icke haft något att skaffa med planerna på en resning, följde liksom biskop Gobel honom senare i döden. Kordelierklubben försvann snart och revolutionsarmén (se sid. 630) blef upplöst. Något hébertistiskt parti existerade icke längre. Välfärdsutskottet vände sig nu mot sina motståndare till höger, »de öfverseende» och Dantonisterna. Robespierre beslöt att förinta sin medtäflare om folkgunsten, Danton, som af Billaud förföljdes med de ursinnigaste anklagelser, men han vågade icke själf angripa sin vapenbroder, den 10-augustimannen, ledaren af det nationella försvaret år 1792, utan skickade fram Saint-Just, som han försedde med material till en infamt lögnaktig rapport. Den 10 germinal sammanträdde välfärdsutskottet och utskottet för den allmänna säkerheten och beslöto utfärdandet af en arresteringsorder mot Danton, Delacroix, Camille Desmoulins och Philippeaux. Ordern undertecknades af alla närvarande, däribland Carnot. Ett par vägrade, bl. a. Robert Lindet. Alluderande på sin uppgift som organisatör af provianteringsväsendet, sade han: »Jag är här för att nära mina medborgare och icke för att döda patrioter.» Danton hade blifvit på förhand varnad af sina vänner, som visste att Billaud och Saint-Just voro beredda att kräfva »de öfverseendes» hufvuden. Danton ryckte på axlarna: »Det är ingenting att göra åt. Göra motstånd? Utgjuta blod? Det är utgjutet nog med blod. Jag ger hellre mitt. Jag blir hellre giljotinerad än jag giljotinerar.» Då man uppmanade honom att ta till flykten, gaf denne store patriot åt sin glödande kärlek till fosterjorden ett uttryck, som sade samma sak som isländaren Gunnar från Lidarände i sagan och i Heidenstams dikt: »För mig finns ingen väg från hemmets dörr.» Dantons ord, som skola lefva genom seklerna, voro: »För man med sig sitt fädernesland under sina skosulor?» Han upprepade också och i än mer energisk form hertigens af Guise stolta ord: »De skulle våga!» Men de vågade!
När konventet mottog underrättelsen om Dantons arrestering, greps det af en häpnad och bestörtning, som var nära att mynna ut i en revolt mot Robespierre. Man mumlade, man ropade: »Ned med diktatorn!» Några månader senare fällde det ropet Robespierre. Men icke nu. Legendre begärde, att de fängslade deputerade skulle föras inför konventet, men det var ej dit, det var till revolutionsdomstolen, som Robespierre, Saint-Just, Billaud och Couthon m. fl. ville ha »de öfverseende» släpade. »Vi vilja tömma denna fyllda piggvar», sade Vadier. Legendres tal mottogs med mummel, och Robespierre skrämde oppositionen genom sitt infernaliska tal, hvari han inlade all sin vrede, allt sitt brodershat i förening med en vild energi och en hemsk vältalighet; och han blef därigenom Dantons verklige mördare. »Det gäller i dag», sade han, »att se, om någon ärelysten hycklares intresse skall segra öfver franska folkets. — Vi skola få se i dag, om konventet skall förstå att krossa en förment, för länge sedan murken afgudabild eller om den i sitt fall skall krossa konventet och franska folket. — Legendre har talat så om Danton, som om han trodde, att vid det namnet vore fäst ett privilegium, nej, vi vilja inte tåla några privilegier, vi vilja inte tåla några afgudabilder. (Bullrande bifall.) — Jag påstår, att enhvar som i detta ögonblick darrar är brottslig.» Slätten, som också kallas »träsket», ställde sig på Robespierres sida. Legendre blef förskräckt och måste slå till reträtt, och konventet skickade Danton och hans vänner till revolutionsdomstolen. Processen mot Dantonisterna räckte 13-16 germinal år II (2-5 april 1794). De sexton anklagade blefvo i Fouquier-Tinvilles anklagelseakt fördelade i två grupper: 1) Danton, Desmoulins, Hérault-Séchelles m. fl.; dessa anklagades för sammansvärjning i syfte att återställa monarkin och upphäfva nationalrepresentationen och den republikanska styrelseformen, 2) Fabre d'Eglantine, Chabot, Bazire m. fl., hvilka anklagades för konspiration åsyftande att vanära och förnedra nationalrepresentationen och genom korruption förstöra republikens styrelse. Oaktadt denna gruppering af de anklagade och brotten slog man i hop alla i en klump både i fråga om rättegång och dom, och för att göra det ännu skymfligare »amalgamerade» man ihop dessa för politiskt brott tilltalade med sådana, som gjort sig skyldiga till brott mot den allmänna lagen. Danton t, ex. blef på detta sätt hopkopplad med en simpel tjuf. När dörren till domstolssalen öppnades, trädde Danton in (Skildringen af rättegången, domen och afrättningen är sammanställd hufvudsakligen efter Jules Clareties monografi om Camille Desmoulins och Lenotres »Le tribunal révolutionnaire».) lik en ursinnig tjur, som med sänkta horn störtar in på arenan. Han hoppades redan från första stund kunna draga öfver på sin sida och hetsa upp folkmassan, som redan i tre timmar trängts bakom barriären. Det blef heta dagar för domstolens president Herman och allmänna åklagaren Fouquier-Tinville. Första dagen blef spelet oafgjordt. Den 3 tycktes det vända sig till förmån för de anklagade, den minsta tillfällighet skulle kunnat förvandla deras rättegång till en triumf. Folket tycktes endast afvakta en signal för att föra de anklagade tillbaka till konventet, liksom de förut en gång fört »folkvännen»! Hvilken återkomst! I så fall hade det varit ute med Robespierre och triumviratet, ute med skräckväldets utskott och regemente. Frankrikes öde utspelas vid domstolen, och Fouquier håller det i sin hand. Men det vore också ute med honom och hans trogna, om han inte blir den vinnande. Han är medveten därom, och de tveka inför två slags skrämsel och fruktan, ty fruktan är det förnämsta kortet, de veta icke hvilken fruktan de skola ge efter för eller på hvilket håll faran är den mest påträngande. På de vanliga inledande frågorna hade Desmoulins svarat: »Jag är 33 år, d. v. s. af samma ålder som sanskulotten Jesus. Det är en kritisk ålder för patrioter.» Dantons svar var: »Jag heter George-Jacques Danton, f. d. advokat, sedan revolutionär och folkrepresentant. Min bostad? Snart i förintelsen, sedan i historiens Panthéon, förut gatan och sektionen Marat.» General Westermann yttrade de stolta orden: »Jag begär att blotta mig inför folket. Jag har haft sju sår, alla framtill, endast ett har jag fått bakifrån, det är anklagelseakten.» Af de anklagade var den äldste 41 år, den yngste, Bazire, 29. Dantons väldiga stämma öfverröstade presidentens ringningar. »Hör du inte att jag ringer?» utropade denne. »En man, som försvarar sitt lif, aktar föga en ringklocka och han tjuter.» Salens fönster stodo öppna, och Dantons röst hördes på andra sidan Seinen. Aldrig hade en man med så stort mod och äfven förakt försvarat sitt hotade lif. Inför giljotinens fallbila blef den ett ögonblick trötte och nedtryckte tribunen åter en titan. Ingenting kan i storslagenhet mäta sig med detta hans energiska försvar. De länge bevarade anteckningarna af en åhörare, målaren Topin-Lebrun, återge på ett åskådligt sätt den egendomliga, öfverraskande blandningen af heroism och öfvermodig burleskhet. »Må man», säger Claretie, »föreställa sig en af Shakespeares gestalter, som förenar det tragiska med det komiska och utslungar sina sarkasmer midt i ansiktet på sina åklagare. Det är Danton. Han raljerar, han bevisar, han dundrar, han hånskrattar, han förkrossar, han är på en gång öfvermänsklig i sin djärfhet och djupt mänsklig i de varma medlidsamma, ömt djärfva ord, han finner djupast i sitt inre. Med hvilken stolt högdragenhet tillbakavisar han icke de fega anklagelserna. Han växer inför sina oroliga fiender, som kunna mörda, icke böja honom. 'Jag såld?' utropar han. 'En man af mitt skrot och korn låter icke betala sig. Hvar äro bevisen? Åklagare, kom fram med dem, de halfva bevisen, indicierna på min falhet.' Då man mot honom åberopade det påstådda vittnesmålet af en 'anonym' patriot, svarar han: 'Hvar håller han då till, denne patriot? Fram med honom! Jag fordrar att bli konfronterad med honom. Må han träda fram.' Vändande sig därpå om håller han som ett såradt lejon stånd mot dem han känner af sina motståndare och hvilkas hat blottat sig. 'Billaud-Varenne kan inte förlåta mig, att han varit min sekreterare.' Med stoltheten hos en soldat efter stridens slut redogör han för den aktiva del han tagit i den 10 augusti. Han ingår i detalj på användningen af de summor han uppburit till sin beskickning till Belgien. Men när Danton fann det allra kraftigaste uttryck för sin stora ur hjärtat framsprungna vältalighet, det är, när han med en allt öfversvämmande kärlek till fosterlandet och republiken besvär sina fiender att låta sina hatfulla känslor tystna, liksom han sin vrede, och ej ha tankar för annat än det ännu hotade Frankrike: 'Må alla patrioter sluta sig samman, och då, om vi kunna segra öfver oss själfva, skola vi triumfera öfver Europa! Jag skulle kunna omfamna min fiende, tillägger han med en Shakespearesk våldsamhet, jag skulle kunna omfamna honom för det fosterland, hvaråt jag skulle offra min kraft.' Inför döden har han redan liksom en tydlig förnimmelse af att denna blodiga revolution, hvari 'brödrafienderna' söndersleto hvarandra inbördes, själf var dödlig. Han tror att enhvar varit till nytta på sin tid, äfven de allra vildaste, Marat med sin 'vulkaniska' karaktär, 'den sege, faste' Robespierre.— 'Och jag,' tillade han, 'jag tjänade den på mitt sätt!' Men utled och full af vämjelse öfver domstolens hållning sade han till sist ryckande på axlarna: 'Man nekar mig vittnen, jag vill icke försvara mig längre. — Jag ber er för öfrigt om öfverseende», tillade han och satte sig, »med den stora värmen i mitt tal. Men det är min natur.' Och så ett sista utrop, profetiskt och stolt: »Folket skall inom tre månader slita mina fiender i stycken!» Man kan förstå, att ett sådant tal inför en upprörd folkmassa, som började visa sympatier för de anklagade — intet exalterar så en folkmassa som fysiskt mod och stolt hållning inför döden — måste förefalla domarne farligt. De bleknade på sina bänkar.
Fouquier vädrade den hotande faran, sammanträdet uppskjutes. Konventets deputerade Amar, David, Vadier, Voulland, som icke lämnat domstolen, tala oroligt med jurymän, domare, vittnen: Alla äro brottsliga, i synnerhet Danton, de måste alla förklaras skyldiga, så är konventets vilja. Fouquier påkallar i en orolig, lömskt affattad biljett välfärdsutskottets ingripande mot de anklagades »otillständiga uppträdande», och Robespierre skyndar att komma Fouquier till hjälp med Saint-Just till verktyg. Dennes rapport, hvari han äfven drar in en spions beskyllningar mot Camille Desmoulins hustru, den täcka, älskliga Lucile, såsom medbrottsling till rojalisten Dillon i stämplingar för fångarnes befriande, var rik på sofismer för att ytterligare slå till marken hans på förhand dömda fiender. Han tillvitade dem som ett brott till och med deras harm. »Hvilken oskyldig har någonsin revolterat inför lagen? Det behöfs inte andra bevis på deras attentat än deras djärfhet.» Enhälligt antog konventet hans förslag att de skulle ställas utom debatten, d. v. s. med andra ord utom lagen. »Ingen af dessa till lynne och åsikter så olikartade män», säger Claretie, »motsatte sig det. Ingen af dessa 'moderata', som några månader senare störtade Maximilien Robespierre, af dessa, som en dag skola resa sig mot 'bloddrinkarne', lade nu in ett enda godt ord för Camille, brottslig af medlidande och dömd för sin mildhet. Och bland alla dem, som så väl visste att Danton räddat och acklimatiserat republiken, fanns det icke en enda, som kunde tillbakavisa den stupida anklagelse för 'rojalism', som utslungats mot den 10 augustimannen. 'Hvilket nedslående skådespel! Och hvad man vid sådana skådespel gripes af förakt öfver fegheten hos dessa de skräckslagna, darrande församlingar, som alltid stå redo att slå till, att förråda, att offra för att undgå den fara, som de tro öfverhängande öfver sig själfva. Människonaturen har outrannsakliga uselheter, och det är i sanning osunda dagar, då en vederstygglig fruktan böjer ned till samma nivå de dåliga och de darrande.» Medan konventet var upptaget härmed, hade sessionen åter begynt, och för att invagga de anklagade i säkerhet meddelade Fouquier, att han satt sig i förbindelse med konventet. Danton hade upprepade gånger påyrkat, att de skulle höras inför konventet. Uppfyllda af illusion uttrycka de en uppriktig glädje och erkänsla. Sessionen fortsätter lugnt, till dess Herman har det önskade svaret i sina händer. Han uppläser det. Det är ju en dödsdom. Domare, jurymän, folkmassan, de anklagade äro slagna med häpnad, de se på hvarandra, de veta icke hvad meningen är. Danton reser sig skräckinjagande. Han frågar domaren, åhörarne, om det är sant, att de anklagade revolterat. »Intet bevis har anförts mot oss, intet vittne hörts.» Bland allmänheten skriker man på svek och förräderi och visar sig upprörd och orolig. De anklagades raseri känner inga gränser. De ropa: »Man dömer oss icke, man dödar oss! — Banditer, mördare! — Må man föra oss till schavotten!» etc. Presidenten gaf gendarmerna order att föra ut de anklagade. Det blef en hemsk scen. Medan Danton, som en sista utmaning, kastade en föraktlig blick mot sina domare, hakade sig Desmoulins fast vid sin bänk. Tre man måste formligen slita honom lös och bära ut honom. Juryns »samvete» var efter de tre dagarnas förhandlingar »tillräckligt upplyst», och dödsdom blef afkunnad. På Fouquiers yrkande hade domstolen beslutit, att »på grund af de anklagades otillständiga uppträdande, speglosor och smädelser mot domstolen» skulle såväl framställandet af frågorna till juryn som den blifvande domens uppläsning ske i deras frånvaro. De fingo sig domen meddelad i la Conciergerie i det ögonblick, då bödelsdrängarne voro sysselsatta med förberedelserna till afrättningen. Herman och Fouquier hade gjort sig väl förtjänta om Robespierre och dennes välfärdsutskott. Tre dagar senare blef Herman inrikesminister. Ytterligare några dagar och Fouquiers makt och myndighet utvidgas, så att han blir den mäktigaste och fruktansvärdaste af alla franska myndighetspersoner. Danton och hans vänner till schavotten. Dantons och de andras afrättning ägde rum samma dag som domen afkunnades eller den 5 april (den 16 germinal). Camille Desmoulins med sin kvinnliga känslighet hade krupit i hop gråtande i en vrå af fängelset. Han tänkte på sin unga hustru, som han lämnat i bödlarnes våld, och upprepade snyftande det dystra farväl han skrifvit till sin Lucile och sin lille Horace. Danton lämnade också en ung tillbedd maka, men manligare och med större förakt för dessa jordiska fröjder, hvilkas bägare han bitter och stolt tömt till dräggen, förblef han stolt äfven gentemot denna död, som icke tycktes träffa honom och icke kunde få honom att blekna. Han ville visa sina »Kainsbröder», som offrade honom, att en Danton dör som han lefvat. Hans sista ord, hans sista tankar under dessa så snabbt förflytande timmar buro den dubbla prägel af manlig energi och stolt sarkastiskt temperament, som utgjorde grunddragen i hans natur. Än resonerade han fullständigt lugnt öfver den dom, framtiden skulle fälla öfver honom: »Jag har den ljufva trösten att tro», sade han, »att den man som dör som chef för de 'öfverseendes fraktion' skall finna nåd inför eftervärldens ögon. Må man hålla på så länge man vill med den nuvarande strängheten. Då de dömda vandra skrattande till straffet, är det på tid att bryta sönder dödens lie.» Och än, liksom för att visa att skrattet, att hånet mot schavotten skulle kunna genljuda ända in i bödelskärran, vände han sig till Desmoulins, och halft raljerande med hans tårar yttrade han: »Nå hvad skall du säga, när Sanson krossar dina nackkotor?» Ett titaniskt skämt, som trotsar icke blott döden, utan ock smärtan. Och när senare, på vägen till afrättsplatsen Fabre d'Églantine är orolig för sin oafslutade komedi, säger han till honom: »Verser! Ah bah! Om du dör, skall du göra många flera än du önskar.» Men han blir åter allvarlig och tillägger med värdighet: »Vi ha afslutat vår uppgift, låtom oss sofva!» De voro femton, som gingo samtidigt till döden och fördes dit i två kärror. Alltjämt lugn och beslutsam steg Hérault först ur kärran, Han ville kyssa Danton och luta sin kind mot hans. Sansons medhjälpare hindrade honom. Danton ryckte på axlarna: »Idioter, ni skola snart inte kunna hindra våra hufvuden att kyssas i korgen.» Sist besteg Danton schavotten. Ett åsyna vittne, som såg honom stå där hög och reslig på den hemska plattformen med fötterna i sina vänners blod, jämför med en af Dantes skuggor denna djärfva atletiska silhuett, som aftecknar sig mot horisonten i den nedgående solens strålar. Detta hufvud, som fordom visat sig så inspireradt och stolt, bevarade ännu på schavotten sin imposanta kraft och sitt suveräna uttryck. Han erfor ett ögonblicks sinnesrörelse vid minnet af sin hustru och sina barn, men man hörde honom mumla: »Danton, ingen svaghet!» Och han höjde åter stolt sitt hufvud. Han såg bödeln rakt in i ansiktet och sade till honom med sin åsklika röst: »Visa mitt hufvud för folket, det lönar mödan, det ser icke ett sådant alla dagar.» Dantons sista ord voro formulerade som en order, och darrande upprepade folkmassan dessa djärfva ord, som utsagts så högt, att de hade hörts af alla. Den röda fallbilan föll för sista gången. Danton existerade icke längre. Sådan var Danton, den store patrioten och store statsmannen. Han förde med sig i grafven den klokhetens och endräktens anda, som skulle kunnat rädda Frankrike från Bonaparte och Bourbonernas återkomst. Några dagar efter Danton gick Lucile Desmoulins modigt som en romarinna till döden, denna unga kvinna, hvars intagande bild och rörande kärlekssaga maken har att tacka för så mycket af den sympati, hvarmed framtiden bevarar hans namn. |
|
»Skulle
friheten, heter det bl. a. i detta ryktbara tredje nummer, verkligen
endast vara ett tomt namn? Är det endast en operaaktris, Candeille
eller Maillart, utstyrd med en röd mössa? Eller är det denna staty,
som David föreslår? Om I med friheten icke som jag menen frihetsidéerna,
utan endast en stenstod, då har aldrig existerat en afgudadyrkan
så dum och dyrbar som eder. Mina kära medborgare! Skulle vi verkligen
ha sjunkit så djupt, att vi kasta oss i stoftet för sådana gudomar?
Nej! Friheten, som nedstigit från himlen, är för visso icke en nymf
från operan eller den röda mössan, en smutsig skjorta och en trasig
dräkt. Friheten, det är lyckan, förnuftet, jämlikheten, rättfärdigheten,
det är de mänskliga rättigheternas förklaring, det är er härliga
författning. Viljen I, att jag skall dyrka friheten, ja kasta mig
i stoftet för den och offra åt den mitt lif och mitt blod? Öppnen
då fängelserna för de 200,000 medborgare, som I kallen 'misstänkta',
ty i de mänskliga rättigheternas förklaring är det icke tal om arrestering
på 'misstanke', utan endast när det föreligger verkliga skäl. Och
tron icke, att detta skulle vara till skada för republiken. Det
skulle tvärtom vara det mest revolutionerande beslut, I ännu fattat.
Ämnen I utrota alla edra fiender medelst giljotinen? Har man någonsin
hört en så dåraktig tanke? Kunnen I låta en enda dö på schavotten,
utan att skapa er nya fiender i hans familj och hans vänner ? Tron
I då verkligen, att dessa kvinnor och gubbar, dessa snyltdjur och
egoister, dessa efterblifna, som I kasten i fängelse, äro farliga?
Af edra fiender återstå nu icke andra bland eder än de fega och
sjuka; de tappra och starka ha emigrerat eller fallit i Lyon och
Vendée; alla de andra äro icke värda eder vrede.»
