Efterföljande anteckningar äro ägnade att på ett synnerligen intressant sätt komplettera memoarlitteraturen från Gustav III:s tid. Originalet, som förvaras i krigsarkivet, är icke undertecknat, men av handstilen kan med säkerhet slutas till att det är författat av då varande kaptenen och stabsadjutanten av Sillen. Även andra fakta tala därför. Författaren säger sig hava sårats den 16 juni 1790 i vänstra armen och vänstra ögat ombord å Sidney Smitts chefsjakt, vilket stämmer in på av Sillen och sätter antagandet utom allt tvivel.
Johan Georg av Sillen eller, såsom han vanligen skrev sig, Jan av Sillen föddes den 9 april 1767, blev fänrik vid arméns flotta 1782, adjutant hos generaladjutanten Ankarsvärd 1789, samma år löjtnant vid nämnda flotta, stabsadjutant och kapten i armén 1790, samma år adjutant, först hos Gustav III, sedan hos engelska översten Sidney Smitt, överadjutant och major i armén 1792, samma år adjutant hos amiralen, greve Ehrensvärd, kapten i förut nämnda flotta 1793. Han drunknade på en speljakt i Stockholms hamn den 11 juli 1793. [Nej, 11 juli 1795 enligt Elgenstierna och Gustaf af Silléns barnbarn Elisabeth. Enl. Elgenstierna utnämnd till kapten 22 dec. 1793. /SZ].
Då dessa anteckningar nedskrevos, var sålunda författaren endast tjugutre år gammal. Den mognad i omdömet, som ofta framlyser och icke minst i fråga om krigsplanerna är därför ganska märklig. Författaren har velat i form av dagliga, intima rapporter sätta en viss »Titulus» au courant med händelserna i stora högkvarteret, och de hava blivit så mycket mer värdefulla, som denne »Titulus» efter all anledning var överamiralen, greve Ehrensvärd, den tappre chefen för skärgårdsflottan under 1789 års fälttåg, vilken naturligtvis var nyfiken att höra, huru det gick under hans kungliga efterträdares ledning. [Nej Anckarswärd, som var personlig vän och beskyddare av familjen, och som var chef för Arméns Flotta 1788, jfr 14 maj nedan. /SZ] De synas också vara gjorda efter naturen och framställa trogna vardagsbilder i fält. Segern tager sig visserligen något sällsam ut, betraktad på detta sätt från kulissernas baksida. Åtskilligt är kanske något överdrivet, då tecknaren, liksom fallet var med flertalet av hans kamrater, var missnöjd med att hans forne chef, vid vilken han synes hava varit nära fäst, icke även under denna kampanj fick föra överbefälet. Men att döma av de sakuppgifter, som kunna kontrolleras, bär teckningen i allt huvudsakligt sanningens och uppriktighetens prägel.
Avvikelser från manuskriptet hava på åtskilliga ställen måst göras. Stavningssättet och interpunktionen hava ändrats efter nutidens bruk, lika så, för tydlighets vinnande, delvis även ordställningen, varjämte en och annan oegentlighet eller tvetydighet i uttrycket blivit rättad. Meningen har nämligen varit, att anteckningarna skulle kunna läsas med nöje av den stora allmänheten.
Anländ till det ställe, där jag förmodligen kommer att tillbringa större delen av denna kampanj och något vilad efter mödan av resan, erinrar jag mig genast såväl Tituli tillåtelse att, vid sig företeende tillfällen och så ofta sig göra låter, få genom brev uppvakta, som den bifogade befallningen, att då även underrätta om skärgårdsflottans rörelser och företag med vad annat som inom henne kunde förefalla. Att fullgöra detta genom brev ser jag vara ogörligt, emedan vid brevposters och expressers avgående tiden är ganska knapp. Ofta torde också vid dessa tillfällen skrivlägenheten för korrespondenten bliva ingen. Att åter föra en ordentlig dagbok skulle möta lika många om ej flera svårigheter, i anseende till en trägen tjänst och en igenom många ombytliga göromål upptagen tid. För att någorlunda övervinna dessa hinder är jag därför sinnad att på lediga stunder helt enkelt anteckna för varje dag det, som tilldrager sig. Då kan även inflyta, vad i en dagbok mindre skulle passa, nämligen en del småsaker, som inom flottan förefalla mellan personer, och särdeles sådana som röra kamrater och bekanta. Dessa anteckningar skola Titulus sedermera tillsändas med pålitliga lägenheter.
För att komma till saken vill jag gå några dagar tillbaka i tiden och börja med
På eftermiddagen denna dag avreste jag såsom kurir från Stockholm för att inställa mig till stabsadjutantstjänstgöring hos K. M:t. Av Titulus var jag avfärdad med brev till K. M:t, penningar till Sveaborg, de nya signalbreven för skärgårdsflottan samt konungens portfölj, innehållande för skärgårdsflottans anförande erforderliga papper.
Vid solens uppgång framkom jag till Grisslehamn, men som ingen farkost i förstone fanns att tillgå, kunde jag ej avsegla därifrån förr än kl. ½ 5 f. m. Vinden var ostlig, varför vi måste kryssa. Då vi kommit mitt på havet, gick emellertid vinden över på nordostlig. Som vi då gjort ett långt slag med babords halsar, var jag vid vindförändringen långt i lä om farleden, vadan så mycket arbete krävdes till dess återvinnande, att jag icke förr än kl. 6 e. m. kom fram till Eckerön. Dit anlände strax därefter stabsadjutanten baron Hamilton1, återgående kurir från Stockholm, dit han fört tidningen om konungens seger vid Valkiala. Han hade haft bättre tur än jag och icke väl kommit ut på havet, förrän vinden kastat om, så att kurs kunde styras.
Vi åtföljdes nu över Åland och kommo vid midnattstid till Bommarsund, där vi togo någon vila, medan fartyg anskaffades.
Kl. ½ 5 f. m. embarkerade vi på båt för att gå sjöledes direkt till Åbo. Motvind mötte, men det bättrade sig fram på dagen. Vid avresan möttes en från övre Finland kommande resande, som visste berätta, ehuru ganska oredigt, att de våra lidit nederlag vid Anjala.
Till Åbo anlände vi kl. 4 f. m., och där råkade jag på några ögonblick min bror2, kornetten vid livregementsdragonerna, vilken skulle som kurir avgå till Tavastehus, dit dragonerna följande dag skulle marschera. Närmare, dock ännu ofullkomlig, kunskap om Anjala-affären inhämtades. Tolv metallkanoner och många officerare sades vara förlorade, överste Svedenhelm3 fången, majoren, baron Björnberg4 med flere, särdeles av änkedrottningens regemente, blesserade. Vi lämnade Åbo kl. ½ 6 f. m. och mötte snart en till Sverige gående kurir, men icke heller han kunde upplysa oss om vår förlust vid Anjala. Hela natten åkte vi efter utkörda benrangel i djup sand på en ganska backig väg.
Om morgonen skildes vi åt uti Bernböle gästgivaregård. Baron Hamilton reste till Borgå, och jag fortsatte till Helsingfors, där jag inträffade kl. ½ 9 f. m. Skärgårdsflottan sades vara utgången från Sveaborg. I Helsingfors kvarlågo endast fem galärer5 under reparation och tackling; en av dem under kölhalning. Kaptenen Scharff6 ankom vid middagstiden på jakten Aurora från Sverige. Om aftonen reste jag ut till Sveaborg och avlämnade penningarna och andra kommissioner, såg översten av Klercker7 och major Standersköld8 på varvet samt besökte överstelöjtnanten von Kræmer9 och några andra officerare, varefter jag lämnade fästningen och återgick till Hälsingfors. Senare på aftonen embarkerade jag på jakten Aurora och gick ut till Kuggsundet utanför Sveaborg, där natten passerades. På fästningen hade jag inhämtat, att konungen med säkerhet redan gått ombord å Amphion10. Kaptenen Sjöman11, som ditfört honom från Borgå, berättade, att han varit otålig över att jag icke redan var kommen och över kapten Leijonanckers12 långsamma resa från Stockholm med sin kanonslups-division13.
Under natten hade kapten Leijonanckers division äntligen anlänt till Sveaborg. Med västlig vind gick Aurora till segels kl. 3 f. m. och kom omkring kl. 10 till Furuskäret, 2 mil öster om Pellinge, där hela den utgångna delen av skärgårdsflottan låg till ankars. Jag embarkerade genast på kungliga skonerten Amphion och fick överlämna brevet samt portföljen till K. M:t, som syntes mycket nöjd med Tituli därå nedlagda arbete. På tillfrågan, huru Titulus mådde, omförmälde jag Tituli mindre goda hälsa vid min avresa, varöver K. M:t betygade synnerlig ledsnad och igenom dess efteråt flere resor förnyade frågor om Titulus och Tituli mer eller mindre betydliga ohälsa, var jag nära att låta intaga mig av det glada hoppet, att flottans och den tänkande allmänhetens önskan skulle gå i fullbordan genom Tituli snara kallande till konungens person och flottans anförande. Konungen emottog även mig med nåd.
De, som konungen hade med sig på Amphion, voro generaladjutanten baron Otto Wrede14, generaladjutanterna av flygeln, v. Morian15 och baron von Ungern-Sternberg16, överadjutanten, greve Robert von Rosen17, stabsadjutanterna baron Hamilton, Palmfelt18 och jag, kammarjunkaren Möllersvärd19, majoren Cazal20, livdragonkaptenen De la Müle21, — beständig ordonnansofficer hos konungen, — ingeniörlöjtnanten Nycander22 och majoren vid storamiralens regemente Brelin23, nyss hitkommen ifrån hertigen på amiralitetsflottan att giva tillkänna dess ankomst till finska viken förbi Hangö udd.
Fyra stycken med flottan utgångna galärer hade med sina sjöbesättningar blivit under löjtnanten Egerströms24 befäl avsända till Lovisa för att där embarkera en del av kungl. livgardet. Vinden blåste hela dagen västlig; kultjen nog häftig. Konungen ville genast avancera, men högst nödig proviantering å lätta eskadern förmenade sådant, varöver han var ganska otålig. Många resor skickades jag till konungens flaggkapten, överstelöjtnanten de Frese25 för att påskynda en snar lyftning, men hinderna voro lika många som påminnelserna. Och, ehuru smickrande han sade sig finna flaggkaptensposten hos konungen, skulle han ej länge uthärda, om samma otålighet städse skulle rönas hos vår höge anförare.
Om aftonen ankom till Amphion generalmajoren de Pollet26 med sin son, stabsadjutanten Pollet27, och sin adjutant, kaptenen, baron Leijonhjelm28.
Översiktskarta (Lars Rössle).
Strax efter midnatt och slutad proviantering å lätta eskadern gick hela flottan under rodd, emedan stiltje inföll med natten. Det roddes nu och seglades till skiftes. Kaptenen Arvid Virgin29 anförde avantgardet. Utanför Svartholmen kom generalintendenten och översten baron Bror Cederström30 ombord på Amphion. På fiendens vatten röntes intet fientligt, inga remmare eller prickar voro borttagna, icke heller bönder och lotsar från Kutsalö och kringliggande holmar. Svensksund passerades. Det skedde visserligen icke utan bittra rörelser hos den känslofulle, som på detta namnkunniga olycksställe sistlidna år måste sakna en mycket älskad förman och gynnare i baron Fleetwood31 och en sällsynt vän i kaptenen von Hohenhausen32, på vilkas rena dygder, varma hjärtan för fäderneslandet och prövade insikter i tjänsten försynen icke tycktes fästa något avseende, låtande dem under det mest behjärtade försvar bliva ett offer för sitt mod. Även många andra kamrater, som på detta ställe saknades, väckte en bedrövlig hågkomst, men om dessa bägge hade hos mig företrädet, är ej underligt, dels i anseende till deras egenskaper, dels all den stund jag gjort hela första kampanjen å en köl med dem. — Men jag är kommen ifrån mitt ämne.
På Majsaari upptäcktes ett obestyckat batteri, som ryssarna anlagt förlidet år. Turunma33 Norden lades kvar i Svensksund; Udenma Thorborg stötte på grund. Konungen med större delen av staben gick från Amphion ombord på chefsgalären Seraphimsorden. Eskadern avancerade därefter så småningom, och klockan inemot 2 e. m. ankrades tvärs över farvattnet, ungefär på halva vägen emellan Korkiansaari och Lilla Svärtan framför Fredrikshamn. Galärerna och de större fartygen lades i mitten; 2 divisioner kanonslupar å vardera flygeln. Vid vår hitkomst lågo tre större fartyg, liknande chebecker34 eller pråmar, framför Fredrikshamnsviken, och strax därefter utkommo efter hand tchaiker35 och kanonslupar, vilka på aftonen räknades uppgå till omkring 30 stycken. De lade sig på det sätt, att en chebeck försvarade inloppet åt Viborgska sidan emellan Villnäs udde och Lilla Svärtan och de två andra, som syntes svårare, inloppet från Svensksunds farvatten mellan Lilla Svärtan och Hillnäs udde. På bägge dessa linjer lade sig även de smärre fartygen. Sydvästlig vind blåste upp. Kanonslupar, kanonjollar36 och barkasser37 fingo ligga för svaj, ehuru fjärden var alldeles öppen för tilltagande sjövind. Konungen var mycket hågad att genast attackera. Jag och de flesta av oss sjömän voro av annan tanke och önskade, att därmed måtte anstå till följande morgon. Vi sade naturligtvis detta endast oss mellan såsom icke rådfrågade — men flaggkaptenen38, som tillspordes och vars sak det egentligen var att säga, vad som bäst vore av all ting, var den mest tvehågsne eller syntes att vara så. Medan han instämde med oss i vår övertygelse om nödvändigheten av attackens uppskjutande, ville han icke, av fruktan att misshaga, avråda konungen från att genast gripa an verket, sedan denne börjat röja otålighet vid att icke genast se leken börja. Våra skäl voro emellertid följande. Innan dispositioner till attack hunno tagas, skulle aftonen och mörkret redan vara över oss, och att nattetid attackera kunde draga den ledsamma följd, i händelse av framgång, att den slagne fienden skulle, tack vare mörkret kunna till stor del rädda sig under fästningen och i de trånga för oss otillgängliga farlederna. Ginge det åter olyckligt, vore det svårt att hålla tillsamman vår styrka och att hindra oss att göra varandra skada, samt nästan omöjligt att om så skulle bliva nödvändigt, draga oss ur spelet, i anseende till den friska sydvästliga vinden. Segrande eller slagna skulle den pressa oss in i viken och in på fiendens strand. Vare sig anfallet skedde natt eller dag, skulle våra förnämsta vapen, kanonslupar och jollar, under sådana förhållanden vara obrukbara. I alla händelser skulle de göra mycken liten nytta till följd av den av en blåsande sjövind förorsakade rörelsen på vattnet och deras med anledning därav osäkra skott.
De flesta av högkvarteret, som kanske i samma stund som de med konungen kommo på flottan, trodde sig med sjöluften insupa de kunskaper, som en sjöman bör äga, ville emellertid, att man genast skulle attackera en fiende, vars styrka och tillstånd man alls icke kände och vilken man gjort sig ingen möda att upptäcka, vare sig genom spioneri eller annat slags föregånget kunskapande. Jag lämnar i deras värde de skäl, som föranlåtit konungen att gå ifrån Svensksund och lägga flottan uppå en öppen fjärd på två kanonhålls avstånd från en okänd fiende, som hade en fästning att stödja sig på, och detta utan betäckning av skärgård och i våda för en svår om icke omöjlig reträtt, i händelse affären skulle misslyckas. Ej heller inser jag, vad som förmått flaggkaptenen att med stillatigande häri instämma. Men vad jag nästan med visshet vet, det är, att om vi blivit förde av den som vederborde och som vi önskade, om Titulus gått före oss, hade vi stannat kvar vid Svensksund. Där hade vi legat nästan som i en fast ort och redan genom läget varit väl försvarade. Därifrån hade sedermera rekognosceringar kunnat göras för att upptäcka, vad kunde oss möta och vad som kunde vara att uträtta. Helt säkert hade vi icke först gått åstad och brett ut vår halva styrka för fienden, så att var enda en av våra roddslupar kunde räknas, samt därefter frågat: »vad skola vi nu göra?»
En dag skall man kanske säga: vederbörande kände ofelbart fiendens tillstånd. Men detta bestrider jag. Såsom ett åsyna vittne kan jag försäkra om motsatsen, å vilken man ingalunda kunde misstaga sig, då man som jag såg allt det bryderi, den »tvehugsenhet», vari den höge chefen befann sig.
Efter skedd ankring infunno sig å Seraphimsorden divisionscheferna, kaptenerna Brummer39, Toll40, Jönsson41, kaptenen Virgin med ännu några galärchefer. Mycket ordväxlades om förmånen av att attackera genast eller först följande morgon. Konungen nedkallade i kajutan till överläggning sin flaggkapten de Frese, major Ankarheim42 och alla kaptenerna men ingen av sina adjutanter. Kaptenen Arvid Virgin, såsom yngst, fick befallning att först yttra sig. Han skulle haft mycket att anföra, sades det, och, stundom underhjälpt av sin bror43, gjort det så till konungens höga nöje, att det ansågs tillräckligt, varför intet yttrande av de andra äskades. Knappt hann detta utdunsta, förrän nästan hela staben förklarade Virginerna vara ena ovanligt käcka karlar och ovedersägligen de duktigaste officerare i hela arméns flotta. Dess officerskår består dock för närvarande av nära 400 officerare. Ett så skarpt öga, ett så genomträngande omdöme hava dessa herrar i högkvarteret, när det gäller att väga våra förtjänster. Ingen är villigare än jag att medgiva Virginerna ganska stor skicklighet såsom sjöofficerare, men jag kan dock ej begripa, huru de redan kunnat tilldömas en så alla andra vida överträffande förtjänst. Detta är åtminstone icke synnerligen smickrande för oss andra, som likväl nästan alla haft tillfälle att för vår plikt våga det enda vi äga, då däremot Virginerna ännu icke klätt ett enda skott, som man säger, i fäderneslandets tjänst.
Den ende, som denna afton i någon måtto fick dela med dem detta lov, var kaptenen Jönsson, vilken jag tror Titulus väl känner. Vad som honom så särdeles rekommenderade, var hans stora iver, det förakt, han uttalade för ryssarna, samt hans åtrå och glädje att få slåss med dem. Ja, mycken nåd betygades alla sjöofficerare, som monarken denna eftermiddag råkade.
Stabsadjutanten Palmfelt utsändes med en rekognosceringstrupp; fördelade på fem bevärade espingar44 för att rekognoscera landet på vår vänstra flank, och fortifikationslöjtnanten Nycander gick med en lika styrka omkring Lilla Svärtan för att kunskapa på Villnäslandet. De återkommo vid midnattstid; den förre efter att hava uppsnappat tre ryska bönder, som ej visste uppgiva mer, än att den vid Fredrikshamn liggande tämligen ansenliga skärgårdsflottan till en stor del ännu icke var färdig; den senare efter att icke hava upptäckt mer, än vad vi kunde se från eskadern. Mycken egen hunger anmäldes av den sista rapportören, vilken liksom jag och flere andra hade gått miste om middagen. Sent på kvällen ankom äntligen kaptenen Leijonancker till Svensksund med sin galär och sina åtta kanonslupar från Stockholm.
Denna eftermiddag, då föga eller intet tillföll mig att göra, tillbragte jag med kikaren för ögonen och hade därjämte tid att göra tysta betraktelser över flera personer, som man just vid slika tillfällen kan få se på rätta sidan. Man blir därvid icke sällan övertygad om sin egen kortsynthet, som låter en stundom förhasta sig i omdömet, kanske lika så ofta till det goda som det onda. Huru många slag av folk finnas icke och huru många karaktärer, när flera sådana kunna upptäckas hos en enda människa! Dessa anmärkningar vill jag dock icke anförtro papperet; de kunde inleda mig i vidlyftighet och tåla kanske icke heller annat meddelande än det muntliga. Vare det nog sagt, arméns flotta år 1788 och arméns flotta år 1790 äro två olika ting. Man kan med skäl fråga, var är nu den enighet, den goda anda, som 1788 under Tituli anförande regerade hela kåren såsom den varit en man?
Mot aftonen återgick konungen omsider för att äta och vila sig från Seraphimsorden till Amphion, som lagt sig ej långt från Korkiansaari. Då vi skulle vara i rörelse följande morgon i dagningen, fingo vi äta tidigare och kommo till så kallad ro kl. 1 om natten.
Det är ett sällsamt tillfälle, att jag nu så länge fått vara stilla. Och då jag torde få bliva ostörd ännu en stund, är jag hågad att i korthet omnämna, huru vi här hos konungen å skonerten Amphion leva och äro logerade. Om ett sådant ämne icke roar, kan det räkna på Tituli »genomfingerseende». Sammanhang uti dessa anteckningar kommer ofta att saknas.
Jag vill först omtala, huru vi bo.
I den ena av konungens sängkammare ligger generalmajoren de Pollet och i kajutan kammarjunkaren Möllersvärd, vilka tillbringa dagarna hos oss. I kavaljersalen, som Titulus vet är ganska trång, bo översten baron Cederström, flygeladjutanterna v. Morian och baron von Ungern Sternberg, major Cazal, stabsadjutanten, baron Hamilton, kongl. sekreteraren Ehrenström45, livmedikus Salomon46; i matsalen, som är något större, generaladjutanten baron Otto Wrede, överadjutanten greve v. Rosen, stabsadjutanterna Palmfelt, de Pollet och jag, major Brelin, kapten de la Müle och baron Leijonhjelm, livknekten, ridpagen och kammarpagen. I små hytter logera fartygschefen, fänrik Mesterton47, fortifikationsöverstelöjtnanten von Kjerting48 och löjtnanten Nycander. Alla dessa jämte dagligen och stundligen kommande och gående vistas i de två omförmälda rummen. Och om man vill göra sig ett riktigt begrepp om den trängsel, vari vi befinna oss, bör man besinna, att matsalen upptages av ett bord, så stort att konungens talrika betjäning knappast har det högst nödvändiga rummet till uppassningen; att detta bord tillredes redan kl. 2 e. m. och att det så kallade anrättsbudet ej kommer förr än kl. 3 eller 4, ja, icke sällan vida senare; att vi ej komma från konungens bord förrän kl. ½ 6, någon gång förr, ofta senare; och att andra taffeln efteråt serveras vid samma bord, som slutligen intages av hela den kongl. betjäningen.
Under tiden drickes kaffe i kavaljersalen, som under dessa timmar måste ensam hysa hela staben, särdeles under regniga dagar, då däcket ej kan tjäna till utrymme. Och månne detta är allt? Nej! Var och en medhar sin dräng, varjämte finnas ombord 30 soldater, förutom sjöfolk och underofficerare. Många kvadratfot kunna alltså icke komma på varje person. Kort sagt, vi bo så trångt möjligt är.
Låt oss i denna dags anteckningar till en början överse vår nuvarande styrka. Jag uppräknar icke chefs-, aviso-, proviant-, ammunitions- och sjukfartyg utan endast de bevärade. De bestå av 1 turunma, 2 udenma, 1 pojenma, 1 halvchebeck, 15 galärer, 40 kanonslupar, 30 kanonjollar, 9 kanonbarkasser, 4 mörsarebarkasser49, 15 galärespingar, 2 rekognosceringsslupar, tillsamman 120 segel, utom ovan undantagna fartyg, samt 2 brännare. De äro fördelade uti 9 divisioner, som följa:
1. divisionen: 7 galärer, kommenderas av överstelöjtnanten de Frese; 2. divisionen: 7 galärer, av kaptenen Adolf Virgin; 3. divisionen: 8 kanonslupar och 8 kanonjollar, av majoren Hjelmstjerna50; 4. divisionen: 8 kanonslupar och 7 kanonjollar, av kaptenen Toll; 5. divisionen: 8 kanonslupar och 8 kanonjollar, av kaptenen Brummer; 6. divisionen: 8 kanonslupar och 7 kanonjollar, av kaptenen Jönsson; 7. divisionen, som kommenderas av överstelöjtnanten Dankwardt51, består av turunman Norden, förd av kaptenen av Trolle52, udenman Gamla, förd av löjtnanten Asping53, pojenman Brynhilda, förd av löjtnanten Ankarfelt54, halvchebecken Katarina Losch, förd av löjtnanten Qvist55; 8. divisionen: 4 mörsarebarkasser och 2 brännare, kommenderas av kaptenen Hård56; 9. divisionen: 8 kanonslupar och 1 galär, kommenderas av kaptenen Leijonancker.
Under natten hade udenman Thorborg kommit loss och närmade sig eskadern, ävenså närmade sig turunman Norden, som fått befallning att lämna sin post i Svensksund. Vid daggryningen syntes kaptenen Leijonanckers division passera sist nämnda ställe. Kl. 2 om morgonen var allt uti rörelse vid högkvarteret. Konungen gick i sin slup, åtföljd av generalmajoren de Pollet, generaladjutanten, baron Wrede, stabsadjutanten Palmfelt, mig, ingeniörlöjtnanten Nycander och kammarpagen. I två andra slupar voro honom följaktiga flygeladjutanterna v. Morian och baron v. Ungern, majorerna Cazal och Brelin, överadjutanten greve von Rosen, stabsadjutanterna baron Hamilton och de Pollet, kammarjunkaren Möllersvärd, kaptenen de la Müle och baron Leijonhjelm.
Hela eskadern sattes i rörelse, och man gjorde disposition till attack. Två divisioner kanonslupar, den 3. och 6., gingo på kolonn söder om och förbi Lilla Svärtan för att anfalla från Viborgssidan. Galärerna, ordnade på två linjer, till höger och kanonsluparna, 4. och 5. divisionerna, till vänster avancerade långsamt »en front» för att attackera mellan Lilla Svärtan och Hillnäs. På galärernas högra flank gingo mörsarebarkasserna. Den sjunde divisionen skulle understödja attacken; nionde divisionen hade ännu icke hunnit fram till eskadern. Kanonbarkasserna utgingo på kryssning för att kunskapa åt Aspö (Haapasaari) och Pitkepas (Pitkepaasi, öster om Vederlaks).
Sedan konungen lämnat Amphion, som blev stilla där den låg, och på nära håll passerat och tilltalat chefsgalären, gick han långs med och förbi den slupkolonn, som turnerade Lilla Svärtan, till dess tête för att även från denna sidan taga den fientliga flottan i ögonsikte. Sedan han hälsat och tilltalat varje slups befäl och besättning, återvände han till den övriga eskadern långs med sluplinjen på den fientliga sidan. Strax därpå, kl. ¾ 4 f. m., börjades elden på högra flygeln av 3. divisionen. Galärerna och vänstra flygelns två slupdivisioner, som städse avancerade i fronten, dröjde icke länge efteråt att giva eld. Den 7. divisionen, eller de större fartygen, följde efter galärerna men kommo ej i elden. Konungen stannade då med sin slup på galärernas högra flank, helt nära chefsgalären. Ännu något längre fram gjorde mörsarfartygen några kast under sitt långsamma avancerande. Men elden hade börjat från bägge flyglarna så tidigt, att kulorna drunknade, innan de hunno målet. Ingen signal hade gjorts till aktionens början. Konungens flaggkapten, överstelöjtnanten de Frese hade redan vid de första skotten lämnat chefsgalären och begivit sig i slupen, med vilken han sedermera under hela striden rodde fram och åter bakom galärernas högra flygel eller med andra ord de fartyg, som lågo närmast chefsgalären. Allt ifrån affärens början var han i en oavbruten rörelse, stående med roparen städse för munnen och hållande sig alltid i nejden och åsynen av konungens slup. En sysslolös åskådare kunde icke av någon förändring i flottans rörelser, någon större skyndsamhet, bättre ordning eller annan synbar verkan av order röna eller utleta, vad som så ofta kunde vara att befalla inom en så liten krets. Knappt var icke heller en kvarts timme förliden, förrän den i slup kringvandrande flaggkaptenen var av ett häftigt ropande alldeles uttröttad, blek och hes. Det visar, huruledes mycket bekymmer verkar på en människa. Men kanhända det bör tillskrivas antecknarens kortsynthet, att han ej kunde fatta, vad som under ett långsamt avancerande krävde så mycket ropande och roende mellan de konungen närmast liggande galärerna. Allt nog, vare sig det nu kom sig av muntlig ordergivning eller av ivriga rop till höjden om framgång för vår nådiga konungs vapen, att han så hastigt förlorade målet och blev hes, otvivelaktigt är dock, att brigadiären å den fientliga flottan, oaktat sin underlägsenhet skolat smickra sig med hopp om seger, om han genom sin kikare upptäckt vår hjältes nedslagna ansikte, där han stod i sin slup, — d. v. s. om denna senare icke varit bortskymd av våra mörka galärer.
Omkring en timme efter affärens början framkom kaptenen Leijonancker med sina 8 kanonslupar, som lade sig på galärernas högra flank. Konungens slup flyttades nu något åt höger, så att den kom på kanonsluparnas högra flygel. Det bör kanske tilläggas, att på morgonen vid affärens början hade varit stiltje, men nu blåste det ganska labert från nordost.
Det undföll icke konungens ögon, att de båda flyglarna börjat skjuta på för långt håll. Härom tillsades flaggkaptenen, som förklarade det hava skett mot sin vilja och befallning. Sanning är, att han däri hade ingen del, och så till vida hade han rätt, men hans billiga ursäkt följdes omedelbart av den anmärkningen, att det var omöjligt få ordning bland kanonsluparna, ingen befallning hörsammad, inga order verkställda; han hade dock nu avsänt sin adjutant till ordningens befrämjande.
Dessa beskyllningar voro icke mindre ohemula än hårda mot kamrater, men det var nog svårt för honom att låta gå sig ur händerna ett tillfälle att få utgjuta den redan förra året fattade bitterheten mot finska eskaderns officerare, vilkas största fel dock endast torde vara, att de känna och icke vilja förtiga värdet av sin rätte, fast nu dem frånryckte, chef, då åter flaggkaptenen å den svenska eskadern och å galärerna har sina kreatur, vilka bjuda sitt rökverk åt den, som för tillfället tros kunna mest gagna dem. Efter något besinnande och sedan han kanske erinrat sig, att jag icke var ett önskligt vittne till dessa insinuationer, fann han för gott att vrida saken därhän, att oordningarnas orsak låge hos kanonjollarnas släta befäl, d. v. s. hos underofficerarna.
Med mycket skäl ville konungen, att linjen skulle fortare avancera. Men som man trodde, att galärerna hindrades därifrån av vänstra flygelns kanonslupar, som de ej fingo gå förbi, skulle order först givas om dessas skyndsammare avancerande. En slup med ett halvt dussin av konungens adjutanter gav sig åstad med denna order. Men då begav sig, att denna icke kunde verkställas, så framt icke sluparna skulle komma framför galärernas kanoner, ty vattnet blev allt trängre, ju längre in man kom, så att flottan allt mera sammanklämdes. Som inga order gåvos till avfallning, så trängde man ut varandra, varav hände, att ett par slupar fingo skott från våra egna galärer. Nu sprang kanonen på en jolle av vänstra flygeln. Jollen med en man gick till botten, men den övriga besättningen bärgades. Högra flygelns tvenne slupdivisioner kunde icke nalkas ända in på fienden, emedan de då hade utsatt sig för elden från vår övriga flotta, med vilken de bildade en vinkel. Då konungen såg, att deras eld var stillastående och otålades att ej få se dem gå fienden in på livet, tilltalade han därom sin flaggkapten. Nu först anmälde denne en från den flygeln inkommen rapport, att ett fientligt batteri hindrade major Hjelmstjernas och kapten Jönssons framsteg. Konungens rådighet föll genast på batteriets intagande genom infanteri. De Frese syntes icke hågad därför. Han hade dock inga särskilda motskäl att anföra utan avstyrkte rätt och slätt. Slutligen förebar han svårigheten att komma till batteriet, vars läge han icke kände, och att besättningarna därigenom skulle försvagas. Emellertid understöddes konungens tanke av generalmajoren de Pollet och generaladjutanten baron Wrede. Och beslutet blev, att batteriet skulle tagas. Förrättningen skulle uppdragas åt en regementsofficer av landtruppen, och varje galär skulle avgiva en esping med 20 man soldater för ändamålet. Denna orders verkställighet anbefalldes nu åt de Frese, men han undanbad sig uppdraget, skyllande på sina uttröttade sluproddare. Majoren Wright57 av livdragonerna blev då utsedd till befälhavare för denna expedition. Redan hade konungen flera resor sagt: »Gör nu det, min käre Frese.» Men denne, bortvändande ansiktet och seende åt en annan led, likasom mycket sysselsatt med det hela, hade icke lystrat härtill, oaktat hans slup låg ombord med konungens. Först efter ett fyra till fem gånger förnyat »Gör det, min käre Frese», så svarade äntligen denne med halv röst: »Ja, ers majestät»; och i ögonblicket därpå satte han av och gick sina färde. Orderna utskrevos nu i konungens slup med blyertspenna och tillskickades flaggkaptenen genom adjutanterna. Han emottog dem dock icke utan hänvisade dem till majoren Wright, då det var denne, som skulle sätta dem i verket och befordra deras cirkulerande på galärerna, vilket var mot all tillbörlighet, så till vida som att detachementet skulle komma att utgöras av flera kårer. Om det varit möjligt, att en brav karl kunnat förhålla sig så, hade hans öde visserligen varit att beklaga, men konungen har mycken nåd för överstelöjtnant de Frese, och allt detta blev oklandrat. — Då så mycken möda kräver vederkvickelse, mycket bekymmer lättnad och uppmuntran, sade konungen åt honom: »Min käre Frese, det går bra! Det går just bra, min käre Frese.»
Äntligen efter ett par timmars krutbrännande ströko den ryska chebecken, som låg mot Viborgssidan, och den ena pråmen eller skärgårdsfregatten sina flaggor. Den andra pråmen, som behöll flaggan uppe, tystades strax efter. Kanonsluparna och tschaikerna började draga sig inåt viken närmare under fästningen. De förstnämnda tre fartygen jämte två till tre tschaiker togos genast, och chebecken befanns vara den av oss förlidet år i Svensksund förlorade turunman »Sällan värre». Pråmen, som ännu hade flaggan uppe, hade liksom de andra fartygen blivit alldeles övergiven av sin besättning. Endast de blesserade hade måst stanna kvar, och dessa stackare hade blivit nästan alldeles massakrerade genom de många skott, som den ännu svajande flaggan ådragit fartyget en lång stund efter sedan dess eld avstannat.
Fienden förföljdes. Konungen rodde fram och åter i flottan, vars besättningar hurrade för honom från alla håll, så ofta hans flagg syntes. Den lugna vattenytan i lä av landet, där striden stått, var på ett ohyggligt sätt övertäckt med splint, sönderskjutna stänger, rår och åror. Två eller tre ryska fartyg hade sjunkit, innan de hunnit stranden. Fienden drevs längre in i viken. Tio till tolv av hans nya kanonslupar, byggda efter samma modell som de, som förra året förlorades vid Högfors, och endast bevärade med kanon i fören jämte många tschaiker, nästan alla vid stranden övergivna av sina besättningar, föllo i våra händer. Och immerfort gjordes priser, ända under fästningens kanoner. Allt vad som fanns anammades — även några transportfartyg — hela tiden under skottväxling mellan fästningen och våra kanonslupar, ty galärerna och de större fartygen hade stannat utom fästningens skotthåll.
Under hela affären ända tills man visste, hur det skulle utfalla, var konungens flaggkapten, såsom sagt är, i slup; likaså på högra flygeln hans biträde majoren Anckarhjelm. Hans adjutanter voro även i jollar kringvandrande, vadan således ingen av de flaggan tillhörande fanns ombord på chefsgalären. Det syntes ej heller en enda signal, och detta hade också sannerligen vid detta tillfälle varit lika så överflödigt som konungens flaggkapten själv; ty flottan behöll mycken ordning och kontenans. Segern gjorde sig för övrigt själv, tack vare överlägsenheten och surprisen, utan annat medel än ett kallt skjutande på gott avstånd. Dock kan ej ordningen prisas längre än till den stund, då priser började göras.
Omkring kl. 8 f. m. upphörde å vår sida elden, och en stund senare tystnade även fästningen. Konungen, som av fästningens långsamma eld slutit sig till dess svaga försvarstillstånd, avsände nu generaladjutanten av flygeln, v. Morian, åtföljd av kaptenen De la Müle, för att i egenskap av parlamentär uppfordra kommendanten till dagtingan. Ehuru en vit galleadette58 svajade från deras slup, måste de uthärda flere skott, innan de kommo fram, varöver vederbörande mycket förtörnades, anseende det vara stridande mot krigslagarna. Men avseende bör därvid även göras å svårigheten att ifrån fästningens vallar kunna urskilja detta lilla fredstecken ibland så många fientliga syneämnen, och dessa skott torde därför kunna ursäktas. Strax härefter drogo sig våra kanonslupar utom skotthåll. Ett batteri vid ett å Villnäslandet varande uppläggningsställe för trävirke blev uppbränt och kanonerna därstädes borttagna.
Åtta eller nio ryska officerare hade blivit tagna till fångna, ibland dem en major vid namn Klugatschef59, som haft befälet på turunman »Sällan värre». Denne officer, en skön karl och av mycken värld, blev helt förvånad att här finna konungen, som mottog honom mycket nådigt och återgav honom hans värja.
Medan parlamentären dröjde på fästningen, låg konungen med alla sina adjutanter kvar i sin slup på valplatsen. Överstelöjtnant de Frese var även tillstädes. Han, liksom varje divisionsofficer, som anträffades, mottogs på det nådigaste. »För denna dagen, min käre Frese», sade konungen till honom, »är väl ej för mycket att bliva överste och riddare av stora korset!»
Emellertid ökade sig kultjen, och det började regna (varmed det fortfor ända till kl. ½ 4 eft. midd.). Konungen återgick därför till chefsgalären. Vid samma tid sprang ett av de erövrade ryska fartygen i luften, varvid omkring 11 svenskar och flera ryssar omkommo. Efter flera timmars väntan återkom äntligen parlamentären. Han hade blivit mottagen, sade han, utom fästningen och trodde sig där inne märkt mycken bestörtning. Kommendanten hade endast begärt en timmes tid att överlägga, efter sedan parlamentären lämnat fästningen, och detta hade därför blivit beviljat60. Men förgäves väntades nu, när denna tid var ute, att fienden skulle vidare låta höra av sig. Konungen förlorade slutligen tålamodet och gick kl. 1 e. m. åter upp under fästningen med alla kanonslupar och jollar, medan kanonbarkasserna, som under tiden förenat sig med eskadern, fingo ånyo utgå på kryssning öster ut. Med en debarkeringstrupp i sex espingar detascherades överstelöjtnanten vid Nylands dragoner, baron Leijonhufvud61 att landstiga nära fästningen å Villnäslandet för att ingiva fienden farhåga från den sidan och försöka, om något där kunde uträttas, vilket dock visade sig vara omöjligt i anseende till en vik och ett kärr, som lågo i vägen och vilkas kringgående, att döma av baronens ingivna rapport, skolat kräva en mils marsch. Samtidigt detascherades majoren Wright vid livdragonerna med lika styrka, för att sedan han närmat sig norra eller Hillnäslandet, landstiga långt in i viken och, om möjligt vore, förstöra ett där varande fientligt batteri, som betäckte varvet, samt antända där under byggnad stående omkring 20 kanonslupar. Våra kanonslupar, som under tiden uppkommit under fästningen, öppnade nu allmänt eld. Men de sökte förgäves demontera varvsbatteriet, varför även majoren Wright måste med oförrättat ärende vända åter, sedan han mötts av korseld från batteriet och fästningen.
Konungen, som med sin stab även bevistade denna affär, gick omsider i land uppå Villnäslandet för att så mycket bättre kunna överse flottan och varvet samt även få en skymt av fästningen. Men allt stannade nu blott i skjutande mot denna och varvsbatteriet, vilka tämligen väl underhöllo sin eld. Slutligen framträngde dock några slupar ända under varvet och antände den där liggande transportflottan, av vilken dock endast två fartyg gingo upp i rök, emedan vinden låg ifrån de övriga. Man försökte emellertid att borttaga tvenne ryska halvgalärer eller tschaiker, som fastnat i gyttjan, men utan framgång och kl. 1/2 4 upphörde elden ånyo, varefter konungen återgick med lätta eskadern till den övriga flottan, som nu ankrat på förmiddagens bataljfält. Under denna senare affär stupade fänriken vid arméns flotta Roth. Ändamålet med hela denna senare affär känner jag ej. Troligen var det så stort, att det övergick min fattningsgåva. Nu efteråt hör jag emellertid, att det nedsättes allenast till ett försök att förstöra de under byggnad varande ryska kanonsluparna och de av dessa, som på morgonen räddat sig i det trånga vattnet bakom varvet.
Äntligen vid sextiden på eftermiddagen återkom konungen till Amphion och åt middag med sina genomfrusna, våta och uthungrade adjutanter, som intet ätligt sett sedan förra aftonen. Till Stockholm avfärdades följande natt löjtnanten de Frese62 med tidningen om den vunna segern. Under expeditionssekreteraren Franks adress skrev jag med samma express ett brev till Titulus med en kort berättelse om denna dags händelser.
En allmän glädje rådde i hela flottan och icke minst vid högkvarteret. Konungens förnöjelse är för en slö penna omöjlig att måla. Under det vi åto middag, beslöt han att till åminnelse av denna dag slå en guldmedalj att bäras av honom själv och alla de officerare, som varit med, samt en dylik av silver för alla underofficerarna. Han ansåg denna seger fullkomligare än någon, som historien kan uppte, och undrade, om kejsarinnan även nu ville bestrida honom den, då nästan ingen planka av fientliga flottan undkommit segervinnarens händer. Med innerlig tillfredsställelse föreställde han sig den glädje, som tidningen om densamma skulle väcka i Stockholm, samt undrade, vad sensation den »hos andra» därstädes skulle göra. Ja, mer än en gång önskade han sig kunna för några ögonblick begiva sig till Stockholm för att vara där vid kurirens ankomst.
Över dagens händelser vore mycket att säga, så framt tiden det tilläte. Tillfälle gavs att göra upptäckter hos flera slags människor. Man lär ofta känna sina medmänniskor i motgången, men medgången, mera sällsam, ger dock kanske observatorn ännu mera utrymme och klarare dager; förtroendet till penna och papper måste dock lämpas efter tiden. Och många saker dö med den dag de födas.
Vinden nordostlig; undersegelskultje. Kl. ½ 3 f. m. gick Amphion till segels och ankrade åter nära Svensksund. Längre fram på dagen kom flottan småningom efter; en del gick in i Svensksund, en del ankrade utanför. Turunman »Sällan värre» stötte på grund, och hela dagen arbetades med att få henne flott.
På Kutsalö och öarna däromkring uppsnappades lotsar och bönder. Förlidet år hade dessa tidigt blivit undanförda till Fredrikshamn och där förvarade till ryska skärgårdsflottans ankomst. Även i år lära de, efter egen utsago, blivit ditkallade; men fått, sedan de ånyo avlagt trohetsed, återvända för att tills vidare sköta sina sysslor, emedan, som man sagt dem: »ingenting brådskade, då svenskarna icke bliva färdiga eller våga sig detta år bjuda oss spetsen i skärgården». Så hava våra fiender missräknat sig å oss och vår driftighet.
Under min kurirresa från Stockholm ådrog jag mig en förkylning, som nu i flera dagar besvärat mig. Gårdagen, då 17 till 18 timmar måste tillbringas dels stillasittande i slup, dels i land och skog, under mycket regn och med fastande, ökade sig det onda och har i dag utbrutit i svår svullnad uti kinderna, vilket hiskeligen vanställer mig.
En av de tagna fregatterna eller pråmarna fastnade på grund i Svensksund och hindrade den andra samt de flesta galärerna att komma in i hamnen. Man arbetade ivrigt på prisernas iordningsättande och avsändande till Sveaborg. Men kl. omkring 10 f. m. gick vinden över på västkanten, varför intet av dessa fartyg kunde avgå.
Flera gånger har man påmint överste de Frese om nyttjandet av det nya tryckta signalbrevet, vilket man även med otålighet på Amphion önskat. Jag erinrade honom därför ånyo härom, som nog misstycktes. Det av honom författade — bestående av ett ark med många små numrerade rutor, vari nya signaler dagligen måste införas och å orderna kungöras — ansåg han vara bättre och det nya överflödigt. Det vore för övrigt hans rättighet såsom flaggkapten, sade han, att nyttja vilket signalbrev honom behagade. Det nyas författande vore också något utom Tituli åtgärd.
På sådant tal kunde ej annat svar givas, än att signalbrevet blivit av Titulus på Kongl. Maj:ts nådiga befallning författat och till trycket befordrat, att Titulus skulle haft mycket arbete sparat, om även detta förtroende kommit överste de Frese till del, samt att jag nogsamt visste, att Titulus hos Kongl. Maj:t påminte om att ett sådant arbete tillkomme den, som finge förtroendet att kommendera flottan under dess höga befäl. Men härpå förkunnade mig överste de Frese, att konungen uttryckligen befallt honom att författa det korta signalbrev, han utgivit. Sådant var ju också ganska naturligt, emedan det nya icke var färdigt eller ankommet vid flottans utlöpande från Sveaborg. Flera motskäl och svårigheter framskaffades även, såsom bristande grön flaggduk i två standerter. Att avhjälpa sådant var icke svårt, varken för mig eller den enfaldigaste, men allt blev fruktlöst, och efter vanligheten följde slutligen intet svar. Jag säger efter vanligheten, ty det är, vad jag dagligen måste erfara, då jag så ofta tillför honom konungens befallningar och förfrågningar. Vid de förra, vilkas verkställighet dock sällan utebliver, anföras tusen svårigheter och omöjligheter, icke ställda till den, som befallningen givit, utan till den honom framfört, och å de senare har ännu aldrig ett redigt svar blivit givet, utan har den budbärande ofta måst bry sin hjärna, huru han skulle sammanfatta ett sådant, som kunde passa att till den höge chefen avgivas.
Från Sverige ankom landshövdingen och förste generaladjutanten vid flottarna baron Rajalin63. På samma gång infann sig även majoren och kammarherren Carleson64, sänd av hertigen på stora flottan, med den bedrövliga tidningen, att vid det av flottan gjorda anfallet på Reval linjeskeppet Prins Carl, fört av majoren Sahlstedt, fallit i fiendens hand. Linjeskeppet Riksens Ständer, fört av majoren Castanie65, hade i det hårda vädret stött på grund och av besättningen blivit uppbränt.
Två särskilda expresser avgingo i dag till Sverige, och på eftermiddagen ankommo fyra galärer ifrån Lovisa under löjtnanten Egerströms befäl; tre av dem hade 600 man av livgardet ombord; den fjärdes besättning var ur Upplands regemente. Stabsadjutanten Palmfelt utgick med en rekognosceringstrupp åt Huuma och Högfors.
Baron Rajalin skall genast återvända till Sveaborg och därifrån begiva sig till stora flottan för att göra tjänst hos hertigen såsom förste generaladjutant vid flottorna. Jag hade ett långt och »synnerligt» samtal med honom. Han förtalde mig flera resor, hurusom han nyss före avfärden från Stockholm haft ett flera timmars samtal med Titulus, varunder blivit upprepat och handlat om både nytt och gammalt och om allt, vad emellan honom och Titulus förefallit, samt hurusom han skilts från Titulus som god vän m. m. Då han reste från Sverige långt före mig, kände jag emellertid genom Titulus innebörden av denna hans explikation. Mig visade han emellertid mycken vänlighet, och mycken högaktning och vänskap tycktes han även betyga för Titulus. Talet sträckte sig även till överste de Frese, den han trodde skulle segra på allt vis, och ansåg han honom icke endast såsom expeditionschef för flottan under denna kampanjen utan även såsom den, vilken en gång skulle erhålla det ständiga befälet över hela arméns flotta. Om varjehanda talades; många ämnen bragtes å bane. Men jag undvek i möjligaste måtto att inlåta mig och förblev nästan blott åhörare. Oordningen i flottan, som även slår den blinde i ögonen, hade icke heller undfallit baron Rajalin, som trodde sig finna hos vår segerkrönte flaggkapten för mycken väld och egennytta, för att det skulle bliva honom möjligt att tillvinna sig och bibehålla kårens aktning. Såsom exempel å mannamån androgs nu, hurusom han vid första tillfälle framdrog sin svåger löjtnant de Frese, då en kurir skulle avgå till Stockholm med tidning om segern. Baronen tycktes även låta förstå, att han själv fått flaggkaptensposten, om han framkommit före Fredrikshamnsaffären. Men nu hade saken alldeles förändrat sig. — Konungen hade i dag ytterligare förklarat sin synnerliga nåd för baronen, sagt sig hålla av honom och anse honom som en bra karl — som orden i berättelsen lydde — med mycket mera. Härmed förklarade sig baronen fullkomligen nöjd och brydde sig icke om till vad förrättning han bleve nyttjad.
Av allt detta gavs mig del; jag förmodar såsom åt en vän, vilken skulle få tillfälle att fägna sig däröver.
Över segern den 15 dennes blev Te Deum avsjunget å flottan utan kanoners lossande. Vid samma tillfälle dubbades överste de Frese till riddare av svärdsordens stora kors. Även förklarade konungen för de närvarande sin avsikt att med svärdsmedaljen belöna dem, som deltagit i striden. Den i går utgångna rekognosceringen återkom. Vad den upptäckt och vad den förrättat, är mig obekant. När en utskickad återkommer, blir han förhörd av konungen själv eller generaladjutanten och sedermera så jämmerligen utfrågad av de oräkneliga adjutanterna, att han blir ledsen och slutligen giver ingen reda. Härav händer, att vi, som äro närmast till hands, ofta känna minst av det, som tilldrager sig utom flottan.
Fyra mörsarefartyg från Stockholm ankommo under löjtnant Palmstruchs66 befäl. Fänrik Roth, som blev skjuten den 15 dennes, begrovs med militärisk hedersbevisning. Sent på aftonen eller vid midnatt avreste baron Rajalin, kammarherren Carleson och majoren Cazal till Sveaborg och vidare till stora flottan. Löjtnanten vid gardet greve Gyldenstolpe67 avgick som kurir till Stockholm med troféerna. Ännu ligger flottan i samma ordning, som hon hitkom, och tjänstgöringen inom henne svarar däremot. Inga runder förrättas, inga patruller utgå, intet korumslag höres, ingen förgaddring, knappast revelj. Ingen nummerlista över flottan är ännu utgiven. Divisionerna äro obestämda. Nyankommande fartyg, som icke äro på några divisioner fördelta, bilda sina egna utan nummer i flottan. Det enda, som går sin jämna gång och överflödar, är mycket hurrande och skrik, så ofta konungens flagg passerar. Min förkylning och svåra svullnad är ännu likadan, och kan jag icke utan med största möda förtära någon mat.
Förmiddagen mest stiltje, eftermiddagen labert av västlig och sydlig vind. Galärerna äro förhalade, de flesta hava lagt i land. De ryska småfartygen som tagits, avskickades till Svartholmen och Lovisa; en kutter och tre transportfartyg ankommo. Det nya signalbrevets nyttjande börjar från och med i dag.
Under affären den 15 dennes sprang kanonen även å en annan jolle, än den förut omnämnda, som gick till botten. Vi hava sålunda numera endast 28 jollar. Vår förlust i döda och blesserade är oss ännu — alltså på fjärde dygnet — obekant, icke heller det antal fartyg, kanoner och fångar, som fallit i våra händer. Om detta ej ådagalägger bästa ordning hos befälet, bevisar det åtminstone, att allting är tillåtligt och väl gjort, som somliga göra; — allt beror på färgen av den tavla, förstås, på vilken ens namn är antecknat.
Kapten Arvid Virgin, av arméns flotta, avsänd såsom parlamentär till Fredrikshamn med brev från de den 15 dennes fångna officerarna, återkom i dag. Huvudändamålet med hans beskickning var kanhända att utröna varvets tillgänglighet och vad vidare fientligt kunde vara att försöka. Den muntliga rapport, han härom avgivit, känner jag för ingen del, men det synes otvivelaktigt, att han, med flaggkaptenens löfte om befälet vid en sådan förrättning, anmält idel möjligheter och nya segrar. Det är också genaste vägen att hos vederbörande göra sig behaglig och kunna taga ännu ett sidosprång på äldre kamraters bekostnad.
Kl. 11 på aftonen utgick under denne Virgins befäl ett detachement av kanonslupar och jollar (jag vet ännu icke huru många; man tror dem vara omkring 30) samt 7 mörsarefartyg. Denna lilla eskader skall vid första dagningen, oaktat all mötande eld tränga fram till Fredrikshamnsvarvet, intaga eller tysta det framför detsamma liggande batteriet samt antända och förstöra såväl de under byggnad å varvet stående som de där bakom liggande färdiga kanonsluparna. En av frivilliga starkt bemannad galäresping under befäl av livdragonkornetten von Kothen68 skall hjälpa till vid antändningen av varvet. v. Kothen har utsetts därtill av kapten Virgin, såsom hörande till hans galär; han har undfått konungens nådiga löfte om lilla svärdskorset, i fall han lyckas i sin förrättning.
Stiltje på morgonen. Kl. 1 f. m. gick konungen med alla sina adjutanter i slupen för att följa efter Virgins eskader till Fredrikshamn. Han upphann och förbigick alla mörsarefartygen och köen av kanonslupskolonnen, som, utan att lossa ett skott, framträngde inpå varvsbatteriet med den förträffligaste kontenans, även en kort stund efter sedan fienden kl. ¾ 4 f. m. öppnat eld. Snart blev skottväxlingen över allt häftig, särdeles från den fientliga sidan, där elden ökades genom ett nytt strandbatteri, anlagt à fleur d'eau, och bestrykande hela viken. Kl. inemot ½ 5 f. m. återkom detachementsbefälhavaren till konungen, som var i köen av sluparna, och anmälde, att ändamålets vinnande icke längre var möjligt i anseende till mötande korseld från fästningen och de bägge batterierna, vilka med skrot sopade över hela viken. Själv hade han blivit illa blesserad i högra handen av ett skrotskott, som dödat hans slupstyrare, och han hade redan givit order till reträtt. Elden upphörde nu kl. ¾ 5 f. m. Detachementet återgick till den övriga flottan i Svensksund, och konungen steg kl. 7 f. m. åter ombord på Amphion.
Ibland allmänt kunniga och kända saker är konungens högt prisade ömma hjärta, som icke tillåter honom att utan obehagliga rörelser, utan rysning se en död kropp eller en medmänniskas blod rinna. Jag är långt ifrån att vilja eller kunna bestrida sannfärdigheten härav. Men krigets ohyggligheter och dagliga offer, vanan att ständigt höra och stundom se gör förmodligen dessa känslor allt mindre häftiga. Till erfarenhet i denna sak tror jag mig denna morgon vara kommen. När kapten Virgin avlämnat underdånig rapport om sina avgivna reträttorder och sin blessyr, visade han för konungen sin genom livet skjutna slupstyrare, vilken, sittande med fötterna kvar i slups-hocken och med kroppen hängande utombords, ännu stundom gav tecken till liv. Konungen, vändande sig till oss, utlät sig då: »Kors, vad den där förefaller mig lik den uppstoppade karlen, som i operan Gustaf Wasa kastas utför stadsmuren!»
En timme senare, då Korkiansaari passerades och Virgins slup med den döda kroppen i samma ställning åter kom nära konungens slup, yttrade sig konungen ånyo: »Ack, jag kan aldrig förgäta, vad den där kroppen liknar den uppstoppade figuren, som faller utför muren i Gustaf Wasa.»
Vad detta yttrande verkade hos de andra åhörarna, kan jag icke veta; men om dömas skulle efter den bifallande minen i deras anleten, det är, om de erforo rörelser stridande mot antecknarens, torde han om dem kunna säga, som Moliére säger i sin Misanthrope om de, misantropens vän Philinte liknande: »Que Dieu les a donés d'une douceur tres méritoire à supporter les malheurs d'autrui.»
Nu hava vi alltså med våra kanonslupar gjort det andra misslyckade försöket mot fästningens verk och batterier. Jämte det första försöket, eftermiddagen den 15 dennes, har det kostat oss mycket mera blod än själva segern, som vanns sistnämnda dag på förmiddagen. Vid bägge affärerna den 15 fingo vi i döda en sjöofficer och 29 man, blesserade 19 man; i dag äro 7 man döda samt 1 officer och 9 man blesserade.
Några ord måste nu tilläggas om kommenderingen till detta detachement av bara kanonslupar. Befälet därav uppdrogs åt kaptenen Arvid Virgin, som endast är galärchef, då det synes hava varit tillbörligare, att förtroendet blivit givet åt en av divisionscheferna. I stället lämnades dessa inaktive och måste se sina fördelningar styckade samt hade därför skäl nog att anse sig förolämpade genom en galärchefs nyttjande i en dem tillhörig befattning. Vad ledsamheter en så påtaglig mannamån i kommenderingsväg skall förorsaka inom kåren, faller var och en i ögonen. Också vore flaggkaptenen kanske att beklaga, om han ej hade ett så högt och nära beskydd. Märkligt är, att Virgin blev den ende skadade officeren vid detta tillfälle, alldeles som om ödet velat förkunna för honom, att han intet hade där att göra.
På eftermiddagen for konungen i land på en holme för att hämta någon rörelse. Honom följde flygeladjutanten v. Morian, stabsadjutanten, baron Hamilton och jag. Ibland annat, som under gåendet omtalades, yttrade konungen sin förnöjelse över att nu hava skärgårdsflottan, med vilken han kunde gå offensivt till väga, under sitt befäl, sedan han till lands blivit bragt på den defensiva sidan.
Han ärnade även denna afton nådigt besöka den blesserade kaptenen Virgin på hans galär, men han befanns redan vara flyttad till sjukfartyget.
Major Schenbom har ankommit såsom kurir från general Klingspor69 i Lovisa. Mitt onda i huvudet och halsen fortfar ännu, så att jag måste med förbundet ansikte bevista denna dagens affär.
För några dagar sedan omförmäldes, huruledes vi härstädes äro logerade. Något skall nu i korthet sägas även om vårt levnadssätt. Hittills hava vi vanligen icke kommit till ro förrän kl. 2, ½ 3 eller 3 om morgnarna. Det oaktat händer mest dagligen, särdeles då något att göra är beramat för dagen, att konungen redan kl. 5, 6 eller 7 genom kammartjänaren70 till sig inbefaller än generaladjutanten, baron Wrede, än mig, än stundom stabsadjutanten Palmfelt. Kl. emellan 8 och 9 börjar bliva rörelse i staben; och förestå nu de ledsammaste stunder av dygnet, nämligen uppstignings- och klädningstimmarna, som äro fasliga att övervara. Här får man se en makalös blandning av många ämnen, såsom herrar, drängar, hundar, galonerade uniformer, kappor, surtouter, sablar, stövlar, skoborstar, kaffe, chokolad, raktvål, handvatten, puder, klädesborstar, damm, björnhudar, filtar, madrasser och sängkläder av alla slag, vilka hundra gånger kastas och återkastas ifrån aktern till fören, från styrbord till babord. Detta leverne varar till kl. 12, då, efter många föregående fåfänga försök, ett par båtsmän få nedkomma för att göra rent i salarna. Knappt är detta gjort, förrän den ena hjälten insomnar här, den andra där på en soffa eller en bänk och, utsträckt med stövlar och sporrar på sammets- och schaggdynorna, intager ensamt det rum, varmed eljest tre personer kunde vara belåtna.
Det svåraste, som här enom anbefallas kan, är dock att arbeta med pennan. Enrum finnes icke, icke heller tillfälle till skrivtygs förvarande. Efter långvarigt avpassande händer det någon gång, att jag åtkommer ett bordshörn, varå papper kan läggas. Och med mycken möda lyckas jag slutligen igenfinna min penna och mitt bläckhorn, som gått genom tjugo händer, sedan jag sist lämnade dem. Men knappt har jag hunnit doppa pennan i bläckhornet, förrän en generaladjutant nalkas mig med papper i hand och säger med »krävande hövlighet»:
»Förlåt mig, låt mig få Ert rum. Jag skall endast skriva några ord.»
Med ett »ganska gärna» i munnen och något annat i hjärtat, stiger jag upp och lämnar mitt rum åt honom, och han betjänar sig nu av mitt papper, min penna och mitt bläckhorn en timme, två timmar i sänder. För den gången blir ingen tillväxt i anteckningarna.
Lyckas jag en annan gång bättre, och får jag skriva en stund, såsom för ögonblicket är fallet, så är jag omgiven av tjugo personer, stundligen omväxlande, ordväxlande, spelande och stojande, vilka som oftast fråga: »Vad skriver ni?» — »Till vem skriver ni?» — »Skriver ni så långa brev?» — eller: »Skriver ni journal, så låt oss se.» — »Så kort skriver jag min! — Vi skola en gång jämföra dem.» O. s. v.
Galären Elfsborg ankom från Lovisa med besättning av livgardet; även ankommo till högkvarteret 9 livdrabanter med ännu en ridpage och stallmästare. På hertigens jakt Esplendien, förd av fänrik v. Schantz71, ankom engelsmannen Sidney Smitt72, Capitaine de haut bord73 vid engelska amiralitetet, vilken råkat hertigen i sjön.
Stora flottan ligger för det mesta till ankars mellan Sveaborg och Reval och är i rörelse endast ungefärligen en timme om dygnet. Man har förnummit, att major Sahlstedt, som förde det vid Reval förolyckade linjeskeppet Prins Carl, ännu skall vara vid liv. Han hade vid den olyckliga affären fått 80 man döda förutom blesserade av sin besättning. Förlusten av manskap på linjeskeppet »Riksens ständer» känner jag icke. Skeppet Tapperheten, fört av översten Vagenfelt74, har stött på grund — jag vet ej så noga vid vilket tillfälle — och nödgats att för sin räddning kasta över bord undra batteriets kanoner. Sedermera lär det hava blivit ånyo bestyckat, på det sätt att 1 à 2 kanoner lämnats från vart och ett av de övriga skeppen.
Alltså har vår huvudflotta redan lidit starka stötar och lär svårligen kunna hindra Reval- och Kronstadt-flottornas förening. Men lyckas icke detta, kommer en överlägsen styrka att möta oss, helst bland de 12 skeppen i Reval, efter den vid Fredrikshamn fångne major Klugatcheffs utsaga, skola finnas trenne tredäckare och bland de i Kronstadt varande fem. Ja, kommer denna styrka tillhopa, vete Gud, hur utgången blir. Skulle vår stora flotta bliva slagen eller ännu en gång indriven under Sveaborgs murar, förändras skärgårdsflottans belägenhet ganska betydligt och blir då efter mitt begrepp ganska vådlig. Konungens otålighet eller verksamma själ torde till äventyrs, innan vår styrka blir samlad, föra oss fram till Viborg förbi Fredrikshamn, varifrån 20 kanonslupar kunna falla oss i ryggen, ehuru vi icke äga minsta kunskap om den styrka, som kan möta oss i Viborg. Icke heller synes någonting vara lättare än att med Kronstadtska flottan avskära reträtten för oss och hindra vår förening med den styrka, som ännu kan hit förväntas och vilken är åtminstone lika stor som den härvarande.
Vi äro nu mycket nyfikna att förnimma, på vad sätt engelsmannen Smitt kommer att uppträda här hos oss. Några förmena sig med visshet veta, att han efter sitt eget utlåtande ej vill åtaga sig någon tjänst eller befattning, ja, icke ens vill tjäna såsom volontär, utan att han ärnar endast uppehålla sig här någon tid såsom spektatör och kanske snart åter går i samma avsikt till stora flottan; detta vore säkerligen det klokaste han kunde göra, efter vad mig synes.
Major Ankarheim mottager nu befattningen såsom intendent för skärgårdsflottan och har han såsom instruktion erhållit det av Titulus i detta ämne ingivna underdåniga memorial, som Kongl. Maj:t bifallit. Med dagliga tjänstgöringen i flottan börjar det att tillgå något mera ordentligt. Revelj, tapto och nattskott höras sålunda numera, och till korum, parol och lösen signaleras från Amphion.
I går hördes från sjön flera svåra signalskott, som läto oss förmoda att Kronstadtflottan är utgången.
Merendels stiltje, med ostlig kåre. Sjukturunma och några av priserna avgingo till Sveaborg; jakten Esplendien återvände till stora flottan.
Enligt till högkvarteret inkomna och sammanlagda rapporter äro sedan detta fälttågs början 63 officerare av land- och sjöarmén förlorade; ett betydligt antal och synnerligen stort i förhållande till förlusten av manskap. Om en sådan avgång bland officerarna komme till allmänhetens kännedom, skulle det kanske bliva svårt nog att hos »packet» bibehålla den med all sorgfällighet inblåsta »poltroner-ton» och vidrighet mot officersståndet. Ja, allmogen skulle kanske även komma från den irring och de orena misstankar, som försports under hela kriget, isynnerhet nästlidne vinter, då den, vid svedan av en sträng rekrytering, klagade över så stark avgång bland gemenskapen, medan sällan eller aldrig något spordes om dödsfall bland officerarna. Kampanjen är nyss börjad. Mycket synes ännu vara ogjort och isynnerhet till sjöss litet uträttat. Skola de fem återstående månaderna kosta oss officerare i samma mån, som den månad som gått, får nog minsta delen av sjöofficerskåren återse fädernebygden. Vad mera till lands kan uträttas är alldeles utom min trånga synkrets, men ofelbart synes till sjöss oss förestå efter redan föreståndna præludier, åtminstone två betydliga och huvudsakliga tillfällen, efterspelen oberäknade.
Vinden blåste upp ostlig, varför konungen var mycket otålig, emedan han ville avancera med flottan, Gud vete varthän eller huru långt? Jag prisar himlen för min ringhet och att jag icke är i förtroende att få del av planerna eller om dem rådfrågas. Alla vid högkvarteret tala om att gå på och avancera, att uppsöka prinsen av Nassau75, att slå honom o. s. v. Konungen vill gå fram utan att giva sig tålamod att samla sin styrka, som då bleve ansenlig och som, klokt använd, då kunde lova framgång. Kurtisanerna, det är adjutanterna och andra vid högkvarteret sig innästlande och närande projektmakare av alla tungomål, laga ju till allting och göra ganska möjligt allt, som monarken önskar. Någon enda ser väl saken från flera sidor, finner vådligheter och söker upptäcka ett bättre eller åtminstone ett försiktigare sätt att handla, men ingen vågar sådant yppa eller röja minsta tecken till eftertanke.
Om jag i närvarande belägenhet finge befallning att yttra min mening, stannade jag säkerligen, mig till föga fromma, i en från hela högkvarteret avvikande mening. Därtill tvungo mig såväl heder som samvete. Jag skulle nämligen tillstyrka, att vi först avbidade de från Sverige väntade förstärkningarna och även sedermera stannade kvar, till dess vi fingo se, huru saken skulle avlöpa i öppna sjön samt kunde utröna styrkan av den fiende, som kunde möta oss i skärgården. Att tränga fram i en öppen skärgård, lämnande en fientlig fästning med dess kanonslupar i ryggen, utan att innehava landet på sidan eller sin flank betäckt av stora flottan, och sålunda utsätta sig för att lätteligen kunna kuperas från alla undsättningar och komma mellan tvenne eldar, synes mig vara ett allt för högt spel. Förutsatt även att lyckan ännu en gång skulle vara oss bevågen och att vi lyckas tillfoga den fientliga flottan någon skada, ligger ju denna nära sina varv och förråd. Vinsten torde därför aldrig komma att svara mot det vedervågade, helst huvudändamålet, som måste vara landning, därigenom icke främjas. Skärgårdsflottan uppfyller ju också redan fullkomligt sin skyldighet genom att betäcka arméns flank. Varför icke då först intaga det land, vi hava bakom oss, och sedan till lands och sjöss göra gemensamma framsteg?
På eftermiddagen gjorde jag besök uti major Hjelmstjernas division på Sandasaari och hade där den bedrövliga synen att finna vid en sten liggande obegravet kaptenen Gustaf Brummers lik i det läge och i de kläder, vari han lämnades den 24 augusti förlidet år, då han, i tjänst på fregatten av Trolle, därstädes blev skjuten. Emot aftonen begrovs han i närvaro av nästan alla flottans officerare.
Å Amphion skedde på eftermiddagen »generalpajaring». Alla officerare, utom livgardets, presenterades kårvis för konungen, som därvid förklarade för överstelöjtnanten vid Nylands dragoner, baron Leijonhuvud och alla andra vid samma regemente varande officerare sin nåd, med frikännelse från den över dem avkunnade dödsdom för under 1788 års fälttåg förefallna »ledsamma händelser». Också nämndes till riddare av svärdsorden livdragonkornetten von Kothen, vilken, såsom nämnt är, skulle nyttjas vid den tilltänkta antändningen av Fredrikshamnsvarvet den 20 dennes. Åt alla officerare, som bevistat affären den 15, gavs konfirmation å konstitorialet. I går afton fick löjtnant Falk76 vid arméns flotta en värja av konungen för visad tapperhet under sista Fredrikshamnsaffären. Under bägge Fredrikshamnsaffärerna var en överste Ek kommendant i Fredrikshamn och en brigadier Schlissow befälhavare på ryska skärgårdsflottan. — Generallöjtnanten av flygeln v. Morian säges nu hava begärt sitt avsked och lär vilja synas missnöjd, sedan konungen icke visat sig benägen att giva nåd åt hans svåger, den på Fredrikshof, i häkte sittande och till döden dömde översten Hästesko77. Även förljudes, att konungen försatt på fri fot den på Carlstens fästning insatte kammarherren, baron Stjerneld78.
Kl. ½ 4 f. m. gick hela eskadern under rodd. Fjärde och nionde divisionerna utgjorde avantgardet och togo jämte femte divisionen, som varit posterad vid Korkiansaari, vägen förbi lilla Svärtan åt Aspö (Haapasaari). Den övriga flottan utgick väster om Kutsalo (Kuutsalo) och förbi kyrkogårdsön (Kirkomaansaari) även åt Aspö. Vinden var ombytlig av väst, sydväst och nordväst samt däremellan. En av de tagna ryska pråmarna, vilken i anseende till fel i rodret icke ännu kunnat uppgå till Sveaborg, kvarlämnades i Svensksund. Kl. ½ 7 f. m. kom kutterbriggen Alexander till eskadern och blev även posterad därstädes, då man icke för hans djupgåendes skull ville medtaga honom i de förestående okända farvattnen. Han skulle i stället beskydda transporterna och främja såväl deras som pråmens fortkomst.
Eskadern avgick enligt segelordningen n:o 3, det vill säga på två kolonner, och voro ombord på honom jämväl de nyligen ankomna 50 lätta dragonerna med hästar samt konungens egen och hans adjutanters och drabanters hästar. Kl. 9 f. m. började det regna, som fortfor inpå eftermiddagen.
Majoren Hjelmstjerna och Ankarheim hava blivit överstelöjtnanter på samma dag som överstelöjtnanten Cronstedt i fjol. Ankarheim blev även på Amphion dubbad till riddare av svärdsorden, varefter han genast avreste till Lovisa och Sveaborg för att foga anstalt om det nya intendentskapet.
Kl. ½ 7 e. m. hade eskadern passerat den alldeles öppna fjärden mellan kyrkogården, förbi Aspön till Tammiosaari — 3 ½ mil från Svensksund — och inkom nu i den trängre skärgården samt ankrade kl. ½ 8 e. m.
Jag följde konungen i land på en bebodd ö. Endast kvinnor och barn funnos hemma. Alla karlar i skärgården voro nämligen bortförda till arbete på flottorna i Fredrikshamn och Viborg. Den viborgska eskadern sades nu vara så nära färdig, att den endast väntade på vind för att utlöpa till Pitkepas (Pitkäpaasi). Om dess styrka kunde dock ingen säker underrättelse erhållas. I Vederlaks (Virolahti) kyrka har man i dag gjort tacksägelse för den fördel ryssarna hade över vår flotta vid Reval. Även berättades det, att några kanoner i dag passerat kyrkan och förts utåt skären till några batteriers anläggande, man visste icke var.
Ehuru flottan är så talrik och fastän farvattnet är alldeles okänt, har ingen olycka i dag inträffat, intet fartyg stött på grund. Vinden har gynnat oss i möjligaste måtto; det tyckes nästan, som stode den till reds att infinna sig på befallning. Allt, som företages, synes lyckas. Måtte blott medgången icke ingiva förmätenhet och fallet icke en gång bli dess djupare.
Eskadern gick till segels kl. ½ 5 f. m. med laber kultje och önsklig vind, på några ställen likväl nog knapp, i anseende till ett ganska krokigt farvatten. Jakten Atis återkom kl. ½ 7 f. m. från hertigen, medförande den underrättelsen, att han avancerar med stora flottan allt längre in åt Finska viken. Atis återvände med brev till honom. För att invänta lastfartygen och andra transportbåtar ankrade flottan vid middagstiden söder om Martinsaari, som ligger omkring två mil från Pitkepas, men gick kl. ½ 6 e. m. åter under rodd och segel. Vi passerade nu en öppen skärgård, nästan utan all betäckning av land, och började kl. ¼ 10 e. m. att ankra vid Pitkepas, omkring 5 mil från Viborg. Två eller tre galärer fastnade uti inloppet men blevo loss under natten. Turunma Norden och udenma Thorborg ankrade utanför hamnen. Galärerna lades tvärs över farvattnet å den inre fjärden med transportflottan bakom sig; lätta eskadern lägrade sig på närmaste holmar.
Överste Sidney Smitt gick med jakten Aurora till sjöss för att uppsöka hertigen och överlämna till honom konungens förnyade order att skyndsamt begiva sig med stora flottan på vår flank. Mot aftonen tilltog den västliga kultjen.
Förmiddagen stiltje med regn, vinden sedermera växlande från sydväst och nordväst. Kaptenen Leijonancker utgick på rekognoscering och pliktning med ett detachement av Upplands regemente under kapten Lagerbrings79 befäl. Målet var Vederlaks- och Viborgs-farvattnet. Konungen gick i land på en ö med de flesta av sina adjutanter och begav sig till den närmast belägna byn. Allt mankön var borta, kvinnorna allena kvar. Ingen möda sparades att igenfinna de fördolda männen, vilka voro förbjudna att lotsa, ja, att endast gå ombord på andra än ryska fartyg, vid straff att hängas och få sin egendom uppbränd. Av oss hotades nu deras barn med samma öde, om icke kvinnorna genast upptäckte sina mäns tillhåll. Mer än olycklige de, som endast hava att välja mellan sina hems ödeläggelse av fienden eller förlust av egendom och liv genom egna bödlar! Om våra så tappert och krigiskt sinnade, vid spiselelden hemmasittande landsmän fingo smaka det bittra av kriget, det vill säga befinna sig i dessa stackares belägenhet, tror jag säkerligen, att de skulle låta höra en annan stämma än hittills, då de allt ifrån 1788 intill denna dag ropat »korsfäst» över alla, som önskat fred.
Änskönt hotelserna blevo fruktlösa, gingo de icke i fullbordan. Men tårar runno, jämmer och klagorop hördes från dessa värnlösa kvinnor, som sågo sina visthus och ladugårdar plundras inför sina ögon. Visserligen utgåvos förbud mot dylik skövling från högkvarteret, för vars räkning det, som tarvades och kunde åstadkommas av matvaror och kreatur, uttogs. Men i stället för betalning lämnades endast ett kvitto, som ägaren icke kunde läsa och som icke anvisade något sätt för ersättnings utfående utan endast innehöll en förteckning på vad som i verkligheten avlämnats.
Under middagsmåltiden talades mycket om att gå förbi Viborg och rakt på S:t Petersburg, dock mest i skämtande ton. Även talades om kejsarinnans person i många avseenden, jämte flera dithörande ämnen.
I Vederlaks hade den utgångna rekognosceringen stött på en fientlig postering av 30 man, som genast försvunnit. Rekognosceringsdetachementet hade sedan gått i land vid kyrkan och anammat hans ärevördighet »pastor loci», som talar god svenska, ävenså församlingens klockare, sångare, kyrkvaktare samt tio bönder, vilka allesamman nu fördes ut på skärgårdsflottan att examineras. De upplysningar, de gåvo, äro mig emellertid obekanta. Denna dag förnummo vi intet från armén, intet från amiralitetsflottan och intet från Sverige.
Vinden västlig och västsydvästlig, med dragning åt söder. Kapten Brummer utgick med några kanonslupar och ett detachement av livgardet under kaptenen Liljehorns80 befäl för att borttaga eller spränga några av fiendens kanoner, vilkas ställe vederlaks-klockaren angivit.
En långsam kanonad hördes en stund från landsidan, därifrån sedermera även en stark rök uppsteg. Omkring kl. 12 middagen gick konungen i slup åt det håll, dit åt rekognosceringen avlägsnat sig. Men han kom ej längre än ¾ mil in i skärgården, emedan vägen icke kunde utletas, då jag, i anseende till brådskan vid avfärden, icke fått medtaga vägvisare eller karta. Kl. 3 e. m. återkommo vi till flottan. Under tiden hade fem 24-pundiga kanonjollar ankommit till skärgårdsflottan från Åbo jämte två kanonbarkasser, udenman Ingeborg, sjukturunman Sigurd Ormöga och fyra proviantfartyg. Jakten Atis återkom, ävenså överste Sidney Smitt på Aurora med brev från hertigen; denne förmäldes ständigt avancera efter oss. Mot aftonen hördes ytterligare några kanonskott i land. Post ankom utan att dock medföra något särdeles nytt, mig veterligt. Överstelöjtnanten Stedingk81 med turunman Styrbjörn och två 36-pundiga kanonslupar från Sverige sades hava passerat Sveaborg. Vid midnattstid återgick Sidney Smitt på jakten Aurora till hertigen, medförande påskyndande order om stora flottans inträngande i viken. Konungen är myckel otålig över den långsamma verkställigheten därav, vilket han nådigst själv har sagt mig, tilläggande: »Jag vet nog, att amiralitetsofficerarna ej äro hågade att gå så djupt in i viken.» Då jag i underdånighet vågade erinra, att sådant torde dem icke heller böra förtyckas, i anseende till ett okänt och trångt farvatten för en så stor flotta, blev svaret: »Ja, ni är även sjöman, jag hade således bort vänta mig detta svar. Men jag skall säga er, att den stora flottan kostar mig för mycket varje dag för att icke snart göra mig gagn.»
Från spanske ministern i S:t Petersburg ankom en kurir, som gått vägen över Abborrfors till Lovisa och därifrån sjöledes hit. Hans depescher äro mig förborgade.
Vid middagsbordet hördes, att konungen ansåg krigslågans utbrytande mellan Österrike och Preussen oundvikligt. Bland andra ämnen, som även förhandlades, var ett nytt oväsen i Frankrike, som isynnerhet skall hota drottningens person. Hon beklagades mycket. Det ringare folkets bitterhet mot henne skall vara ytterlig. De närmare omständigheterna blevo dock icke meddelade, och av de oräkneliga avisor, som anlända till konungen, få endast de svenska komma i våra händer.
Omkring kl. 8 f. m. återkom det i går utgångna detachementet av livgardet efter att hava dels sprängt dels förnaglat nitton vid Pytterlaks (Pyterlahti) liggande 24-pundiga kanoner, ämnade till de på Fredrikshamns varvet stående sluparna, samt uppbränt ett hömagasin och borttagit 15 kuli (ett mått om 40 kannor) havre; allt utan annan förlust, än att en artilleristyckjunkare blivit dödligt blesserad. En rysk strandpostering med två fältstycken hade tillbakadrivits, och två fångar tagits. Till fienden överlöpte en av våra gardessoldater.
Den från spanske ministern i S:t Petersburg ankomne kuriren återsändes till Viborg, ledsagad av kaptenen Monthell82. Konungen gick ombord på den under gårdagen ankomna sjukturunman Sigurd Ormöga, som han besåg. Flottans besättningar gingo i land för att förfriska sig. Konungens och stabens hästar debarkerades för att röras. Post avgick. Sidney Smitt återkom på jakten Aurora utan att hava råkat stora flottan; vid midnatt gick han åter ut till sjöss för att uppsöka henne. Kapten Jönsson gick inåt skärgården med några kanonslupar och 80 man av Psilanderhjelmska regementet under kapten Hesses83 befäl; med honom följde stabsadjutanten Pollet.
En i Vederlaks boende avskedad kapten, hos vilken gårdagens rekognoscörer gjort besök, hade instämt med många här på flottan, att om ingen parlamentär den 15 dennes avsänts till Fredrikshamn, utan fästningen genast och under första bestörtningen angripits, skulle den ofelbart hava fallit i våra händer, i anseende till dess då varande släta försvarstillstånd. Han hade dock tillagt, att hon hädanefter aldrig skulle bliva vår.
Intill denna dag synes lyckan hava omfattat oss ined sin synnerliga gunst. Måtte vi blott förstå att draga verklig nytta därav. Hur svårt är det dock icke att sig visligen skicka i medgången! Oftast göra sig då övermodet och förmätenheten till närmaste följeslagare. Vilken skulle väl sålunda tro, att man här redan vågar kasta begärliga ögon på själva S:t Petersburg, som man utan minsta försyn stundom nämner såsom ett mål för våra vapen. Min själ delar sannerligen icke det fröjdefulla hoppet om en så lysande och så nära för handen varande tidpunkt. Sovande eller vakande drömmer jag i stället om Carl XII:s fördjupande i Polen och hans olyckliga tåg nedåt Ukrän. Skulle den olyckan inträffa, att vår amiralitetsflotta blir slagen, vilket — den höglovliga kongl. kommitténs i Karlskrona försäkringar i all aktning — icke vore någon övernaturlig händelse, torde visionären befinnas icke hava misstagit sig, något som han dock innerligen önskar.
Det i går utgångna detachementet återkom kl. ½ 5 f. m. efter att vid Ylingpala (förmodligen Urpala) hava uppbränt en kasern, ett bageri, ett magasin med mjöl och åtskilliga andra varor samt femton lastade proviantvagnar m. m. Ävenså hade en mängd brännvins-och vinfastage blivit förstörda. Av allt detta hade intet kunnat bärgas, emedan tiden varit kort, stället avlägset, reträtten svår samt vägen över land elak och lång. Magasinet skall hava haft en betäckningstrupp av 120 man, vilken dock genast retirerat utan att göra minsta motstånd och lämnat en bro obränd efter sig.
Från Svensksund ankom en kanonbarkass. Den hade i går sett vår stora flotta till ankars mellan Aspö och Hogland. Intet enda ryskt segel hava våra kryssare hela denna tiden kunnat upptäcka i sjön.
På eftermiddagen gick en underofficer och 8 man av Psilanderhjelmska regementet under betäckning av kanonjollar i land mellan Viborg och Fredrikshamn. Förstuckne vid landsvägen skulle de söka uppsnappa tidningar, kurirer och resande.
Vid rapportens ingivande denna morgon fann jag konungen vid ett ganska glatt lynne, och det behagade honom att nådigt uppehålla mig en god stund med varjehanda ämnen. Slutligen lovade han mig vid handens givande att giva mig tillfälle att genom någon särdeles förrättning få uträtta något distingerande.
Under middagen var ställningen i Frankrike åter talämnet. Drottningens belägenhet avmålades såsom den gruvligaste av alla. I varje stund skall hon löpa fara att bliva ett offer för folkets raseri, till följd av den mot henne fattade bitterhet.
Det är besynnerligt, att konungen efter sitt eget, av mig åhörda yttrande, känner sig road av detta levnadssätt och finner tiden »fortlöpande». Jag har hört honom säga, att han hemma i Stockholm, när han på en dag haft många ombyten på nöjen och bevistat flere spektakler, icke sällan funnit tiden lång och dagen utan ände. Här på flottan åter är det tvärtom, ehuru inga nöjen, än mindre ombyten därav finnas att tillgå. Om nu detta är föga hugneligt för de fredsönskande, så har jag även å andra sidan hört honom önska — och detta av utseendet att döma, uppriktigt — att denna kampanjen måtte bliva den sista. Denna önskan torde också av många skäl vara allvarlig, särdeles med fäst avseende på finansverkets tillstånd, vars brister svårligen av något annat än fred lära kunna botas.
Vinden nordnordvästlig, kultje med drivande byar. Under natten har jakten Atis avgått med brev till hertigen. Kl. ½ 7 f. m. ankom briggen Disa från stora flottan men kunde för motvind och hårt väder icke komma in i skärgården utan måste ankra ¼ mil från eskadern. Befälhavaren, amiralitetslöjtnanten Pettersson84 gjorde fåfänga försök att i slup inkomma, varför eskaderns pliktbåt utgick för att avhämta depescherna; och skulle denne sedermera taga sig in med kryssning. Men efter flere vådliga försök måste han kvarbliva ute hos Disa. Underdånig rapport inskickades nu av flaggkaptenen om Disas ankomst och omöjligheten att vinna gemenskap med henne. Konungen, som hela gårdagen icke haft någon underrättelse, vare sig från stora flottan eller armén, blev genast ganska otålig att icke få höra, vad nytt Disa anförde. Det hårda vädret fortfor, sjögången ökades och likaså konungens otålighet. Jag gick då ut i en slup om nio par åror och kom till Disa på några minuter samt avhämtade löjtnant Pettersson. I anseende till ovädret och den ifrån en lång vik hävande svåra sjön, blev dock återresan ett nära tre timmars strängt arbete under oavbrutet vattenösande. Nästan för varje sjö duvade slupen under. Genomvåta och trötta återkommo vi dock slutligen till Amphion kl. ¼ 3 e. m. Mot aftonen avtog kultjen.
Vinden nordnordostlig. Briggen Disa återvände med brev till hertigen. Den lilla posteringen, som gått i land, har blivit upptäckt och angripen samt måst söka sin räddning i flykten. Den återkom likväl utan en mans förlust till eskadern men också utan att hava fyllt sitt ändamål.
På en stor holme, där galärerna koka, blev skogen genom vårdslöshet antänd. Elden utbredde sig hastigt; den brinner fortfarande och kan icke släckas av människohand. På eftermiddagen följde vi konungen i land och gjorde ett två timmars tåg till fots. En del av stora flottan började nu synas i sydväst och sydsydväst från Pitkepas.
I anseende till åtskilliga förändringar vill jag nu åter uppräkna de personer, som vistas här vid högkvarteret. De äro generalmajoren Pollet, hovmarskalken, översten och generaladjutanten, baron Bror Cederström, generaladjutanten, baron Otto Wrede, översten Sidney Smitt, generaladjutanterna av flygeln v. Morian och baron v. Ungern-Sternberg, överadjutanten greve von Rosen, stabsadjutanterna baron Hamilton, Palmfelt, baron Stjernblad85, Pollet och jag, kammarjunkaren Möllersvärd, överstelöjtnanten vid fortifikationen v. Kjerting, majoren vid storamiralens regemente Brelin, livdragonkaptenen De la Müle, kaptenen, baron Leijonhjelm, fortifikationslöjtnanten Nycander, fänrik Mesterton, chef på Amphion, Kongl. sekreteraren Ehrenström, livmedikus Salomon, 1 stallmästare, 3 pager, 1 livknekt och 9 drabanter.
En ännu ledig stund skall användas till att korteligen visa, varuti vars och ens förrättning ungefärligen består.
Vad generalmajoren Pollet har att göra, är snart sagt, ty honom är ingen befattning uppdragen, icke heller rådfrågas han om någonting utan gör blott konungens mesta konversation vid bordet, då engelsmannen Smitt icke är tillstädes. Han säger monarken, så ofta tillfälle därtill gives, de artigaste saker, och som han icke lär inse, vad vi andra hålla före, nämligen hur umbärlig han här är, är han nöjd med sin lott och detta stilla levnadssätt, så väl i anseende till att han icke har något mer att fika efter som i anseende till sin ålder och sin kroppskonstitution, vilken endast med svårighet tillåter honom sitta till häst.
Översten, baron Cederström är hovmarskalk på flottan. Såsom sådan och såsom varande på samma gång chef för livgardet, sträcker han sin åtgärd till allting, antingen det honom rör eller icke. Honom är egentligen uppdraget att examinera fångar, uppbragta lotsar och bönder m. fl. Såsom ett orakel är han av monarken mycket åkallad och rådfrågad. Eho som vill undvika att illa anses, måste härvidlag ödmjuka sig. Det är efter all sannolikhet han, som i synnerhet föder projekter inför konungen. Han rådplägar under stundom med baron Wrede och överste de Frese därom. För övrigt bjuder han och disponerar i allt. Signalbrevet och kikaren sysselsätta honom mycket. Går ett fartyg sin väg, genast är han den, som vet, vilket det är och varthän det går; kommer något, vet han strax varifrån, vad det heter och vad det medför o. s. v. — och allt detta vet han i så god tid, att vi andra endast lyckats upptäcka en seglare. Ständiga misstag minska ej hans oförtrutenhet. På väder och vind — den som råder och den som kommer — är han mycket klok, likaså på kusten, öars och städers belägenhet, i förhållande till oss. I detta äro vi sällan av en mening, men, sedan jag pliktskyldigast i ödmjukhet utlåtit mig, tilldömer jag honom rätt, och därvid blir det, utan att jag genom kortets åberopande eller företeende, vidare söker bevisa min mening. Ingen kan nå honom i övertygelsen om sin egen skicklighet även i sjöyrket, vilket dagligen är i sådan tillväxt, att man nog innan kort skall förnimma, att en skärgårdsflottas anförande aktas vara en leksak.
En annan, som monarken även hedrar med sitt förtroende samt ofta påkallar och rådfrågar, är baronen Otto Wrede, vår egentlige generaladjutant, nyttjad vid skrivning och orders utgivande. Av alla bemötes han som en mogen man, av anseende, förtjänst och såsom mycket verkande hos höga vederbörande. Den hastiga lycka, han gjort, hindrar honom icke från att vara vänlig mot de personer av lägre grader, som hava något med honom att göra. De mottagas icke heller med den olidliga högdragenhet som oftast åtföljer en högt uppsatt ungdom.
Vad som med visshet kan sägas om engelsmannen Sidney Smitt är, att han oförtrutet reser fram och åter mellan de båda flottorna. Av konungen och staben anses han vara ett »överträffande ljus». De dagar, han tillbringar hos oss, är han mycket rådfrågad samt skickas ofta med baronerna Cederström och Wrede till chefsgalären för att överlägga med flaggkaptenen. Vid bordet utgör han konungens nästan enda konversation, talar mest i sjöväsendet och inlåter sig sällan i politik eller andra ämnen. Han behåller städse sin engelska frihet i umgänget, höres varken smickra eller sammansmida projekt, så framt sådant icke förbehålles enrummet, samt säger sig blott vara här för att förnöja sin nyfikenhet, utan att vilja åtaga sig någon tjänst eller befattning.
Överstelöjtnanten v. Morian kan icke smickra sig med något synnerligt anseende vare sig hos konungen, sina kamrater eller hos underlydande. Sedan flottan gick ut, har han icke haft penna i hand eller eljest gjort det ringaste i tjänsten, utom det att han den 15 dennes avgick såsom parlamentär till Fredrikshamn samt att han någon gång, såsom varande kunnig i finska språket, biträtt baron Cederström med examinerandet av bönder. Han röner ej direkt onåd av konungen men får intet förtroende. Han varken förtalar eller berömmer, är okunnig om allt, som passerar, ehuru han har oräkneliga förfrågningar att göra till en var han möter över minsta lappri. Man gör sig därför sällan mödan att göra honom redo.
Överstelöjtnanten baron von Ungern-Sternberg ökar trängseln utan att till något nyttjas, vilket ju kan skyllas på hans okunnighet i svenska språket. Vid något oundvikligt tillfälle säger han konungen en artighet, men naturen måste icke hava ämnat honom till hovman. För övrigt för han ett besynnerligt levnadssätt, tillbringar våra så kallade nätter med tobaksrökning, sover om dagarna en till två timmar och besöker dess emellan sina kantiner.
Överadjutanten, greve von Rosen, spelar en slät figur i tjänsten men en betydligare i umgänget. Vid bordet och även vid andra tillfällen hör man honom tala i tid och otid. För att icke vara lättrogen, antager man emellertid för gott ofta bara hälften av det anförda. Alltid vid glatt lynne och skämtsam synes han vara nog så omtyckt av monarken, dock utan att vara ansedd eller på något vis nyttjad. Sin kur gör han förnämligast genom att förtala och skämta över kejsarinnans och prinsens av Nassau personer. Den senare, som han tror sig känna sedan Gibraltars belägring, förnekar han äga såväl hjärta som skicklighet. Då han beskriver sina franska kampanjer, tror man dem till största del gjorda sous les drapeaux de Venus. — Mais il semble que la Deesse l'ait congrédié et que par revanche il s'est voué au culte du Dieu de la joie l'eléve du vieux Silène.
Stabsadjutanten, baron Hamilton nyttjas isynnerhet till att förvara rapporter och andra papper samt till att uppsätta berättelser. Om ögonvittnen till händelserna kunna hava något att erinra vid dessa berättelsers genomläsning, må sådant icke skrivas på hans räkning, vilket med säkerhet den kan säga, som sett i koncept de av höga vederbörande korrigerade. Mycket utstrykes i dem, och ännu mera tillägges. För övrigt har baron Hamiltons penna ingen del i personalierna, vilka lämnas i konceptet såsom konungens ensak. Han har ingen ovän. Han berömmer hellre, än han lastar, är till det yttre en rättskaffens hovman, som icke försummar något tillfälle att säga monarken de vackraste saker. Hans myckna varsamhet hindrar emellertid mången att hastigt lära känna honom. Utan lång sammanlevnad och utan att hava tillbragt med honom några gånger mellan fyra ögon skall man otvivelaktigt förhasta sig i sitt omdöme och grunda det på skenet utan att giva honom full rättvisa.
Stabsadjutanten Palmfelt är en flink officer och övad rekognoscör. Han nyttjas egentligen i därtill hörande förrättningar, helst han är den ende av stabsadjutanterna, som känner finska språket. Han synes vara väl ansedd av konungen och är honom följaktig, så ofta han går ut. Ävenså är han någon gång nyttjad vid pennan. Genom mindre övertygelse om egen skicklighet skulle han vinna mera. Eho som ser hans ganska medelmåttiga umgängesgåvor och hör hans finska dialekt, utan att känna det synnerliga beskydd, han vunnit i överstekammarjunkaren baron Gustaf Armfelt — genom frikårskanalen och vinterkampanjen vid Drottningholm under 1789 års riksdag — skulle svårligen kunna utleta, varigenom han tillvunnit sig konungens särskilda nåd.
Stabsadjutanten, baron Stjernblad, till ingen tjänstgöring brukad eller brukbar, torde endast vara med för att öka adjutanternas antal. Han är i saknad av all aktning och måste städse uppbära det hårdaste skämt, därifrån han nästan intet ögonblick skonas. Sedan några försök att skilja honom från högkvarteret strandat, tack vare det synnerliga beskydd han njuter av konungen, ser det ut som om man föresatt sig att förmå honom att övergiva staben genom att misshandla honom på ett sätt, som ingen annan än han skulle kunna smälta. Konungen tilltalar honom någon gång men aldrig om annat än hans nedslagenhet, hans bleka hy eller det oordentliga levnadssätt, hela hans varelse ger tillkänna. Överstelöjtnant v. Morian är den ende, som i någon måtto antager sig hans sak för att dymedelst göra sin kur för monarken.
Stabsadjutanten Pollet är en eldig yngling med karaktär och hjärta. Ägande föga kännedom om svenska språket kan han icke nyttjas till skrivning. Han är en synnerlig fiende till den senast nämnde, men detta oaktat, och ehuru han har ett med pluraliteten av staben stridigt tänkesätt, ådrager sig hans lyckliga utseende konungens nådiga blickar. Som han med lätthet talar franska, kan han också oftare deltaga i konversationen. Dock, courtoisien blir aldrig hans sak.
Då ordningen nu kommit till antecknaren själv, borde egentligen pennan sättas i annan hand. Han bleve då ofelbart lika så litet skonad, som andra blivit det av honom. Vad jag är, tillkommer det icke mig att döma, men vad jag gör, torde jag själv kunna bäst uppgiva. Dock på det att icke det första må alldeles saknas, kan jag säga, att jag icke är på ett mig passande ställe och att jag längtar efter den dag, som gör ett gott slut på detta levnadssätt och som skiljer mig från denna samling. Min befattning är liten eller ingen. Den består egentligen endast uti att på förmiddagen inlämna till konungen överste de Freses färdigskrivna rapport, att göra reda för väder och vind, att omtala, vad i eskadern förefallit, att fara fram och åter med konungens befallningar och förfrågningar samt att vara honom följaktig och styra hans slup, så ofta han lämnar Amphion. Detta är allt, vad mig åligger allt ifrån första veckan, då jag även nyttjades vid korrespondensen — såsom jag icke utan anledning tror, nog lyckligt för att göra den höge befälhavaren och generaladjutanten till nöjes. Då jag har en så enkel befattning, skulle Titulus kunna tro, att jag motsäger, vad jag tillförne malt om min ofta knappa tid. Men dessa två saker kunna i själva verket ganska lätt förenas. Jag är sålunda i själva verket sällan ägare av min tid, emedan det vanligtvis händer, att konungen, då jag någon gång är frånvarande, vill resa ut eller har något annat att befalla.
Kammarjunkaren Möllersvärd gör sin hovtjänst, sköter med största omsorg sin toalett och blandar sig för övrigt uti ingenting. Han är av en tystlåtenhet utan like.
Överstelöjtnanten v. Kjerting har en gång antänt ett obestyckat batteri på Majasaari vid Svensksund. Detta är allt, vad han uträttat. Av konungen är han emellertid väl ansedd, förmodligen såsom en mycket nitfull man, ty hans bedrifter och talanger hinna knappast upp till medelmåttan. Vid konungens bord är han vårt skrattämne genom sin »gourmandise». Han tillbringar sin tid mest med att äta, sova och spela kort eller bräde med drabanterna.
Major Brelin hör oss knappast till. Han är en yngling med lyckliga gåvor men saknar den egenskapen att kunna omskapa sitt tänkesätt och sin övertygelse efter tid och tillfälle. Och vi inse därför nogsamt, att för oss båda är på detta rum föga att skörda. Det enda, som blivit honom uppdraget, är förfärdigandet av en karta över Fredrikshamnsaffären. Men arbetet blev aldrig fullbordat, emedan ritaren sjuknade och ännu hålles vid sängen.
Kaptenen De la Müle är en god och välmenande man. Han talar flera språk samt tolkar ryska och finska. Han är den oskyldigaste av alla, som Nya granskarens författare säger om Herr Sjöberg.
Kaptenen, baron Leijonhjelm, stabsadjutant hos generalmajor Pollet, har liksom sin principal ännu intet att göra. Löjtnant Nycander nyttjas vid rekognosceringar och kartors kopierande.
Fänrik Mesterton har ensam mer att syssla än hela staben tillsamman och utan att vederbörande synes därå fästa något avseende.
Nu kommer ordningen till en man av särdeles beskaffenhet, nämligen kongl. sekreteraren Ehrenström. Om honom är nog sagt, att han är en av de till antalet 53 världskände underskrivarna vid 1789 års riksdag — lantmarskalkens falska vittnen — eviga skamfläckar av vårt stånd! Med de övriga medlemmar av detta utskott har han gemensamt sitt blinda, oinskränkta nit för enväldet. Men uppfostran, ett djupt förstånd och ett skarpt öga nekar honom, vad som talar för de andras urskuldande. Konungen lär hysa mycket förtroende till honom, och ofta är han inkallad mellan fyra ögon. Han tros vara en ganska skicklig och lycklig spion; och brukar man mot honom den största varsamhet och mycken hövlighet, då han är viktskålen och prövostenen för var mans förtjänst och halt86.
Brist å tid och ämne förbjuder mig att anföra något om de övriga.
Vinden fortfar att vara nordnordostlig. Vår härvarande ställning torde förtjäna några ord. Den är sådan, att galärerna ligga för svaj i linje på en för sydostlig vind öppen fjärd. Kanonsluparna ligga vid holmarna, dels bakom galärerna, dels å deras högra flank. Mellan sluparna och galärlinjen ligga proviant-, transport-, dragon- och hästfartygen. På de andra sidorna är fjärden sluten, så när som på ett trångt och krokigt inlopp i sydväst, varigenom vi inkommit. Utanför detta inlopp, på en för sydliga och sydvästliga vindar öppen redd ligger turunman Norden, sjukturunman och två udenmor. Om Prinsen av Nassau attackerar oss här, måste det ske från den sydöstra öppningen, som är den enda åtkomliga sidan. Men i sådant fall kommer Amphion och hela transportflottan att dela samma öde som de bevärade fartygen, då de ligga inpå dem och i trängsel av land. Skulle bladet därvid så olyckligt vändas, att segern icke bleve vår, voro vi alldeles förlorade, ty någon reträtt är icke möjlig genom ett så trångt och buktigt utlopp, däri endast nordostlig vind kan hjälpa. Och de få kölar, som kunde komma ut, skulle omöjligen kunna undgå att borttagas av de fartyg, som fienden ofelbart skulle lägga utanför på vår återtågsväg, vilken ej betäckes av några skär. Troligt är, att dessa omständigheter icke heller undfallit vederbörandes »omhugsande», ty ena dagen hör man, att det är beslutat, att man skall retirera och fatta posto vid Mustaama eller Martinsaari, andra dagen att man skall avancera för att intaga en förmånligare ställning.
Denna natt och förmiddag hava jakterna Atis och Kuriren, briggen Disa samt flera kanonbåtar ankommit till eskadern, dels från stora flottan, dels från Aspö och Lovisa. De hava sett hämenma Styrbjörn, de två svåra kanonsluparna och »husartransporten» liggande i Kungshamn. Stora flottans kryssare lära hava upptäckt 17 fientliga segel i viken.
Kaptenen Monthell, som för några dagar sedan gick till Viborg med den spanska kuriren, är ännu icke återkommen, vilket ger anledning till många gissningar och tillfälle till att utgjuta mycken bitterhet mot ryssarna.
Strax efter middagen gjordes tillredelse till avsegling och utgåvos följande order:
»Disposition för Escadrens utgång från Pitkepas för att understödja stora flottans operationer emot fienden.
l:o) Alla Gallerer uti de för dem utstakade segelordningar hålla sig färdiga att kunna hålla sjön.
2:o) Alla Canon-slupar av l:a ordningen jämte alla förbyggda Roslagsbåtar komma även att följa Gallere Escadren och indelas uti sådana divisioner, som nedanför skola antecknas.
Proviant för 4 dagar måtte de redan hava ombord, och om i sjön möjeligt är, approchera de sig Gallererna för att av dem kunna få, vad som på längre tid brista kunde.
3:o) Alla Canon-Jollar och de 3:ne gamla mörsare jämte de små Canon-sluparna bliva under ett särskilt befäl och komma att följa custen längs åt, samt i händelse de äro i sikte av en Bataille göra all möjlig skyndsamhet för att av all makt bispringa alla svenska fartyg.
4:o) Canon-Jollarne, jämte vad mera därtill hörer, kommenderas av H:r Öf:e Lieutnanten och Riddaren Dankvardt, såsom den andre Reg:ts officeraren uti Escadren och av de äldste capitainerne och Ridd:ne Hård och Toll. De officerare, som innehava små sluparna, bliva även i denna Escadre inplacerade och fördelte.
5:o) Hästskutorne, Proviant- och Fourage-Fartygen förbliva härstädes, till vinden tillåter dem stöta till Flottan. De bliva eskorterade av udenma Thorborg.
6:o) Så länge Escadren kan följas åt, sker ingen förändring, men då signalen N:o 210 göres, separera sig de utsedde små Canon-Slupar och Jollar och av de övriga formeras Linée de Bataille, enligt förra ordres, så att var och en bibehåller sin Divisionsnummer och sin post i Linée de Bataille.
7:o) Den delen av Capit. och Riddaren Tolls Division, som kommer att åtfölja Gallererna, formera en Linée bak om Gallerernas centre för att vara till hands, dit den sändas kan.
8:o) De 3:ne mörsare, som åtfölja den stora delen av Flottan, bliva under Lieutnant Palmstruchs ordres.
9:o) Herrar Divisions Chefer äga rättighet att avlämna till större och mindre Escadren de Fartyg de finna därtill tjänliga efter ovannämnde principer.
10:o) Så många av Divisionernes Proviant-Fartyg, som kunna följa, gå även med.
11:o) Turunman och Udenma Ingeborg gå yttra leden, och söka Flottan den vägen.
12:o) I händelse av storm eller andra olyckshändelser, som skulle kunna separera Flottan, blir Rendez-vous platsen Mustalma, där Escadren ankrade sista gången innan den hitkom.
På Nådig Befallning
Georg de Frese.»
På Amphion samlades och dubbades till riddare av svärdsorden kaptenen Liljehorn vid livgardet, kornetten von Kothen vid livdragonerna samt kaptenerna Leijonancker, Pettersson och Kuhlehjelm87 vid arméns flotta, ävenså löjtnanterna vid samma flotta Fischer, Sjöström, Alm, Claes Wrangel, de Frese och Elfving. Löjtnanterna Adolf och Otto Wrangel, även utnämnda, äro sjuka, varför de icke kunde dubbas. Det förtjänar anmärkas, att av dessa officerare alla, som äro vid flottan äro galärchefer utom Leijonancker, som är divisionschef, de Frese, som är kanonslupschef, och Elfving, som är adjutant hos överste de Frese; att ingen av dessa nya riddare, utom Leijonancker och de Frese, bevistat eftermiddagsaffären den 15 maj; att ingen utom kornetten v. Kothen sett den korta men allvarsamma affären den 20 maj, att sju av dem aldrig känt krutrök, varken före eller efter förmiddagsaffären den 15 maj. Men hur obegriplig är icke för oss den måttstock, varefter belöningar utdelas?
Redan kl. 5 e. m. gingo Amphion och Seraphimsorden under rodd; men den förstnämnde orkade icke upp mot vinden, varför det ankrades ånyo, och förblev eskadern sedan stilla, oaktat vinden kl. 8 e. m. gick över till västsydväst. Skogselden bredvid flottan fortfar på ett gruvligt sätt.
De dagar, som flottan håller sig stilla och ingen post kommer eller går, ligger konungen till kl. 1 eller 2 på dagen. Kl. omkring 3 e. m. komma vi till bords, och efter måltiden, så väl middag som afton, stannar han en lång stund kvar hos oss i kavaljersalen. Han är då alltid vid glatt humör, nedlåter sig till familjaritet samt förehar flerehanda puts och skalkstycken, särdeles mot baron Cederström men även mot kammarjunkaren Möllersvärd, baron Hamilton, kapten Pollet och baron Stjernblad. Slika nådetecken undfår även kammarpagen Tigerstedt88 vid flera tillfällen.
Kapten Monthell återkom. Han hade icke varit Viborg närmare än till Trångsund, där han med mycken varsamhet mottagits. Han återbragte brev till konungen från general Soltikoff, som däri gör många ursäkter för Monthells uppehållande, vilket han skyller på sin bortovaro från Viborg.
Med en nordlig kåre gick flottan kl. 3 f. m. till segels från Pitkepas och kom genast ur skärgården. Vår stora flotta pejlades i söder några mil ifrån oss. Hon låg stilla för stiltje. Var och en undrade, varthän det skulle bära åstad. Jag frågade konungens flaggkapten därom men bekom till svar den bekännelsen, att icke heller han visste det och att konungen endast befallt honom att avancera med flottan utan att säga honom ändamålet därmed. Som skärgården lämnades och kosan ställdes tvärs över viborgska viken, var det emellertid icke svårt att se, att man ville till Björkösund. Men i vad avsikt? — Hertigen sades hava erhållit någon underrättelse om att fientliga fartyg skulle ligga under Björkön.
Kartskiss (Hans Högman)
Kl. ½ 11 f. m. gick vinden över till sydsydväst och västsydväst med tilltagande kultje. Bägge flottorna avancerade. Kanonjollarna voro följaktiga till sjöss, emedan flottan utgått i stiltje. Sedan vinden ändrat sig, kommo udenma Thorborg och transportflottan efter. Den tilltagande västliga vinden gav mig bekymmer till följd av den redan hävande sjön, kanonjollarna intogo vatten, och en av dem slingrade masten över bord. Men lyckan, vår hittills trogna följeslagerska, hjälpte oss fram till Björkösund utan någon förlust, och skärgårdsflottan ankom kl. ½ 5 e. m. under Biskopsön. Hade ödet varit oss vidrigt och vädret något häftigare, skulle våra kanonjollar utan räddning varit förlorade, likaså en del av de större fartygen, som alla voro utan lotsar på ett orent och okänt farvatten. Flottan skulle icke haft skydd förrän i Björkösundet, som vi för ingen del rekognoscerat. Ej heller visste vi nu, om det var försvarat av batterier eller ej. Underrättelsen att en fientlig flotta av obekant styrka skulle uppehålla sig där, befanns emellertid sedermera sakna grund.
Vid angörandet av Björkösund kommo jakten Atis och kutterbriggen Alexander från stora flottan, varifrån man haft den fientliga flottan, 28 segel stark, i sikte. Denna hade alltjämt hållit undan. Briggen återsändes genast med brev till hertigen. Ävenledes ankom en av stora flottan uppbringad dansk jakt, som för ett par dagar sedan utlupit från Petersburg för att fortskaffa brev till befälhavaren för flottan i Reval. Men inga tidningar eller upplysningar av vikt kunde därigenom inhämtas. Mot aftonen stillnade vädret, och kapten Leijonancker utgick med sin kanonslupsdivision och ett infanteridetachement för att rekognoscera Björkösund.
Över gårdagens order kunde mycket sägas. Deras verkställighet, eller rättare sagt vinnandet av det med dem åsyftade ändamål, ansåg jag omöjligt. Men en framkastad tanke i denna riktning blev alldeles ogillad. Denna morgon fick jag emellertid tillfälle att med för handen varande exempel bevisa översten, baron Cederström sanningen av mitt anförande, nämligen att en skärgårdsflotta svårligen, kan i öppen sjö verka gemensamt med en stor flotta. Så hade denna morgons stiltje givit skärgårdsflottan ett önskligt bataljväder, men stora flottan måste ligga orörlig. Sedan kultjen friskat upp, så att stora flottan fick det mest gynnade väder för manöver och batalj, blev skärgårdsflottan åter genast satt ur tjänstbart skick.
Kapten Leijonancker är bliven major. Även i flottans subalterngrader äro flera befordringar gjorda, vilkas uppräknande jag dock sparar till en annan gång.
Vinden är nordnordostlig; ganska labert. Utan att hava upptäckt något fientligt återkom major Leijonancker kl. 4 f. m. efter att hava till upplysningars vinnande uppbringat två präster. I samma stund började en häftig kanonad i sydsydost på några mils avstånd. Skärgårdsflottan gick genast under rodd och segel långs Björkösund. Transportfartygen, turunman och udenman kvarlämnades, ävenså Amphion. Konungen gick ombord på chefsgalären. Kanonjollarna och de gamla små kanonsluparna posterades under överstelöjtnanten Dankvardts befäl i sundet, som skiljer Björkö från Trurinsaari. Jakten Atis utgick till stora flottan. Ett transportfartyg, lastat med brännvin, uppbragtes. Före kl. 6 f. m. saktades emellertid kanonaden och upphörde alldeles kl. 7 f. m. Björkö (Koivisto) kyrka passerades kl. ¾ 8 f. m. Två timmar senare inkom rapport från skärgårdsflottans avantgarde, som fördes av major Hjelmstjerna, att stora flottan syntes sydväst hän från Björkö södra udde. Den fientliga flottan låg henne tämligen nära utan att kunna manövrera i stiltjen. Hjelmstjerna begärde tillstånd att få attackera de närmast liggande fientliga skeppen, som sades ligga endast på en fjärdedels mils avstånd från våra främsta kanonslupar. Nu forcerade skärgårdsflottan sin marsch, och allt gjordes redo till anfall. Men innan orderna kommo fram till avantgardet, gick vinden över till västsydväst med friskande kultje, så att röken drev tillbaka över de stridande flottorna. Den fientliga höll nu av till »raillement», varvid röken skylde henne för vårt avantgarde. En fregatt fick dock och gav även ifrån sig några skott, innan röken insvepte också honom. När skärgårdsflottan nådde mynningen av Björkösund, fingo vi se den stora flottan helt nära, »hållande rumskots», liksom också den fientliga, som nu var i lä. Kl. ¾ 12 f. m. ankom löjtnant Pettersson på briggen Disa med muntlig rapport från hertigen, att han hela gårdagseftermiddagen jagat ryska flottan utan att dock lyckats hinna henne, att han under natten varit tvungen att ligga bi, att han kl. 4 på morgonen blivit attackerad av henne, sedan han med hjälp av den nordnordostliga kåren kommit i lovart, att röken, som stannat över flottorna mest inhöljt dem så, att den fientliga manövern icke kunde urskiljas och att de därigenom kommit att skiljas åt m. m. Löjtnant Pettersson visste dessutom berätta, att en rysk tredäckare hade förlorat mesanmasten, att major Whitlock blivit skjuten, att en annan sjöofficer förlorat armen och att ett av skeppen signalerat svår läcka. Om förlusten av manskap hade ingen säker rapport inkommit. Den troddes dock vara obetydlig och skattades för de skepp, som varit mest i elden, tilll 9 à 10 man döda och sårade.
Emellertid skingrades röken något, och alla tre flottorna kommo nu i sikte av varandra på ett tämligen nära avstånd. Den fientliga, av vilken syntes endast toppar och distinktionsmärken, emedan röken ännu skymde själva skroven, var väl sluten och gick i marschordning på frontlinjen, rumskots. Vår stora flotta, mindre väl raillerad, jagade efter henne. Segern förklarades emellertid vara vår, och konungen befallde, att besättningen därför skulle hurra, vilket genast blev verkställt på chefsgalären och de denne närmast liggande fartygen; på de övriga begrep ingen, vad meningen var. Disa återgick till stora flottan, och löjtnant Pettersson mottog en biljett från konungen till hertigen, uti vilken kontreamiralen Nordenskjöld nämndes till viceamiral. Själv fick löjtnant Pettersson nådigt löfte om belöning för den glada tidning, han medfört. Det tövade dock icke många ögonblick, innan den slagna flottan sågs bärga sina bramsegel och lova an med styrbords halsar. Vår stora flotta gjorde strax sammaledes, och kl. 1 e. m. började kanonaden ånyo. Småningom avancerade skärgårdsflottan ut till sjöss efter stora flottan, tills den kom sydost om Björkö södra udde. Men den västliga vinden hade redan satt sjön i för mycken rörelse. Kanonslupar och galärer kunde icke längre göra någon nytta, medan rök och mist dolde för oss de stridande flottorna, som allt mera avlägsnade sig ur vår åsyn. Efter kl. ¾ 2 e. m. kunde ej mera något skott höras. Nu vände skärgårdsflottan på en kolonn genom vinden, så att det ena fartyget kom i det andras kölvatten och marscherade sålunda, beständigt hållande sig på samma höjd för att om tillfälle skulla givas kunna ingripa — vilket varit ett underverk under för handen varande omständigheter. Överadjutanten greve von Rosen gick emellertid ut till stora flottan att inhämta underrättelser.
Kl. ¾ 5 e. m. hördes ånyo några skott. Men nu tilltog misten, varför skärgårdsflottan vände om inåt land och ankrade kl. 7 e. m. på en linje mellan Björkö sydöstra udde och fasta landet. Kanonslupseskadern lägrade på Björkön. Atis återkom från stora flottan, som den lämnat vid eftermiddagsaffärens början. Amphion kom ned, och kl. 8 e. m. embarkerade konungen där, ganska otålig att förnimma, hur den senare leken avlupit. En timme senare gick vinden åter över till nordost.
Bittida på morgonen återkom greve von Rosen från hertigen, medförande den underrättelsen att eftermiddagsaffären ingenting avgjort; intet fartyg hade blivit förlorat, ej heller något fientligt taget. Även ankom briggen Alexander, som kl. 7 f. m. återvände med greve von Rosen till stora flottan, vilken vi nu pejlade i söder. Hon låg med styrbords halsar sydost till ost för sydsydostlig vind. Något senare utgick även jakten Atis. In ifrån Björkö sund hördes några skott från kanonsluparna och jollarna, vilka sköto på lätta trupper och kosacker, som kommit till Koivisto och nejden däromkring. Hämenman Styrbjörn, två 36-pundiga kanonslupar samt husartransporten hade under vår bortovaro anlänt till Björkösund men kunde ej för motvind nedkomma till eskadern. Fänrik von Steyern89 ankom med konungens nya slup och en underdånig rapport från överstelöjtnant Stedingk.
På eftermiddagen gick vinden över på västkanten, och kort därefter kl. ½ 5 e. m. hördes åter kanonad från stora flottan. Det syntes tydligt för oss, hur hon jagade den ryska, som höll undan och tycktes vilja undvika affär. Jagandet fortfor till närmare aftonen. I god tid på eftermiddagen hade briggen Alexander återkommit med greve von Rosen och major Cazal, likaså amiralitetslöjtnanten Escholin90 på loggerten Tumlaren, som medförde den i går förmiddag på skeppet Prins Ferdinand skjutne majoren Whitlocks lik.
Hertigen förmälde i sin rapport till konungen, att den ryska fregatt, som i går förmiddag stötte på skärgårdsflottans avantgarde, förlorat en mast genom de få skott, som sluparna hunnit avgiva, innan den hann segla undan och försvinna i röken eller tjockan.
Bland mindre olyckor, som timat, berättas, att proviantskrivaren på galären Elfsborg skurit halsen av sig. En i dag genom våda avbrunnen 6-pundig skarpladdad kanon å galären von Seth dödade en matros å speronen91 samt en dragon å en förbiseglande kanonbarkass.
Överstelöjtnant Törning har anlänt till Björkösund med sina 17 kanonslupar från Göteborg.
Om prinsens av Nassau vistelseort hava vi ingen säker underrättelse. Somliga säga, att han är i Petersburg, andra i Reval, andra i Viborg och åter andra vid armén i Anjala. Den för kort tid sedan ankomne spanska kuriren har sagt, att prinsen vid hans avresa från Petersburg skulle hava varit sjuk därstädes. Han trodde dock, att det ej varit verklig sjukdom utan endast ett tecken till missnöje. Och ansåg han vara tämligen osäkert, om befälet över ryska skärgårdsflottan detta år skulle givas åt denne herre.
Vid middagsbordet fördes diskursen därhän, att konungen »gav sig tillfälle» att förtälja för oss följande anekdot, sedan han först frågat, om den icke var bekant och han vid våra nekande svar likasom förundrat sig över vår okunnighet. Då förlidna året, sade han, nu mera ryske baronen Sprengtporten blesserades under Porrassalmiaffären och nedföll på marken, hade han en stund under reträtten blivit lämnad kvarliggande på en bro. Härunder skulle han då hava skrivit en biljett, som han oförmärkt låtit ligga kvar, i vilken biljett han bad vår nådige konung om tillgift för sina svåra brott och rådde honom att genast gå på Villmanstrand, där intet eller ringa motstånd skulle möta.
Det talades även vid samma tillfälle om en affär under sistlidna natt mellan stora flottan och den ryska. Detaljerna känner jag dock icke. Men nu i eftermiddag »tog ryska flottan jagt». Hon synes vilja undvika engagemang och vinna tid. Vid högkvarteret fägnar man sig mycket över nu blåsande vind, av vilken man lovar sig synnerlig fördel för vår stora flotta. Denna glädje sträcker sig dock icke till mig. Underrättelsen om gårdagens affär bör redan hava kommit till Reval. Den där liggande ryska flottan kan då med denna samma vind också innan kort infinna sig här och sätta vår mattade stora flotta mellan tvenne eldar. Men ingen utom major Brelin erkände en slik farhågas berättigande. Man tror nämligen, att den revalska flottan omöjligt ännu hunnit bota den obetydliga skada, vi tillfogat henne. Gud hjälpe oss! För mig synas våra saker icke vara rosenfärgade. Sant är visserligen, att vi hittills varit lyckliga. »Mais ces lueurs de fortune sont souvent la route de plus grands malheurs, par ce qu'ils font tout oser et mettent ensuite dans le cas de tout craindre.»
Om morgonen syntes vår stora flotta liggande för babords halsar. Det blåste nordostlig kåre i skärgården och labert av sydväst uti i sjön. Längre hän i sydvart sågs den kronstadtska flottan, även gående västerut.
Jakten Atis ankom med rapport från hertigen, att fregatten Jaramas, som under natten varit ute på kryssning, återkommit med underrättelsen, att den revalska flottan, 17 segel stark, närmade sig. Hela gårdagseftermiddagen hade Jaramas blivit jagad av fregatten Venus, samma fregatt som vi förlorade förra året på norska kusten. Längre fram på morgonen gick vinden över till sydsydost. Vår stora flotta gick allt jämt västvart, närmande sig sålunda den revalska, som snart kom i sikte. Ingen distans kunde dock vinnas i anseende till det labra vädret. Kronstadt-flottan följde efter vår med forcerade segel dock utan att särdeles vinna på henne. Alla tre flottorna voro i sikte från skärgårdsflottan. Av de fyra tredäckare, som funnits i Kronstadtflottan, har en, som förlorat kryssmasten i första bataljen, sedermera, efter vad man påstår, icke varit sedd. Men även i vår flotta lär det vara ett eller två av de gamla skeppen, som icke mera kunna ligga i linjen.
Kl. 7 e. m. sattes kanonsluparna i rörelse, och en halv timme senare gick hela skärgårdsflottan under rodd sydvart hän. En stund senare lämnade konungen Amphion och följde flottan i sin slup samt embarkerade slutligen på chefsgalären. Under vägen dit mötte vi en officer från hertigen. Denne senare begärde att 8 till 10 kanonslupar måtte sändas ut till honom att bogsera några efterblivna tröga seglare. Skärgårdsflottan fortsatte emellertid sin rörelse och avancerade tämligen nära stora flottan. När hon kommit så långt söder ut, att Björkö södra udde pejlades i västnordväst, vände hon dock åter inåt land, undantagandes andra divisionen, bestående av 6 galärer, vilken höll ut till stora flottan för att biträda henne med bogseringen, och kl. halv två ankrade skärgårdsflottan ånyo mellan Björkö och fasta landet ungefär på samma ställe, där hon nyss förut legat. Vår stora flotta och den revalska bortskymdes snart av Björkön; kort därefter även den Kronstadtska. Konungen återgick nu ombord på Amphion.
Överstelöjtnant Ankarheim återkom till eskadern. Med honom följde kaptenlöjtnanten greve Adam Lewenhaupt92, som embarkerade på Amphion, troligen för att giva högkvarteret ännu mera glans. Överstelöjtnanten von Stedingk, som uppvaktade konungen, blev med mycken köld mottagen. Orsaken är icke svår att utleta för oss, som närmare känna konungens flaggkapten.
På eftermiddagen styrde konungen förbi Koivisto för att bese Styrbjörn. Under vägen mötte han överstelöjtnanten Törnings93 kanonslupsdivision, som saluterade och gick ned till eskadern. De galärer, som utgått till stora flottan, återkommo utan att hava blivit nyttjade, emedan kultjen på eftermiddagen friskat upp. Senare på aftonen skickades stabsadjutanten Palmfelt i slup till hertigen, medförande kartor över skärgården och viborgska viken. Hämenma Styrbjörn, turunma Norden, bägge udenma, bägge sjukturunma och nästan alla transportfartygen ligga nu ovan om Koivisto kyrka. Däromkring befinna sig också under överstelöjtnanten Dankvardts befäl alla kanonjollarna och de mindre kanonsluparna. — För några år sedan har konungen på en sjöresa till S:t Petersburg givit en kalk av guld till ovannämnda kyrka, vilket jag kanske icke bör lämna oförmält, sedan jag så många gånger åhört den höge givarens berättelse därom.
Men jag kan icke hindra mig att återkomma till vår nu varande ställning. Vilka känslor bör icke varje tänkande person nu erfara, som ser vår stora flotta i lä, inväntad av en vilad fiende och i lovart jagad av en annan, som icke lär hava underlåtit att förse sig med ny ammunition och andra förnödenheter från sina närbelägna förråd! Sannolikt är det endast det labra vädret, som i dag avhållit det slag, som hotar oss, det missöde, som kanske förestår oss. Hittills har allt blivit kallat gott; ryska flottan har blivit slagen, har man sagt, och segern förklarad vår; men nu börjar en och annan att öppna ögonen och inse vår kinkiga belägenhet.
Den ostsydostliga vinden fortfar med jämnt segelväder. Bittida på morgonen ankom en amiralitetsofficer med rapport från hertigen, att stora flottan nästan upphunnit den revalska. Officeren hade lämnat flottan kl. 1 på natten och trodde därför, att affären var börjad redan mellan kl. 3 och 4 vid Sommarön (Sommeri, n. o. om Hogland). Till oss hördes dock intet. Kronstadtska flottan sades även forcera med alla segel för att hinna vår, vilket ju är helt naturligt, då den givetvis vill begagna sig av den förmånliga vinden för att förena sig med den revalska. Men om denna hotande olycka inträffar, och vår mattade flotta sålunda kommer mellan två eldar, vet jag icke, med vad skäl man kan lova sig en önskvärd utgång. Skulle åter vår flotta lyckas bryta sig igenom den revalska och sedan nödgas »taga jagt» av den förenade fientliga flottan, då har hon ju ingen säker ort, där hon kan inlöpa förrän Sveaborg eller Svartholmen. Men vad bleve då av oss, som redan hava i ryggen två fästningar och två skärgårdsflottor och i så fall även bliva kuperade av den ryska stora flottan? — Ännu blåser en för vår reträtt gynnsam vind. Hur gärna önskade jag icke, att konungen ville begagna sig därav, medan saken vore görlig och vår stora flotta sysselsatte den ryska! Major Brelin och jag grubblade efter medel att bibringa monarken sådana tankar, medan tid ännu finnes. Brelin, såsom varande gammal bekant med Sidney Smitt, överlade med honom härom. Denne lovade ock att andraga ärendet och göra sitt möjliga. — Dock om verkställigheten av detta löfte är nog anledning att tvivla.
Kl. 10 f. m. gick skärgårdsflottan inåt sundet och ankrade i närheten av de större fartygen och transportskeppen ovan om Koivisto kyrka. Fientliga dragoner, kosacker och något infanteri sägas vara komna till våra nejder. Inbyggarna på fasta landet flytta därför undan med sina saker; de fly för sina egna trupper över till oss på öarna.
Hela dagen hördes från sjön i söder »svåra och enkla» kanonskott. Då jag ingav en rapport till konungen, täcktes han nådigt säga mig, att hertigen rapporterat, att det varit omöjligt att hindra de ryska flottornas förening men att han hellre ville slåss med dem båda på en gång än att harseleras och avmattas än av den ena än av den andra. Den stora flottan skulle nu ankra i viborgska viken, sig där »embossera»94 och avbida attack. Den skulle därigenom beskydda oss och om så skulle tarvas, av oss även kunna understödjas. Konungen sade också, att han icke ansåg de båda ryska flottornas förening farlig utan snarare förmånlig för sig, i anseende därtill att amiral Kruse på Kronstadtska flottan är yngre än amiral Tchitzakoff på den revalska och således kommer att stå under dennes befäl, varav konungen förmodade, att mycken stridighet dem emellan skulle komma att uppstå. Och detta vore en så mycket större fördel, som den förre av konungen erkändes vara en ganska skicklig amiral, medan han om den andre icke gjorde sig stort begrepp. Segern förklarade han ovedersägligen vara vår, emedan ryska flottan så väl första som andra dagen »tagit jagt». Likväl gillade han, ja, beundrade till och med hennes manöver såsom mästerlig, då hon så länge kunnat undvika avgörande affär i ett så trångt vatten.
På eftermiddagen ankrade vår stora flotta i Viborgsviken samt Biskopsön. Stabsadjutanten Palmfelt återkom, och major Brelin flyttade över från högkvarteret till stora flottan. Den kanonad, vi hört, förmodades hava varit mellan något fientligt fartyg och några av de kanonslupar och jollar, som vi väntade, kanske dem, som voro under kapten Scharffs befäl. Mot aftonen tillreddes och viskades om en landstigning följande dag.
I kronstadtska flottan har man från början räknat fyra tredäckare, av vilka en försvunnit efter första affären. Två dylika skola finnas i den revalska. Dessa flottors övriga styrka känner jag ej med visshet. Man säger, att det skall finnas 18 av linjen i den ena och 10 i den andra förutom svåra och lätta fregatter. Således lär skillnaden i antal linjeskepp mellan ryssarna, sedan de förenat sig, och oss, sedan vi bekommit »Fredrik Rex» från Sveaborg, bestiga sig till omkring 4 skepp, d. v. s. så framt vi räkna våra dubbla fregatter såsom skepp av linjen.
Vid aftonmåltiden talades mycket om baron Stjerneld. Jag hade den glädjen förnimma, att hans entledigande från den grymma arresten på Carlsten var en verklighet. Konungen sade till och med, att han skulle hitkomma inom kort, tillika med kaplenlöjtnanten, greve Claes Horn95 och hovstallmästaren, baron von Essen96. Redan före greve Adam Lewenhaupts avresa från Stockholm hade baron Stjerneld varit dit anländ. Jag torde därför snart få se honom, och den stunden bleve nog ännu gladare för mig, om den icke skulle erinra om så många överlevade ledsamheter. Oaktat en nog brydsam ställning är konungen vid glatt lynne och av en skenbar tranquilité, som väcker vår förundran.
Denna morgon gjordes en landstigning vid Koivisto kyrka. Ett detachement, bestående av 400 man av livgardet och 50 husarer under översten, baron Cederströms befäl marscherade åt Viborgssidan. Mot Systerbäck gick samtidigt under överstelöjtnanten Dyks97 befäl ett annat, bestående av 50 lätta dragoner, 50 husarer, 240 man av Upplands regemente samt 25 livdragoner och 25 Nylands dragoner till fots, bådadera oberäknat arbetsmanskap och betäckningstrupp för debarkeringen. General Pollet flyttade i land vid Koivisto för att mottaga överbefälet vid landoperationerna däromkring, och med honom följde hans adjutant, kaptenen, baron Leijonhjelm samt konungens stabsadjutant Pollet. Med baron Cederström kommenderades stabsadjutanten, baron Hamilton, och med överstelöjtnant Dyk stabsadjutanten Palmfelt. Kapten Scharff ankom med några kanonjollar och kanonslupar från Sverige samt de vid Fredrikshamn gjorda priserna. Den kanonad, vi hörde i går, hade varit mellan denna division och vår förlorade, numera ryska, fregatt Venus, biträdd av en rysk kutter, vilka attackerade kanonsluparna och den dem följaktiga transporten. Knappt hade dock sluparna låtit höra sina »svåra ljud», förrän fregatten återvände till sjöss. Vår förlust hade bestått i en dödskjuten underofficer av artilleriet, vilken befann sig på ett transportfartyg, som låg så långt nedom sluparna att den förlupna kulan stannade på däck. Major Malmborg98 ankom även denna dag från Sveaborg.
Från general v. Stedingk99 i Savolaks ankom som kurir en kapten Gyllenram100, men hans depescher äro mig förborgade. Han undfick även den underrättelsen från general Meijerfelt101, att ryssarna övergivit Pyttis och tros snart även skola lämna Högfors i våra händer. Av en »uppsnappad» präst har man fått den tidningen, att överstekammarjunkaren, baron Armfelt102 intagit Davidsstad, vilket redan anses såsom en trosartikel, ehuru den från Savolaks ankomne kuriren därom icke hade någon kunskap. Vederbörande anse emellertid, alt ryssarnas övergivande av Pyttis är en tillförlitlig bekräftelse därpå, ehuru naturligare kanske vore att räkna detta övergivande som en verkan av här nere skeende diversion. Överste Smitt, majorerna Borgenstjerna103 och Brelin ankommo från stora flottan och återvände om aftonen. Av gardet blevo tre utposter genast efter landstigningen borttagna av kosacker. Med debarkeringen arbetades flitigt. Många brev skrevos med kuriren, som skulle avgå; och många brev hade också ankommit till alla på eskadern. Ehuru intet var till mig, hade jag ändå den glädjen att få föra dem till goda vänner och därigenom bliva mera välkommen på flottan. Svårigheten med kommunikationerna till Sverige och postvägarnas osäkerhet börja äntligen ingiva något bekymmer. Den i dag med kuriren ankomna kanonbarkassen hade vid Pitkepas löpt fara att falla i fiendens hand.
På någon tid hava mina göromål blivit trägnare. Jag nyttjas numera till allt, som icke kräver förtroende och som de andra av staben antingen icke förstå eller icke vilja göra. I längden blir det tröttsamt att anropas från kl. 6 eller 7 om morgonen ända till kl. 2 om natten och att somliga dagar icke utan nådig befallning kunna ett enda ögonblick komma bort från Amphion. Utan att nu fästa mig vid det talrika och dagliga sällskapet torde jag dock hava skäl, som Titulus nog finner, att vara mindre belåten med detta upp och nedgående levnadssätt (för mig alldeles främmande), att komma till sängs kl. 2 eller 3 om morgonen och åter vara uppe kl. 7 eller ½ 8, ja, även ofta kl. 5 eller 6. De övriga av staben njuta sin ro till kl. 9 f. m. och än längre, utom det att de sova på dagarna; — jag undantager likväl generaladjutanten, baron Wrede, som inkallas till konungen, då alla andra gå till vila, och ofta åter kl. 4 eller 5 på morgonen. Konungens vaksamhet och outtröttlighet äro över vad man föreställer sig. Hans göromål — egentligen vid posters och kurirers ankomst och avgång — synas lika så många som hans adjutanters äro få.
Från Koivisto har en kurir blivit landvägen avfärdad till Petersburg men återvänt redan följande natt, sedan han icke lyckats framkomma längre än 30 verst eller 3 svenska mil. Här hade en rysk kaptenspostering mött honom, som mottagit depescherna och sänt honom tillbaka.
Tidigt på morgonen gingo kaptenerna Scharff och Toll med sina slupdivisioner till stora flottan, vilken, såsom nämnt är, ligger för ankar tvärs över Viborgska viken. Äntligen avgick även kuriren till Stockholm, och kl. 6 f. m. for konungen i land. Vid debarkeringsstället satte han sig till häst jämte de flesta av adjutanterna och red fatt baron Cederströms detachement, som redan hunnit en mil på vägen åt Maklaks (Viborgsvägen). Han blev därunder på avstånd varse en trupp av 12 till 14 kosacker. Under tiden inkom rapport till flaggkaptenen från överstelöjtnant Törning, som låg med sin slupsdivision på östra stranden av Björkö, att fientliga fartyg nalkades, för att, såsom det tycktes, vilja intränga i sundet. Strax gjordes »actionssignal», och lätta eskadern sattes i rörelse. Men då kom ny rapport, att fienden vänt om; hans styrka hade endast bestått av en fregatt och några mindre fartyg. Kl. ½ 2 e. m. var konungen åter ombord på Amphion. Till hans snara återvändande hade bidragit åsynen av de ovan nämnda 12 eller 14 kosackerna och larmet på eskadern, dels även en annan underrättelse, som ingått, jag vet icke genom vilken kanal, att en länsmansson i nejden skulle mot utlovad stor belöning åtagit sig att avhända konungen livet. Innan kort var denna historia allmänt kunnig på flottan, utan att dock någon visste, varifrån hon kommit.
Handelsfartyg, som nyligen anlänt från Petersburg och prejats av våra kryssare, mäla om en stor mängd skärgårdsfartyg, som de sett ligga färdiga där och i Kronstadt. Alla underrättelser stämma överens däri att 80 skärgårdsfartyg, de flesta stora, skola finnas i Viborg. Här säger man dock förtröstansfullt, att besättningar icke äro att tillgå för mer än 60 av dem.
Mot aftonen for konungen åter i land. Under vägen mötte han en budbärare med rapport från överstelöjtnant Dyk, vilken, såsom nämnt är, kommenderar det öster ut (mot Systerbäck) gående detachementet, att hans avantgarde, omkring 12 verst från Koivisto stött på en överlägsen styrka kejserliga livdragoner och blivit hals över huvud kastat tillbaka samt förföljt ända inpå huvudstyrkan. Men denna (lätta dragoner och husarer) hade då genast attackerat den förföljande fienden, som nu måst vända om och rädda sig i flykten under ett lika häftigt förföljande å vår sida. Härvid hade vi förlorat två husarer, som dödats, men tagit två fångar och sex stora duktiga hästar från fienden, som även lämnat flera dragoner på platsen. Hans förlust skulle ofelbart hava varit ännu större, om icke våra hästar varit så styvbenta efter den långvariga sjöresan. — Denna affär gjorde konungen mycket nöje, emedan den givit hans lätta dragoner tillfälle att för första gången visa sig mot fienden. Senare på aftonen gick han åter ut på flottan.
I dag har jag hört konungen säga, att han befallt, att man skall avsjunga Te Deum för vår stora flottas seger över den ryska den 3 dennes. Om vi än icke hava erövrat något skepp eller tagit någon trofé, hava vi dock icke heller förlorat något! — Men skall Te Deum avsjungas, torde det vara bäst, att sådant sker snart, annars torde andra uppträden förekomma.
Kl. 7 f. m. reste konungen åter i land och besökte general Pollet i Koivisto. Under vägen fick han rapport från översten, baron Cederström, att han avancerat till Maklaks; överstelöjtnanten Dyk har hunnit till Humaljoki. På landsidan kommenderar emot oss en general Fersen. Denne har avsänt till baron Cederström en parlamentär — jag vet icke rätt i vilket ärende — som, enligt baronens rapport, skall hava berättat, att baron Gustaf Armfelt angripit ryssarna vid Savitaipal, nära Davidsstad, att affären varit blodig, att vi förlorat två kanoner men slutligen blivit mästare på platsen. Baron Armfelt skall hava blivit svårt sårad genom magen av en kula. Den senare delen av berättelsen bekymrade konungen på det häftigaste. De närvarande sökte så mycket som möjligt lindra svedan därav genom att anföra flera exempel, som skulle bevisa, att en sådan blessyr icke vore så särdeles farlig eller obotlig. Men konungen, »som också bäst känner den blesserade», sade då orsaken, varför han fruktade så mycket för baron Armfelts återfående efter en så svår blessyr. Man sökte emellertid trösta med att i så fatta omständigheter vore en blessyr i magen mindre farlig än i lår och andra lemmar.
Om sannfärdigheten av denna obehagliga tidning tycktes mot vanligheten intet tvivelsmål uppkomma. Efter egen bekännelse till oss, som i slupen medvoro, trodde konungen den fullt och fast, och detta så mycket mer, som den vitt beryktade mamsell Arfvidsson i Stockholm förutsagt, att baron Armfelt skulle komma i tre affärer och i den tredje bliva svårt blesserad. Den första var nu den vid batteriet på Elgön i Barösund sistlidet år; den andra vid Kärnakoski under sistlidne april och nu vid Savitaipal den tredje. Skulle denna blessyr få de följder, man befarar, bleve det för oss nästan en epok. Men utan att neka till dess obehagliga följder, kunde även den goda sidan uppletas, att då det sålunda börjar gälla de monarken närmast stående och mer om hjärtat varande personer, lusten och nöjet av kriget småningom förgår och freden dess förr mottages. Om icke min syn och min hörsel dess mer bedraga mig, tyckes den otillförlitliga underrättelsen om detta sår hos vederbörande göra ett djupare intryck än 90 officerares förlust sedan kampanjens början. [Det befanns sedan, att baron Armfelt sårats i axeln. Utg:s anm.] Sedan konungen kommit i land steg han till häst och red öster ut, samt återvände först på eftermiddagen till flottan.
I dag kungjordes på orderna alla befordringar och andra belöningar i flottan efter affären vid Fredrikshamn den 15 maj, och om aftonen avgick kapten Gyllenram. Han skulle återgå som kurir till Savolaks med konungens befallningar och arrangemanger om befälets uppehållande efter baron Armfelt m. m.
Från baron Cederström inkom rapport om någon vid Maklaks förefallen obetydlig skärmytsling, vars omständigheter dock icke kommit till min kunskap. Vi lära icke hava förlorat en enda man men tagit en rysk husar med sin häst till fånga. Till bemälte baron hade den underrättelsen ingått, att två eller flere bataljoner med 12-pundigt artilleri skulle vara i antågande mot honom. Konungen, som ännu icke tror, att de våga anfalla utan att deras ändamål endast är att förekomma vidare frammarsch mot Viborg, fägnar sig åt fiendernas rörelser såsom varande en önskad verkan av hans diversion, vilken tros icke så litet gynna vår landarmés framsteg på gränsen. Davidsstad, Willmanstrand och Högfors tror konungen redan vara eller åtminstone inom kort vara i våra händer.
Vid middagstiden skrev konungen brev till Sidney Smitt, som nu var ute på stora flottan, och på eftermiddagen for han i land och gick omkring till fots. Det var nära på att han skulle hava gjort ett besök hos hertigen, men det blev uppskjutet. Många i högkvarteret önska, att det ej må ske i vår nuvarande ställning, fruktandes att föga enstämmighet skulle bliva i rådplägningen mellan de båda bröderna, då troligen hertigen likasom alla på stora flottan se våra saker och vår belägenhet ur en vida mindre glad synpunkt, än vi här å Amphion göra det.
Denna, liksom de föregående dagarna har den ryska flottan städse varit i sikte från vår stora flotta och har ofta legat till ankars på tämligen nära håll. Också väntar sig hertigen stundligen att bliva attackerad. Men då det icke redan skett, tror konungen åter, att ryssarna icke våga anfalla. Hos oss säger man, att deras dröjsmål icke tål någon annan förklaring. Sant är, att ett dylikt företag, sedan vår flotta dagligen halat sig allt längre in mellan grunden och embosserat sig mera sluten, blir allt mera svårt. Men kanske ryssarna endast invänta förstärkning och de för reparation till Kronstadt ingångna linjeskeppen, av vilka ett var en tredäckare, ävensom undsättning av tillräcklig ammunition? Tiden brådskar ej för dem; det är icke de, som förlora på att tiden går; i alla händelser tyckas de hava oss i så gott förvar, att vi icke lära undkomma dem. Ännu felar visserligen icke ammunition på skärgårdsflottan, men det är långt ifrån att detsamma kan sägas om stora flottan, som endast har kvar omkring 30 skott för kanon. Provianten minskas naturligtvis också för varje dag, så väl på ena som andra hållet. När tiden tillåter det och genom tidsutdräkten ingen fara uppstår, vinnes ju ofta en fästning säkrare och med mindre manspillan, om den blockeras än om man söker taga den genom formlig attack och stormning. Det samma måtte även gälla om en instängd flotta, som ej kan undsättas med nya livsmedel; detta likväl med den skillnad, att flottan genom sin rörlighet kan hoppas rädda sig. Men när talet om ryssarnas skrämsel åhöres, vågar antecknaren visserligen icke framkasta några sådana reflexioner, emedan han i sådant fall bleve onådigt inbegripen i deras antal, som roa sig med att finna idel svårigheter och se alla objekt svarta.
Under middagsmåltiden leddes diskursen på allmänna saker, och Frankrike blev efter vanligheten huvudämnet. Konungen beklagade mycket drottningens belägenhet, gillade hennes uppförande och beundrade hennes ståndaktighet. Konklusionen av allt detta blev, att oroligheter i ett land städse äro följden av en svag regent och således oftast hans fel egentligen. En svag regering hade också alltid varit skadligare för en stat än den strängaste.
Såsom någonting besynnerligt bör erinras, att å hela denna talrika flotta aldrig synes, aldrig nämnes något om penningar, en eljes så huvudsaklig artikel till krigs förande. »Fahnehjelmare»104 äro det enda mynt som synes, även på spelborden i högkvarteret.
Efter rådplägningar med några få, däribland förnämligast Sidney Smitt, utgåvos på flottan följande order:
»Den delen av flottan, som skall utlöpa till förestående Expedition, kommer att sättas på 3:ne attaquer, vilka även under utseglingen härifrån komma att formera 3:ne colonner av följande Divisioner:
Överste Lieut:n och Riddaren Hjelmstjerna Capitaine och Ridd:n Scharff Mörsare Barkasser Canon Barkasser
Öv:e Lieut:n och Ridd:n Törning 17 Majoren och Ridd:n Leijonancker 12 Gallers, under Capit. och Ridd:n Pettersson 5 Nyss ankomne Canon Slupar 9 — 43.
Major Malmborg 10 Capitaine och Riddaren Toll 14 Capitaine och Riddaren Brummer 14
Canon Barkasser 3 — 41. Landstigningen av baron Cederströms Trouppe, ordningen inom varje Colonne dependeras av Befälhavarena för attaquerna och den position de finna Fienden uti; samt av Terreinen, och kan således icke här utsättas.
Momentet då Colonnerna skola skiljas åt till Attaque på sina anbefallte ställen, skall antingen genom Signalen N:o 2 eller genom Adjutanter givas Befälhavarena tillkänna. Capitaine och Riddaren Jönssons Division Canon Slupar och 3 mörsare Barkasser under Överste Lieutnanten och Riddaren Stedingks order försvara Debarqueringsstället och Passet i Björkösund, vid Koivisto kyrka.
Överste Lieut:n och Riddaren Dankvardt förbliver vid debarquerings-stället enligt förra ordres m. m.»
1:o. Major Malmborgs. 2:o. Capitaine och Ridd:n Brummers. 3:o. Capitaine och Riddaren Tolls. 1:o. Öv:e Lieut:n och Ridd:n Törnings, på 2:ne Lineer. 2:o. Gallererna på en Linea. 3:o. Majoren och Ridd:ns Leyonanckers på 2:ne Lineer. 4:o. De nyss ankomne Canonslupar på 2:ne Lineer. 1:o. Öv:e Lieut:n och Ridd:n Hjelmstjernas, på 2:ne Lineer. 2:o. Capitaine och Ridd:n Scharffs, på 2:ne Lineer. 3:o. Mörsarena på 2:ne Lineer. Signal att gå till segels angår endast de commenderande Fartyg enligt orderna i dag. N:o 4. Öv:e Lieut:n. Hjelmstjernas (mörsarebarkasser). N:o 6. Capitaine Scharffs (kanonbarkasser). N:o 5. Majoren Lejonanckers (kanonbarkasser) galérerne. Öv:e Lieutn. Törnings, eller Bohus-Länska Escadren (kanonslupar). N:o 7. Capitaine Tolls. N:o 8. Capitaine Brumrners. N:o 11. Major Malmborgs. Enligt förra ordres commenderas Högra flygeln av överste Smitt, Corpsen av Öv:e Lieutn. Törning, och vänstra flygeln av Öv:e Lieut:n Hjelmstjerna. Desse 3 Colonne Chefer undfå särskilte nådige ordres för attaquen av Hans Maj:t Konungen.
Segelordningen N:o 1 är lika rangerad med linee de bataille. Escadren seglar då på en Linee i vars annars kölvatten, Högra flygeln i têten.
Segel Ordning N:o 2 är samma rangering i omvänd ordning med vänstra Flygelen i têten.
Segelordningen N:o 3 är på 3:ne colonner till bredes, högra Flygelen till Höger om den första.
Varje Flygel följer sin rangering enligt Linee de Bataille.
Segelordningen N:o 4 är, att då Escadren marcherar enligt rangeringen N:o 3 på 3:ne Lineer, doubleras varje Division upp till 2:ne Lineer inom sig, varigenom Escadren marscherar på 6 Lineer.
6:e Division Öv:e L. Törning, 11:e Division. 4:e Division Gallererne 6:e Division 5:e Division 7:e Division.
Överstelöjtnanten Törning, som med sina kanonslupar gått öster ut till Humaljoki och Murilaks (Muurila) för att betäcka överstelöjtnanten Dyks flank samt understödja hans operationer, blev nu återkallad till eskadern. Före middagen var konungen i land vid Koivisto, och på eftermiddagen utgick den del av skärgårdsflottan, som orderna utstaka. Konungen följde med på sin jakt Amadis. Med honom embarkerade greve Adam Lewenhaupt, generaladjutanten baron Wrede, flygeladjutanten v. Morian, överadjutanten greve v. Rosen, stabsadjutanterna baron Stjernblad och jag, kammarjunkaren Möllersvärd, kapten de la Müle, konungens livmedikus, en page och en del av betjäningen. Flygeladjutanten baron von Ungern-Sternberg och överstelöjtnanten av fortifikationen v. Kjerting förblevo hos general Pollet vid Koivisto; det övriga av högkvarteret stannade kvar i Björkösund ombord på Amphion. Under vägen mötte vi jakten Esplendien, som hade ombord generaladjutanten Liljehorn105, avfärdad från hertigen till konungen. Han återvände snart till stora flottan. Konungen ankrade emellertid med den utgångna delen av skärgårdsflottan vid Biskopsöns norra udde. Bägge flottorna — den stora och skärgårdsflottan — kommo härigenom ganska nära varandra. Avståndet mellan deras flyglar var icke mer än en fjärdedels mil, och de höga brödernas vimplar vajade inom en halv mils distans. En fjärdedels mil från vår stora flotta låg hela ryska flottan över 40 segel stark.
Under hitgående mötte oss flera barkasser, som förde sårade från stora flottan till våra sjukfartyg vid Koivisto. Vi hava emellertid endast tvenne dylika, vardera på sin höjd rymmande 150 man. Det ena har redan en gång varit fullt men har åter lossat, innan vi blevo instängda, det andra är alldeles uppfyllt. På våra fartyg kunna vi icke härbärgera en enda sjuk, och ändock gå vi nu att uppsöka fienden. Var skola vi lägga de blesserade, vi kunna få, om våra sjukfartyg uppfyllas av sjuka från stora flottan. Vore det icke mycket bättre, att denna, som i anseende till fartygens storlek och andra omständigheter i nödfall kan bereda plats och sköta sina egna sjuka, finge behålla dem? Denna omständighet förljuvar icke våra ledsamma aspekter. Också misstyckte konungen detta förfaringssätt av stora flottan. Men tiden får utvisa, huruledes det varder avhulpet.
Sent på aftonen ankom hertigen till Amadis och hade med konungen ett två timmars samtal, varefter han genast återvände till stora flottan. Man skall i dag hava förmärkt någon rörelse i den Viborgska skärgårdsflottan. Några av våra äldsta fänrikar, som även vid senaste befordringarna blivit förbigångna, hava ingivit sina avskedsmemorial, men därå har ännu intet blivit resolverat.
Åtföljd av greve Lewenhaupt, överste de Frese och Sidney Smitt gick konungen på förmiddagen och inkognito i slup under betäckning av kanonbarkasser för att rekognoscera åt Viborgssidan. Han återkom vid middagstiden. På Pulliniemi, (den i norr utskjutande udden av Koivistolandet) hade han sett en stor del av viborgska skärgårdsflottan och kunnat räkna till 20 galärer, en mängd chebecker, pråmar och kanonslupar. Även hade han inhämtat närmare kunskap om de fientliga landbatterier, som försvåra inloppen till Viborg. Divisionscheferna samlades nu på Amadis, liksom meningen varit, att en konselj skolat hållas. Men konungen gav allenast tillkänna, att han vore hågad att i morgon eftermiddag angripa den viborgska flottan. Och allt folket sade ja och amen! Eftermiddagen gick Amadis under segel och styrde ut till stora flottan. Här drejades bi, och konungen gick i sin slup samt därefter ombord på hertigens skepp. Till följd av förutgången tillsägelse gjordes ingen salut för konungens flagg, utan att det hurrades och mannades reling. Alla flottans fartygschefer hade samlats ombord på chefsskeppet, i vars kajuta de blevo för konungen föreställda. Ett långt samtal föreföll även mellan de höga amiralerna, vars innehåll jag dock icke känner, endast så mycket hörde jag av andra, närmare till hands varande, att de trodde, att däri legat mycket allvar. Sedermera besågos stora flottan och dess motståndare, den ryska. De ligga nästan jämsides med varandra, den förra dock betydligt överflyglad. Den senare, tre fjärdedels mil avlägsen från vår, räknade jag bestå av 43 segel, däribland 30 eller 31 av linjen. Dessutom ligga fyra fregatter under Pitkepas för att avskära vår förbindelse med Sverige.
Dessa på chefsskeppet nu samlade amiralitetsofficerare tyckas se sakerna och vår nuvarande belägenhet ur en ganska olika synpunkt, än vi vid högkvarteret bruka göra. Liggande närmare fienden och mera sysslolösa, sedan deras flottor inlupit i detta trånga och orena vatten, hava de kanske haft tid och tillfälle att närmare betänka, vilka sannolikheter som kunna oss förestå. Åtminstone voro fysionomierna nu, sedan flottan en gång varit injagad till Sveaborg, helt andra än efter den utropade segern vid Hogland 1788. Befälhavaren på chefsskeppet, en mogen och djuptänkande man106, inlät sig i samtal med mig om sakernas nuvarande skick. Han hoppades det bästa, sade han, och att allt skulle lyckas oss väl, oaktat de för handen varande bedrövliga sannolikheter. Han beklagade desslikes oss och fäderneslandet, som nu spela ett så högt spel, men välsignade därjämte, som en redlig undersåte, den som oss infört i detta bryderi. Han förlitade sig, sade han, på hans vishet och rådighet och på att han med Försynens hjälp skulle utfinna de medel, som fordrades för att kunna avvärja det hotande slaget och återföra oss ur detta trångmål. Tillförne kännande mannen från flera sidor än blott hans duktighet i tjänsten, vilken är prisvärd och allmänt aktad, tog jag allting från den lätta sidan samt talade med en »amphionisk» stämma. Jag insåg, svarade jag, att lyckan var i vår nådige konungs händer och att framgång, segrar skulle varda ofelbara följder av hans visa företag. En ärorik och lycklig utgång betingades för övrigt av vår rättvisa sak och — i enlighet med mottalaren — av konungens visa anstalter. Med ett ord, jag lät påskina fullkomlig trygghet till ett gott slut och blind tillit till vår höge anförares vishet, som kunde trotsa faror, olyckor, ja, till och med de största omöjligheter. Men i stället för att vinna bifall, hade jag nu den glädjen och tillfredsställelsen att nästan få små förebråelser för min förmätenhet!
En annan fartygschef i stora flottan, som närmare sett ryska viborgsflottans belägenhet och styrka samt svåra fartyg, och de trånga och med landbatterier väl späckade tillgångar, som föra till hennes ankarplats, beklagade vår skärgårdsflotta, om hon skulle anbefallas att attackera henne inom hennes fördelar. Sådant är dock, vad oss förestår! Gud give oss lycka, och låte oss icke för dyrt få köpa segern, om den verkligen kan ernås!
Under konungens besök på stora flottan ville en och annan hava reda av mig om engelsmannen Sidney Smitt, om han verkligen vore i svensk tjänst och under vilken titel han uppehöll sig, än på den ena än på den andra flottan. Jag svarade, att jag visste icke annat, än att han endast var här för sitt nöjes skull och för att förnöja sin nyfikenhet. Eljes höll jag honom för en man av mycken förtjänst, mycken erfarenhet och mognad. Detta skulle man också säkerligen kunnat fullkomligt inbilla mig genom den enhälliga och utmärkta beundran för hans krigsdygder, som visades honom vid högkvarteret, om jag kunnat förgäta det brev, som han under sin resa till London förliden vår skrev från Holland till överstekammarjunkaren, baron Armfelt och däri han föreslog och tillstyrkte oss att på skärgårdsfartygen nyttja sprutor med sjudhett vatten i stället för kanoner, kulor och krut, såsom ländande till mycken besparing och havande samma gagn. Titulus torde erinra sig, hur detta brev, som vi tillsamman läste, gav oss tillfälle till skratt under en hel afton, innan det återlämnades till sin ägare, som givit det åt Titulus under beröm över inventorns eftertanke och rådighet. Kort sagt! Jag ville, förstås, såsom en rättskaffens medlem av högkvarteret, instämma med alla de andra och prisa Smitten. Men långt ifrån att finna frågarena av samma tanke hörde jag dem anse honom såsom en förslagsmakare, en aventurier, som ville se, hur allting försöktes, skaffa sig krigsförtjänster och sedan med lagrar återvända till sitt land, föga skötande om det öde, som överginge vårt arma fädernesland. Man tycktes ock vilja skriva på Smittens räkning, att vi gått hit och den förtvivlade ställning, vari våra flottor nu befinna sig. Huruvida detta tal äger någon grund eller icke, därom kan jag dock ej döma. Likgiltigt är också, varifrån så fördärvliga råd kommit. Men underligt skulle vara, om den ende rådgivaren vore Sidney Smitt, en utlänning, utan något band eller ansvar och vars intresse ingalunda är förknippat med vårt fäderneslands. Vi äro nu inne i ledsamheterna. Försynen lede allt till en god ände! Men underverk eller oförmodad fred erfordras, för att det skall sluta väl.
Mot aftonen återvände konungen på sin jakt till skärgårdsflottan. Strax därefter ankom fänrik Ullner107 med nio kanonjollar från Norrköping. Han hade under misten den 10 dennes lyckligt kommit förbi den ryska flottan på helt nära avstånd.
Skärgårdsflottan ligger ännu kvar vid Biskopsöns norra udde. Kl. 3 f. m. ankom en förstärkning av 6 galärer från Koivisto. Från hertigen inkom rapport, att vid en vattenhämtning i går på norra landet hade ett av stora flottans skepp förlorat en underofficer och 28 man (av konungens och drottningens regementen), vilka borttagits av kosacker. Även en gång förut för icke länge sedan har stora flottan förlorat några män vid ett dylikt tillfälle. Ehuru vinden blåste friskt från västsydväst, sattes skärgårdsflottan på eftermiddagen i rörelse för att avancera mot Viborg. Kultjen blev dock snart så stark, att den utgångna delen av densamma måste återvända. Kanonjollarna bärgades endast med svårighet i den högt hävande sjön. Fyra av stora flottans fregatter blevo nu detacherade för att gemensamt med oss agera mot viborgska skärgårdsflottan. En liten öppen barkass inkom på aftonen från Lovisa efter att hava lyckligt seglat förbi ryska flottan, oaktat denna avlossat några och femtio skott.
Det torde nu tillåtas mig att anföra några ord om vad som rör mig enskilt. Besinnande, att alla konungens stabsadjutanter för närvarande voro detacherade från högkvarteret och kommenderade till någon extra förrättning, såsom jag i det föregående omförmält, samt att baron Stjerablad och jag voro de ende därifrån undantagna — vilken likhet för ingen del var smickrande för mig — var jag ganska frestad att även utbedja mig någon extra förrättning, ehuru det var stridande mot mina principer. Överadjutanten greve von Rosen, som även var i samma belägenhet, gjorde om sig själv enahanda anmärkningar. Under ett samtal med honom i ämnet råkade jag då nämna, att jag nästan vore hågad att bliva kommenderad med Sidney Smitt på den särskilda expedition, som snart skulle honom uppdragas. Denna tanke undslapp mig helt menlöst under loppet av vad vi under vår sysslolöshet sade varandra. Men vad händer? Mig ovetande och ovisst av vilken drivfjäder talar greve v. Rosen därom med Smitten. Om denne givit anledning därtill genom att yppa sina bekymmer att finna någon medhjälpare eller adjutant eller om greve v. Rosen själv anmält det, såsom en åstundan eller begäran från min sida, känner jag icke; men kort därefter frågar mig Sidney Smitt, om jag icke ville vara honom följaktig under ett par dagar. Han kände icke språket och behövde någon hjälp för signalerna och orders utgivande, isynnerhet som de divisionschefer, som tilldelats honom, varken förstodo engelska eller franska, vilket även var fallet med många officerare på divisionen. Mitt svar blev, att min regel vore att varken utbedja mig eller undanbedja mig någon kommendering. Jag ginge med nöje, varthän konungen mig befallde, tilläggande jag dock, mer av hövlighet än uppriktighet, att om jag skulle kommenderas med någon annan än konungen, frågaren i mina ögon hade företräde framför varje annan, som nu fått de större befälen. Smitt lär genast hava framfört detta till konungen, jag vet dock ej såsom sin eller min begäran, och det dröjde nu icke länge, förrän konungen kallade mig och sade sig nådigt vilja bifalla, att jag bleve Smitten följaktig under den tillämnade Viborgska expeditionen. Av så tvetydiga ord kunde jag svårligen utröna, om det nådiga bifallet gällde mig eller Smitt. Denna order beledsagades av nådebetygande. Konungen sade sig vara förnöjd att kunna giva mig denna kommission. Han hade ju tillförne, såsom orden föllo sig, lovat mig tillfälle att få distingera mig. Emellertid var ett villkor fäst vid konungens så kallade bifall. Jag skulle föreslå en annan sjöofficer att under min bortovaro vara honom följaktig. Som nu denna utnämning icke kunde ske annat än genom överste de Frése och denne nekade mig sin åtgärd, befann jag mig i en mer än brydsam ställning. Om jag anmälde för höga vederbörande svårigheten att finna någon annan i mitt ställe, därför att ingen till ett förestående tillfälle ville avstå sitt befäl, kunde det uttydas mindre gynnsamt och såsom skulle jag dymedelst söka undgå att vara Smitten följaktig. Jag måste därför på egen hand söka uppleta någon av mina kamrater vid flottan, som härvidlag ville tjäna mig, och löjtnant Ankarkrona108 mottog slutligen tillbudet.
Det tyckes, som skulle man småningom allt mer öppna ögonen för vår belägenhet. Konungens flaggkapten, vilkens råd äro de kortaste, enahanda och alltid i beredskap varande, nämligen ja till allt, vad som önskas, börjar även synas bekymrad och har icke kunnat riktigt dölja det under de senaste dagarna. Också blir Sidney Smitt snart sagt den ende, som rådfrågas. Det hinder, som väder och vind lägga mot ett skyndsamt företagande av den beramade expeditionen mot viborgska flottan, väcker monarkens otålighet. Med grämelse ser han så mycken tid fåfängt förlöpa, helst så väl han som Sidney Smitt och hela högkvarteret göra sig förvissade om samma framgång här som mot Fredrikshamnsflottan förliden månad. Men den, som kastar ett öga på kortet över viborgska skärgården och liksom jag har sig bekant, huruledes den är på flere ställen försedd med batterier, skall svårligen kunna döma hårt över oss andra i flottan, som se saken från en olika synpunkt. Nyligen har det en och annan gång hänt, att så kallade konseljer i konungens övervaro blivit hållna av flaggkaptenen och divisionscheferna. Men konungen behöver endast giva tillkänna sin önskan eller avsikt, och allt vinner genast ja. Alla dessa, som hava den föga avundsvärda hedern att sålunda rådföras, lova ideligen segrar, framgång och gyllene tider, ty ingen av dem vill utsätta sig för den olyckan att misshaga, genom framkastande av någon svårighet, vidkommande det, som blivit proponerat. Jag tror mig icke vara orättvis, om jag efter sannolikheten dömer till att dessa bisittare i konseljen, om de så må kallas, vid alla tillfällen förnämligast, om icke uteslutande, tänka på huru deras enskilda angelägenheter bäst må kunna främjas. Den ene söker en ledig lotsdirektörssyssla, den andre anser sig hava allt för länge tråkat i majorsgraden; en dömer kaptensposten under sina förtjänster, en annan bleve smickrad av stora korset för att komma ur jämnlikheten med de många, som bära det lilla, och ännu flera äro de, som detta eftertrakta. Sanningen kräver dock, att jag härvid undantager äldste divisionschefen och konungens närmaste man i skärgårdsflottan, nämligen överstelöjtnanten von Stedingk. Han kan tvärtom sägas uppoffra allt för sin plikt och sin redlighet samt gör för litet avseende på sitt enskilda intresse, åtminstone mindre än hans många vänner skulle önska. Ibland de förra åter kan överstelöjtnant Törning framför allt nämnas, och hans ord höres också därför gärna på visst håll. I dag vid konungens bord lovade han sålunda att med sina kanonslupar och de därå inrättade kulugnarna göra storverk och uträtta vad som helst mot linjeskepp, batterier och fästningsverk. Också blev han nu av konungen presenterad för Sidney Smitt såsom varande den tappraste i hela arméns flotta, ja, såsom den ende, vilken under 1788 års kampanj fullgjorde sina skyldigheter, ity han med sina kanonslupar trotsade Fredrikshamn, tillfogade staden mycken skada, fördärvade kyrkan och orgelverket samt borttog fästningens vaktskepp. Härvid stannade lovdikten, som av engelsmannen besvarades med en komplimang på franska till hjälten, vilken med god franska åter svarade: »Oh! J'ai bien pris encore plusieurs vaisseaux.» Konungen hade nämligen glömt att omnämna det med salt lastade köpmansskepp, som av två officerare i Törnings division vid samma tillfälle bogserades från redden och fördes till Svensksund.
Vid middagstiden började vädret stillna, och kl. 5 e. m. gick skärgårdsflottan under rodd på 3 kolonner. De två, nämligen »Corps de bataille» och arrièregardet eller 1. och 3. divisionerna gingo omkring Tapasaari eller Rödhäll för att komma in i Viborgsskärgården, medan åter avantgardet eller 1. fördelningen, bestående av 38 kanonslupar och jollar, 4 kanonbarkasser och 4 obemannade galärespingar under Sidney Smitts befäl gick mellan Rödhäll och Kyperort (Kiperort) eller Pulliniemi, därifrån den Viborgska flottan genast kom i sikte. Hon syntes vara sammansatt av fregatter, pråmar, chebecker och galärer, som lågo i de trånga sunden mellan skären. De två förstnämnda fördelningarna ankrade i mörkningen inom och öster om Teikasaari, men Smitt med sin fördelning letade sig fram under natten mellan Revonsaari och Horesaari norr om Revonsaari, sedan han detacherat de fyra espingarna att, under betäckning av de fyra kanonbarkasserna, framgå utmed fasta landet, lämnande Revonsaari och Villisaari om babord (alltså inåt Maklaksviken).
Ändamålet härmed var att espingarna skulle i Maklaks intaga 160 man infanteri av baron Cederströms där stående styrka för att sedan möta fördelningen och vara den följaktig. Inkomna i skärgården framletade vi oss också, oaktat en ganska mörk natt, tack vare de eldar vi upptäckte vid fiendens posteringar i Kerkola (Kurkela) och Kakalaini(?).
Planen för expeditionen är, att 1. och 3. fördelningarna skola attackera den fientliga skärgårdsflottan dels genom det så kallade Trångsund eller öppningen mellan Uransaari och Essasaari, dels genom sundet mellan Sonnensaari (Suonionsaari) och Kovisaari(?) samt norra fastlandet, samt att 2. fördelningen skall intränga i södra skärgården för att genom inloppet öster om Uransaari falla fienden i flanken eller ryggen. Längesedan är oss emellertid nogsamt kunnigt, genom många inlupna och sammanstämmande underrättelser av inbyggarna i skärgården, att fienden efter vår ankomst till Pitkepas förlidne månad och till Björkösund den 2. dennes, anlagt landbatterier, ävensom att det betydligaste däribland är ett vid Trångsund på Uransaari. Till att underlätta detta batteris borttagande skall en fördelning landtrupper nu stiga i land på södra eller östra stranden av Uransaari och taga det i ryggen, under det att samtidigt 1. fördelningen attackerar det ifrån sjösidan.
Medan vi nu i denna avsikt avancerade, framgick Smittens fördelning, ordnad på en kolonn med chefsjakten i têten. Jakten seglade, och sluparna rodde. Dessa blevo stundom mycket efter och måste av jakten inväntas. Jag erinrade Smitten, att försiktigheten tycktes bjuda att något avantgarde eller åtminstone en eller flera rekognosceringsbarkasser föregingo och icke en obevärad jakt, allra helst vi gingo i en okänd, trång och fientlig skärgård, där man både visste och kunde förmoda, att man kunde stöta på batterier men utan att så noga känna, var de funnos. Han aktade dock sådana försiktighetsmått alldeles overflödiga, sade han, och ansåg corps de bataille för bästa avantgardet. Då ägde han alltid styrkan på stället, när det gällde, och kunde taga sitt parti in casu. Denna åsikt lämnas i sitt värde. Stämmer den icke överens med vad i krig övligt är, bevisar den åtminstone mycken tillförsikt till egen skicklighet och rådighet.
I god tid på morgonen var andra fördelningen framkommen mellan Revonsaari och östra fastlandet, där den ankrade på svaj i höjd med Kokalaini. Smitten med chefsjakten gick fram till Rombete och Villisaari. Här mötte oss nu de fyra kanonbarkasserna och de fyra espingarna, som ifrån Kiperort gått utmed fasta landet. Jakten och barkasserna drejade bi; espingarna satte vid Rombete i land baron Cederströms förpost, som stått vid Maklaks och intogo 160 man av livgardet under kapten Liljehorns befäl. De åtföljde sedermera jakten och barkasserna till fördelningen.
Under tiden hade den västliga kultjen så tilltagit, att kanonsluparna och jollarna icke kunde ro mot vädret tillbaka till öppningen mellan Horesaari och Ryensaari utan måste ligga stilla ännu en stund. Fiendens lätta trupper framryckte här och var ur skogsbrynen på stranden. Smitten lät avlossa några skott mot dem från alla fartygen i fördelningen, oaktat de lågo så långt från stranden, att intet var att frukta av den fientliga muskötelden. Äntligen sedan vädret så tilltagit, att man med skäl kunde sluta sig till att intet i dag skulle kunna företagas mot fienden av 1. och 3. fördelningarna, gick Smittens fördelning tvärs över fjärden och ankrade kl. 10 f. m. under Revonsaari, där debarkeringstrupperna sattes i land och besättningarna fingo vila.
Sedan jag använt återstoden av denna förmiddag till att hämta någon vila i ersättning för tvenne föregående nätters vaka, tog jag till pennan för att giva Titulus fortsättning på dessa anteckningar. Men då dagens operationer giva så litet ämne och tid är mig övrig, vill jag nyttja denna till att anföra några ord om min nu för några dagar sedan blivne chef, som jag börjar närmare känna.
Sidney Smitt är 23 år gammal, har ett behagligt utseende och mycken eld. Redan vid 19 års ålder har han i sitt fäderneslands tjänst blivit »Capitaine de haut bord», det är vunnit överstegraden i armén. Efter det begrepp, vi här i allmänhet göra oss om den engelska sjötjänsten, låter ju detta ganska besynnerligt och synes föreställa en ovanlig förtjänst. Men sådana exempel skola därstädes vara mindre sällsynta, särdeles under krig. Hans vistelse på de svenska flottorna är vida mer besynnerlig. Kanske har jag förut anfört, hur han genast efter sin ankomst från stora flottan förtrodde och försäkrade en min vän vid högkvarteret, att han icke ämnade antaga vare sig någon tjänst eller någon befattning å våra flottor utan ville endast uppehålla sig här för sitt nöje. Det oaktat har han dock nu till vår stora förundran mottagit befälet över den beramade expeditionen mot viborgska flottan. Men vad som ännu ökar hos mig det stridiga begreppet om honom, är, att han redan omtalat för mig, huru konungen förliden vinter och vår erbjudit honom befälet över hela skärgårdsflottan under denna kampanj. Detta var dock ingen ny upptäckt utan endast en bekräftelse på det, som vi, som hos Titulus arbetade, redan vid den tiden hade oss bekant. Sammaledes förhåller det sig även med den upplysning, han gav mig angående ändamålet med den 1. divisionen, vilken vid den av Titulus gjorda generella kommenderingen och fördelningen av skärgårdsflottan lämnades ledig, nämligen att den var honom ämnad. Vad som förmått honom att avsäga sig ett så stort befäl, som honom tillbjudits, sade han vara det engelska hovets proklamation, som förmenade honom tjänst å vare sig ryska eller svenska flottan. Emellertid hade han fått utrikes permission samt ministärens tillåtelse att vistas var som helst och att såsom spektatör uppehålla sig vid svenska armén. Bemälde proklamation ansåg han icke stridande mot det befäl, vari han nu under några dagar lät sig bruka. I anseende till den korta tiden kunde det icke heller bliva kunnigt eller få namn av att han antagit svensk krigstjänst.
Vad del Sidney Smitt äger i flottornas mer än vågade framträngande så långt in i Finska viken och deras inlöpande i den ledsamma ställning, vari vi nu befinna oss, kan jag icke bedöma utan lämnar detta till den, som närmare känner saker och förhållanden eller till framtiden, som får uppdaga det. Men en sak är bekant. Under flottornas avancerande reste han på jakten Aurora oavbrutet mellan konungen och hertigen och visade härvid det största nit och en outtröttlighet utan like. Dag och natt var han i rörelse och nekade sig därunder alla livets bekvämligheter.
Att väga hans skicklighet är lika mycket utom min krets. Näppeligen lär någon annan härstädes heller kunna göra det; ty ännu har han icke haft tillfälle att visa sig på den sidan. Men behjärtenhet måtte höra till hans ostridiga dygder. Ja, om den regeln är grundad, att för mycket av det goda förvandlar sig till fel, skulle man kanske snarare kunna tillvita honom ett sådant, då han städse visar ett otidigt förakt för faran. Åtminstone kan med skäl sägas, att han ofta i oträngt mål vågat sig i densamma. Så t. ex. då han under stora flottans affär den 3. och 4. dennes oupphörligt for i en jolle mellan hertigen och skeppen i flottan, vilket han ganska väl kunnat undvika. Vartill detta gagnat oss, inser jag ej, ty ofelbart är, att om Sidney Smitt varit frånvarande eller gjort sig mindre möda, vår flotta lika mycket eller lika litet uträttat.
En i sitt fria, lyckliga fäderneslands tjänst till överstegraden kommen engelsman, som söker krig i norden, i det fattiga Sverige och detta utan att antaga tjänst eller njuta någon lön, kan ej röras därtill av annan drivfjäder än en omåttlig ärelystnad. Men sannerligen äro icke alla de beklagansvärda, som tjäna under ett högkvarter, där till den förnämligaste om icke enda rådgivare väljes en sådan äventyrare, som icke känner å sig något band av ansvar eller medborgerlighet och som icke kan ömma för medborgarnas och fäderneslandets olyckor. Otvivelaktigt är dock, att man av en sådan man får se utföras dristiga företag, i vilka avseende icke fästes å det blod, de kosta, eller därvid man icke eftersinnar, om nyttan uppväger och motsvarar det, man vågar. Önskligt vore, om allt detta icke gällde ifrågavarande Sidney Smitt. Men det är mycket anledning att befara »vederspelet». Han har lovat och försäkrat sig om framgång i denna expedition, sättande sig före att den vinna, så framt han lever och evad det än skall kosta fördelningen. De batterier, som vi ofelbart komma att möta under vår väg till den fientliga flottan, och dem, vi möta, innan vi kunna företaga en operation på Uransaari, skola i första rummet intagas, antingen de befinna sig på fasta landet eller å holmarna. Ja, Smitt säger sig känna aningar om lycka — aningar, vilka alltid liksom profetera för honom om utgången av vad han företager sig.
Emot aftonen bedarrade vinden, varför Smitten kl. 10 e. m. satte fördelningen under rodd och framgick med den på en kolonn. Chefsjakten var åter i têten med debarkeringsespingarna strax efter sig. Kosan ställdes långs Revonsaaris östra strand mot Horesaari.
I daggryningen hade Smitts fördelning passerat den trånga skärgården mellan Ryensaari och Horesaari och stötte redan kl. 1 eller ½ 2 f. m. på ett fientligt batteri på fastlandet vid Haktis (Kakki) kapell. Chefsjakten och espingarna, som befunno sig i têten, seglade medan kolonnen rodde, varför de kommo något före. Det fientliga batteriet, som vi icke kunnat upptäcka från sjön, dröjde därför att giva eld, till dess chefsjakten kom inom ett kort musköthåll från land. Espingarna rodde nu genast undan elden, som med rundkulor och skrot endast riktades på dem och chefsjakten. Men som det under land var stiltje och jaktens bunkåror109 redan i andra eller tredje skottet blevo sönderskjutna, kunde jakten icke komma undan utan måste ensam uthärda fiendens eld, till dess kanonsluparna hunno upp. Efter ungefärligen en timmes eld tystnade emellertid batteriet, och espingarna landsatte sina trupper. Kanonsluparna fortforo dock ännu att skjuta mot trupper, som visade sig i skogsbrynen. Vår landstigningstrupp utsände då patruller, som togo 28 livgrenadiärer till fånga. Uti batteriet föllo två metallkanoner och en haubits i våra händer och sattes på kanonsluparna. Fångarna uppgåvo ryssarnas styrka till 700 man. Fem officerare och 50 man hade blivit på platsen vid batteriets försvar, och dessutom hade några stupat under reträtten för vår musköteld och kanonsluparnas skrot.
Vår förlust var 15 man döda och sårade av kongl. livgardet samt någon, dock icke betydlig, förlust av slupbesättningarna; bland andra 5 man på kaptenen baron Dübens110 slup och 2 man på chefsjakten. Blesserade officerare äro kaptenen Liljehorn, fänriken, baron Gustaf Klingspor av livgardet111 och jag. Redan vid tionde eller elfte skottet förlorade jag, ombord på chefsjakten, vänstra armen och vänstra ögat. Kaptenen Liljehorn, som stod nära bakom mig, fick av samma skott en stark kontusion samt blev sönderslagen å hals och ansikte av benskärvor från min avskjutna arm. Baron Klingspor åter blesserades i foten av en jägarekula, sedan han gått i land med sin trupp.
Sidney Smitts operationer stannade härmed för denna dag. Dessa anteckningar för alltid. De slutas med en innerlig bön till himlen, att det allmännas sak måtte vinna en önskligare utgång än min enskilda.
Med dessa ord slutar manuskriptet. Av historien är bekant, hurusom Gustaf den tredje efter det blodiga gatloppet ur Viborgska viken och sedan stora flottan blivit ånyo instängd vid Sveaborg och skärgårdsflottan vid Svensksund, med denna senare vann vid sist nämnda ställe en lysande seger, som avgjorde fälttågets utgång. Mänskligt att döma måste dock alla, i likhet med författaren till dessa anteckningar, anse en dylik frälsning från den, såsom oundviklig förutsedda, katastrofen som ett riktigt underverk.