Ur Prosten Munktells Herdaminnen:

Magnus Olai Asteropherus, född i Arboga. Gift med Margareta Johansdotter (död 12/3 1648, dotter till en pastor i St. Skedvi). Död den 19 september 1647.

Reste utrikes, studerade äfwen botanik och medicin och blef Philos. Magister. Pwgd i Westerås 1603 och snart Rector Scholae i Arboga. Kyrkoherde här [V. Färnebo] 1614. Drottning Catharina gaf honom 19 april 1616 stadfästelse på K. Johans och Sigismunds bref. Enligt Grefwe Axel Oxenstiernas skrifwelse till Bastian Schering, som arrenderade Fernebo af kronan, 30 Dec. 1623, skulle M. Måns få eftergift på hälften af alla owissa utlagor. Respondens i prestmötet 1621, predikade 1629 och orerade 1635.

En namnkunnig man och nämnes i synnerhet insignia sui temporis Medicus. Icke allena blef han sökt och rådfrågad af många ifrån aflägsna orter, utan ock sjelfwa Drottningens Lifmedicus A. Sparrman, adlad Palmchron, hade i yngre år studerat ett helt år hos honom. (På samma tid lefde en Magnus Petri Ljusbeckius, Pastor i Östra Fernebo, som äfwen hade stort rykte som läkare. Det torde wara owisst hos hwilkendera Palmchron studerade, då endast förnamnet, Magnus, omtalas.) Ibland andra skrifter för den wetenskapen fanns ock hos honom Biskop Petri Magni Örtebok. I sitt pastorsembete war han ock en allwarlig, ordentlig, och mera än wanligt hyfsad man.

Barn:

• Johan Månsson, gick i krig, slutligen organist i Sala
• Catharina Månsdotter, gift med Commin. loci Johan Matthiae
• Sara Månsdotter
• Susanna Månsdotter, gift med Kronolänsman Lars Mattsson här i Hellby
• Elias Månsson, omtalas 1656, äfwensom en måg, Erik Pehrsson.

Det finns också mycket om Asteropherus på webben. Nedanstående klippt från Nordisk Familjebok (Uggleupplagan):

Asteropherus, Magnus Olai, skolman, läkare, dramatiker, f. i Arboga, reste utrikes i sin ungdom och studerade jämte teologi äfven medicin och botanik samt blef rektor i Arboga 1608 och kyrkoherde i Västra Färnebo 1614. Han afled 1647.

A. är författare till det märkliga dramat En lustigh comedia vidh nampn Tisbe, hvars manuskript 1862 fanns af C. Eichhorn och af honom utgafs 1863. Stycket hade uppförts i Arboga 1610, i Karlstad 1615, i Uppsala 1626, kanske äfven 1625. Dramat intager en enastående ställning inom tidens svenska dramatik; det ger en afrundad handling, som på äkta dramatiskt sätt framskrider genom hinder och nöjer sig ej som andra tidens dramer med att dialogi-sera en berättelse. Innehållet är, i motsats till bibeldramerna och de fosterländska historiska dramerna, hämtadt från antiken. Scen och aktindelning är genomtänkt, hvad som sker är åtminstone i yttre måtto motiveradt, och stycket är fritt från alla didaktiska och moraliserande element, hvilket är desto mer del af undervisningen. Ur denna synpunkt äro ock de ohöljda, ofta rätt oanständiga uttalandena i vissa delar af dialogen anmärkningsvärda. De lifliga, komiska scenerna mellan tvenne demoner (Jarib och Holfred) äro ock att beakta.

Tisbe är ovedersägligen det bäst byggda, mest formfulländade och om största dramatiska insikt vittnande stycket inom vår äldre dramatik. En fråga är dock huruvida det är original, något som allt från dess framläggande i tryck varit underkastadt tvifvel. Den meningen har framställts att det skulle vara bearbetning af ett numera förloradt engelskt drama, "Pyramus och Tisbe", som uppfördes i Tyskland under den tid A. vistades där. Sannolikast synes vara, att A., som under sina resor sett och läst olika slag af skådespel och romaner, efterbildat och användt motiv och detaljer från skilda håll. Särskildt har det uppvisats, att motiv upptagits ur Euripides' "Hippolytos", ur ett af de s. k. Hibaldeha-dramerna af hertig Henrik Julius af Braunschweig, ur Aeneas Sylvius' roman "De Eurialo et Lucretia" samt ur ett drama "Pyramus och Tisbe" af S. Israel. Stilen erinrar ej obetydligt om det engelska komediantdramat. Jfr Eichhorns inledning till "Tisbe", Ljunggren, "Svenska dramat" (s. 220 ff.), Warburg, "En förebild till Asteropherus' Tisbe" (i Samlaren 1887), Schuck, "Englische komödianten in Skandinavien" (i Skandinav, archiv I, s. 377 ff.), samt V. Lindström, "Euripideiska motiv i Asteropherus' comoedia Tisbe" (Samlaren 1899). K. W-g.