Den 21 juli 1855 anlände till Fredrikshamn en liten engelsk flottilj, bestående af en fregatt, ett ångfartyg, en korvett och en kanonbåt. Sedan de ordnat sig i linje, öppnade de en häftig artillerield mot de ryska batterierna på Tjärholmen. Fienden möttes emellertid af en stark kanon- och gevärseld, som slutligen tvang honom att retirera, sedan ett af fartygen blifvit skadadt. På öfverbefälhafvarens, generaladjutanten Bergs, rapport härom till kejsaren hade hans majestät egenhändigt antecknat: “Framställning göres om de officerare, hvilka utmärkt sig. Åt alla tacksägelse i dagordern; åt underbefäl och manskap 1 rubel pr man. 3 utmärkelsetecken åt artilleristerna, 2 åt kompaniet som utgjorde betäckning. Framställning bör äfven göras om de trenne civila personerna.”
Med belöningar hugnades chefen för Fredrikshamns detachement, öfverstlöjtnanten Tavaststjerna, som ådagalagt synnerligt mod, kallblodighet och rådighet; genom sitt föredöme hade han i främsta rummet bidragit till framgången. Likaså tillföllo belöningar öfverstlöjtnanten vid fortifikationskåren Bredow, som med “all önskvärd framgång” hade uppfört strandbatterierna, samt stabskaptenen vid artilleriet grefve Sievers. Åt underbefäl och manskap utdelades penningbelöningar till ett belopp af 398 rubel. Denna siffra utvisar således garnisonens hela numerär vid tillfället.
Af civila personer blefvo perukmakaren Reinert och bagaregesällen Lehman belönade för det nit de lagt i dagen genom att i fiendens åsyn förstöra sjömärken, äfvensom borgmästaren Hornborg och länsmannen Nyman. Åt de invånare, som blifvit lidande af bombardemanget, utdelades 5,000 rubel; hela den af fienden anstiftade skadan uppskattades till 7,523 rubel. Medels congreveska raketer antände engelsmännen 14 byggnader på den s. k. Sockenholmen, men i allmänhet var fiendens eld illa riktad; de flesta projektilerna föllo ned i Bamböle träsk, d. v. s. de flögo öfver staden.
Under förutsättning, att fienden skulle upprepa anfallet mot staden, framkastades flera förslag att sätta denna i försvarstillstånd. Bland annat föreslogs, att kadettkårens byggnader skulle inredas till lasarett och eleverna öfverföras till kadettkåren i Grusino. Direktorn för kadettkåren, generallöjtnanten friherre Munck, ansåg det dock lämpligare att öfverflytta kadettkåren till kasernerna i Keksholm.
Mångenstädes biträdde invånarna trupperna vid fiendens tillbakaslående. Men utom flera dylika exempel på samverkan mellan befolkningen och militären förekommo fall, då allmogen med egna krafter kommo till rätta vid afvärjandet af fiendens röfvareanfall. En sådan bragd utfördes vid Kuivaniemi, på kusten mellan Uleåborg och Torneå.
Den 23 juli 1855 stannade ett fientligt tremastadt ångfartyg vid grundet Hietalaka, kastade ankar och utsände tvenne kanonslupar mot inloppet. Fienden försökte bortföra några tidigare uppbringade finska skutor men lyckades blott med en; de öfriga stannade på grund. Under det engelsmännen arbetade med att få dem löstagna från grundet, placerade sig fyra bönder med tillstånd af länsmannen Braxén i skydd af en klippa och öppnade eld mot fienden, som besvarade den med skyttesalfvor. Elden fortfor 10 minuter, hvarunder på fiendens sida stupade 6 man, bland dem en officer, på grund hvaraf engelsmännen måste draga sig tillbaka utan att den dagen vidare förnya sitt anfall. Natten förflöt lugnt. Men följande dag återupptog fienden sitt försök att bortföra skutorna. Skottväxlingen vidtog ånyo och pågick en kvarts timme, hvarefter fienden försökte gå uppför älfven. Tvenne bönder dolde sig då bakom buskarna vid stranden och öppnade eld, hvilket tvang fienden att draga sig tillbaka. På vägen till Torneå lyckades han dock uppbränna en jakt. Men utan förlust kunde han dock icke draga sig ur spelet.
Befallningsman Braxén erhöll för denna affär Stanislaiordens tredje klass; bönderna, för det mesta dagsverkare och arbetare, erhöllo silfvermedaljer med påskrift “för tapperhet” att bäras på bröstet i Georgsordens band äfvensom en penningbelöning. I sitt bref af den 8 augusti 1855 till ministerstatssekreteraren skref generaladjutant Berg härom: “Det är af stor vikt att uppmuntra landets befolkning att väpna sig mot fienden. Och det vore önskvärdt att uppväcka ett finskt folkkrig emot sjömakterna.”
__________
Under året 1854 hade ryska trupper varit förlagda å Kotka och dessutom hade å redden utanför tidtals stått ryska örlogsfartyg hörande till roddflottan. Men sedermera beslöts, att Ruotsensalmi skulle öfvergifvas, hvarför äfven kanonerna borttogos, garnisonen aftågade och kanonsluparna afgingo till annan ort. Befolkningen underrättades om att något försvar för dem icke mera var att påräkna; Kotka blef folktomt. Den 28 juli 1855, d. v. s. vid en tid, då på ön icke fanns vare sig trupper eller befolkning, närmade sig en fientlig eskader, bestående af en fregatt och en korvett med flere kanonslupar på bogsér. Sedermera anlände ytterligare några fartyg, hvarpå den af 14 vimplar bestående flottiljen koncentrerades på stora redden vid Ruotsensalmi, hvarjämte ytterligare några fartyg ankrade sydväst om det förstörda Fort Slava. Mot aftonen närmade sig en ångare samt en korvett till bron, som förenar själfva Kotka med Hovinsaari holme. Då fienden invid bron upptäckte en patrull af 4 kosacker, afsköt han tvenne kanonskott mot dem. Kosackerna drogo sig undan och förenade sig med sina öfriga kamrater (inalles 13 man), hvarpå de alla dolde sig bakom stenarna på stranden och öppnade en för öfrigt resultatlös skottväxling med fienden. Bron mellan Kotka och Hovinsaari blef af fienden sönderhuggen och nedbränd. Under natten antände han och uppbrände alla kronobyggnader; den 27 juli om aftonen upprepades detta med de privata husen.
Af generalguvernörens rapporter framgår, att Ruotsensalmi lidit mera af fiendens härjningar än någon annan stad i Finland. Endast den ryska kyrkan och 10 privata hus blefvo skonade.
Anfallen mot landets kuststäder upprepades alltjämt, om än i liten skala. Alla utfördes de på ungefär enahanda sätt och saknade hvarje betydelse i militäriskt hänseende.
Första dagarna af september 1855 närmade sig till Gamla Karleby ett tvåmastadt fientligt fartyg under iakttagande af alla möjliga försiktighetsmått. Från ångaren utsattes sju bevärade småfartyg, som därpå närmade sig stranden samt öppnade eld med congreveska raketer. Garnisonen i staden utryckte och besvarade elden i förening med ett på stranden uppfördt batteri, hvarigenom de fientliga fartygen tvungos att draga sig tillbaka, sedan ett skott ur en kanon skadat akterdelen på ett af de fientliga småfartygen och äfven ångaren erhållit ett skotthål, hvarefter äfven denna drog sig tillbaka. Skottväxlingen pågick omkring 3 ½ timme utan att förorsaka vare sig staden eller garnisonen några som helst skador eller förluster. En byggnad på “Elba” antändes visserligen, men elden släcktes snart.
Liksom under föregående år sällade sig också nu stadens befolkning till den lilla garnisonen, som bestod af delar ur finländska linjebataljonen n:o 21, tvenne finska indelta bataljoner och en del af grenadierartilleribrigaden. Ett batteri bestod af stadens egna kanoner och kommenderades af handlanden Lessman med biträde af 8 sjömän, hvilka serverade kanonerna. Likaså var batteriet n:o 4 bestyckadt med tre af stadens kanoner; vid batteriet befann sig också den “genom sitt mannamod och sitt nit bekanta Donner”. Chefen för Vasadetachementet, generalmajor Blom, ingick sedermera med framställning om att kommerserådet Donner skulle tilldelas belöning “i anseende till sitt berömvärda nit för landets försvar”. Donner hugnades sedermera med Stanislaiordens andra klass med svärd för sitt berömvärda nit vid batteriets bestyckande samt för “mannamod och kloka anordningar” vid engelsmännens anfall den 21 augusti (g. st.) Dessutom lät kejsar Nikolaj I särskildt beställa såväl Donners som bonden Kankkonens porträtt, hvilka nu pryda kejserliga slottet i Helsingfors.
Den 6 november anföllo engelsmännen hamnen vid Jakobstad men vunno ingen framgång, tack vare garnisonens och stadsbefolkningens samfällda operationer. Enligt chefens för Vasadetachementet, general Bloms rapport, hade både rådman Strömberg, handlandena Tuden och Kierulf samt skepparen Nylund med synnerligt nit uppfört batterierna vid Jakobstad samt försett dem med kanoner och öfriga förnödenheter. Under striden befunno de sig på batteriet och höllo för öfrigt, i synnerhet nattetid, vakt. Borgmästaren Tengström afslog klokt och med fasthet de af fiendens parlamentär framställda förslagen, uppfyllde nitiskt militärbefälets fordringar samt uppmuntrade på allt sätt stadsinvånarna att deltaga i försvaret. Bland militärbefälet utmärkte sig främst kapten Schauman, hvars tapperhet och organisationsförmåga Jakobstad till stor del hade att tillskrifva sin räddning undan faran att nedbrännas och att se sin i hamnen liggande flotta af handelsfartyg förstörd.
Under sommaren 1855 utfördes röfvareanfall jämväl mot Brandö (8 augusti), Räfsö och Utö (9 november) m. fl. ställen. Dessa händelser erbjuda emellertid intet intresse och förbigås därför här. Åbo hade hela tiden afspärrat inloppet från sjön medels järnkettingar och stockbommar samt låtit uppföra batterier på Runsala och bestyckat dem med kanoner, tagna från handelsfartygen. Äfvenså hade staden låtit bygga sommarbaracker samt kostnadsfritt öfverlåtit åt trupperna pråmar och båtar för kommunikation mellan holmarna och fasta landet. Då generaladjutant Berg i anledning häraf insände en underdånig anmälan till kejsaren, hugnades stadens invånare med ett nådigt reskript (af den 15 maj 1856), i hvilket dem förklarades “kejsarens synnerliga välbehag”.
