|
Likasom så många andra små kuststäder var äfven Gamla Karleby försvarslöst.
Snart visade sig fientliga fartyg i stadens närhet, ehuru det stormiga
vädret icke tillät någon landstigning, hvarför de åter aflägsnade sig.
Så
snart chefen för Vasafördelningen, generalmajor Wendt, erhållit underrättelse
om den fara, som hotade staden, ditbeordrade han tvenne kompanier och
två kanoner. Efter tvenne dygn var detachementet redan på ort och ställe,
hvarvid kompanierna tillryggalagt 150 kilometer (95 km till fots och
55 åkande); artilleriet hade på tre dygn gått 250 kilometer. Kl. 3 e.
m. den 7 juni utsatte tvenne engelska ångfregatter (“Odin” om 16 kanoner
och “Vulture” — 6 kan.) slupar, hvilka rodde förut och lodade, hvarunder
fregatterna långsamt rörde sig i deras kölvatten. Kl. 9 på aftonen ankrade
fartygen på ett afstånd af c. 11 kilometer från staden. Därpå iordningställde
fienden nio 16- och 20-årade barkasser, enhvar bestyckad med en grof
kanon, samt tillgrep sedan följande egendomliga utväg för att skaffa
sig underrättelser om motståndarens styrkeförhållanden.
En af barkasserna, försedd med parlamentärflagg, gick upp till bryggan,
där den möttes af borgmästaren Roos. På befälhafvande officerens fråga:
“Finnes det trupper i staden?” svarade Roos, att han icke ville inlåta
sig i några underhandlingar samt att den engelska löjtnanten kunde vända
sig med sin fråga till öfverbefälhafvaren i Helsingfors. Den engelska
officeren förklarade då, att han anländt för att bränna upp fartyg och
allt slags krigskontraband samt fordrade fritt tillträde till staden.
Då detta bestämdt förvägrades honom, aflägsnade han sig under hot att
tilltvinga sig tillträde med våld.
Det detachement, som sammandragits till Gamla Karleby, bestod af tvenne
kanoner ur Viborgs garnisons artilleriregementes fältpluton samt 1 och
4 kompanierna af 12 finländska linjebataljonen. Till
dem hade dessutom slutit sig omkring etthundra beväpnade invånare. Trupperna
voro dolda bakom de vid stranden belägna magasinerna. De nio fientliga
barkasserna närmade sig nu i linje, till dess de kommo inom skotthåll,
då detachementet mötte dem med säkra skyttesalfvor, hvarpå utspann sig
en eldstrid, som fortsattes 45 minuter och slutade med ett fullkomligt
nederlag för engelsmännen. I synnerhet ledo tre barkasser svåra skador,
så att en af dem blef på platsen och togs af garnisonen, hvaremot engelsmännen
lyckades bortföra de tvenne öfriga. Fienden förlorade i stupade 2 officerare
och 5 matroser samt i sårade och fångar 22 man menige. Dessutom togs
deras flagga, en bronskanon samt några projektiler och gevär. Å försvararnas
sida blefvo endast 4 man sårade, hvilket låter förklara sig genom detachementets
väl skyddade förläggning. Bland befälet utmärkte sig i synnerhet artillerikaptenen
Jerkuschko, major Simonoff samt kosackofficerarna löjtnant Latugin och
fänrik Kljefzoff. Generalmajor Wendt, som förde befälet under striden,
var känd såsom utmärkt truppofficer, den där förstod att tillvinna sig
sina underlydandes aktning och upprätthålla ordning inom de honom anförtrodda
trupperna.
Äfven stadens invånare uppträdde med tapperhet och mandom vid detta
tillfälle, hvarigenom det förunnades dem att skrifva ett vackert blad
i sin stads historia. I synnerhet utmärkte sig härvid kommerserådet
Donner. Med ovanlig energi satte han staden i försvarstillstånd, föreslog
att anlägga trenne batterier och uppoffrade betydliga penningsummor
för detta ändamål; bl. a. anskaffades på hans bekostnad sex kanoner.
Dessutom uppförde han under natten med egna] arbetare och egna material
en bro öfver floden, hvarigenom truppernas frammarsch underlättades.
Äfven
borgmästaren Roos utmärkte sig genom sinnesnärvaro och företagsamhet,
hvarjämte äfven kronofogden Holm, köpmannen Kynzell, skepparen Henelius,
matrosen Ekström och bonden Kankonen böra framhållas. Afskedade kaptenen
Artemjeff åtog sig befälet öfver den yngre manliga befolkningen i staden.
Så snart kejsaren erhållit kännedom om invånarnas i Gamla Karleby bedrifter,
underlät han naturligtvis icke att visa dem sin erkänsla, hvarför äfven
ofvannämnda personer hugnades med ordnar och medaljer. Men dessutom
utfärdade kejsaren ett särskildt reskript (af den 9 juni 1854), i hvilket
han förklarade samtliga i denna strid deltagande stadsbor sitt nådiga
välbehag. Guvernören i Vasa län, Walléen, afreste till Gamla Karleby
och öfverlämnade personligen åt staden det kejserliga reskriptet, hvarvid
stadens representanter yttrade, “att tilldragelserna den 26 maj aldrig
skola utplånas ur deras minne och att de med känslor af stolthet skola
lämna det nu emottagna reskriptet i arf åt kommande släkten.”
Engelsmännen erkänna själfva, att de förlorade 6 officerare samt 40
man (hvaraf 3 officerare och 12 matroser i döda och 28 man fångar) vid
detta “oförmodade anfall” af ryssarna, hvilka anordnat ett “bakhåll”.
Ändamålet med denna expedition visade sig sedermera vara att komma i
besittning af en mindre ångbåt, som enligt ett gängse rykte skulle dolt
sig i hamnen vid Gamla Karleby. Hvarken något ångfartyg eller någon
kronoegendom fanns emellertid i staden, hvarför äfven hela expeditionen
ej blott ledde till förluster utan jämväl framkallade förebråelser.
Napiers biograf yttrar t. ex. ett slags beklagande af att man hade förstört
egendom för finnarna, hvilka icke på något sätt förfördelat engelsmännen
och med hvilka det varit mera politiskt att stå på god fot. Ja, engelsmannen
Earp påstår t. o. m., att detta företag åsamkat amiral Napier svårigheter,
emedan hans detachements uppförande icke varit sådant man af en kulturnation
hade rätt att vänta. (“The history of the Baltic campaign of 1854”,
p. 207 —208).
|
|
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll