VII. Gustaf Adolf

Kungsfogdarna eller befallningsmännen lydde ej nu mera omedelbart under konungen, utan under ståthållaren eller landshöfdingen. Detta var Gustaf Adolfs verk. Kungsfogden kallas 1616 befallningsman ofver Arboga stad, socken, faktoriet, tullen. I hans närvaro afgjordes de viktigaste ärendena i magistraten. En gång om året, 1 Maj var landshöfdingen i egen person närvarande.

Våra fäder visste, att morgonstund har guld i mund 94. Kl. 8 begynte rådhusrätten. Var någon rådman borta sedan 3:dje gång var ringt, gick magistraten och gästade hos honom.

Har rätten ändtligen samlat sig, och är det för öfrigt lugnt och tyst, så afhandlas de vanliga frågorna om inkvarteringar, olaga köpslagan och olaga hamnar, om adelstjänarnes skyldighet att skatta, som nu beslutes, om renhållning af gator, om indrifvande af skatt, såsom återstoden af Elfsborgslösen och kvarnskatten 1628 95. En, som gick omkring och upptog persedlar till krigsfolkets förtäring, anklagades för att han sagt sig tigga i »brudstuvusäcken».

Staden erhöll nu sina ännu gällande privilegier. Förslag härtill framlades först för staden af Axel Oxenstjerna 1620 i Febr.

Däri föreslås inrättande af kämnärsembete, utväljande af ett visst tal af menige borgerskapet, som på menighetens vägnar upptaga alla stadens vårdande ärender, med rådet att berådslå, och icke som härtill för en ovis, oförståndig, vrångvis menniskas skuld: inrättande af en gillestuga, der stadens utskott kunde församlas; skattläggning af den jord, som nu brukas under sjelfegande jords namn, der icke med bref visas kan, att frihet af framfarna konungar blifvit gifven; upprättande af en tegellada, stadskällare, räkneskola, barnhus. § 40 lyder: Efter der omkring finnes sköna bergslager och derjämte många bergsverk obrukade, om icke borgerskapet sig sammansätta kunde, att några af dem upptaga och försörja sådana bruk till deras och riksens nytta. § 44 om inrättande af en bank, der de fattiga och nödställda kunde få penningar 96.

De städer, som omedelbart besvarade de till dem framställda förslagspunkter, erhöllo sina privilegier genast, Arboga den 16 April samma år 97.

Nu erhöll staden sina 24 äldsta. Och ej må någon annan, utom dessa 24 äldsta, företaga någon öfverläggning, utan att såsom upprorisk blifva ansedd och straffad 98. Alla som i staden bygga och bo, borde vara med vapen försedda och infinna sig till mönstring. Af nya inrättningar, som privilegierna påbjuda, hafva barnhus och räkneskola länge låtit vänta på sig. Gillestugan kom endast på papperet. Kämnärsrätten började deremot sin verksamhet såsom underrätt 99. Dess præses kallades syndicus. Det ännu bestående sättet för kyrkoherdeval stadgas. Gatornas stenläggning påbjudes 100. Om sockenhandtverkare, eller gångande embetsmän, som ej vunnit burskap i staden, stadgas, att de få på 4 mil när staden idka sitt handtverk å landet vid laga bot och jagning. — Om borgmästarnes myndighet heter det här: och stånde fast och gilt hvad de skäligen bjuda och befalla.

Tomterna norr om Rådhusgatan upplätos till bebyggande af Gustaf Adolf vid ett personligt besök i staden 1629.

År 1628 erhöll staden en jordebok, hvari alla utägor och hagar upptogos.

Handtverkerierna voro vid denna tid i blomstrande skick. Guldsmederna, under medeltiden måhända det främsta skrået i landet, med högt anseende både för duglighet och heder, så att borgmästarne togos bland dem, hade nu mistat sitt anseende och bestodo mestadels af tyskar. En af dem, Daniel gullsmed, ligger i delo både med ståthållare och borgmästare. I Persmessan ha de af ålder sina ståndrum å torget, i s.v. invid rådhuset och utmed stadsgårdens norra sida. Arbogaörnen är deras märke 101.

Plåtslagarna och harneskmakarna hafva under de pågående krigen mycket att göra 102. Vandtmakarne inkallades af Gustaf Adolf. Vakthuset vid Höjen brann 1624. Föreståndare för vandtmakeriet var vid denna tid Hans Leffler, en orolig sälle, som låg i delo med sitt folk 103, arrenderade Östuna och Ulfvesund, var kungsfogde 1633 och fick af Gustaf Adolf södra delen af kungsgården mellan rådhuset och ån, som sedan ärfdes af hans måg Barkhusen 104. Inom skrået upprätthölls dock en god anda genom mästarne, som öfvervakade ordningen, sågo till, att allt gick fridsamt tillväga och lade sig vinn om att föregå mestersvennerna med goda exempel (mester Jakob 1626).

Myntverket inrättades vid Höjen 1625 105, hvarifrån det 1676 flyttades till Säter »och har sedan den tiden ingen kopparhammare varit uti Höjens ström» 106.

Seglationen reglerades 1619 så, att Strengnäs och Thorshälla hade att segla på Telge, efter erlagd tull till Arboga; Arboga, Köping, Västerås på Stockholm. Om dessa senare städer segla på Telge, skall skepp med varor tagas och föras till Stockholm. Claes Larson får instruktion att ransaka om alla olaga hamnar i Mälaren, i synnerhet Stallarholmen, där koppar och järn mest föras igenom, från Stallarholmen till Krokehamn, ifrån Krokehamn till Kvicksund. Gods från dessa hamnar tages i beslag.

I sitt fältläger vid Wittenberg 1631 fick Gustaf Adolf tid att utgifva order om fortsättande af arbetet på Arboga kanal och upptog därmed sin faders och farfaders tankar.

Från den inre hushållningen vända vi oss till sederna. Magistraten hade, som vi sett, föregått med dåligt exempel. En borgmästare, Daniel Person, anklagades i slutet af 1611 att ha ridit emot konungen som en skälm med 3 hästar och varit konungen emot. En kornet (jutefana) hade under hans hufvudgärd blifvit funnen af hans piga 107. År 1612 mötas i kapellbacken under nattens tystnad 5 tjufvar och lofva där att ej röja hvarandra. Mickel Finne, Matts Dobblare och Lasse Dobblare voro med. Mickel och Lasse benådades af krigsöfversten uppå K. M:ts behag, efter det var första resan. Soldaterna i Welam von Saltzburgs kompani gjorde 1612 parlament i Arboga, sedan de förut hotat tända eld på staden, och ihjälslogo borgmästaren, gamle Lars Olofson, och 3 borgare 108. Spänningen mellan soldaterna och borgarne hade länge varit stark och ökades, då klagomålen öfver soldaternas våldsamheter af löjtnanten afvisades 109. Klagomålspunkterna, som af borgerskapet uppsatts mot Saltzburgs soldater, voro följande:

  1. Borgarnas hustrur och folk blefvo ofta nattetid utdrifna ur sina hem och gårdar.
  2. Källarna uppbrutna, öltunnor uppslagna.
  3. Spotsk afvisning af v. Saltzburg på klagomålen.
  4. Några borgare ha af soldaterna lagts i järn i deras herberge. Ingen rätt vanns efter klagomål.
  5. Stölder begångna.
  6. En karl ihjälslagen af Osmund korpral. Intet straff derför. Hofmannen tog honom i försvar.

Att klagomålen öfver inkvarteringarne på detta sätt skulle ökas, är ej att undra på. Kronoskattens minskning utgör ett ringa vederlag för obehaget. Hos Markus vid bommen förekom ofta slagsmål emellan studenter och soldater, som täflade om dottern Annikas gunst. Om soldaternas oväsen ute i staden berättas:

De gå om natten från stuga till stuga, slå sönder fönster, öfverfalla och slå folk, som yrvakna rusat ur sängarna, eller gömt sig bakom ugnen. Studenter angripas öfver allt. Några mista kappa, hatt och värja och rymma öfver gärdet, andra tagas med våld och föras genom gatorna.

En skara soldater slå sig ned på torget å ljusan dag, dricka, skrala och antasta alla förbigående, både andliga och verldsliga, utan anseende till person. Gå till kistan och fråga dem, som sitta der, fins rum för oss? Men hvar äro de fähundarna och kälkborgarna, som skulle taga oss och sätta oss härin?

Sist draga de sig in i en gård, när de fingo veta, att fogden och borgmästaren samlat spjutbeväpnadt manskap emot dem. Der förskansade de sig, och det blef strid på lif och död. En af ryttarna ihjälstacks, en annan sårades, en tredje flydde, med vardt sedan gripen. Af rådhusrätten dömdes de för rån och hemgång att mista hufvudet (1627). När de frågades, hvarför de ej gifvit sig, svarade de: Det hörer ingen krigsman till att gifva sig.

Betecknande för tillståndet är det, att mester Dionysius blir anfallen med spjut, när han höll på att förbinda en gumma. Det är, som om vi blefve förflyttade till Kina med ens.

En son till Jonas Stark, borgmästaren, het Lasse Stark (eller Lars Jonson), var rådman, ägde Djupmyra torp och den s. k. storgården vid torgbron, sedan pantsatt till borgmästaren Cleophas Antoni. Om denne Lasse Stark förmäla protokollen följande:

Anders Staffanson fick vid midnattstid besök af Lasse Stark, som kom och letade efter sin hustru, med ett draget slagsvärd i sin hand, och stack åt Anders uti hans säng tu styng, så att deraf kom 4 håål på skinnfälden, som han hade öfver sig och hugde 2 hug uti hans bord, som det nu bär märket.

År 1623 sitter Lars Stark häktad i stenkistan vid rådstun. Mäster Per Drivius, kyrkoherden, sökte en gång lugna Lars, som blifvit ursinnig derinne, men blef afvisad med skamliga ord. Mäster Per ansåg, att nattvardens försummelse varit orsaken till Lars Jonsons olycka, liksom till hustru Judekas. Lars Jonson hade dock af honom allvarligen förmanats till bot och bättring, men aktade hvarken Gud eller menniskor. Han fylte sig alla dagar med öl och brännevin och stack eld på dörren i kistan, så att han brunnit inne, om ej hjelp kommit. De tolf kunde ej fria honom.

En dag, när Lasse satt i kistan, jämte en annan fånge, fick den senare besök af en bof, som stod utanför hålet och samtalade med denne. Lasse Stark hade fått till låns en silfverkosa att dricka ur. Den räckte han genom hålet åt den besökande och bad honom dricka, men den »äreförgätne bofven behöll silfkosan och rymde sin väg af staden».

Inför rätta intygades bland annat af vittnen, att Lasse Stark hade fallit på sina bara knän hos flere personer och svurit en skrämmelig ed och önskat, att Gud allsmäktig skulle låta så många tusende djelflar taga sig, som stjärnorna är på himmelen och sandkornen ligga på hafvets botten, så och så många onda andar dricka uti sig, som öldropparna äro uti glaset, och sedan föra honom igenom golfvet och neder till helfvetets afgrund, om han hafver något beställa med efterbemelta Judeka och annat mera, som han är beskyllad före annat än som ähra och allt godt. Då tog han glaset och drack.

Lars Stark fick några enfaldiga män att gå ed på hans oskuld i fråga om Judeka. Men genom Guds försyn blef allt uppenbaradt, genom hennes egen bekännelse.

Hans ogerningar uppräknas vid rannsakningens slut 1624. De voro: 1 smädelse mot ståthållaren, 2 dubbelt hor, a) med hustru Marina (Reinholt guldsmeds), b) med hustru Judeka (Thomas Eylers). Domen föll den 9 Maj 1625 och lydde på lifvets förlust. Hustru Judeka blef likaså dömd till döden, men hennes dom underställdes öfverheten.

Efter domen sade Lasse till borgmästaren: I är stor och tjock nog till att hugga hufvudet af mig. Nej, svarade borgmästaren, Harald Månson, det skall bödeln göra. Sedan sade han: Om jag hade lika mycket att göra med Eder, som I med mig, skullen I blifva lönt omsider.

En kyrktjuf hade 1623 gått upp i kyrktornet och därifrån genom ett hål kommit in uppå hvalfvet. Där lågo bräder, hvaraf han tog ett och gaf sig därmed in uppå läktarna och sedan uti högkoren. Där stod en kista, som pengar uti låg. Första gången fick han så mycket pengar, att han icke kunde räkna dem. Andra gången endast 30 öre. Han hette Jon Svenson och skulle blifva hängd, men rymde dessförinnan. En ljusning till det bättre visar sig dock. Redan 1598 hade hemgång blifvit af rätten betecknad såsom en sak, viktig nog. Och om nyssnämnda kyrktjuf frågas, hur gammal han är, om han stulit förut, hur mycket han stulit, om han visat tecken till ånger och bättring. Allt detta är ju glädjande tecken till en ny tid, som vill bryta med medeltidens omenskliga straffsystem.

I andra fall lefver hela medeltidens åskådning i minne. Ett mord hade begåtts i Virsta, Björskog, 1624.

2 knektar kommo till hustru Kerstin och frågade, om pestilentien varit der. Nej, blef svaret. Då togo de in och fingo mat och öl. Hustrun läste i en liten bok aftonböner. Så bäddades åt dem på golfvet, och de fremmande köpte af henne 4 stop öl. Hustru Kerstin bekende vidare, att hon satt sig uti spisen och sade för folket: mitt hjerta, det brinner likasom eldglöden, som här i spisen ähr. Hustru Kerstin var misstänkt för att vara trollkona. I förhöret om dråpet vid Virsta användes tortyr på hustru Kerstin af skarprättaren, Nils Hvitlock. Först skrufvades på henne ett par jernjungfrur å den venstra handen, och bad henne bekänna sanningen om oftabemälta folk, huru de äro undkomne, men hon sade alltid nej, att hon intet visste, mer än hon bekiendt. Än skrufvade han på hennes högre hand ett litet skrufstähd. Då bekende hon, att mannens hustru besvimade 2 gr, enär de ledde henne utur stufvan emellan sig igenom dörren. Intet bekende hon sedan mera, intet fick skarprettaren af henne en bloddråpe, ej heller gick vatten til en dråpe utur hennes ögon. Utom allenast der han högg henne med en liten knif i fingret. Derefter strax hade skarprettaren hustru Kerstin uthi vattnet på åhn. Då kastade han henne ut första gången, efter som han mest förmåtte. Hon flöt strax upp igen. Då ropade Daniel Mattson, borgmestaren, till skarprättaren och bad honom hålla henne ned i vattnet, att kläderna skulle blifva vel igenom våta, det han ock gjorde. Än kastade han henne annan gången ned i vattnet, åter flöt hon upp. Då till öfverflöd kastade han henne tredje gången i vatnet, hon flöt ändock op igen. Då öfvergaf han henne, och hon blef satt i kistan 110.

Det är den 22 Maj 1624 detta medeltidsskådespel uppföres. Vårsolen lyser klart öfver det arma offret, öfver ån och folket, som i demonisk upphetsning är åskådare. Kommer icke snart en ny tid? Det dröjer, och till dess skall medeltidsvantron hinna släcka många oskyldiga lif.

En annan medeltidssed möter oss i bruket att låta bårpellen ligga öfver liket hemma i husen före begrafningen. Denna sed, som troligen förskrifver sig från franciskanerna, af skaffades 1633. Vacker är den sed, som möter 1626, då hustru Malin hängde alla sina nycklar på salig Andreas, sin mans likbår. Därför, efter gode mäns förböner, räckte Matts Tomeson henne sin hand inför rätten och gaf henne till all den gälld, såsom han hade att fordra efter och af salig Anders och efter hans dödliga afgång. Matts Tomeson hade förut talat henne hårdeligen till inför rätta, men hade nu blifvit vek. Så fostrade den gamla kyrkan folket till Kristi kärlek. Vi behöfde lära mycket af den.

Medan detta passerar i Arboga, är Gustaf Adolf ute och strider för vår bekännelse och tro. Här var det städse ett fåtal, som förstod, hvad den striden gällde, emedan därtill fordras ett hjärta, fylldt af glädje öfver hvad Gud gjort för oss. Men nog funnos ögon, som tårades i kyrkan den söndag, då kungörelsen lästes upp, hvari det stod, att »vår aller nådigste konung och herre sitt konungsliga och ädla lif hafver satt uti loppet, hvilkens själ Gud, den allra högsta, med alla kristtrogne en evig fröjd och glädje nådeligen förläna ville och oss bedröfvade undersåtare från alla våra hätska fiender mildeligen bevara» 111.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 15 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt