Likasom under 1854 års kampanj sökte engelsmännen äfven nu verkställa landstigningar på sådana punkter, där de icke behöfde frukta motstånd af beväpnade ryska styrkor. Sådana smärre landstigningar förekommo på många ställen i ändamål att förstöra telegrafsignalstationer, verkställa furageringar och anskaffa lotsar. För att hindra deras plundringar utsändes från det vid Ekenäs förlagda detachementet en kommendering af 50 man och 4 kosacker under befäl af fänrik Svertschkoff (sedermera (1901) guvernör öfver Tavastehus län. Ö. a.). Den 24 maj (g. st.) erhöll han rapport från de längs stranden utställda förposterna, att ett engelskt fartyg närmade sig och utsatte en båt. Svertschkoff sammandrog genast sin lilla trupp till Hangö, där han dolde den bakom klippor, och gjorde sig beredd att möta den väntade landstigningen. Omkring kl. 1 på dagen landade en barkass från engelska fregatten “Cossak”, med engelsk flagga i fören, vid bryggan och började landsätta manskap. Så snart hälften af manskapet hade hunnit landstiga, omringades de af Svertschkoff samt afväpnades. Därjämte befallde han det öfriga, ännu i båten befintliga manskapet att gifva sig, under hot att i motsatt fall öppna eld mot dem. Och då de sistnämnda icke efterkommo denna befallning utan började hastigt aflägsna sig, öppnade truppen på sin officers befallning eld, i följd hvaraf fem engelska matroser samt en finsk lots blefvo dödade, fyra matroser sårades och båten sänktes. De i densamma befintliga gevären, en kista med patroner och en engelsk flagg blefvo tagna samt jämte 11 fångar af Svertschkoff afsända till Ekenäs. Bland fångarna befunno sig en officer, en läkare och en gardemarin.
Hvarken fänrik Svertschkoff eller någon af hans trupp hade kunnat upptäcka någon parlamentärflagg; till och med de tillfångatagna engelsmännen omtalade först dagen efter sin ankomst till Ekenäs, att de landstigit i och för inledande af underhandlingar samt att de användt parlamentärflagg. På grund häraf anställdes omedelbart af ryttmästaren flygeladjutant Tschertkoff (sedermera generalguvernör i Varschau) en undersökning, hvarigenom fastställdes, att engelsmännen icke användt någon annan flagg än den engelska nationalflaggan, som de uppsatt i fören af sin båt.
Hela denna affär vid Hangö utspelades på en kvarts timme. Framgången vid densamma bör, såsom också öfverbefälhafvaren inrapporterade, “helt och hållet tillskrifvas fänrik Svertschkoffs kallblodighet och företagsamhet”.
Följande dag återvände “Cossak” ånyo och aflossade under två timmars tid bortåt 150 skott mot Hangö utan att dock åstadkomma någon verklig skada.
Den lilla sammanstötningen vid Hangö den 24 maj fick den oväntade äran att blifva föremål för en vidlyftig diplomatisk korrespondens samt under rubriken “Mordet i Hangö” göra sin rund genom hela den västerländska tidningspressen.
Den engelska kaptenen Fenshow sammanställde med stöd af en matros (Browns) vittnesmål en fullkomligt vanställd rapport om tilldragelsen. Enligt denna rapport skulle skeppslöjtnanten Genest landstigit, hållande i handen en parlamentärflagg, och önskat afgifva förklaring öfver sin ankomst, men ryssarna, hvilkas antal uppgick till inemot 500 man, hade däremot nedskjutit alla officerarna. Engelska parlamentet och tidningspressen blefvo upprörda, och röster höjde sig angående denna kränkning af internationell rätt samt fordrade blodig hämnd. De ryska myndigheterna inväntade å sin sida hvarken befallningar eller förfrågningar utan anställde oförtöfvadt en undersökning, hvarigenom konstaterades, att den engelska kaptenens berättelse var en nedrig lögn.
Först och främst blefvo inga engelska officerare skjutna; vidare visade det sig, att löjtnant Genests skriftliga svaromål vederlade matrosen Browns muntliga berättelse. Genest uppgaf nämligen, att han erhållit i uppdrag att sätta i land fem finnar, som uppfångats af kryssarna från handelsfartyg, och att han haft för af sikt att “sätta sig i förbindelse med invånarna och telegrafstationens officer”. Men officiellt hade han icke uppdragits att öfverlämna någonting från det ena militärbefälet till det andra. Att uppbringa proviant eller verkställa rekognoscering af terrängen kunde icke ske under skydd af parlamentärflagg. Detta skulle redan måst rubriceras såsom en krigslist, för hvilken såväl han själf som framgången af hans företag buro ansvaret. I föreliggande fall hade han fått sota för sitt tillvägagående genom att falla i fångenskap. Flygeladjutant Tschertkoffs undersökning hade för öfrigt fastslagit, att parlamentärflagg icke hade hissats vare sig på ångaren “Cossak” eller dess slup, ej heller burits af den officer, som landstigit. Engelsmännen hade själfva skjutit, ty hos dem hade man funnit tre gevär, ur hvilka skott hade lossats, och trenne med kula laddade gevär, hvarförutom de hade 360 gevärspatroner. De i sina motsägande uppgifter intrasslade engelsmännen kunde icke besvara frågorna, på hvilket afstånd från stranden deras parlamentärflagg hade blifvit hissad, om de genom att aflossa lösa skott hade sökt draga uppmärksamheten på sig och huruvida de landstigit med tillstånd af den ryska officeren. Faktiskt hade signal icke gifvits af dem, och hvad tillståndet att landstiga beträffar, hade något sådant själffallet ej kunnat af dem utverkas. De hade opererat inom fientligt land och af ingen blifvit erkända såsom parlamentärer; och då de sedan råkat ut för ett bakhåll, ville de i sin feghet och oförsiktighet söka skydd under parlamentärflaggan.
Den ryska regeringen uppdrog emellertid åt krigsministern furst Dolgorukoff att meddela öfverbefälhafvaren för de engelska stridskrafterna i Östersjön, amiral Dundas, att parlamentärer finge öfversändas blott på tre ställen: Kronstadt, Sveaborg och Reval. Då Dundas härtill genmälde, att han icke hade kännedom om hur det gått till vid sammanstötningen i Hangö och därjämte framhöll svårigheten i att på hela sträckan mellan Libau och Torneå endast funnos trenne platser för inledande af underhandlingar, uttryckte den ryska regeringen sitt bifall till att för detta ändamål upplåta jämväl Torneå, Vasa, Vindau och Libau.
Skriftväxlingen fortsattes emellertid. Dundas sökte rättfärdiga det inkorrekta i matrosen Browns berättelse och bevisa, att å den från ångaren “Cossak” utsatta slupen nog hade hissats parlamentärflagg, ehuru den antagligen icke blifvit upptäckt från stranden, att å slupen icke hade funnits någon kanon m. m. Alldenstund den engelska amiralen bemödade sig att blanda bort saken genom dylika biomständigheter, återförde furst Dolgorukoff honom till hufvudfrågan genom att påpeka, det löjtnanten vid kungliga flottan Genest hade landstigit utan att först invänta, att hans egenskap af parlamentär lagligen blifvit tillåten och erkänd af vederbörande befäl. I fråga om den omständigheten, att slupen skulle hissat parlamentärflagg först då den lade ut ifrån “Cossak”, å hvilken någon sådan flagg alls icke hade blifvit hissad, erhöll Dundas besked till och med i den västeuropeiska pressen (t. ex. “Nautical Standard”), som förklarade honom, att fänrik Svertschkoff hade haft rätt att förfara så som han gjorde, såvida parlamentärflaggan hade blifvit hissad på slupen först sedan denna redan var på väg från fartyget till stranden. Han kunde nämligen med skäl antaga, att det hela blott var en krigslist, till hvilken engelsmännen under denna kampanj och under sina föregående krig mycket ofta togo sin tillflykt.
Efter kriget, då man i Odessa utväxlade krigsfångarna, fick furst A. V. Meschtschersky tillfälle att sammanträffa med samma löjtnant Louis Genest, som blifvit tillfångatagen vid Hangö och som sålunda föranledt hela den tidningsfejd engelsmännen öppnat med anledning däraf. Sedan fursten beskrifvit själfva affären och berättat, att Genest var en högväxt, mörklagd man på 25 år, tillägger han, att G. var “oförskämd i högsta grad trots den läxa han redan fått.”
Hangöudds läge är sådant, att de utan ändamål kryssande fientliga fartygen hade mycket lätt att närma sig land och gifva prof på sin verksamhet. Och de infunno sig mycket ofta. På morgonen den 28 september öppnade ett fartyg och tre kanonbåtar ånyo eld och besköto de vägar, som ledde från Hangöudd till Hangö by. Omkring kl. 3 tilltog kanonaden i styrka och från fartygen utsattes båtar med landstigningstrupper; kort därpå tillstötte ännu 4 båtar och på Tullholmen landsattes 400 man. Generalmajor Moller, som förde befälet öfver de svaga ryska detachementerna, hade för afsikt att falla fienden i ryggen, hvilket hade till påföljd, att denna ökade kanonaden. Då fienden närmade sig, blef han emottagen med gevärseld och drog sig då tillbaka till Tullholmen, där han gick ombord på båtarna och återvände till fartygen. Hela affären hade utagerats mellan kl. 11 f. m. och ½ 6 e. m. Fienden hade härunder bortskjutit inemot 2,000 projektiler och några raketer men icke skadat någonting annat än telegrafen och vakthuset. Ryssarna ledo inga förluster och alla deltagare i denna affär hade uppfört sig “som äkta ryska soldater”, intygade generalmajor Moller.
__________
Den 28 juni anlände den engelska ångkorvetten “Harriette” till Nystad. Fartyget närmade sig under parlamentärflagg, med anledning hvaraf en af stadens rådmän och en skeppare begåfvo sig ut till detsamma. Ombord på korvetten fordrade man att få köpa lifsmedel, på grund hvaraf åt dem afyttrades något mjölk och ägg äfvensom en oxe, oaktadt guvernören öfver länet hade utfärdat en hemlig föreskrift, att ingenting finge utlämnas åt fienden. Fartygets befälhafvare yttrade bl. a. till rådmannen, att han visste, att trupper befunno sig i stadens närhet, och tillade, att det var dennas lycka att de ej voro förlagda i själfva staden, emedan detta kunnat medföra svåra följder. I själfva verket stodo trupperna på ett afstånd af 7 verst från staden, men man framsköt dem icke af den orsak, att man icke trodde, att något landstigningsförsök skulle utföras från detta enda fartyg.
Chefen för Åbo-detachementet, generalmajor von Wendt, befallde nu, att trupperna skulle sammandragas invid staden. Militärbefälet förbjöd därpå staden 1) att hissa den flagg, med hvilken den hade förbundit sig att gifva signal om sin underkastelse, när det fientliga fartyget ånyo skulle visa sig, äfvensom 2) att afyttra lifsmedel åt fienden. På den kulle, å hvilken man haft för afsikt att hissa flaggan, lät chefen för förtruppen, öfverste Engelhardt, uppföra ett mindre batteri. I sin härom till chefen aflåtna rapport tillade Engelhardt: “Rådmannen anhöll verkligen af mig genom en tjänsteskrifvelse om truppernas hitsändande, men om utlevererandet af lifsmedel åt fienden sade han intet.”
Den 7 juli infann sig ånyo den engelska korvetten under parlamentärflagg framför Nystad, kastade ankar på omkring 2 kilometers afstånd från staden och utsatte en båt. Från staden afgick äfvenledes under parlamentärflagg en båt, i hvilken befann sig en rådman. Då de bägge båtarna möttes, fordrade den engelska officeren, att staden skulle utlämna kött och andra matvaror, hvartill svarades, att invånarna blifvit förbjudna att afyttra lifsmedel åt fienden. Engelsmannen förklarade då, att staden skulle blifva bombarderad. Båtarna åtskiljdes, den engelska slupen återvände till sitt fartyg, som nedtog sin hvita flagg, och klockan tre kvart på tolf öppnades eld mot staden med kulor, granater och congreveska raketer. Några synnerliga förluster åsamkades icke staden genom denna beskjutning, utan det hela inskränkte sig till smärre skador på åtskilliga hus. En gubbe blef dödad af en kula och en kvinna fick sin ena fot skadad. Beskjutningen fortgick tre kvarts timme. De tvenne ryska kompanierna hade ryckt in i staden och beredde sig att möta den väntade landstigningen, men då engelsmännen icke vågade sig på någonting sådant, fick den lilla truppen stå overksam.
Vid dessa sina röfvaranfall använde engelsmännen städse samma taktik, hvilken de tillämpade öfverallt vid den finska kusten. De närmade sig städerna under parlamentärflagg, framställde diverse fordringar, och då dessa blefvo afslagna, nedtogs parlamentärflaggan och beskjutningen vidtog från fartyg och båtar. Efter denna schablon genomfördes äfven anfallet mot Raumo.
__________
I Raumo fordrade engelsmännen, att man skulle till dem utlämna alla handelsfartygen, och då detta vägrades, öppnade de eld från fem med kanoner beväpnade båtar och försökte samtidigt bortföra fartygen. Den fåtaliga ryska truppen besvarade elden från stranden och åsamkade fienden därigenom åtskilliga förluster. Båtarna återgingo till fartyget, som nu öppnade eld med sina kanoner. Beskjutningen fortgick 2 1/4 timme, hvarunder engelsmännen lyckades uppbränna tvenne handelsfartyg, men hvarken staden eller den under befäl af kapten Carlstedt stående truppen led någon skada eller förlust.
Invånarna i Raumo med borgmästaren Peterson i spetsen gjorde allt hvad i deras förmåga stod för att tillbakaslå engelsmännens anfall. Sålunda forslade de gratis trupperna på sina fordon, anskaffade för billigt pris lifsmedel åt dem, inredde i staden ett lasarett o. s. v. Handlanden Wesander hjälpte till vid utförandet af försvarsarbetena och bestod ej sällan brännvin åt manskapet, och skepparen Lindgren deltog personligen i skärmytslingen.
Det exempel invånarna i Raumo gifvit gaf generaladjutant Berg anledning att med synnerlig ifver påyrka vidtagandet af åtgärder för att uppmuntra invånarna att gripa till vapen. “Under det nu pågående kriget med sjömakterna”, skref han (den 8 augusti 1855) till ministerstatssekreteraren, “anser jag, att invånarna genom att bispringa mig kunna i väsentlig mån underlätta vinnandet af framgång, desto mera som krigsoperationerna försiggå längs hela det ofantligt vidsträckta kustlandet och ej sällan små kustorter måste tillbakaslå mindre landstigningsföretag af fienden med bistånd af ett begränsadt antal soldater, på grund hvaraf ett nitiskt deltagande af befolkningen icke kan undvaras”.
__________
Den 5 juli 1855 sprängde fienden i luften de gamla fästningsverken vid Svartholm, som voro uppförda på en enstaka holme utanför och inom synhåll från staden Lovisa.
Natten mellan den 5 och 6 juli, d. v. s. under det de fientliga fartygen lågo i närheten af Svartholm, uppstod i Lovisa en stor eldsvåda, som snart lade en betydlig del af staden i aska. Eldsvådan tillskrefs congreveska raketer, afskjutna af fienden. De då rådande krigsförhållandena gjorde detta påstående mycket sannolikt; otillräckligt kontrollerade uppgifter blefvo intagna i tidningarna jämte afsiktligt tillagda detaljer. Man skref nämligen då, att hundratals engelsmän hade anfallit den värnlösa staden och förvandlat den till en askhög samt därigenom lämnat 2,000 personer utan tak öfver hufvudet och utan föda.
I själfva verket visade sig engelsmännen i viken vid Lovisa ombord på en ångkanonbåt fem timmar innan eldsvådan utbröt. De plundrade ett öfvergifvet kronomagasin nere vid stranden, slogo sönder fönsterramarna, skyllerkurarna o. s. v. Och ehuru de kastade raketer, så skedde det icke i riktning mot staden, hvarför detta, enligt alla ögonvittnens utsago, icke kunde ha framkallat eldsvådan.
I de minnesanteckningar om kriget 1854—1855, hvilka publicerats af S. G. Elmgren och Aug. Schauman, ställes den stora branden i Lovisa i förbindelse med de stora skogseldar, som denna sommar härjade i Finland. “Till icke krigiska men dock bedröfliga händelser under denna vackra sommar”, skref den senare i sitt arbete “Från sex årtionden i Finland”, “hörde Lovisa stads nästan totala brand den 5 och 6 juli”. Svenska “Aftonbladet”, som i allmänhet intog en mycket fientlig hållning gentemot generalguvernören Berg, började (1857) anklaga denne för att ha afgifvit en afsiktligt förvrängd berättelse om stadens förstöring genom engelsmännen. Numera är det fastställdt, att alla dessa uppgifter äro oriktiga.
Öfverste von Willebrand, som någon tid efteråt erhöll i uppdrag att resa till Lovisa för att bland de brandskadade utdela en summa af 5,000 rubel, som skänkts af kejsaren, skref i sin rapport härom till krigsministern: “Man måste antaga, att invånarna, uppskrämda af fiendens uppträdande, handskats oförsiktigt med elden under arbetet med att rädda sin lösegendom undan fienden.” Generaladjutant Berg sände genast guvernören öfver Nylands län, F. Langensköld, till Lovisa för att verkställa undersökning om orsakerna till denna eldsvåda, som förorsakat en förlust på 89,000 rubel. Å sin sida hade Berg aldrig tillskrifvit fienden skulden till denna stora olycka.
Med den svåra hemsökelse, som öfvergick Lovisa, är förbunden en visserligen obetydlig men dock ledsam tilldragelse. Härmed förhöll sig så, att i staden var förlagdt ett detachement, bestående af 4 sotnjor kosacker, som borde kunnat med behörigt eftertryck straffa fiendens tilltag att plundra det vid stadsviken belägna kronomagasinet. Men i stället gaf chefen för 64 Donska kosackregementet, öfverstlöjtnant Skosirjskij, sina sotnjor order att tåga ut från staden och dölja sig bakom en bergsrygg, hvilken manöver han motiverade därmed, att han gaf vika för stadsbornas önskan, “för att icke utsätta dem och deras egendom för fara”. Dessutom hänvisade han till det dåliga skick, i hvilket kosackernas gevär befunno sig. Vid verkställd undersökning befanns emellertid, att vapnen voro i ordning, men att kulorna icke passade till gevären samt att krutladdningen i patronerna var för svag. Skosirjskij blef på föranstaltande af öfverbefälhafvaren omedelbart afsatt.
